Jag noterade detta inlägg på SVD från en besviken alliansväljare. Det är intressant att han ifrågasätter den etablerade bilden av regeringens arbetsmarknadspolitik. Regeringen pratar ju heller inte mer om den 1 miljon i utanförskap som nämdes i valrörelsen.De som får arbete idag är ungdomar med utbildning eller erfarenhet, de som redan har arbete och byter till ett nytt eller med andra ord de som är etablerade eller har färsk utbildning. Det är också viktigt att påpeka att många arbeten kommer via bemaningsföretag och eller är tillfälliga anställningar något som inte sägs i media. En media rapportering som i stort bygger på AMS pressmeddelande. Ett AMS vars rapporter enligt min mening lika trovärdiga och
oppolitiska som den gamla sovjetiska statistikmyndighetens rapporter om
den ekonomiska tillväxten.

De som inte får arbete är dom i det verkliga utanförskapet d.v.s folk som är för gamla, lågutbildade, långtidssjukskrivna, invandrare o.s.v Ungdomar med rätt utbildning får idag oftast arbete efter en kortare arbetslöshet tillskillnad från dom över 50 där det kan dröja upp till 150-200 dagar enligt en undersökning nyligen.

Vad har regeringen gjort? De har skurit ner eller tagit bort alla omställningsutbildningar med tanken att alla ska kunna gå ut på arbetsmarknaden direkt. De som sedan eventuellt blir kvar ska sedan infogas i ett program för ‘permanent samhällsnyttig verksamhet’ Detta samtidigt som arbetsmarknaden skriker efter kvalificerad arbetskraft och riksbanken talar om räntehöjningar för att kyla av de delar av ekonomin där lönerna börjar pressas upp förmycket på grund av arbetskraftsbrist.

Självklart har även socialdemokratin ocvh den förra regeringen en stor del av skulden för situationen att rätt utbildad arbetskraft inte finns när en högkonjunktur infaller. Alliansregeringen fortsätter bara på den inslagna vägen där man blint tror på att marknaden ska lösa problemen.

Varför envisas att tjata om det här? En grundläggande tanke när vänsterdemokraterna bildades var att arbeta för allas möjlighet att delta i samhällslivet. Om man så vill, att alla ska ha chansen att delta efter var och ens förutsättningar i ett samhälle anpassat efter tanken att varje individ är unik. Alltså långt bort från den utopiska socialismens samhällsbygge men samtidigt inte heller liberalt som det defineras i dagens sverige enligt min mening.

Skillnad mot den liberala ekonomiska tanken är konkurrens som metod för samhällsutveckling och tron på en ständig tävlan mellan människor i en social heirarki. Ett samhälle där den framgångrike ska belönas och förloraren bestraffas något som syns tydligt i regeringens jobbavdrag. Överst på trappan i den liberala mytologin står entreprenören, den starka individen som mot alla odds tagit sig fram och lyckats komma överst på trappan. Där har ju ockå olika företrädare för borgligheten klagat på att det inte är fint att vara rik längre. Socialdarwinism som samhällsmodell var modernt runt 1900-talets början och försvann med första världskriget.

Självklart beror det på var och ens värderingar vilket samhälle man vill ha men
framtidstrenden verkar klar i mina ögon. Historien går bakåt. En utveckling som borde motarbetas i riktning mot ett samhälle som har plats för alla oavset bakgrund.

SvD: Jag har gjort slut med alliansen

Alliansen gick till val på skattesänkningar, allt och alla skatter
skulle sänkas med hjälp av det enorma budgetöverskott som den goda
konjunkturen skapat. Vad hände med det enorma budgetöverskottet?
I
stället har varje sänkning ni lyckats åstadkomma motsvarats av en
höjning av något annat, eller en nerdragning av vår välfärd. Det är
inte skattesänkningar. Det är en omfördelning.I stället för
en allmän skattesänkning för låg- och medelinkomsttagare så inför man
ett ”jobbavdrag”. Detta för att poängtera att andra människor är
snyltare.
I synnerhet har S-O Littorin framträtt i medier­na och med
ett närmast hätskt leende meddelat att ”Nu blir det andra bullar – nu
ska bidragstagarna få veta att de lever”.
”Ut och jobba!” har varit stridsropet.

Bara
en liten upplysning: Det finns många, vissa siffror säger en miljon,
som inte har något arbete. En följd av den vänsterpolitik som förts
under årtionden. Antalet lediga jobb enligt arbetsförmedlingen pendlar
runt 20 000. Vilka jobb skall de övriga 980 000 ta? Tyvärr är det så
att folk som är långtidsarbetslösa, långtidssjukskrivna eller
förtidspensionerade är synnerligen oattraktiva på arbetsmarknaden. Är
man 20, byggjobbare och trevlig så kan man välja och vraka mellan
jobben. Är man 50 och långtidssjukskriven så är man totalt ointressant
för arbetsgivarna. Vi vill gärna jobba, men vem vill anställa oss?
Detta
vill alliansen lösa genom att dra ner på bidragen för att med dessa
pengar kunna sänka fastighetsskatten för Djursholmsborna med flera
hundra tusen kronor per hushåll. Den senaste idén är att genom att
drastiskt dra ner på antalet sjukskrivningsdagar per diagnos lägga
ytterligare bördor på arbetsgivarna. Detta är en vänsteridé som de
borgerliga och företagarna gemensamt protesterat mot förut. Tror herr
Reinfeldt att detta kommer att göra arbetsgivarna mer intresserade av
att anställa en person med lång sjukskrivning bakom sig?

Inga relaterade inlägg.