Dick Erixon har helt rätt. Låt Björklund fortsätta sin offensiv. Jag ser fram emot Mona som statsminister 2010.

Mer seriöst. Det är intressant att nu nyliberalerna i Sverige börjar hacka på Reinfeldt tillsammans med företagarvänner och försvarsromantiker. Tydligen finns det ett stort missnöje med att inga radikala samhällsförändringar händer. Tänk vilken drömvärld om man kunde avskaffa fack, reglerad arbetsmarknad, skatter och varför inte hela svenska staten om man nu ändå håller på. Är inte detta liberalernas slutmål? En värld där fria individer agerar utan störande hinder som hänsyn till andra eller samhälle i stort.

På 70-talet var det marxist-leninister som drömde om en radikal samhällsomstörtning mot ett utopiskt mål. Idag hittar du deras arvtagare bland stureplans liberalerna i folkpartiet och centern eller på webplatser som whoisjohngalt.

Förresten något jag alltid undrat varför LO skulle vara ett särintresse men inte Svenskt Näringslivs som en del hävdar. Istället för att begära speciella privilegier till en ny företagare klass, med argument som att dom välståndsskapande grupperna måste gynnas, varför inte satsa på alla svenskar möjlighet att leva ett bra liv?

Jag undrar om inte Sverige Demokraternas nästa stora väljargrupp kommer att vara en missnöjd blandning av nyliberala företagarvänner och nationalförsvars romantiska moderater?

LÅT BJÖRKLUNDS OFFENSIV PRÄGLA REGERINGEN FRAMÖVER.
Vilket utomordentligt tal. Björklund är starkt offensiv och
fullständigt trovärdig. Det blir han eftersom han också vågar ställa
svåra värdegrundade frågor, som när han talar om psykiatrins
misslyckande:
Hur intar vi ”en human inställning utan att bli naiva”?

Det är denna anda av allvar, värdegrund och tilltro till den
egna politiken som totalt saknas i alliansregeringen. Låt Björklunds
hållning bli regeringens!

Debattartikel från Aftonbladet
Genom att inte längre tala om förändringar i arbetsrätten eller nedläggning av AMS, utan tvärtom tala väl om kollektivavtal och fackföreningar undvek moderaterna att ta en strid man i tidigare val hade förlorat.

De borgerliga fokuserade sina attacker på behovet av att skapa nya jobb och sänka skatterna för låg- och medelinkomsttagarna för att minska det utanförskapet som präglade livet för över en miljon svenskar.

Denna valstrategi skapade en dynamik i valdebatten som socialdemokraterna inte förstod effekten av, förrän det var försent.

Jag gillar smarta politiker, eftersom politik är lite grand som schack. Det gäller att tänka i flera led. Och ta kommandot över dagordningen i samhällsdebatten. Fredrik Reinfeldt framstod på valnatten som ledaren för ett trovärdigt alternativ till den socialdemokratiska maktapparaten.

Men när man väl intagit taburetterna gäller det att använda makten. Då handlar det inte längre om tyckanden i pressmeddelanden. I regeringsställning gäller det inte att reagera, utan att agera.

Det gäller att för svenska folket alltid – alltid! – vara beredd på att förklara och förankra det man gör med den enorma makt man har som regeringschef och ministrar.

Och här fattas uppenbarligen något hos alliansregeringen. De har svårt att med fast hand leda, styra och omforma statsförvaltningen i borgerlig riktning. Man genomför sina vallöften, vilket naturligtvis är bra och riktigt. Men verkligheten är så mycket större än en valplattform.

Nya problem, nya avvägningar och nya perspektiv dyker ständigt upp och måste hanteras.

Jag får en känsla av att vår regering inte kommit till grepp med att gå från opposition, där det egentligen inte spelar någon roll vad man säger och gör, till att inneha regeringsmakten där varje ord och varje beslut får omedelbar och påtaglig effekt för många människor.

Alliansen har, som jag upplever det, inte klarat övergången från träning i opposition till skarpt läge i makten.

Inga relaterade inlägg.