Jag gissar att Barbro Hedvall hör till den gruppen svenskar som har en bra trygg inkomst och som inte är rädd för sjukskrivning. Hon har uppenbarligen aldrig legat vaken om nätter och undrat hur man ska klara ekonomin som arbetslös eller sjuk. Därför förstås hon heller inte signalen Nuder sänder ut. Likadant tycks DNs övriga ledarskribenter inte förstå vad det innebär att vara fattig i dagens sverige. Troligen för att dom aldrig upplevt vad det innebär att inte veta om pengarna ska räcka månaden ut eller att behöva låna från vänner eller släktingar. För till socialen går man bara som en sista utväg. Några hundra kronor mer i skattesänkning om du har turen att ha ett arbete blir då inte mycket. Speciellt inte om de försvinner i höjda utgifter.
Likadant tror Barbro Hedvall, DNs ledarsrkibenter och uppenbarligen en stor del av den svenska övre medelklassen att folk på fullt allvar tänker:
- Nu ska jag nog säga upp mig och att ta ett års semester på A-kassans bekostnad. Tahiti låter trevligt. Eller varför inte sjukskriva sig ett år. Jag har nog lite ont i ryggen.
Tala om människoförakt. I 1920 talets Sverige kunde man beklaga sig över lata arbetare på ett liknande sätt. Dessa tider är tydligen tillbaka.
Återigen behöver det upprepas arbetslöshetsförsäkringen är inget bidrag. Den är en omställningsförsäkring som alla användare betalar till. Även arbetslösa. Alla arbetslösa betalar också skatt på det dom får ut vilket de borgerlig debattörerna på DN tydligen inte känner till.
”I socialdemokraternas Sverige ska alla ha råd att vara arbetslösa”. Den slogan kan mycket väl tänkas bli oppositionens i nästa valrörelse. Ty så talade dess ekonomiske företrädare Pär Nuder i gårdagens budgetdebatt. Jag lyssnade först undrande, sedan ilsknare: Vad är det för budskap det gamla arbetarpartiet kommer med? Det väsentliga är att människor får vara kvar i arbetslöshet eller sjukskrivning med goda förmåner. Ekonomiska lockelser har ingen verkan, de leder inte till att människor söker jobb eller anstränger sig mer. När regeringen minskar förmånerna i arbetslöshets- och sjukförsäkring gör den det för att vara elak mot underklassen. Och så drar Pär Nuder exem- plet med en kvinna, sjukskriven i fyra år för depression, som uppgivet säger att hon inte kommer att kunna orka söka något arbete. Nuders lösning är alltså att hon ska fortsätta att få pengar och vara trött och deprimerad. De sjukskrivna och arbetslösa är vårt folk, är Pär Nuders budskap. Mot denna omsorg finns intet att invända, det gör det däremot mot den föreställning som ligger implicit i socialdemokraternas kritik: Detta att det räcker med att skicka pengar från den offentliga kassan och sedan låta människor sitta i passivitet. Underförstått är att välfärdslandet ska innehålla en stor grupp kassaförsörjda. Och kassareglerna ska vara så generösa att ingen ska avstå från sjukskrivning eller arbetslöshet av ekonomiska skäl. Jag medger att detta låter befängt, men sådant är det underförstådda resonemanget hos socialdemokratin i opposition. Det är så att man kan gråta – av ilska och besvikelse. Ett bidragsparti
De reformer som den socialdemokratiska regeringen inte vågade genomföra, driver de borgerliga nu igenom i högt tempo. Finansminister Anders Borg förtjänar beröm för att i dagens högkonjunktur stå fast vid tuffa men nödvändiga förändringar av arbetsmarknaden. Det hade varit politiskt enklare att bevara status quo och passivt beskåda när de goda tiderna automatiskt skapar nya jobb. Men Borg har i stället valt att utnyttja det svängrum som ekonomin skapat till att genomföra vissa strukturreformer. För detta fick han i går hård kritik av socialdemokraten Pär Nuder, som använde sliten och enkel klasskampsretorik. Socialdemokraterna profilerar sig alltmer som ett parti för de arbetslösa och sjukfrånvarande. Man har en politik för bidrag – inte för jobb.
Inga relaterade inlägg.