Vad LO säger i sin rapport nedan är att den aktiva arbetsmarknadspolitiken började urholkas under regeringen Persson och de borgerliga fortsatt på samma väg med hårdare åtgärder fokuserade på det kortsiktiga målet att få alla ut på arbetsmarknaden oavsett förutsättningar efter teorin att bara du söker tillräckligt hittar du också arbeten.

ensvarmatch.pdf

En omläggning av den aktiva arbetsmarknadspolitiken har gradvis skett sedan 1990-talskrisen. Fokus har blivit på korta aktiva program inriktade på att lära arbetssökande metoder att söka jobb och på att bryta passivitet, kombinerade med lönesubventioner.

Arbetsmarknadsutbildningarnas roll för omställning har blivit mindre tydlig. Flexibiliteten och omställningsförmågan i svensk ekonomi påverkas både av utformningen av trygghetssystemen och den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Försvårar den omläggning som skett av den aktiva politiken en god produktivitetsutveckling och stärkt lönebetalningsförmåga på längre sikt?

Förmedling och aktiva program- skilda saker?
OECD (2007) menar att arbetsmarknadspolitiken i många länder under senare tid tydligt präglas av ”aktiveringsstrategier”. Fokus ligger på att få arbetslösa att bli mer aktiva i sina ansträngningar i att finna arbete och/eller i att förbättra sin anställningsbarhet. En del av insatserna är sådant som arbetsförmedlingar gjort tidigare, men betoning på ”ömsesidiga åtaganden” mellan individ och Af är vanligare numer. Det är också nytt att privata aktörer används för genomförandet av strategier, samt att marknadsliknande mekanismer används för att styra arbetsförmedlingens verksamhet.

Aktivering kan också gälla att få dem som helt eller delvis står utanför arbetskraften att träda in i den, att börja söka arbete. Utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv kan man säga att utbudspolitiken verkar ha skärpts på många håll. I den borgerliga regeringens politik i Sverige är denna inriktning tydlig och målgruppen uttrycks brett som personer ”i utanförskap”. En negativ syn på traditionella aktiva arbetsmarknadspolitiska program – till exempel arbetsmarknadsutbildningar och arbetspraktik – uttrycks i den borgerliga regeringspolitiken. Aktiva program och arbetsförmedlares insatser för snabb matchning av arbetslösa mot lediga platser ställs emot varandra i retoriken. Ett annat synsätt är att se dem som kompletterande åtgärder för att få fler i arbete.

Men arbetsmarknadspolitiken var på väg åt detta håll sedan tidigare. Under 2000-talet har ”aktiviteter inom vägledning och platsförmedling” växt i betydelse som program. I denna kategori återfinns jobbsökar-kurser och andra korta insatser som främst syftar till att stärka enskildas sökaktivitet. Utvecklingen är särskilt tydlig under åren 2001-2003 då andelen av öppet arbetslösa och programdeltagare som fick ta del av ett aktivt program (aktivkvoten) steg till 40 procent. Om program som i huvudsak är jobbsökarkurser och liknande utesluts, sjönk istället aktivkvoten ner mot 30 procent under de åren. Den har sedan dess varit lägre än 30 procent.

Siffror över sammansättningen av programmen visar att utbildningsinnehållet i den aktiva politiken, särskilt det yrkesinriktade och arbetsmarknadsnära, försvagats. Arbetsmarknadsutbildningarnas andel har sjunkit av de aktiva programmen. 2007 är
arbetsmarknadsutbildningarna nere på den lägsta nivån i antal platser sedan 1960-talet.

De förberedande utbildningarna, exempelvis studier i kärnämnen eller yrkessvenska, har dock tillåtits expandera för att möta behov hos arbetskraften. 2006 var de större än arbetsmarknadsutbildningarna, men de är betydligt mindre än dessa 2007. Ett problem med de förberedande utbildningarna är dock att de ofta har stora inslag av det som erbjuds av arbetsförmedlingen, som insatser för att höja motivationen att söka arbete samt vägledning. Expansionen av de förberedande utbildningarna var inte tydligt kopplad till en uppföljning av personerna genom efterföljande arbetsmarknadsutbildningar. (Det s.k kunskapslyftet? – min kommentar)

Distinktionen mellan vad som är aktiva program som bygger humankapital (utbildningsoch kompetenshöjande program) och platsförmedling, kartläggning av individens resurser och vägledning i yrken etcetera, är inte längre skarp i svensk arbetsmarknadspolitik. En ny politisk inriktning har därmed formulerats de facto, men den har inte varit uttalad. Arbetslinjens grundval om att aktivitet tydligt ska främjas framför passivt kontantstöd har försvagats av denna utsuddade gräns mellan vad som är förmedling och aktiva program.

Den statliga politikens begränsade räckvidd
En annan viktig förklaring till den svagare arbetslinjen var att den statliga aktiva arbetsmarknadspolitikens fick en minskad räckvidd till grupper utan arbetslöshetsförsäkring. Färre arbetslösa fick del av aktiva program. I början av 1990- talet hade cirka 50 procent av det totala antalet programdeltagare inte a-kassa, medan det tio år senare enbart var cirka tio procent av dessa som var utan sådan. I det vakuum som uppstått, kanske särskilt under 2000-talets första år, kom fler och fler kommuner att starta aktiviteter för socialbidragsberättigade personer i arbetsför ålder. Dessa program har i hög grad haft en aktiveringskaraktär, med ”kompetenshöjande insatser” enligt socialtjänstlagen som fokus. Den socialpolitiska karaktären av arbetsmarknadspolitiken stärktes och mer av ”aktiveringspolitik” genomfördes för dem som inte deltar i arbetskraften.

Salonen och Ulmestig (2004) anser att denna kommunalisering följde på den statliga arbetsmarknadspolitikens skärpta krav på prestationer och färdigheter hos de arbetssökande. ”Matchningsbarhet” har, enligt dem, gradvis blivit viktigare på den statliga arbetsförmedlingen och de arbetslösa som inte har den har i ökande grad anvisats till socialtjänsten.

Kommunerna fick i praktiken ett större ansvar för aktiva insatser för de personer som stod längst bort från arbetsmarknaden, men redskapen och resurserna varierade kraftigt. Statistik över omfattning och innehåll saknas tyvärr på kommunal nivå. Kommunernas syfte har enligt Salonen och Ulmestig ( 2004) inte alltid varit att deltagare i aktiveringsprogram skulle komma i arbete som en följd av insatsen, utan att de skulle lämna socialbidragsberoendet för exempelvis reguljära studier.

De arbetslösa socialbidragstagarnas begränsade deltagande i den statliga arbetsmarknadspolitiken reser frågetecken inför framtiden. Det gäller inte minst möjligheterna att mobilisera ett större arbetsutbud som väl matchar de höga och tydliga kvalifikationskrav som ställs på arbetsmarknaden.

En viktig orsak till att den aktiva arbetsmarknadspolitiken urholkats på det vis som skett har varit statliga budgetanslag som inte räckt till för hög kvalitet och räckvidd.

Det är dock inte enbart budgetanslagen som är orsak till denna utveckling utan, som vi ska se fortsättningsvis, även en förändrad syn på vilka program som är effektiva.

Den borgerliga alliansens utgångspunkter
Den borgerliga regering som tillträdde hösten 2006 påbörjade sin omläggning av arbetsmarknadspolitiken direkt. Det mest framträdande var sänkningarna av akassenivåerna och neddragningen av aktiva program som arbetslösa fått del av med försörjning av staten (s k aktivitetsstöd) under tiden.

Även införandet av nystartsjobben – ett anställningsstöd med relativt låg subventionsgrad (ca 30 procent) som omfattar stora grupper i arbetsför ålder under lång tid i privat sektor och i offentlig ägd affärsverksamhet – liksom avvecklingen av plusjobben – anställningsstöd med hög subventionsgrad och genomförda i offentlig sektor- var framträdande delar. En uttalad negativ syn på aktiva utbildningsinriktade program för arbetslösa, som skapande inlåsning och minskat arbetssökande, präglar den borgerliga politiken.

Regeringen vill också få ökad kontroll på utgifterna inom det arbetsmarknadspolitiska området, eftersom det är ett av statsbudgetens större utgiftsområden (8,9 procent av utgifterna 2006). Prognosen i vårbudgeten 2007 är att området kommer att bli cirka 8,2 procent av utgifterna. Skattekrediteringarna för anställningsstöd sjunker också jämfört med 2006. Budgetfrågan är sannolikt en del av bakgrunden till att regeringen gjort reformer som minskat kommunernas roll i genomförandet av arbetsmarknadspolitiken. En viss centralisering av arbetsmarknadspolitiken har därmed skett under 2007, men en ny lag som öppnar för kommunal medverkan finns på förslag vilket kan ge en viss återgång till tidigare modell.

Relaterade Inlägg:

1. Intressant LO-rapport