Läs gärna hela Karla Lopez krönika på politikerbloggen. Förutom att den ger en ganska sorglig bild av hur det faktiska arbetet går till i riksdagen ger den även anledning till att undra över hur Sveriges säkerhetspolitik sköts. Den enskilda ledamoten nedan antar jag är Lars Ångström en person som en gång i tiden verkade i svenska freds men nu helt verkar ha bytt inställning.
Tiden gick. Gång på gång blev kongressbeslut överkörda. Ledningen
kom med bortförklaringar och jag köpte dem. Ibland kom utspel i media
som gick helt emot kongressbeslut, men då valde jag att tro att
journalisterna hade vinklat för mycket. Andra gånger trodde jag att
ledningen hade tvingats backa i förhandlingar med den dåvarande
socialdemokratiska regeringen. Det är så det funkar i politiken — att
ge och att ta, eller hur?När partiledningen gick med på att skicka soldater till Afghanistan
blev jag mycket orolig. Bortförklaringarna den gången handlade om att
en enskild ledamot satt igång en process som man inte kunde backa
ifrån. Det såg dessutom bra ut för miljöpartiet, sade ledningen. Vi
uppfattades som “seriösa”. Nu började jag ana att det låg en hund
begraven någonstans. Därför engagerade jag mig allt mer i frågan.Jag skickade mejl till riksdagsledamöterna i hopp om att de skulle
ändra sig i sista minuten. Jag satte igång en debatt i vårt interna
datanätverk. Några blev inspirerade och startade en protestlistan. Nu
skulle det väl ändå bli en storm i partiet? Den uteblev. Bara 60
medlemmar skrev under protestlistan. Jag var chockad! Får
partiledningen köra över beslut i en så viktig fråga — bara sådär?Jag ville inte riktigt tro att den så demokratisk organisation
samtidigt kunde vara så odemokratisk. Ändå skulle mina värsta farhågot
besannas samma stund som jag kom in i riksdagen. Det kändes som om jag
kommit till ett gäng med partibeteckningen kd eller fp — och då menar
jag inte den socialliberala sorten.
Powered by ScribeFire.
Relaterade Inlägg: