Hamas expansion in i Egypten?

Helana Cobban har intressanta funderingar kring vad Gaza’s nu öppna gräns med Egypten kommer att innebära. Både för Israel-Palestina och Egypten i sig. Speciellt om Hamas nu länkar upp med sina kusiner inom MB och försöker säkra sin livlina ut mot omvärlden. De lokala beduinerna i Sinai har också sedan länge befunit sig i konflikt med central regeringen i Kairo. Helt klart är att Gaza inte längre är belägrat. Däremot i krig med och anfallet från Israel men det är en en annan sak

‘Just World News’ with Helena Cobban

The paradigm shift: now that the Egyptian border is open, Gaza can no longer be regarded as Israeli-occupied territory. Some scholars such as Dugard maintain that the occupation continued after the 2005 withdrawal because Israel continued to control the access points. I’ve argued in the past that international law precedents, such as the ICJ’s judgment in the DRC-Uganda case, don’t support this interpretation and that the occupation ended once Israel gave up effective control on the ground. At this point, however, the argument is moot: as long as the Egyptian border stays open, Gaza can’t seriously be regarded as occupied even under Dugard’s interpretation. This would mean that the law of belligerent occupation no longer applies to Gaza, although the humanitarian law of war, including the provisions relating to siege, still do. Israel is no longer legally responsible (note: legal and moral responsibilities aren’t necessarily the same) for the general welfare of Gaza, or for supplying its people with goods like electricity or fuel.

And now the wild speculation: On the hopeful side, this is a potential chance for Gaza to get its act together. The Palestinians have, to put it bluntly, choked on Gaza several times, and neither the PNA nor Hamas has been able to control the place sufficiently to govern it or to institute an effective cease-fire. Israel has been partly responsible for this state of affairs but so has Palestinian infighting and the prevalence of splinter militias. If Hamas can re-establish an economy in Gaza and use the popularity that it has surely gained from this move to consolidate its authority, then it might be able to work out a mutual cease-fire on the Israeli border, position itself as a responsible diplomatic player, and maybe even reduce the perceived risk of Gaza by enough to attract foreign investment. This would in turn increase the pressure on both Israel and Fatah to move toward ending the occupation in the West Bank, because otherwise Hamas would be able to point to its success in Gaza as the only viable alternative.

Working against this is the fact that Egypt will now take a major security interest in Gaza, given that a linkup between Hamas and the Egyptian ikhwan is Mubarak’s worst nightmare. As noted above, it’s politically impossible at the moment for him to close the border, but he isn’t going to just leave a Muslim Brotherhood-affiliated political organization alone. I think we can expect to see Egyptian security forces infiltrate Gaza in the near future, primarily in covert roles, and there’s a potential for major disruption if this turns into an undeclared Hamas-Egypt war.

Of course, the reverse might also happen – that Hamas would expand its security interests to include north Sinai. If the route to al-Arish becomes its lifeline, then it will want to protect its access to that route, and might find allies among the local Bedouins who are in effective revolt against the central government. I think Hamas wants to avoid this kind of entanglement, which is why it’s trying so hard now to come to an agreement with Egypt on border control, but I don’t think the possibility of Hamas strongholds or patrols in Sinai can be ruled out. This in turn would raise tensions along the Israel-Egypt border due to the increased possibility of infiltration.

Nedanstående är vad den Israeliska analyswebplatsen Debka hade att säga. Har svensk media helt missat betydelsen av den framgång Hamas haft? Fatah som västmakterna med USA och Israel i spetsen satt sitt hopp till är totalt irrelevant och med det hela den ‘fredsprocess’ som Annapolis skulle startat. Det är också intressant att Hamas nu verkar ha skaffat sig mer strategiskt djup.

Announcing that Egypt would not expel the hundreds of thousands of Gazan Palestinians who continue to crossed the broken border fence into N. Sinai, President Hosni Mubarakre deployed his special border force from the Gazan border to points south of El Arish, Bir Lahfan and Abu Aweigila. This step effectively handed over to the control of Hamas-led Palestinian terrorist organizations and al Qaedal a Sinaienclave of roughly 855 sq, km., twice the area of the Hamas-ruled Gaza Strip.

Early Thursday, Jan. 24, American forces and equipment withdrew from the Multi-force Organization base at Al Gura northeast of al Arish. This force monitors Sinai’s demilitarization under a key clause of the Egypt-Israel peace treaty. Washington and Cairo are discussing evacuating the entire base and its 400 multinational personnel. The Egyptian high command was informed that Hamas had begun moving some of its elite units to its new stronghold. Egyptian forces are not capable of contending with this strength or the hundreds of thousands of Gazan Palestinians on the move between Gaza and Sinai since Hamas blew up the concrete border fence Tuesday.
Israeli officials continue to treat the crisis as a problem for Egypt to address, rather than emanating from Israel’s failure to pre-empt Hamas’ well-laid plan with timely and appropriate military action. Senior military sources told DEBKAfile that Hamas’ strategic feat is irreversible. By demolishing the 10-km concrete barrier dividing the Gaza Strip from Egyptian, Hamas has acquired a new stronghold outside Israel’s military reach while their missiles and guns retain access to Israeli targets from the Gaza Strip.

They wonder why defense minister Ehud Barak has not cut short his attendance at the Economic Forum in Switzerland when the blockade he ordered on the Hamas-ruled Gaza Strip – but for fuel and other necessities – had become futile.

Läs mer i SvD1 och Svd2

Gillade du eller ogillade inlägget? Dela med dig till sociala medier:

Relaterade Inlägg:

Category: Diverse

George Dobre

Det är ett märkligt resonemang som pågar i västeuropeisk media i allmänhet och svensk i synnerhet, där det verkar räcka i en debbat att bevisa att man är svag för att det ska automatiskt betyda att man har rätt.

Det har palestinierna definitivt lyckats. De ger aldrig några förklaringar till varken deras politik, propaganda, brist på demokrati, terrorism eller upprepade attacker mot Israel. det enda de gör är att ständigt bedyra sin utsatthet och svaghet. De visar bilder på gråtande kvinnor och barn (inte alltid äkta, se den amerikanska CBS dokumentären "Pallywood"), beklagar sig över civilla döda (vem är civil och vem är soldat i ett område där ingen bär uniform?), är upprörda över att ambulanser blir besjutna av israeler (men råkar glömma bort att nämna att ambulanserna var både taximedel åt terrorister liksom att de var fullproppade med sprängmedel) etc, etc.

De behöver aldrig förklara detta utan det räcker för dem att bevisa att de är svaga och israelerna är starka. Enligt förvridden västerländsk humanism, vars champion Sverige vill gärna vara, innebär detta automatiskt att palestinierna har rätt och israelerna fel. Helt sjukt och inte minst idiotiskt.

Man kan vara stark och ändå ha rätt. Och om det är så att du vet att att varje gång du börjar bråka åker du på stryk varför börja överhuvudtaget (för det råder väl ingen tvekan vid det här laget om vem det är som alltid börjar). Det vanliga är att palestinierna börjar ge sig på Israel, Israel svarar bestämt och då springer de direkt och gråter i västvärldens knä som fäller hyckliga tårar för deras skull och skickar "Ajabaja" resolutioner mot Israel. Varför? Utövar vi andra värderingar i detta fall än de vi uppfostrar våra barn efter?

Det är så svårt att föra en diskution när det enda motparten gör är gapa "Allahu Akbar!" Det är symptomatiskt för det sätt som denna konflikt har speglat sig från början.

Det är viktigt i alla rättsprocesserna att ta reda på vem som började. Man pratar om att israelerna använder sig av övervåld. Finns det någon norm för hur mycket våld man får besvara våldet med? Vem bestämmer dessa normer?

Övervåld är ett sätt att säga håll dig på din kant och låt mig vara i fred annars kommer det att göra ont. Visste jag att ett barn i skolan var mycket starkare än mig var jag noga att inte börja bråka med honom eftersom jag visste att jag skulle åka rejält på stryk. Det är smart, fundamentalt! Jag visste att han skulle bruka övervåld och kände mina gränser.

Palestinierna och arabvärlden verkar inte ha några gränser för deras fräckhet.

Israel presenteras alltid som problemet NR.1. Märkligt!! Har någon någonsin funderat över hur ett land av Smålands storlek kan vara ett problem mot en arabvärld som sträcker sig över halva jordklotet. Kan det vara så att det är tvärtom. Absolut, skulle vem som helst med historisk insikt, sundförnuft och objektivt tänkande säga. Men det är kanske så att dessa kvalitéter har försvunnit för länge sedan från det västerlänska samhället.
George Dobre

Det är ett märkligt resonemang som pågar i västeuropeisk media i allmänhet och svensk i synnerhet, där det verkar räcka i en debbat att bevisa att man är svag för att det ska automatiskt betyda att man har rätt.
Det har palestinierna definitivt lyckats. De ger aldrig några förklaringar till varken deras politik, propaganda, brist på demokrati, terrorism eller upprepade attacker mot Israel. det enda de gör är att ständigt bedyra sin utsatthet och svaghet. De visar bilder på gråtande kvinnor och barn (inte alltid äkta, se den amerikanska CBS dokumentären ”Pallywood”), beklagar sig över civilla döda (vem är civil och vem är soldat i ett område där ingen bär uniform?), är upprörda över att ambulanser blir besjutna av israeler (men råkar glömma bort att nämna att ambulanserna var både taximedel åt terrorister liksom att de var fullproppade med sprängmedel) etc, etc.
De behöver aldrig förklara detta utan det räcker för dem att bevisa att de är svaga och israelerna är starka. Enligt förvridden västerländsk humanism, vars champion Sverige vill gärna vara, innebär detta automatiskt att palestinierna har rätt och israelerna fel. Helt sjukt och inte minst idiotiskt.
Man kan vara stark och ändå ha rätt. Och om det är så att du vet att att varje gång du börjar bråka åker du på stryk varför börja överhuvudtaget (för det råder väl ingen tvekan vid det här laget om vem det är som alltid börjar). Det vanliga är att palestinierna börjar ge sig på Israel, Israel svarar bestämt och då springer de direkt och gråter i västvärldens knä som fäller hyckliga tårar för deras skull och skickar ”Ajabaja” resolutioner mot Israel. Varför? Utövar vi andra värderingar i detta fall än de vi uppfostrar våra barn efter?
Det är så svårt att föra en diskution när det enda motparten gör är gapa ”Allahu Akbar!” Det är symptomatiskt för det sätt som denna konflikt har speglat sig från början.
Det är viktigt i alla rättsprocesserna att ta reda på vem som började. Man pratar om att israelerna använder sig av övervåld. Finns det någon norm för hur mycket våld man får besvara våldet med? Vem bestämmer dessa normer?
Övervåld är ett sätt att säga håll dig på din kant och låt mig vara i fred annars kommer det att göra ont. Visste jag att ett barn i skolan var mycket starkare än mig var jag noga att inte börja bråka med honom eftersom jag visste att jag skulle åka rejält på stryk. Det är smart, fundamentalt! Jag visste att han skulle bruka övervåld och kände mina gränser.
Palestinierna och arabvärlden verkar inte ha några gränser för deras fräckhet.
Israel presenteras alltid som problemet NR.1. Märkligt!! Har någon någonsin funderat över hur ett land av Smålands storlek kan vara ett problem mot en arabvärld som sträcker sig över halva jordklotet. Kan det vara så att det är tvärtom. Absolut, skulle vem som helst med historisk insikt, sundförnuft och objektivt tänkande säga. Men det är kanske så att dessa kvalitéter har försvunnit för länge sedan från det västerlänska samhället.
Pingback: Egypten och gaza2 | Claeskrantz.com
ckrantz

@george
Är det förvriden västerländsk humanism att protestera mot att en hel civilbefolkning stängs inne bakom taggtråd och murar? För att utsättas för sjukdomar eller svält. Men visst, det är säkert bara fejkat lidande. Om det bara är påhittat betyder det inget.

När förlorade Israeler sin humanism? Eller förmågan att se lidande hos andra. Eller sin historia. Det var en gång judar som stängdes in bakom taggtråd och murar. Var tror du det ursprungliga ordet Ghetto kommer ifrån. http://en.wikipedia.org/wiki/Venetian_Ghetto

Övervåld som du kallar det är korkat rent ut sagt. Övervåld låg bakom bombningarna av Libanons infrastruktur 2006. Halutz trodde Libaneserna skulle bli så rädda att de genast underkastade sig och sparkade ut Hizbh. Ariel sharons knölpåks teori fungerar inte. Israel har i 40år försökt bevisa att de är starkast i området. Har det hjälpt? Jag vet att diverse Israeler pratar om den arabiska 'mentaliteten' som bara respekterar styrka och även lyckats lura i amerikaner på högerkanten detta. Det är ren israelisk arrogans vilket väl Winograd bland mycket annat bevisar?

I den verkliga världen där realister finns existerar inga judiska superkrigare. Israel har ett val. Tyvärr verkar det inte finnas några realister bland den korrumperade skaran av Israeliska ledare eller ideologerna inom IDF.

Sen vet jag inte vem du lyssnar på men jag lyssnar på sådana som den före detta mossad chefen Ephraim Halevy eller Daniel Levy som uppenbarligen tyckte det gick att förhandla med Hamas.

Likadant ser jag ingen som skriker Allahu Akbar i det fredförslag som Hamas lade fram 2006. Men Israel valde en annan väg. Vem är det då som är hindret för fred?
http://www.nytimes.com/2006/11/01/opinion/01youse…

HERE in Gaza, few dream of peace. For now, most dare only to dream of a lack of war. It is for this reason that Hamas proposes a long-term truce during which the Israeli and Palestinian peoples can try to negotiate a lasting peace.

A truce is referred to in Arabic as a “hudna.” Typically covering 10 years, a hudna is recognized in Islamic jurisprudence as a legitimate and binding contract. A hudna extends beyond the Western concept of a cease-fire and obliges the parties to use the period to seek a permanent, nonviolent resolution to their differences. The Koran finds great merit in such efforts at promoting understanding among different people. Whereas war dehumanizes the enemy and makes it easier to kill, a hudna affords the opportunity to humanize one’s opponents and understand their position with the goal of resolving the intertribal or international dispute.

Such a concept — a period of nonwar but only partial resolution of a conflict — is foreign to the West and has been greeted with much suspicion. Many Westerners I speak to wonder how one can stop the violence without ending the conflict.

I would argue, however, that this concept is not as foreign as it might seem. After all, the Irish Republican Army agreed to halt its military struggle to free Northern Ireland from British rule without recognizing British sovereignty. Irish Republicans continue to aspire to a united Ireland free of British rule, but rely upon peaceful methods. Had the I.R.A. been forced to renounce its vision of reuniting Ireland before negotiations could occur, peace would never have prevailed. Why should more be demanded of the Palestinians, particularly when the spirit of our people will never permit it?

When Hamas gives its word to an international agreement, it does so in the name of God and will therefore keep its word. Hamas has honored its previous cease-fires, as Israelis grudgingly note with the oft-heard words, “At least with Hamas they mean what they say.”

This offer of hudna is no ruse, as some assert, to strengthen our military machine, to buy time to organize better or to consolidate our hold on the Palestinian Authority. Indeed, faith-based political movements in Algeria, Egypt, Iraq, Jordan, Kuwait, Malaysia, Morocco, Turkey and Yemen have used hudna-like strategies to avoid expanding conflict. Hamas will conduct itself just as wisely and honorably.

We Palestinians are prepared to enter into a hudna to bring about an immediate end to the occupation and to initiate a period of peaceful coexistence during which both sides would refrain from any form of military aggression or provocation. During this period of calm and negotiation we can address the important issues like the right of return and the release of prisoners. If the negotiations fail to achieve a durable settlement, the next generation of Palestinians and Israelis will have to decide whether or not to renew the hudna and the search for a negotiated peace.

There can be no comprehensive solution of the conflict today, this week, this month, or even this year. A conflict that has festered for so long may, however, be resolved through a decade of peaceful coexistence and negotiations. This is the only sensible alternative to the current situation. A hudna will lead to an end to the occupation and create the space and the calm necessary to resolve all outstanding issues.

Few in Gaza dream. For most of the past six months it’s been difficult to even sleep. Yet hope is not dead. And when we dare to hope, this is what we see: a 10-year hudna during which, inshallah (God willing), we will learn again to dream of peace.

Ahmed Yousef is a senior adviser to the Palestinian prime minister, Ismail Haniya.
ckrantz

@george
Är det förvriden västerländsk humanism att protestera mot att en hel civilbefolkning stängs inne bakom taggtråd och murar? För att utsättas för sjukdomar eller svält. Men visst, det är säkert bara fejkat lidande. Om det bara är påhittat betyder det inget.

När förlorade Israeler sin humanism? Eller förmågan att se lidande hos andra. Eller sin historia. Det var en gång judar som stängdes in bakom taggtråd och murar. Var tror du det ursprungliga ordet Ghetto kommer ifrån. http://en.wikipedia.org/wiki/Venetian_Ghetto

Övervåld som du kallar det är korkat rent ut sagt. Övervåld låg bakom bombningarna av Libanons infrastruktur 2006. Halutz trodde Libaneserna skulle bli så rädda att de genast underkastade sig och sparkade ut Hizbh. Ariel sharons knölpåks teori fungerar inte. Israel har i 40år försökt bevisa att de är starkast i området. Har det hjälpt? Jag vet att diverse Israeler pratar om den arabiska ‘mentaliteten’ som bara respekterar styrka och även lyckats lura i amerikaner på högerkanten detta. Det är ren israelisk arrogans vilket väl Winograd bland mycket annat bevisar?

I den verkliga världen där realister finns existerar inga judiska superkrigare. Israel har ett val. Tyvärr verkar det inte finnas några realister bland den korrumperade skaran av Israeliska ledare eller ideologerna inom IDF.

Sen vet jag inte vem du lyssnar på men jag lyssnar på sådana som den före detta mossad chefen Ephraim Halevy eller Daniel Levy som uppenbarligen tyckte det gick att förhandla med Hamas.

Likadant ser jag ingen som skriker Allahu Akbar i det fredförslag som Hamas lade fram 2006. Men Israel valde en annan väg. Vem är det då som är hindret för fred?

http://www.nytimes.com/2006/11/01/opinion/01yousef.html?_r=1&oref=login

HERE in Gaza, few dream of peace. For now, most dare only to dream of a lack of war. It is for this reason that Hamas proposes a long-term truce during which the Israeli and Palestinian peoples can try to negotiate a lasting peace.

A truce is referred to in Arabic as a “hudna.” Typically covering 10 years, a hudna is recognized in Islamic jurisprudence as a legitimate and binding contract. A hudna extends beyond the Western concept of a cease-fire and obliges the parties to use the period to seek a permanent, nonviolent resolution to their differences. The Koran finds great merit in such efforts at promoting understanding among different people. Whereas war dehumanizes the enemy and makes it easier to kill, a hudna affords the opportunity to humanize one’s opponents and understand their position with the goal of resolving the intertribal or international dispute.

Such a concept — a period of nonwar but only partial resolution of a conflict — is foreign to the West and has been greeted with much suspicion. Many Westerners I speak to wonder how one can stop the violence without ending the conflict.

I would argue, however, that this concept is not as foreign as it might seem. After all, the Irish Republican Army agreed to halt its military struggle to free Northern Ireland from British rule without recognizing British sovereignty. Irish Republicans continue to aspire to a united Ireland free of British rule, but rely upon peaceful methods. Had the I.R.A. been forced to renounce its vision of reuniting Ireland before negotiations could occur, peace would never have prevailed. Why should more be demanded of the Palestinians, particularly when the spirit of our people will never permit it?

When Hamas gives its word to an international agreement, it does so in the name of God and will therefore keep its word. Hamas has honored its previous cease-fires, as Israelis grudgingly note with the oft-heard words, “At least with Hamas they mean what they say.”

This offer of hudna is no ruse, as some assert, to strengthen our military machine, to buy time to organize better or to consolidate our hold on the Palestinian Authority. Indeed, faith-based political movements in Algeria, Egypt, Iraq, Jordan, Kuwait, Malaysia, Morocco, Turkey and Yemen have used hudna-like strategies to avoid expanding conflict. Hamas will conduct itself just as wisely and honorably.

We Palestinians are prepared to enter into a hudna to bring about an immediate end to the occupation and to initiate a period of peaceful coexistence during which both sides would refrain from any form of military aggression or provocation. During this period of calm and negotiation we can address the important issues like the right of return and the release of prisoners. If the negotiations fail to achieve a durable settlement, the next generation of Palestinians and Israelis will have to decide whether or not to renew the hudna and the search for a negotiated peace.

There can be no comprehensive solution of the conflict today, this week, this month, or even this year. A conflict that has festered for so long may, however, be resolved through a decade of peaceful coexistence and negotiations. This is the only sensible alternative to the current situation. A hudna will lead to an end to the occupation and create the space and the calm necessary to resolve all outstanding issues.

Few in Gaza dream. For most of the past six months it’s been difficult to even sleep. Yet hope is not dead. And when we dare to hope, this is what we see: a 10-year hudna during which, inshallah (God willing), we will learn again to dream of peace.

Ahmed Yousef is a senior adviser to the Palestinian prime minister, Ismail Haniya.

Claeskrantz.se

Min personliga blogg om internet, media, samhälle, politik, foto och film

Hamas expansion in i Egypten?