Det är ganska märkligt hur många som tycks tro att Obama är till vänster. Obama hade passat utmärkt som en KD politiker på den svenska politiska skalan. Precis som att tidningen TNR skulle vara någon slags vänster tidning. Knappast sedan Martin Peretz tog över som högerinriktad hejarklacks ledare för den likud-neokonservativa invasionen av Irak. Och som hjärtligt hatar Clintons. Även John Chait hörde förresten till hejarklacks ledarna för Irak invasionen.
Obama försöker göra det som Ronald Reagan gjorde 1980 och samla det som i USA kallas independents och högerdemokrater, tillsammans med kristna grupper. Tillsammans med en del liberala universitets utbildade elitvänstern man kan hitta på platser som Norra Californien. Och svarta i ett allt mer rasbetonat val av döma av SC resultaten. Mer intressant är då om han kan vinna Latinos den största minioritetsgruppen i USA. Eller fackföreningarna som på platser som Nevada gick till HIllary. Obama vann stort på den konservativa landsbyggden.
Det kan också vara värt att uppmärksam hur Hillary angrips för sitt utsende, sina kläder eller för att hon är gift med Bill Clinton. Hon är för aggressiv eller okvinnlig. I många amerikanska medier gillar de helt enkelt inte Hillary för att hon är tuff och agressiv.
Varför kan Michelle Obama gå ut och aggressivt försvara Obama men Bill kan inte försvara Hillary. Det är också intressant hur de hårdaste ‘rovianska’ attackerna kommer från den s.k progressiva vänstern. En vänster som medvetet tycks blanda ihop 90-talet med Hillary. Det var knappast Hillary som införde NAFTA. Likadant tycks många ha glömt den republikanska kongressen led av New Gingrich. Han tog ju över när den gamla demokratiska apparaten med sådan utmärkta ledare som Ted Kennedy kollapsade. Samma Ted Kennedy som förövrigt genomförde diverse lagar med GWB.
Likadant allt tal om en Kennedy faktor. JFK var en stenhård realpolitiker av kalla kriget modell. Förutom mordkomplotter och en Kuba invasion åstadkom han inte mycket. Det s.k great society genomfördes i USA av Johnson, inte Kennedy.
Vänster kandidaten om något är John Edwards men han har inget stöd från varken parti-etablissemang eller fackföreningar. Båda har iallafall sluppit bli ‘endorsed’ av Oprah Winfrey
Personligen har jag svårt för Obamas religösa väckelsemöten. Men om nu amerikanarna vill ha en demokratisk Ronald Reagan…
Har högern rätt om Clinton? skriver Jonathan Chait i Los Angeles Times och verkar komma fram till att det är ganska sannolikt. Det är intressant, för Chait är inte precis någon republikansk partigängare utan redaktör vid vänsterns intellektuella flaggskepp The New Republic.Hillary Clinton ser allt mer ut som en sannolik segrare i det demokratiska primärvalet. Samtidigt verkar allt fler känna i maggropen att det är måttligt lyckat. Man vill inte tillbaka till 1990-talet, man gillar inte känslan av att Clinton tycks anse att hon hon har rätten till Vita huset – och man anar att man riskerar att få se betydligt mer av Bill än man önskar sig.
Jag kan bara hålla med. Obama står väl till vänster om Clinton, men jag tycker ändå att det skulle vara skönt om han vann den demokratiska nomineringen. Hans budskap är framåtsyftande i stället för tillbakablickande, han känner för väljarna snarare än för partimaskineriet – och han kommer inte att sända republikanerna i omloppsbana på det destruktiva sätt som en ny anti-Clintonkampanj skulle göra.
The Clintons are in a rage, and a couple enraged against the world is usually taking cover from the rage they feel towards each other.But, since this is a couple which doesn’t even have the comfort of pillow talk, its internal aggressions are projected outwards to the people they have defined as enemies.
Still, imagine Hillary having to come to terms with the fact that her husband — the one adored by the official liberals — has now angered them by his racialist petulance towards their upstart opponents and by the sebaceous indulgence of his own righteous self. The fact that Barack Obama, the prime upstart, is both culturally and literally a person of many textured colors, actually prefiguring the American future, and all at once elegant and agile besides, is a rebuff to the grotesque sexual myth Bill had made of himself. Feh, my mother would have said. Andrew Young may relish these images of his president, especially those with unknown and apparently numberless black women. But to younger people and to more cultured people it is pathos itself. F.D.R. did not parade his liaisons.
Hillary is now inextricably saddled with Bill riding her rump. For all of her declared sense of self she very early in the primary season turned her campaign over to him, certainly thematically, and especially in South Carolina where the nasty business of trying to turn Obama into Jesse Jackson was routinized. This was completely fraudulent: Jackson ran in the South Carolina Democratic primaries twice (1984 and 1988), as Katherine Q. Seelye points out in today’s Times. But these campaigns were in a different America and a different American south, nearly a quarter century ago. Moreover, not even so aggressive a hustler as Jackson thought he had a chance and no one else did either. What he was in 1988 was a spoiler for Al Gore when the party turned to Mike Dukakis, one of the most lapidary candidates ever to represent the Democrats in a presidential contest. But remember it was Clinton who elevated the Reverend J. and made him an ambassador plenipotentiary to the most tawdry of African countries where he might feed at the business of arms and diamonds, blood diamonds, strutting around with great portent everywhere.
The fact is that the campaign will now focus increasingly on Bill Clinton and it is he himself who has brought the lights to the stage. Frank Rich, an old friend of mine who has his fixations, has put his considerable talents to a new subject: the Clinton records left over but buried in the archives. The health care proposal, for example, which turned out to be the first permanent disaster of the administration. Then there are the financial records of the Clinton charities and the presidential library. As a matter of fact, The New Republic was perhaps the first to rivet on the unknowns of these enterprises. Which governments were donors, which zillionaires, which corporations. And what might they expect by way of favors from a term at the helm by the Clintons.
In today’s Times Sunday Opinion page, Rich makes the point:
People don’t change. Bill Clinton, having always lived on the edge, is back on the precipice. When he repeatedly complains that the press has given Mr. Obama a free ride and over-investigated the Clintons, he seems to be tempting the fates, given all the reporting still to be done on his post-presidential business. When he says, as he did on Monday, that “whatever I do should be totally transparent,” it’s almost as if he’s setting himself up for a fall.
Rich filed his column before we knew that Obama had won, before we knew that Obama had won overwhelmingly. So Rich’s words have a tentative tone. Still…
Relaterade Inlägg:
Pingback: Varken eller! | Svensson
Pingback: Det röda hjärtat « Ett hjärta RÖTT