Relevant säkerhetspolitik – Bo Pellnäs i SvD

Nyckelordet i vad Bo Pellnäs skriver nedan är ‘europeisk rysslandspolitik’. NATO är inget alternativ utan tvärtom i mycket orsaken till problemen. Detta som ett verktyg för en amerikansk utrikespolitik som sedan kalla krigets slut gått ut på att säkra en global militär dominans för USA.

Två frågor som borde ställas:

1. Har Sverige idag den egna militära förmågan att försvara sitt egna territorium.

2. Vilken roll spelar Sveriges deltagande i två allianser. EU och NATO

Om Sverige inte har förmågan att agera militärt självständigt är valet mellan allianser. NATO kommer aldrig att accepteras av en majoritet av Svenska folket. Det vore också säkerhetspolitiskt självmord att ge nycklarna till svensk säkerhet till vem som för tillfället sitter i Vita Huset. USAs intressen är varken Sveriges eller Europas.

Sen borde säkerhetspolitik skötas kallt och nyktert. Och inte drivas av hysterisk Rysslands ‘bashing’. Ryssland, precis som USA, Frankrike med flera länder använder sin militära förmåga som en del i sin utrikespolitik. Monroe doktrinen är knappast nedlagd i USA.

Ryssland har när det gället infogandet av de före detta sovjetstaterna i en militärallians riktad mot landet sagt klart nej. Menar NATO/Usa allvar med den politiken finns det två alternativ militär/ekonomisk konflikt med Ryssland eller att NATOs utvidgning stoppas.

Det fundamentala felet som begick av alla partier efter kalla krigets slut var att man antog att militära konflikter mellan stater i stort var över. Och att ingen såg betydelsen av NATOs militära expansion. NATO borde ha lagts ner och Europa tagit ansvaret för sin egen säkerhet. En säkerhetspolitik för Europas gränser och inte som en global militärmakt.

Mer i Media:
SVD, SVD2, DN, AB

Bloggat:
Behöver vi ett försvar?, Korrekt att skjuta upp försvarsbeslut, Försvarspolitik om försvarspolitik,

SvD » Debatt- och opinion. Delta själv i debatten och ta del av tidigare intressanta samtal » ”Omvändelse under galgen”Man kan bara hoppas att regeringen och socialdemokraterna hittar en gemensam väg att hantera vår nya säkerhetspolitiska situation. Tyvärr finns det oroande tecken på motsatsen. Alliansens problem att samordna sin försvars- och utrikespolitik har tacksamt noterats och utnyttjas när Mona Sahlins uttalar sig Ekots lördagsintervju och Leif Pagrotsky skriver i SvD den 8 september. De är beredda att hårt attackera Carl Bildt och samtidigt smeka statsministern medhårs.

Risken är att vi får en kör av uttalanden som kommer att tala om för oss hur viktigt det är att vidmakthålla goda relationer med ryssarna och att på alla sätt integrera landet i övergripande västliga ekonomiska organisationer och nätverk. Detta och inget annat. Men en ren eftergiftspolitik kommer att ha lika liten framgång nu som när den sist prövades av Chamberlain på 1930-talet. Carl Bildt, med sin stora förhandlingserfarenhet från konflikten på Balkan och djupa kontakter med både amerikaner och ryssar, vet att en förhandlingsmodell som bjuder fördelar i hopp om att skapa kompromissvilja hos motparten, är värdelös i det stora internationella spelet. Varje eftergift som erbjuds, utan att man samtidigt säkerställer en motprestation, kommer att slukas utan gengåvor. Det är som om den aldrig existerat och ses endast som ett tecken på svaghet.

Jag är därför övertygad om att Carl Bildt har rätt när han kräver tydliga motåtgärder som svar på ryssarnas inmarsch i Georgien, även om vi bör hålla oss kallsinniga till de aggressiva signaler, som snart kan ackompanjera det amerikanska presidentvalet. Naturligtvis skall vi på alla sätt främja ryska medborgares kontakter med europeiska unionen, underlätta utbyten på alla nivåer och stödja en demokratisk utveckling i Ryssland. Men när det gäller hårdvaran – den ekonomiska integrationen – kan vi inte bara fortsätta som om inget har hänt. En stat som ökar sina rustningar med 30 procent om året och så tydligt och arrogant visar sig beredd att använda sig av militärt våld kan man inte enbart försöka påverka med en stor knippa morötter. Då kommer en dag då man står där med bara blast i näven.

Bakom ett klokt och välvilligt umgänge med den nya Putin-staten måste det finnas en militär förmåga som inte kan negligeras. Både regering och opposition borde kunna enas om att en framgångsrik europeisk rysslandspolitik måste innehålla båda dessa faktorer – ekonomiska incitament och militär förmåga. Men dessutom krävs en enad europeisk säkerhetspolitik, vilket försvåras av Tysklands beroende av rysk gas. Det leder oss tillbaka till frågan om värdet av EU:s garantier till balterna och vår egen långsiktiga säkerhet.

För oss gäller nu att plocka upp spillrorna av vårt försvar och se vad vi kan åstadkomma med det som finns kvar och vad vi kan behöva tillföra.