Om inte annat bekräftar väl optionsmätningen för dagen att sverige är ett delat land. Ekonomiskt, socialt och politiskt.

‘Inte kan det vara ekonomisk kris, vi har ju alla jobb’ kan jag tänka mig tankegångarna är hos många i den övre medelklassens villaområden och innerstadsbostadsrätter. ‘Vi har kanske fått dra in på lite restaurang besök och nöjen samt förstås semestern till Mauritius men annars har vi det ju bra‘.

De är ju just dessa grupper som gynnats av den moderatledda alliansregeringens skatte och arbetslinje politik. Är du övre medelinkomsttagare speciellt med fastighet och en liten förmögenhet har du fått bättre och har mer pengar över att röra dig med. Till skillnad från låginkomsttagare och för att prata allianssvenska fattiga bidragstagare.

Så var ju alliansens hela valrörelse fram till 2006 och den s.k arbetslinjen avsedd att slå in en kil mellan den svenska medelklassen och låglönegrupper.

Slagpåsen blev de sjuka, arbetslösa och andra grupper av bidragstagare som levde på ‘bidrag’.  Att de hade betalt in pengar till en försäkring och fick betala skatt på sitt ‘bidrag’ försvann alliansretoriken. Alla visst vi väl någon som hade hört av någon hur lätt det var att lura försäkringskassa eller a-kassan som man kunde leva gott på.

Media hängde förstås på med reportage efter reportage där man jagade alla dessa fuskare runt om i landet. Antytt i talet om utanförskap finns även att det handlar om invandrare. De som kommer hit och vill leva på ‘bidrag’. Retoriken och taktiken känns väl igen för mig. Ronald Reagan använde den skickligt för att vinna i USA med talet om welfare queens.

I den andra verkligheten ser det förstås helt annorlunda ut. Är du arbetslös har din inkomst halverats samtidigt som troligen din a-kassa avgift höjts. Många, speciellt kvinnor, har redan fått sparken utan varsel. Visstidsanställningar och timmanställningar syns ju inte i statistiken.
Värst ut står alla de i utanskapsförvaring i olika former av aktiviter. Och de som i allt större antal kommunerna fått ta ansvar för.

Här finns då också ett val beroende på vilka värderingar man har. Man kan investera i människor och tro på deras förmåga att utvecklas. Eller följa nationalekonomens råd att ‘hungriga’ vargar jagar bäst. Man kan stödja företag och företagande att utvecklas i Sverige. Eller tro på att marknaden fixar allt. Likt den fordonsindustrin med 150000 arbeten beroende av den som alliansen vill skydda skattebetalarna från att slippa ta ansvar för. Ett mycket Stockholmskt och småborgerligt perspektiv. Vilka tror center de 150000 anställda inom fordonsindustrin är om inte just skattebetalare?

Borgerliga regeringar har mött ekonomiska utmaningar förr. De har då
lett till att de tappat greppet, att koalitioner knakat och att
väljarna tappat förtroendet. De här erfarenheterna har den nuvarande
regeringen i minnet, näringsminister Maud Olofsson har till exempel
flera gånger kommit tillbaka till hur hennes föregångare stödde svensk
industri med stora belopp – till ingen nytta.

Sen är det ju bra att även DN-ledare bekräftar att Maud Olofsson och center inte ska stödja svensk industri. Även som samma skattebetalare det värnas om kommer att få betala för en nedläggning av delar eller hela fordonsindustrin ändå. Och visst alliansen ‘hjälper’ arbetslösa genom att lägga ut arbetsförmedlingens stödverksamhet på entreprenad till privata företag. Villka förstås är bra om man är i den branchen och jobbar med att stödja arbetslösa i att skicka fler ansökningar till arbeten som inte finns.

Sen har DN helt rätt i en sak. Socialdemokratin har haft stora interna problem med kommunikation och strategi. Speciellt sedan delar av LO och ett antal partidistrikt valde att sparka undan benen på sin egen partiledare. För att man ville ha med Ohlys vänsterparti. Dock utan att någon större vänstervåg hittils burit fram oppositionen. Och som det gjordes mycket klart, väljare med borgerliga ‘ideer’ var inte välkomna i vänsterns socialdemokrati. Vad som behövdes var en stark ideologisk våg.

Vilket påminer mig om Dean kampanjen och demokraterna i 2004 års valrörelse i USA. Skillnaden mot Obamas kampanj 2008 är milsvid. Där var budskap integrerat med organisation hela vägen genom kedjan. Och Obama lyckades mycket pragmatiskt få med sig s.k moderata republikaner, villket väl i Sverige kan sägas motsvara borgerliga mittenväljare. Obama kampanjen var också de som slogs hårdaste och mest hänsynslöst för att nå ut med sitt budskap och vinna det s.k problemformulerings privilegiet.

I Sverige handlar kampen om vilka vinner bilden av krisen, den moderata alliansens arbetslinje,  samt tillståndet i landet. Valrörelsen har börjat. Ändå är det nu, partibyråkratierna sitter i planneringsmöten på olika håll inom oppositionen. Det går inte. Ska opositionen vinna handlar det om att ta sig ut från riksdagen och Stockholm.

Flytta mediafokus från stockholm till vad som händer i landet. Granska och hamra in effekterna av den moderata alliansens arbetslinje och politik för vanligt folk. Det går inte att vänta till valdagen och hoppas på att bäst argument vinner. Så snälla är inte alliansen och dess mediastrateger.

Bloggat:

Mer i media:
Nästan jämnt mellan blocken, Sahlin i Perssons spår, Har tagit täten, ”Vi kommer att vinna på regeringens passivitet i jobbkrisen”

Har tagit täten – DN.se

Den ekonomiska kris som under hösten slog in över Sverige har sin upprinnelse utanför landet – till skillnad mot vad som gällde 1990-talskrisen. Den gamla krisen var också i hög grad en del i den ekonomisk-politiska strid som stått mellan de två blocken sedan 1980-talet. Hanteringen var därmed från början partipolitiskt infekterad. Ändå lyckades de två blocken samla sig kring hårda krisåtgärder. Partipolitiskt fick socialdemokraterna utdelning, medan de borgerliga partierna framstod som vanmäktiga.

Den nuvarande krisen har för det första inte fått samma förödelse, i vart fall inte ännu. Någon tvärpolitisk samverkan har inte aktualiserats.

Finanskrisen har mötts av en finansminister, Anders Borg, och en finansmarknadsminister, Mats Odell, med bestämda insatser och i ett tonläge som varit klart bekymrat men inte uppgivet.

När sedan krisen nu slår mot export- och tillverkningsindustri, mot en rad företag i alla slags branscher och i förlängningen mot stat och kommun har regeringen anslagit en bestämd hållning: varsamhet med skattebetalarnas pengar. Vi ska hjälpa arbetslösa människor, inte anonyma ägare som inte tar ansvar, har varit näringsminister Maud Olofssons tema i åtskilliga veckor.

Det förefaller som om detta budskap nått fram. Oppositionen har däremot haft påtagliga svårigheter att formulera ett alternativ. Det som kommit att kallas problemformuleringsprivilegiet har blivit alliansens. Också energiuppgörelsen är ett bevis på detta. Här har de fyra partierna kommit överens, och öppnat för fortsatt kärnkraft samtidigt som man stöder en stor vindkraftsutbyggnad. En energipolitik som får gott opinionsstöd sannolikt därför att den för flertalet ter sig genomförbar.

Socialdemokraterna som lade vikten vid att skilja sig från regeringen förvandlades till ett kärnkraftskritiskt och lätt utopiskt parti. Något som rimligen förbluffat stora delar av deras väljarkår. Den reaktionen syns i de tappade två procenten och den ökade andelen obestämda.

Kommer vintern 2009 att bli den avgörande vändpunkten för regeringen Reinfeldt? Just nu ser det faktiskt ut så. Och kan regeringen fortsätta att övertyga om att den gör vad som kan göras för att mildra den hårda ekonomiska kris som världen och Sverige undergår lär den få ett allt bättre väljarstöd. Det skulle i så fall bli möjligt att tala om ett epokskifte.

Relaterade Inlägg:

1. Kronofogden i ekonomisk kris
2. Ekonomisk-politisk kris i höst?
3. Anders Borg varnar för ekonomisk kris
4. Landstingen mot ekonomisk kris – Är politikerna vakna?
5. Mona Sahlin som ledare – Rösta på v för fyra år mer med alliansen