Fokus reportaget om hur Sverige hamnade Afghanistankriget alla borde läsa
Fokus reportaget nedan om hur Sverige hamnade i Afghanistankriget är intressant på många sätt. Man häpnar över hur slentrianmässigt riskdagspartierna en fundamental omläggning av Svensk säkerhetspolitik. Och hur lite debatt som föregick beslut om att skicka stridande soldater till ett faktiskt krig. Vad det än marknadsförs som i Sverige.
Att sedan Afghanistan kriget är ett totalt misslyckande som under snart 9 års tid haft en totalt felaktig strategisk inriktning får i alla fall mig att undra vad de riksdagspolitiker inom försvars och utrikesutskottet som ska syssla med att utvärdera Sveriges utrikes och säkerhetspolitik hållit på med?
Eller ingick det i Sveriges partnerskap med NATO och vilja att hålla sig med väl med framförallt Washington att Sverige tyst infogar sig i en baksätesroll ?
Förövrigt kan man undra om det Svenska folket har förstått att det ingår i den nya Svenska säkerhetspolitiken att Sverige ska skicka ‘lego’ trupper till diverse konflikter runt om i världen?
Godkännandet av en multinationell säkerhetsstyrka i Afghanistan (Isaf) – till en början enbart i och kring huvudstaden Kabul – fattades av FN:s säkerhetsråd den 21 december 2001.
Vid den tidpunkten hade den svenska regeringen redan bestämt sig för att skicka soldater. Officiellt fick utrikesdepartementet en förfrågan från Storbritanniens ambassad om att delta i operationen den 12 december. Men på regeringskansliet var man förberedd. Samma dag hade Försvarsmakten sänt en promemoria till försvarsdepartementet där de redovisade möjligheten att sända en underrättelsepluton med spaningsuppgifter till Afghanistan. På bara några veckor skulle ett förband beståendes av 20–30 man kunna vara där, en insats som skulle kosta cirka 35 miljoner kronor för en fyramånadersperiod.
– Vi ville komma in i Afghanistan så fort som möjligt. Och vi gjorde från vår sida allt för att kunna vara med, säger dåvarande ÖB Johan Hederstedt.
Dagen efter, den 13 december, satt en svensk delegation på ett förberedande truppbrigadmöte i London. Ytterligare möten ägde rum den 18 och 19 december, strax innan FN antog resolution 1 386 som gav insatsen klartecken. Samtidigt hade Försvarsmakten, efter anvisningar från försvarsdepartementet, sänt en styrka på en handfull man till Afghanistan för att förbereda de svenska soldaternas ankomst.
Förkunskaperna var undermåliga. Sverige hade aldrig haft någon representation i Afghanistan och de diplomatiska förbindelserna var brutna sedan Sovjetunionens invasion av landet 1979. Sverige var visserligen en stor givare – med över en miljard kronor i bistånd sedan 1982 – men pengarna hade främst gått via FN, Röda Korset och Svenska Afghanistankommittén.
Den 18 januari 2002 klubbade riksdagen beslutet om att skicka svenska soldater till Afghanistan. Truppbidraget skulle finansieras inom Försvarsmaktens ordinarie anslag.
Uppdraget var tydligt avgränsat, tiden begränsad: en väpnad styrka på maximalt 45 personer skulle i högst sex månader förläggas i Afghanistan. Motivet var att med hjälp av underrättelse- och spaningsarbete bidra till att förbättra säkerhetsläget i Kabul så att den nya afghanska övergångsregeringen kunde inrätta sig.
– Kabul ansågs vid den här tiden vara, eller på väg att bli, relativt säkert. Varje operation innehåller risker, men Kabul uppfattades inte som en mycket farlig sak. Förbandet var litet och hade hög kvalitet, säger Björn von Sydow.
Inget av de andra riksdagspartierna hade heller några invändningar.
(…)
Varför var samtliga – politikerna, Försvarsmakten, Nato – så ivriga att skicka iväg svenska soldater till Afghanistan?
En förklaring låg i Sveriges närmande till Nato, som skett genom inrättandet av Partnerskap för fred (PFF) 1994. För vissa länder var det ett slags provmedlemskap i Nato, för Sverige var det ett sätt att ställa om försvaret. Bland annat gjordes Försvarsmaktens centrum för internationell utbilning (Swedint) om till ett PFP-utbilningscenter. Sverige kunde därefter delta i internationella övningar fullt ut och fick en möjlighet utveckla militär Nato-standard, vilket krävs av EU:s snabbinsatsstyrkor.
I utbyte förväntades Sverige delta i Natos internationella insatser. Så skedde i Kosovo och så kom även att ske i Afghanistan.
– Vi hade Partnerskap för fred-samverkan och det var naturligt för oss att vara med i Afghanistan, konstaterar Björn von Sydow.
(…)
Morgonen den 12 juni 2002 skulle riksdagen besluta om den svenska Afghanistantruppen skulle få förlängt mandat. Ett fyrtiotal soldater hade varit där i knappt ett halvår. Än så länge hade allt gått bra.
Först upp i talarstolen var moderaten Henrik Landerholm, tidigare yrkesofficer, nu ordförande i försvarsutskottet. Efter elva år i riksdagen skulle detta bli hans sista anförande, snart satt han som rektor på Försvarshögskolan.
Han hade förberett ett långt tal som pläderade för svensk närvaro i Afghanistan. Men det blev inget långt tal, knappt någon debatt alls. Riksdagsledamöterna var upptagna med något annat.
På andra sidan jordklotet spelade Sverige sin sista gruppspelsmatch i fotbolls-VM i Japan. En sedermera klassisk match, där Anders Svensson skruvade in en friskspark som innebar 1–1 mot Argentina och seger i vad som beskrevs som dödens grupp.
Landerholm klagade på att det inte fanns någon storbilds-tv i plenisalen.
Så klubbades en förlängning av den svenska insatsen i Afghanistan igenom i full politisk enighet. Lars Ohly, som ännu inte blivit västerpartiets partiledare, kritiserade USA:s krig men utbrast sedan:
– Jag håller med dem som anser att det är viktigt med enighet i sådana här frågor.
De svenska soldaterna blev kvar.