Hur ska kriget i Afghanistan förloras på bästa sätt..
Hur kriget i Afghanistan ska förloras på bästa sätt och det svenska deltagandet reträtten av de utländska trupperna i Afghanistan är vad förhandlingarna mellan de svenska riksdagspartierna handlar om. Att förhindra återkomsten av någon form av Talibanstyre har varit de politiska målet för den USA-leda väst-insatsen i Afghanistan.
Och det rör sig om ett krig de svenska trupperna deltar i om nu någon trodde något annat….
Det är dock synd att de som jobbar närmast med bistånd som organisationer likt SAK inte kommer att höras i den politiska diskussionen i Sverige mellan partierna. De presenterar en annorlunda bild än den som framförs av de internationella styrkorna och dess politiska ledning. Likt Svenska SAK, Svenska Afghanistan Kommittén.
Hade ansvariga politiker lyssnat på dessa hade de som i onsdagens DN kunnat fått höra hur SAK i sitt bistånds och utbildnings arbete verkar i talibanområden utan någon truppnärvaro med just talibanernas godkännande. Inklusive utbildning för 12000 flickor inom starka talibanområden.
Törnblom säger att man måste arbeta på lokalbefolkningens villkor om man ska verka i ett främmande land.
– Provincen Wardak sydost om Kabul är ett av talibanernas starkaste fästen. Här händer saker varje vecka. Där jobbar Svenska Afghanistankommittén i nästan samtliga distrikt med både skolor och kliniker. I våra skolor i Wardak går det 12.000 flickor och 10.000 pojkar. Det kan vi göra för att vi har acceptans från lokalsamhället.
– Vi går inte ut och tvingar folk till utbildning. De kommer till oss och ber om den för både flickor och pojkar. Naturligtvis har de talibanernas stöd, annars skulle de här skolorna vara stängda och nedbrunna för länge sedan.
– I Wardak finns inga internationella trupper, de vågar inte åka dit. Om de inte kommer i helikopter på natten. För det händer.
– De utländska trupperna gör så många misstag vid sina räder. Till exempel drabbades en av våra anställda uppe i Kunduz när han hälsade på hemma i sin by. Där håller talibanena på att etablera sig starkt. Vår man vaknade mitt i natten av att helikoptrarna kom dundrande.
Plötsligt kom amerikanska soldater över gårdsmuren och vår man och två andra fick säckar över sina huvuden. De flögs till en USA-bas. Dagen efter kunde vi läsa i tidningarna att Nato gripit några höga talibanledare vid en nattlig räd och beslagtagit viktiga dokument. Efter en vecka släpptes vår skolledare. Det hade antagligen funnits talibaner i byn, men inte på hans gård. De försvann när de hörde helikoptrarna.
– De viktiga dokumenten var akademiska avhandlingar gjorda för Karlstads universitet som handlade om genusperspektiv i afghanska skolböcker.
– Dom tog fel kille, fel hus och fel material. Jag kan lova att Nato inte vunnit några ”hearts and minds” i den delen av Afghanistan.
– Det händer allvarligare saker än denna vid andra räder då människor dödas. Men en sådan här sak räcker för att folk ska bli förbannade.
– Isaf och Nato börjar få det hett om öronen i det tidigare ganska lugna norra Afghansistan för att talibanerna och andra grupper etablerar sig här, säger Björn-Åke Törnblom. De siktar på att etablera sitt islamiska emirat i landet.
– I många provinser har de redan en skuggregim, en egen guvernör och ett eget rättssystem. Folk går hellre till dem för att man inte litar på det vanliga rättsväsendet. Med rätta.
– Allt tal om att det pågår en offensiv som ska knäcka talibanerna kan man tvivla starkt på.
”Sverige måste arbeta på afghanernas villkor” – DN.se
Den officiella bilden som presenteras av den svenska militären och riksdagsmajoriteten är dock helt annorlunda. Där är det just närvaron av de internationella trupperna och stödet till den Afghanska regeringen samt polis och militär som är grunden för ett framtida Afghanskt samhälle. Inklusive utbildning för just flickor som ju så ofta används som exempel i debatten om Afghanistan kriget.
Om de svenska soldaterna offrar sina liv i onödan i ett krig som kommer att sluta med en kompromiss med just de som de strider med låter jag vara osagt.
Men inlägget nedan i SvD får i alla fall mig att undra om det numera ingår medieträning och opinionsbildade åtgärder som en del av de uppgifter de svenska militärbefälhavarna har?
Oavsett handlar det om ett kring som inte kan vinnas som den svenska militären vill skicka mer soldater till. Och det kanske inte bara cyniker som undrar om Afghanistan kriget motivera en fortsatt existens för en försvarsmakt som plötsligt blivit en del av en internationell militärallians.
Därför är det angeläget, för både mina soldaters och deras anhörigas skull, att beskriva vad som verkligen åstadkoms med den svenska insatsen. Därmed vill jag motverka att den olyckliga bilden sprids att svenska soldater riskerar och offrar sina liv i onödan.
Huvudfokus för oss har under de senaste fyra månaderna varit att, i nära samarbete med den afghanska armén och polisen, genomföra en större säkerhetsskapande operation i ett av de värsta talibanfästena inom vårt ansvarsområde. Ett av de större syftena är att få in utvecklings- bistånd till området. Något som tidigare varit omöjligt eftersom riskerna för biståndsorganisationer där varit allt för stora.
Resultatet är att antalet talibanattacker som eldöverfall och angrepp med hemmagjorda bomber har minskat med mer än 50 procent jämfört med samma period i fjol. En viktig anledning är att invånarna nu, till skillnad mot tidigare, söker vårt stöd och skydd och att de förvarnar oss inför attacker. Med andra ord har vi steg för steg lyckats vinna stöd för regeringssidan och den internationella närvaron i området.
Men det är inte enbart den militära närvaron som är orsaken till det stöd vi upplever. Snarare handlar det om den nära samordningen mellan säkerhetssatsningen, olika utvecklingsprogram och stödet till de demokratiska institutioner som nu planeras. Befolkningen har börjat se att det är värt risken att stödja den demokratiskt valda regeringen snarare än det terrorvälde den tidigare lytt under. Därför är faran också uppenbar att stödet snabbt försvinner om inte löftena om stabilitet, säkerhet och hållbar återuppbyggnad hålls.
Den krassa verkligheten är nämligen att det för afghanernas del handlar om vilken sida man skall stödja för att ha bäst chans att överleva.
Strategin har funnits under en längre tid. Svårigheten är att genomföra den i praktiken. Orsaken till problemen är inte sällan de kulturella skillnaderna mellan internationella militära strukturer, olika biståndsorganisationer och afghanska myndigheter.
När nu en senior civil representant och ett ökat antal politiska- och utvecklingsrådgivare utsetts i det svensk-finska PRT:t (Provincial Reconstruction Team) har möjligheterna ökat att överbrygga dessa svårigheter. Den pågående operationen är ett gott exempel där tydliga steg tagits emot nära koordinerade insatser med bestående resultat för den drabbade befolkningen.
Innebörden är att PRT-organisationen nu kan börja arbeta på det sätt som den var tänkt att göra från början, det vill säga som en nära samordningsorganisation mellan säkerhet, bistånd och politisk/demokratisk utveckling.
Ett bevis på de framsteg som görs är att det lokala ledarskapet, i det område där insatsen genomförs, har framfört önskemål om en flickskola. Det är synnerligen glädjande att befolkningen i dag är beredd att direkt konfrontera den talibanideologi som tidigare förbjudit flickor att överhuvudtaget gå i skolan.