President i allt utom namnet – Fredrik Reinfeldts kaffebords bok

Det som slår mig när man ser kaffebords boken om den moderata statsministern är hur bra media strategin att positionera Fredrik Reinfeldt som president efter fransk eller amerikanska modell lyckats. Den var en gång Michael Deaver som ledde mediapositioneringen av Ronald Reagan i den första Reagan administrationen. Ronald Reagan skulle medvetet placeras över politiken käbbel som statsmannen och landsfadern och återvinna de president traditioner som försvann med Jimmy Carter. Boken ‘statsministern’ är förstås del av en modern svensk variant.

Valet senaste 2014 ser ut att bli en tävlan mellan ‘lantisen’ Juholt och landsfadern ‘Reinfeldt’. Där förstås diverse borgerliga media redan börjat framställa Håkan Juholt som både outbildad och lite korkade. Och politiskt oerfaren ställd mot statsmannen och landsfadern Fredrik Reinfeldt.

Medias hantering av politiken och politiker även i Sve
rige är på väg mot en amerikanska situationen där bilden av politikerna i media och innehållet blir det viktiga. Och förstås en politiker personlighet som anpassas beroende på väljargruppen som attrahera. Den moderata statsministern är dock inte längre fredde från solsidan media stillad för att tilltala jobbskatteavdragets största vinnare. Den svenska medelklassen.

Solsidans Fredde har nu sadlat om från livspussel problem och blivit internationell statsman. Jag undrar om Fredrik Reinfeldt fortfarande tar fram dammsugare och filosoferar över tillvaron som han sades göra en gång troget vidare befodrat i diverse tidningar? 

Hellre nyval än fursteslickande | Karin Pettersson | Ledarkrönika | Ledare | Aftonbladet

Den nyutkomna fotoboken ”Stats­ministern” om Fredrik Reinfeldt är en ­surrealistisk upplevelse. Boken, ett samarbete mellan fotografen Henrik Mont­gomery och historieprofessorn Torbjörn Nilsson, tar fjäskande hyllningsfraser till en närmast utomvärldslig nivå. Fredrik Reinfeldt framställs omväxlande som ­reformator, härförare, nedrustare och ­barnens vän. Allt illustrerat med softade fotografier på statsministern med internationella statsmän, alternativt läsande för barn. Boken liknar ett medeltida helgon­porträtt i sitt tillrättalagda hyckleri.

Vid första genomläsning finns inget ­annat sätt att hantera boken att ­fnissa hysteriskt. Sen, klockan tre på natten, drabbas man dock av eftertankens kranka blekhet. Hur är den möjlig, egent­ligen?

”Kanske säger det något om vårt ­politiska klimat att en sådan här glansig, personcentrerad bok kan ges ut mitt i en mandatperiod, tillika med en professor som inställsam, borgerlig historieskrivare”, skrev Expressens kulturchef Karin Olsson i veckan.

Hon har rätt. Den säger något, något viktigt.

”Statsministern” är en skildring av ett undantagstillstånd i svensk politik. För tredje gången sedan enkammarriks­dagens införande hade regeringen under förra mandatperioden egen majoritet i riksdagen. Tillsammans med Anders Borg kunde Fredrik Reinfeldt styra ­landet som han behagade.

”Jag går sida vid sida med folket, vars förtroende jag bär”, sade Fredrik Reinfeldt 2007. Det obehagliga var att han verkade tro på det själv. Och att bilden spred sig.

”Det ökade förtroendet för Reinfeldt, hans ’presidentlika’ framtoning, skulle bli en stor tillgång i valrörelsen”, skriver professor Torbjörn Nilsson inställsamt i ”Statsministern”. Expressen fångade tidsandan, och satte samtidigt ett klassiskt lågvattenmärke på själva valdagen i höstas: ”Reinfeldt, barnens favorit”, var en av rubrikerna i tidningen. Olivia, 9, var intervjuad: ”Hans ögon är så gulliga.”

Makt utan motstånd föder arrogans. Det föder okänslighet och ovilja att ­lyssna. Och det föder så småningom storhetsvansinne hos makthavarna, och ett ­klimat av lismande inställsamhet från omgivningen. Det är farligt, i längden.

Claes

A blogger and general internet nerd from Sweden. I write about politics, internet, technology, the world around me and whatever else interest me. I write mostly in swedish but some english.

Kommentarer

  1. M´s strategers första tanke var nog att ge glassiga bilder av familjen Reinfeldt i veckopressen. Det började med en kakbakande Flippa, men man insåg nog att "den gubben går nog inte". Flippa visades senare på en bildsekvens med sin gubbe någonstans vid ett möte i Europa med sin klänning fladdrande som på Monroe. Den bilden sög. Flippa fick det svårt i "lenet" med sin sjukvårdspolitik och ansågs nog oanvändbar. Så gjordes då denna glassiga skrattretande bok. För vem eller vilka? För glassätande Muffare?