Björn Elmbrant skriver att facket ska engagera sig för mer än den som finns utanför murarna och nämner de paperslösa. Här borde även den arbetslösa räknas in. De som förutom via sporadiska kontakter med A-kassa ofta helt mister kontakten med fack och det arbetsplats nätverk som de tidigare hade.
Utan papper på vem man är blir man rättslös, kan få en fjärdedel av avtalsmässig lön för sju nätters städjobb. Om man får något betalt alls. De papperslösa kan inte klaga om de utsätts för sexuella trakasserier. De kan inte få bankkort, för de har inga personnummer. Deras barn går sällan i skolan och blir de sjuka väntar otrygghet. Men de papperslösa räknas inte till "utanförskapet", trots att de kanske är så många som 50 000 i Sverige.
En ljusglimt i mörkret är däremot att LO och TCO det gångna året har börjat ta itu med frågan om de papperslösa. Det är självklart att så sker. En fackföreningsrörelse som bara bryr sig om de som finns innanför murarna, kan lätt upplevas som förstelnad och egoistisk. Men samtidigt är de papperslösa bara ett av tio samtidigt pågående helveten för facket, där lösare anställningsformer, gästarbetare från öst, skumma bemanningsföretag och en regering som försämrat a-kassan och annat bidrar till att försvåra den nödvändiga
