Claeskrantz.se

Mer snömos från FRA-chefen Ingvar Åkesson. Visa delar nedan i debattinlägget på SvD är väl på gränsen till desinformation.

En översättning av vad som sägs av Ingvar Åkesson. Sverige plockade in all trafik den kunde från det före detta Sovjetunionen och då även om svenskar som hade kontakter där. Verksamheten bedömdes vara laglig. Det fanns ju vad jag vet inga regler för inhämtande av information om svenskar på den tiden så vad man gjorde vad lagligt.

Men andra ord. Det handlade om underrättelseverksamhet från FRA’s sida riktad mot svenskar med kontakter i ett område av intresse utanför Sverige. Precis det alla kritiker av FRA-lagen fruktat kommer att hända på lagligt sätt med den föreslagna lagen. Byt ut ryssland mot afghanistan, afrika, mellanöstern eller för den delen danmark.

Ironin är förstås att FRA med den nya lagen vill legalisera vad man i stort redan gjort. Man kan undra om de tjänstemän som hittade på lagen nu tycker det varit bättre att sätta en stor hemligstämpel på allt och göra vad man alltid gjort i tysthet.

EN frågan är förstås. För vilken ‘myndighet’ agerade FRA underrättelseinsamlare 94-97? UD, regerings kansliet, säpo, försvarshögkvarteret. Vilka svenskar finns på den lista som hemligstämplats och hur många fler kan man anta FRA har spanat på. Och varför skulle perioden 94-97 varit speciellt intressant?

Skillanden är heller inte så stor mellan att direkt telefonavlyssna eller kartlägga kontakter. Det senare kan ju ofta ge mer information om en person och de nätverk de tillhör. Båda får väl räknas om integritetskränkande.

Mer i Aftonbladet ,Carl Bildt försvarar FRA.

DN uppmärksammar kritiken mot folkpartisterna.

Uppdaterat:
Efter förekommen fråga. Ja listan på vad som ska vara de 103 namnen finns ute på nätet och har funnits en tid. Vilket expressen skriver om här. Jag gillar inte att bloggare lägger ut listan utan sammanhang eller backgrund så jag har undvikit att skriva om det. I princip är det 103 personer inklusive Ulf Ekman som ska ha  undersökts eller kommit i kontakt med undersökningar som involverade Ryssland. Varför, på vems uppdrag eller om hur många fler svenskar som kontrollerats kan ingen säga. Utom FRA förstås.

SvD » Brännpunkt » FRA tryggar Sveriges självständighet
I en Brännpunktsartikel den 15 juli 2008 skriver Stefan Swärd i Evangeliska Frikyrkan att Ulf Ekman i Livets ord finns med på denna lista och hör till det hundratal personer som enligt uppgifter i medierna har avlyssnats av FRA. Stefan Swärd frågar varför.

Den signalspaning som det är fråga om gjordes på uppdrag av en statlig myndighet under perioden 1994 – 1997 och hade anknytning till Sovjetunionens upplösning och de förhållanden som rådde en tid därefter.

Inhämtningen inriktades på utländsk trafik och gällde vissa utländska kontakter med Sverige och bedömdes ligga inom ramen för de regler som gällde då.

Jag kan klart deklarera att ingen av de personer som anges på den anonyme anmälarens lista har blivit telefonavlyssnad av FRA.

De namn på personer som kan förekomma i sammanhanget har alltså uppkommit genom spaning på de utländska målen.

Numera har vi betydligt striktare regler som kräver mycket större precision från uppdragsgivarna. Riksdagen och regeringen har sedan år 2000 gett oss regler om försvarsunderrättelseverksamhet och en utförligare reglering av behandlingen av personuppgifter.

FRA:s interna regler har också förbättrat integritetsskyddet. Den signalspaningslag som riksdagen stiftade den 18juni i år innebär ytterligare integritetsskydd.

I det här sammanhanget vill jag särskilt peka på kravet på tillstånd från en utomstående myndighet och en mycket ingående kontroll av verksamheten.

Sen har FRA-chefen helt rätt i nedanstående. Underättelseverksamhet handlar ju om spaning på personer och företelser där de oftast inte finns någon direkt brottsmistanke. Här kommer politiker med snömos eller har de inte förstått vad lagen avser? Det är spionage, inget annat, det handlar om.

[...]
I debatten kring FRA brukar man vidare ibland hävda att signalspaning bara borde få ske när det föreligger misstanke om brott. Man jämför därmed signalspaningen med de tvångsmedel som de brottsutredande myndigheterna förfogar över. Som lagrådet tydligt har uttalat är jämförelsen felaktig.
[...]

Frågan som borde ställas är FRA den rätta organisationen att förse regeringen med väl tolkat underättelsematerial. Eller vem gör detta? Förser FRA beställaren Säpo eller UD med råmaterial som ska tolkas av beställarorganisationen. Hur många inblandade kommer att hantera informationen. Hittills har det låtit som FRA ensam ska göra detta. Det är ganska stor skillnad mellan det som kallas rådata, d.v.s direkt utskrifter av samtal och trafikmönster eller en korrekt analys och omvärldsbevakning.

Varför har inte en stor inventering av vilka underättelse och informationsbehov den svenska regeringen har gjorts. Ingen verkar ställa frågan om signalspaning är den rätta vägen. Vad som skulle behövas är en parlamentarisk underättelsekommision som tog fram ett modernt underlag inför framtiden.

Mer frågor kring vad Ingvar Åkesson säger i SvD:

Har FRA kapaciteten att hantera allt från massförstörelsevapen till cyberattacker. Om inte vem gör det?

På vilket sätt kan FRA ge underlag för självständiga beslut om deltagande i operationer i t ex afrika?

Har FRA idag kapaciten att signalspana ‘lokalt’ och där förstå och analysera kommunikation i t ex Pashto eller andra lokala dialekter? Det förutsätts ju om man ska förvanna om attacker i Afghanistan. Där vi ju förresten ägnar oss åt ‘civil uppbyggnad och fredsfrämjande’ åtgärder.

På vilket sätt har fredsfrämjande operationen lokalt i omvärlden att göra med kontroll över alla svensk utgående datatrafik?

På vilket sätt kan inhämtande av svensk datatrafik stoppa terrorism i sverige eller utlandet?

Vad har signalspaning mot utländska vapensystem med svensk datatrafik att göra?

Förövrigt är Sverige inte idag beroende av andra länder för underättelseinhämtning? Avsikten med FRA-lagen var väl även att legalisera utbytet av information med andra länder, främst USA.

E n central uppgift för försvarsunderrättelseverksamheten är att förse ­regeringen med underlag för beslut i utrikes-, försvars- och säkerhetspolitiska frågor.

• Ska signalspaning mot utländska politiska och militära makthavare bara vara tillåtet om de är misstänkta för brott?

• Har inte regeringen ett berättigat intresse av att veta hur utländska makthavare agerar eller avser agera gentemot Sverige och oss svenskar?

Hur går det med självständigheten om Sverige inte kan förlita sig på egen ­underrättelseinhämtning och i stället måste vara beroende av andra länder?

En rad yttre hot mot landet ges ökad uppmärksamhet i säkerhetspolitiken och därmed också i underrättelseverksamheten. Sådana hot är bl.a. terrorism, spridning av massförstörelsevapen och hot mot den tekniska infrastrukturen.

• Ska signalspaning mot vapensystem som kan riktas mot Sverige inte vara tillåtet eftersom brottsmisstanke saknas?

• Ska signalspaning inte kunna användas när det gäller it-attacker utifrån mot svenska kommunikationer förrän brottet faktiskt begåtts och skadan är skedd?

Sveriges allt mer omfattande deltagande i fredsfrämjande internationella insatser såsom till exempel i Afghanistan innebär växande krav på att försvarsunderrättelseverksamheten kan bidra med information.

• Ska svenska regeringen inte ha ett självständigt underlag inför beslut om svenskt deltagande i en internationell insats eftersom brottsmisstanke saknas?

• Ska skydd av den svenska personalen på plats i form av signalspaning mot lokala fientliga grupperingar som planerar sabotage, kupper eller terrordåd inte vara tillåten förrän brotten har begåtts?

• Ska inte teknisk signalspaning för att skydda svensk trupp och svenska militära flygplan och fartyg inte vara tillåten eftersom brottsmisstanke saknas? Hur ska Sverige då kunna delta i internationella insatser?

Vi skulle alltså inte kunna skaffa in ­underrättelser om den politiska och mili­tära utvecklingen i närområdet och på ­andra håll i världen. Inget av detta har med brott, eller brottsbekämpning, att göra.

Sverige skulle bli beroende av andra länder när det gäller den information som regeringen behöver för att kunna föra Sveriges utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik. Vill vi verkligen det?