Claeskrantz.se

Jag undrar. Är svenskar i allmänhet medvetna om fattigdom hos andra? Jag tror inte det. Fattigdom i Sverige syns inte. Tvärtom den döljs. Fattigdomen är också ett resultat av mer än 30 års missgrepp av politiker inklusive den inhemska depression som politikerna orsakade under det tidiga 90-talet. Men vem kommer ihåg de ‘dynamiska effekter’ som FP och S skattereform orsakade. Eller 500% ränta. Eller de massiva budgetnedskärningarna hos kommun och staten under regeringen Persson. För att låna från Naomi Klein – kaospolitiken.

Orsakerna kanske ingen kommer ihåg men effekterna ser vi idag. Exakt det 2/3 dels samhälle som det varnades för under 80-talet. Det är verklighet idag. Det är kvinnorna som drabbats hårdast som vanligt. Men glöm heller inte pensionärer som får dryga ut pensionen med socialbidrag eller ‘ungdomar’ i 25-30 års åldern som flyttar runt i andra eller tredje hand och försörjer sig på tillfälliga just-in-time arbete. Eller för den delen den invandrade ingenjören som kör taxi eller städar för att ingen vill anställa en person med ett konstigt namn.

Till detta tillkommer den runt en miljonen som idag mer eller mindre är beroende av statlig eller kommunal försörjning. För alla vet väl att majoritet av de arbeten som tillsatts i den s.k högkonjunkturen gått till ungdomar med högskoleutbildning och yrkesarbetare.

Sen hör det till ironierna att många till vänster inte vill se att det finns utanförskap och lägger ner mycket tid att bevisa hur fel moderaterna har med sina siffror. Vilket de har. Det är inte poängen. Eller att moderaterna använde ett existerande utanförskap för att demagogisera just ‘bidragstagarna’. En förövrigt klassisk politik som användes redan på sent 70-tal och tidigt 80-tal av Ronald Reagan för att leda en skatterevolt för medelklassen. Det var då Ronald Reagan myntade begrepp som Welfare Queen.

Poängen är att det finns ett existerade utanförskap, fattigsverige, 2/3 dels sverige eller vad man nu väljer att kalla det.

Vad vill socialdemokratin göra? Jag vet inte. Hittills är det som presenterats från socialdemokraterna en alliansen light politik. En kompromiss mellan den neo-liberala högern och ett socialt ansvarstagande. En försiktigt kalibrerade politik avsedd att locka medelinkomsttagare i främst Stockholm om man ska tro Marita Ulvskog.

Personligen tror jag det är en idiotisk strategi. Moderaterna och S kan triangulera varandra till döds genom att stjäla varandras frågor. Slutresultatet lär bli vad som nu händer med brittiska labour för s. Vad socialdemokraterna för fram är en strategi för 2006 år val att utkämpa 2010 års med.

Dagens Arena | Att behöva ljuga om sommarlovet
LO-ekonomen Dan Andersson skrev i början av sommaren i DN att sex procent av Sveriges befolkning i yrkesverksam ålder är fattig. En del av de sex procenten har barn. Frågan är vad en högerregering överhuvudtaget vill göra åt saken.

Det är naturligtvis inte Lubbe Norströms 70 år gamla Lort-Sverige vi möter om vi letar efter misär och fattiga människor i Sverige i dag. 2008 års fattigdom har ett annat ansikte, en annan stank. Det är att telefonen stängs av eller att man inte har råd att gå till tandläkaren. Det är att inte ha råd att köpa vinterskor och sommarkläder till sina barn. Det är att inte kunna skicka barnen på skolutflykter för att det kostar eller för att det inte finns pengar till matsäck.

De fattigas barn är kvar i stan den här sommaren. För att det inte fanns pengar till sommarkollo. Och för att deras föräldrar inte kan köpa sistaminuten-resor när sommaren har regnat bort. Dagens fattigdom handlar framförallt om kvinnor och barn.

Fattigdom feminiseras. Av världens fattiga är 70 procent kvinnor, och Sverige är inget undantag. Kvinnors standardutveckling är hälften av männens och sämst är det för ensamstående mammor. Just ensamstående mammors ekonomi har försämrats sedan 1990-talets mitt. Göran Perssons socialdemokratiska regeringar lyckades inte vända den trenden. Vad som händer nu med en högerregering är att kvinnors fattigdom ytterligare stärks och befästs.

Maten har blivit dyrare, bostadsbidragen lägre och arbetslöshetsförsäkringen är kraftigt försämrad och fördyrad. Sjukförsäkringsreformen som trädde i kraft i början på juli innebär att sjuka förvägras möjligheten till försörjning under hela sin sjukdomstid. Allt detta kommer inte att få bort fattigdomen. Tvärtom kommer fler blir beroende av socialbidrag.

Högerregeringens farliga arbetsmarknadspolitik toppas av att de inte tar jämställdhetspolitiken på allvar. Nyamko Sabuni är som bekant inte feminist och förmår därför inte höja blicken från det individuella till det strukturella. Om en kvinna är underbetald, ensamstående mamma och fattig beror det bara på kvinnans val, enligt Sabunis nyliberala tolkning.

Det är svårt att acceptera eller ens prata om att fattigdom existerar i en av världens rikaste välfärdsstater. Så är inte heller välfärdstaten resultatet av en slump. Välfärdspolitikens mening är att jämna ut de orättvisor som klass och kön skapar. Att få bort fattigdomens stigma och göra upp med kvinnors underordning. Vad fattiga kvinnor och barn behöver är just en feministisk politik. Frågan är hur Mona Sahlin tänker utmana den nya fattigdomen.