Det är ett ekonomiskt korthus byggt på billiga lån som nu verkar falla ihop. Billiga krediter med en framtida värdestegring på pappret för aktier, fastigheter har styrt mycket det ekonomiska välståendet som utvecklades under de senaste årtionden. 

Det kan återigen vara värt att påminna om vad George Soros skrev i Financial times i januari i år.

The worst market crisis in 60 years | GeorgeSoros.com

The worst market crisis in 60 years

By George Soros

Originally published on FT.com January 23 2008 02:00

The current financial crisis was precipitated by a bubble in the US housing market. In some ways it resembles other crises that have occurred since the end of the second world war at intervals ranging from four to 10 years.

However, there is a profound difference: the current crisis marks the end of an era of credit expansion based on the dollar as the international reserve currency. The periodic crises were part of a larger boom-bust process. The current crisis is the culmination of a super-boom that has lasted for more than 60 years.

Boom-bust processes usually revolve around credit and always involve a bias or misconception. This is usually a failure to recognise a reflexive, circular connection between the willingness to lend and the value of the collateral. Ease of credit generates demand that pushes up the value of property, which in turn increases the amount of credit available. A bubble starts when people buy houses in the expectation that they can refinance their mortgages at a profit. The recent US housing boom is a case in point. The 60-year super-boom is a more complicated case.

Every time the credit expansion ran into trouble the financial authorities intervened, injecting liquidity and finding other ways to stimulate the economy. That created a system of asymmetric incentives also known as moral hazard, which encouraged ever greater credit expansion. The system was so successful that people came to believe in what former US president Ronald Reagan called the magic of the marketplace and I call market fundamentalism. Fundamentalists believe that markets tend towards equilibrium and the common interest is best served by allowing participants to pursue their self-interest. It is an obvious misconception, because it was the intervention of the authorities that prevented financial markets from breaking down, not the markets themselves. Nevertheless, market fundamentalism emerged as the dominant ideology in the 1980s, when financial markets started to become globalised and the US started to run a current account deficit.

Globalisation allowed the US to suck up the savings of the rest of the world and consume more than it produced. The US current account deficit reached 6.2 per cent of gross national product in 2006. The financial markets encouraged consumers to borrow by introducing ever more sophisticated instruments and more generous terms. The authorities aided and abetted the process by intervening whenever the global financial system was at risk. Since 1980, regulations have been progressively relaxed until they have practically disappeared.

The super-boom got out of hand when the new products became so complicated that the authorities could no longer calculate the risks and started relying on the risk management methods of the banks themselves. Similarly, the rating agencies relied on the information provided by the originators of synthetic products. It was a shocking abdication of responsibility.

Everything that could go wrong did. What started with subprime mortgages spread to all collateralised debt obligations, endangered municipal and mortgage insurance and reinsurance companies and threatened to unravel the multi-trillion-dollar credit default swap market. Investment banks’ commitments to leveraged buyouts became liabilities. Market-neutral hedge funds turned out not to be market-neutral and had to be unwound. The asset-backed commercial paper market came to a standstill and the special investment vehicles set up by banks to get mortgages off their balance sheets could no longer get outside financing. The final blow came when interbank lending, which is at the heart of the financial system, was disrupted because banks had to husband their resources and could not trust their counterparties. The central banks had to inject an unprecedented amount of money and extend credit on an unprecedented range of securities to a broader range of institutions than ever before. That made the crisis more severe than any since the second world war.

Credit expansion must now be followed by a period of contraction, because some of the new credit instruments and practices are unsound and unsustainable. The ability of the financial authorities to stimulate the economy is constrained by the unwillingness of the rest of the world to accumulate additional dollar reserves. Until recently, investors were hoping that the US Federal Reserve would do whatever it takes to avoid a recession, because that is what it did on previous occasions. Now they will have to realise that the Fed may no longer be in a position to do so. With oil, food and other commodities firm, and the renminbi appreciating somewhat faster, the Fed also has to worry about inflation. If federal funds were lowered beyond a certain point, the dollar would come under renewed pressure and long-term bonds would actually go up in yield. Where that point is, is impossible to determine. When it is reached, the ability of the Fed to stimulate the economy comes to an end.

Although a recession in the developed world is now more or less inevitable, China, India and some of the oil-producing countries are in a very strong countertrend. So, the current financial crisis is less likely to cause a global recession than a radical realignment of the global economy, with a relative decline of the US and the rise of China and other countries in the developing world.

Förövrigt
är den någon som kommer ihåg den s.k chockterapin som diverse ekonomer
rekommenderade för omisstänksamma ekonomier i öst-europa efter murens
fall. Något som tydligen inte gäller för mer ‘utvecklade’ ekonomier i väst. Värdelösa holdings ska hållas uppe med statsinterventioner.

Någon gissning hur lågt den Svenska börsen faller imorgon? Och vad är det egentliga värdet på svenska företag och bankers fastighet och pappers innehav om efterfrågan stryps i en kreditkris? Hur många sitter med luft i sina balansräkningar?

Mer i Media:
”Ännu mer turbulens efter nej i USA”. , Analys., Riksbanken i ny aktion.,


Krispaketet röstades ned. 228 av 435 ledamöter röstade nej och 205 röstade ja.,
ANALYS | Mats Hallgren
EU inte redo att hantera bankkris
,

Ännu mer oro. Svenska bedömare tror att ett nej till krispaketet får svåra följder.

Bloggat:
Finanskrisen – Dödskyss till Nyliberalismen?, Bundet allemanssparande förhindrar bankkollapser, Finanspaket rostades ned i USA., PANIK PÅ BÖRSEN, Subventionspaket för inkompetenta bankirer röstades ner,

VA.se » Nej till krispaketet, USA-börserna rasar.

Det här är vad vi absolut inte önskar oss just nu. Den amerikanska regeringens räddningspaket till de krisande bankerna har varit den senaste veckans stora knäckfråga och det som styrt utvecklingen på världens börser. Frågan har varit om när den skulle kunna röstas igenom, med förhoppningen om snarast möjligt. Möjligen har farhågorna också börjat kretsa kring om 700 miljarder dollar skulle vara tillräckligt. Men att det överhuvudtaget inte skulle bli något paket var helt klart ett chockbesked för hela finansbranschen.

Vad som nu ska stoppa de fortsatt kraftiga kursfallen på världens börser är ytterst oklart. Politikerna har nu dragit undan sin utsträckta hand. Nu får marknaden fixa det här själva. Det är i alla fall de amerikanska politikernas besked till banker, aktieägare – och inte minst de väljare som de ska möta under de närmaste sex veckorna fram till valet.

Det blev som sagt en dramatisk omröstning om krispaketet på 700 miljarder dollar till finansindustrin i USA:s representanthus i kväll. När det under den öppna omröstningen stod klart att nejsidan hade vunnit rasade Dow Jones index med drygt 6 procent.

”Ärligt talat är jag chockad” | Nyheter | Aftonbladet

Enligt Robert Bergqvist, chefekonom på SEB, är krispaketet unikt.

– Det är enormt stort och något som gör stora ingrepp i den finansiella sektorn. Det kan även få konsekvenser för skattebetalarna.

Bergkvist menar att man därför ska ha stor respekt för den politiska processen och ge ledamöterna tid att diskutera och tänka efter. Men samtidigt är paketet en nödvändighet för att komma ur krisen.

– Jag är förvånad att man röstade ner paketet eftersom det är så pass viktigt att man får igenom detta. Ärligt talat så är jag chockad.

Varför tror du att man röstade ned förslaget?

– I ena vågskålen ligger 700 miljarder dollar, vilket är konkret och stor siffra. I den andra vågskålen ligger förlorad ekonomisk tillväxt, stigande arbetslöshet och aktiekurser samt fallande huspriser.

– Det är svårt att mäta hur mycket de sistnämnda faktorerna kommer att kosta om man röstar nej. Ledamöterna har vägt skålarna och sedan fattat beslutet. Men jag tror att vågskål nummer två skulle kosta mer än 700 miljarder dollar.

Robert Bergqvist hoppas att dörren inte är helt stängd för räddningsplanen. Han säger sig vara positiv – trots beskedet.

– Det är en nödvändighet att det sjösätts – samtidigt som jag har stor respekt för den politiska processen. Men förhandlingen måste ske skyndsamt.