Jobbtorg utan jobb – Arbetsmarknadens uppdelning i A-B och C lag
Det finns ganska många myter om den svenska arbetsmarknaden. En myt är att bara du ligger i och söker arbete får du också arbete. Eller för att citera Anders Borg ‘– Det gäller att gå upp på morgonen och inte vända på dygnet’. De är också därför 100-tusentals svenskar tränas i att skriva CV i enlighet med denna arbetslinje. Till arbetsgivares förtvivlan som dränks i CV om de annonsera offentligt.
För enligt finansministern handlar den svenska krismodellen om en aktiv arbetsmarknadspolitik.
– Vi måste se till att de som är arbetslösa fortsätter att söka jobb, sa finansministern.
– Tyvärr tenderar de arbetslösa att inte söka lika många jobb när antalet lediga platser går ner. Det måste vi hindra genom att motivera människor att vidga sin sökkrets.
För även om det går 3 000 sökande på 300 lediga jobb är erfarenheten entydig, menade Borg: Det lönar sig att fortsätta kämpa och det lönar sig att skriva ytterligare en ansökan. Är man dessutom beredd att resa lite längre till arbetet ökar möjligheterna ytterligare. Han varnade för att hamna i arbetslöshetens ekorrhjul.
– Det gäller att gå upp på morgonen och inte vända på dygnet, sa finansministern
Borgs budskap: Sök många jobb och vänd inte på dygnet | Nyheter | Aftonbladet
Verkligheten ser förstås helt annorlunda ut. Eller kanske mer korrekt är delad. I den ena verkligheten existerar knappt arbetslösheten annat än som ett abstrakt begrepp medan i den andra extremen är ett arbete något man bara drömmer om.
Det handlar om ett social och ekonomiskt delat Sverige som politiker ur alla läger verkar ha svårt att se eller erkänna. Och en uppdelning i vad jag kallar ett A, B och C lag på den svenska arbetsmarknaden. C-laget står här i stort sett utanför den reguljära arbetsmarknaden.
En stor grupp svenskar är helt enkelt inte anställningsbara enligt de kriterier som finns på den moderna arbetsmarknaden. Och ovilja att ta in ‘fel’ personer som kanske inte passar in på arbetsplatsen från arbetsgivare. Man tar in det man känner igen och kan relatera till.
En annan myt är att det bara handlar om unga arbetslösa kommunerna får ta ansvar över. De är svenskar i alla åldrar och från olika bakgrunder.
För att återgå till de kommunala Jobbtorgen i Stockholm och dess motsvarigheter runt om landet är de ytterligare ett bevis på den havererade statliga arbetsmarknadspolitiken. Här får kommunen rycka in som en b-arbetsförmedling för de grupper som fallit ifrån eller aldrig kommit in på den reguljära arbetsmarknaden och som arbetsförmedlingen i stort inte längre befattar sig med. De är knappast en nyhet att de grupper AF inte har myndighetsansvar över hamnar längst ner på prioriteringslistan.
Att sedan jobbtorgens främsta uppgift är förutom övervakning av de arbetslösa är att se till så att de arbetslösa går över till annan försörjning får mig att undra hur bra de insatserna är. Liksom att en stor del av deltagarna sedan ‘försvinner’ borde få en del att reagera.
Förövrigt hur tänker man i Stockholm om man drar in möjligheten att resa för arbetssökande? Att snålheten bedrar visheten verkar vara en bra beskrivning.
Vore det inte bättre med en enhetlig statlig arbetsförmedling som alla kunde vända sig till. Där det fanns resurser för alla oavsett bakgrund? Där man kunde slussa folk vidare till relevant arbete, praktik eller utbildning.
Även socialdemokraterna har idag inget svar vad som ska hända med den allt större grupp av svenskar som fallit ut från den reguljära arbetsmarknaden vad jag uppfattat. Det fanns en jobbkris även före 2008 som oppositionen helt missat att tala om.
Ett tips är att det går inte att gå tillbaka till 2006. Istället måste hela systemet för arbetsmarknadspolitik reformeras och i många fall kapacitet byggas upp igen.
En politik där ‘alla ska med’ och en rättvis arbetsmarknadspolitik borde vara ledorden. Förutsättningarna att få hjälp vid arbetslöshet ska inte skilja beroende på social eller ekonomisk situation.
Det är introduktionskurs för unga arbetslösa på Jobbtorg Kista. Två trappor ovanför shoppinggallerian sitter tolv unga män och tre unga kvinnor – alla är under 25 och lever på försörjningsstöd.
– Referenser, ni måste se till att skaffa er referenser. Vet ni vad referenser är? frågar jobbmatcharen Anki Pettersen och får några spridda nickar till svar.
Det är vecka tre av fyra på kursen, cv-skrivande, intervjuteknik och arbetsrätt har gåtts igenom, snart är det dags för nästa steg. Några kommer att hamna i en grupp som ska matchas mot lediga jobb, andra kanske får gå en kortare yrkeskurs eller arbetsträna. Några av dem kommer att få jobb på lager, inom servicesektorn eller vården. Andra kommer att bli besvikna. De kanske får en praktikplats, fast de mest av allt i hela världen vill ha ett jobb.
– Men så får ni inte tänka. En praktikplats är kanske den viktigaste ingången man har. Funkar det bra kanske man får ett jobb, i vilket fall som helst så får man en bra referens. Det är guld värt, förklarar Anki Pettersen.
Sedan starten för ett drygt år sedan har 1.000 ungdomar från Järvafältet passerat genom Jobbtorget. I snitt har ett 40-tal i månaden blivit självförsörjande genom jobb eller studier. Under tre månader i höstas toppade man med drygt 50 i månaden. Men hittills i år har antalet sjunkit drastiskt, från 50 i januari till 39 i februari och 22 i mars.
– Det kommer att bli betydligt tuffare. Vi måste bli bättre på att sätta in tidiga insatser och på att tänka långsiktigt, konstaterar Anki Garcés, gruppledare på Jobbtorget.
I dag är 320 personer i åldern 16–25 år inskrivna på Jobbtorg Kista. En rätt stor andel av dem kommer att ”försvinna” utan att kommunen vet vart de tar vägen, kanske så många som 25 procent. Då får de inte längre något socialbidrag och det är oklart hur de försörjer sig. Rinkeby-Kista stadsdel har ansökt om en halv miljon kronor för att kartlägga hur många det är som står helt utanför. Som DN berättade i torsdagens tidning vet man dock att hela 38 procent av alla 20–25-åringar i Husby står utanför såväl skola som arbetsmarknad.
[–--]
Ytterligare ett stort hinder är att de som lever på försörjningsstöd inte längre får något SL-kort.
– De har inte råd att ta sig någonstans. En jobbintervju på andra sidan stan är för de flesta en ekonomisk omöjlighet. Det är svårt att förstå, men det är dagens sanning, säger Anki Garcés.
Men kanske är det ”värsta” att många av föräldrarna inte har några egna nätverk eller jobb.
– Klart man har sina föräldrar som förebilder. Har de inget jobb påverkar de hela ens situation, då kan de inte stötta en på något sätt, konstaterar Sally Mustafa.
Loading ...