Claeskrantz.se

Den s.k coachningen bygger på en enkel tanke. Att det finns jobb att söka som den arbetssökande är kvalificerad till.  Kunskaps och erfarenhetsmässigt. 

Mer illavarslande är hur nu arbetsmarknadspolitiken splittras på tusental olika aktörer. Om nu till och med facket funderar på att starta egen arbetsförmedling är det något allvarligt fel på den svenska arbetsmarknaden.

Om man nu är för tanke på att alla svenskar som söker jobb ska kunna mötas av en generell tjänst som finns till för alla med en likartad standard.

1948 startades AMS som ett verktyg för just en sådan generell statlig arbetsmarknadspolitik. Bland annat för att avhjälpa det kaos som varit innan med en blandning av lokala, kommunala och privata arbetsförmedlare.

Nu är vi snart tillbaka till 1948 vilket väl kan ses som alliansregeringens största framgång,

En eventuell ny regering 2010 får börja med att bygga upp allt på nytt.

Vad gör då regeringen? Jo, den ­satsar på coacher, 2 000 nya arbetsförmedlare. Coacher för friska och sjuka, gamla och unga. De ska ta hand om 54 000 personer som vid årsskiftet kastas ut från sjukförsäkringen. De ska frigöra de ungas ­kreativitet och drivkrafter för att starta egna företag. Det är ju strålande. Finns det inga jobb så uppfinn ett! Coacherna ska kunna ge insikter­ om arbetsmarknaden och vilka krav som ställs på utbildning och kompetens. Marknaden för ­privata coacher ser ljus ut, där finns jobben. Risken att miljoner skattekronor går till flumverksamhet och geschäft är uppenbar.

Att regeringen uppfinner nya etiketter, nya terapiprogram i ett desperat försök att dölja bristen på arbete, är ingen lösning. Aktivitetscirkusen med konstruerade sysselsättningar från 90-talskrisen återuppstår i ny förklädnad. Regeringens ­batteri av billiga, tillfälliga åtgärder kommer inte att rusta de arbetslösa att kunna ta framtidens jobb. För det krävs kvalificerade yrkesinriktade kurser,

yrkespraktik, lärlings- och traineejobb. Att bekämpa dagens dramatiskt höga arbetslöshet kräver en samhällelig mobilisering som den borgerliga alliansen med sin klasspolitik aldrig kan åstadkomma.

På 70- och 80-talet reste jag mycket i Industrisverige, till stora arbetsplatser som SKF i Göteborg, Oxelösunds järnverk och små mekaniska verkstäder och textilfabriker som ännu fanns. Då träff­a­de jag många coacher. Genuina fackordförande, ombudsmän, studieledare och andra förtroendevalda som också fun­gerade som utmärkta coacher för gubbar, tjejer och killar som blivit av med jobbet eller hade svårt att få ett. De kunde sina medlemmar, deras styrkor och svagheter och kände företag och arbets­platser. Så snackade de med arbetsgivarna, pusslade­ med arbetsförmedlingen, bidragsmöjligheter och ersättningar. Men gav aldrig avkall på schysta löner enligt avtal och fixade ändå jobb för att de kunde ­sina företag, visste deras behov. Den kompetensen och erfarenheten finns inte hos ­regeringens 2 000 nya coacher.

De nya coacherna – bara en förklädnad | Lena Askling | Ledarkrönika | Ledare | Aftonbladet