Claeskrantz.se

Några enkla frågor. Varför får Pakistan ha kärnvapen men inte Iran. Varför får Israel ha

kärnvapen, biologiska och kemiska vapen. Förresten utvecklade under ledning av fredpristagaren Shimon Peres. Och varför fortsätter DN

att ropa på att USA ska ta ledningen. En ledning som den nuvarande administrationen uppenbarligen inte är kapabel till. Det är istället

mer troligt att Israel och Bush administrationen leder regionen in i ett katastrofalt krig.

Som Israel mycket tydligt

visat är landet fullt kapabelt att slå till mot Iran på egen hand. Med sin USA upprustade vapenarsenal. Och när den helt logiska

motreaktionen kommer har USA plikten enligt sina åtaganden mot Israel att försvara landet.

Det enda alternativet som jag

ser det är att förklara hela mellanöstern som en kärnvapenfri zon. Och att världens stormakter använder sin ’soft power’ till att

genomdriva en sådan utveckling. Annars kommer med en naturlig utveckling i stort sett alla länder i regionen ha kapaciteten att bygga

kärnvapen. Det är en utveckling som inte går att hålla tillbaka.

Frågan är förstås var EU och i förlängningen NATO

står. Någon gång måste Europa kunna stå på egna ben och vara redo att säga nej till USA. EU har också en oerhört stark ’softpower’ som

DN kallar det. Enkelt uttryckt varför inte ta initiativet till en EU, Ryssland och Kina sponsrad aktion för regionen. Det blir i

sammanhanget intressant att läsa följande deklaration från Hillary Clinton om den politik om vill föra i regionen. Den enkla sanningen

är att USA kommer att behöva ett EU som kan stå på egna ben som en jämlik partner.

 ”We must withdraw from Iraq in a way that brings

our troops home safely, begins to restore stability to the region, and replaces military force with a new diplomatic initiative to

engage countries around the world in securing Iraq’s future. To that end, as president, I will convene the Joint Chiefs of Staff, the

secretary of defense, and the National Security Council and direct them to draw up a clear, viable plan to bring our troops home,

starting within the first 60 days of my administration.

While working to stabilize Iraq as our forces withdraw, I will focus

U.S. aid on helping Iraqis, not propping up the Iraqi government. Financial resources will go only where they will be used properly,

rather than to government ministries or ministers that hoard, steal, or waste them.

As we leave Iraq militarily, I will

replace our military force with an intensive diplomatic initiative in the region. The Bush administration has belatedly begun to engage

Iran and Syria in talks about the future of Iraq. This is a step in the right direction, but much more must be done. As president, I

will convene a regional stabilization group composed of key allies, other global powers, and all the states bordering Iraq. Working with

the newly appointed UN special representative for Iraq, the group will be charged with developing and implementing a strategy for

achieving a stable Iraq that provides incentives for Iran, Saudi Arabia, Syria, and Turkey to stay out of the civil war.

/>Finally, we need to engage the world in a global humanitarian effort to confront the human costs of this war. We must address the

plight of the two million Iraqis who have fled their country and the two million more who have been displaced internally. This will

require a multibillion-dollar international effort under the direction of the Office of the UN High Commissioner for Refugees.

Meanwhile, the United States, along with governments in Europe and the Middle East, must agree to accept asylum seekers and help them

return to Iraq when it is safe for them to do so.”"  HR Clinton

Foreign Affairs

/>Ovälkommet besök

Iran

fortsätter att utmana med sitt kärnenergiprogram, och omvärlden fortsätter att visa bristande sammanhållning. Putin anser att det saknas

bevis för att Iran vill framställa kärnvapen, han vill gå varligt fram och han vill i huvudsak driva frågan i det internationella

atomenergiorganet IAEA.

Men vad händer om de ryska vägarna inte längre är framkomliga? Hur väljer Ryssland om det tvingas

välja? Skulle Moskva verkligen acceptera iranska kärnvapen, trots att det borde vara något som oroar Moskva lika mycket som andra?

/>
Om det ryska motståndet – och det iranska trotset – fortsätter öppnar sig

riktigt obehagliga framtidsscenarier.

Israel har all anledning att känna oro, och även om det från israeliskt håll stundtals

hörs att man saknar förmåga att ingripa ligger här en underförstådd varning om att Israel kan bli tvingat att göra något ifall ingen

annan agerar. I klartext handlar det om USA, och Washington har inte uteslutit möjligheten att ta till våld mot Iran.

Någon

storskalig operation skulle det inte bli tal om. I det krigströtta USA går det inte att uppbringa folkligt stöd för ännu ett omfattande

militärt äventyr i Mellanöstern. I omvärlden lär viljan att sluta upp bakom USA inte heller vara stor.

class="artindrag" dngenerated="true">Återstår då att Bushadministrationen agerar helt på egen hand, något den visat sig beredd

att göra tidigare. Men riskerna är stora även med begränsade militära insatser.

Den dag amerikanska bomber börjar falla över

Iran kommer befolkningen att sluta upp bakom en egentligen impopulär regim. I det iranska ledarskapets ögon skulle ett angrepp tolkas

som ett bevis för att landet behöver kärnvapen, och det är befogat att undra om några välriktade missiler skulle åstadkomma annat än en

mindre försening av de iranska planerna.

Vad vi ser är ett resultat av att USA under president George W Bush spelat bort sin

”soft power”. Washingtons ledarroll ifrågasätts. USA:s anseende har sjunkit världen över, och efter Irakkriget kan det vara få ledare

som är villiga att sätta sin politiska framtid på spel för att USA ber om något.

Det är i grunden en olycklig utveckling.

Världen behöver ett aktivt USA, men det måste vara ett lyhört och samarbetsvilligt USA, inte ett arrogant och

unilateralt.