Anders Borg är ekonom. Att både moderater och socialdemokraterna under slutet 90 – början av 2000-talet kommit att så starkt influeras av ekonomer är en helt logisk konsekvens. I mer än 20 års tid har många neoliberaler argumenterat för att ekonomin ska styras utanför det vanliga politiska spelet. Politiken ska inte inkräkta på de enda ekonomiska sanningarna. Sverige har nu fått den teknokratisk finansminister man argumenterat för.
Det Anders Linder sedan missar att tala om att är att även om hela det statliga överskottet gick tillbaka i ‘utdelning’ så är det ju inte att detta kommer att fördelas jämt antar jag? Här gäller väl knappast teorin om plattskatt.
Att Sverige under ett antal år nu skapat en grupp människor som kan defineras som ‘working poor’ har inga partier velat tala om. För socialdemokraterna handlar det om ett mycket konkret misslyckande. Alla har inte kommit med på tåget. Några blev kvar på perrongen. Andra hamnade i andra och tredje klass eller i vissa fall transport vagnar utan riktigt deltagande i vart resan ska gå. De ny moderaterna gjorde det delvis med sin inriktning på det s.k utanförskapet. Men precis som i Clintons USA handlade det bara om att människor skulle tillbaka till arbete. Något som inte automatiskt innebär att alla kan förändra sin situation.
Det har med andra ord blivit mycket svårare för dagens 18-30 åringarna att göra den klassresa som föregeånde generationer gjorde. 60-70 talisterna ser ut att bli den första generationen som får det sämre än sina föregångare.För den fattige har det sedan liten betydelse om skatter omvandlas till avgifter och egen finansiering. Inkomsten är fortfarande det avgörande.
Och inkomstfördelningen mellan olika samhällsgrupper tror jag knappast varken Anders Linder eller Stefan Fölster är intresserad av att tala om.
SvD » Ledarsidan » Den som saknar buffert är icke friOm Anders Borg gick med på att dela de pengarna fifty–fifty med skattebetalarna skulle det ge 275 (!) miljarder extra till hushållen. Men föga förvånande har varken allianspolitiker eller socialdemokrater kommit med sådana förslag. I Sverige är det staten, storfinansen och Saltsjöbadskamraterna som ska stå för ägandet. Den som har vanlig lön är icke solid. Och så ska det förbli.
Snart sagt ensam bland ledande politiker ifrågasatte en gång Anne Wibble att det är ansvarslöst av staten att lämna sparkapital kvar hos medborgarna. Hon talade om värdet av att ha en årslön på banken, och det väckte också ett alldeles osedvanligt ursinne.
Men det är klart att hon hade rätt. Det bör vara ett mål högt upp på den politiska dagordningen att människor med helt vanliga inkomster ska kunna bygga upp eget kapital. Det är inte rimligt att många långt in i medelklassen och medelåldern bara har skuggan av en förmögenhet till sitt förfogande. Att man inte har pengar till att starta aktiebolag; att man inte anser sig ha råd att lämna jobb där man vantrivs; att man inte kan ta en paus mitt i livet och studera.
Man kan ha hus som har stigit i värde och fordringar på framtida tjänstepension. Men en människas hus är i första hand hennes hem, och pensionspengar blir tillgängliga först efter 55. De ger snarare trygghet än frihet. Och hälften av hushållen har mindre än 28000 kronor i sammanlagt kapital.
I torsdags framträdde nationalekonomerna Jesper Roine och Daniel Waldenström med en ögonöppnande studie vid seminariet ”De rika drar ifrån” hos Institutet för Näringslivsforskning (IFN). De visar hur det blivit sämre med medelklassen och kapitalet, i alla fall när man ser till dess andel av samhällets samlade förmögenhet. De 90 procent av hushållen som äger minst förfogar över en klart mindre andel av totalförmögenheten idag än för 30 år sedan, medan de rikaste stuckit i väg. Samtidigt som riksdag och regering har talat sig varma för jämlikhet och utjämning har löntagarna tappat mark.
LO:s näringspolitiska chef Irene Wennemo sade självkritiskt att förmögenhetsfrågorna tappats bort. Men jag vet inte det. Nog har det funnits förmögenhetspolitik, men den har gått ut på att förhindra människor att bygga upp sparmedel. Privatsparande har, inte minst av LO, betraktats som ett svek mot efterfrågan i ekonomin. Och makthavarna har inte sett några poänger med att det finns pengar på många händer, för då börjar folk mopsa sig och slutar se politiken som all godhets källa. Att en och annan storfräsare blir stormrik gör inte så mycket, det rubbar ingen maktbalans. Men småfräsare stökar till det.
Fastighetsskatt, straffskatt på företagande, hög skatt på både vinst och utdelning, frånvaro av sparstimulanser och stenhård beskattning av arbetsinkomst: Vad annat är detta än systematisk politik för att hålla medelklassen proletariserad? Inte i armod men fast i ett månatligt löne- och bidragsberoende.
Globalisering, fria finansmarknader och specialregler för skatten har nu gjort att en liten grupp kunnat bli mycket rikare än förr, och det skulle inte förvåna om en effekt av Roine/Waldenströms studie blir populistiska krav på insatser för att klippa topparna.
Men problemet är förstås inte att några blir rika utan att så få blir hyggligt burgna. Medelklassens frihet ökar inte ett skvatt om staten ger sig på miljardärerna men däremot om man själv kan få större marginaler och mer handlingsfrihet. Den utveckling som studien beskriver ger starka skäl för en förmögenhetspolitisk nytändning.
Hur kan då envar bli sin egen kapitalist? Stefan Fölster kom med konkreta idéer hos IFN – sänk kapitalvinstskatten; ta bort förbudet mot att ha pengar på banken för dem som tillfälligt behöver socialbidrag eller bostadstillägg; studera hur andra länder gynnar låginkomsttagares sparande via skattesystemet, och undersök om statliga företag kan skiftas ut från stat till individer.
Ja och amen. Men gå gärna längre. Varför ska inte de allra flesta kunna ha egen buffert? Ge full skattefrihet på inkomster som stoppas in på ett särskilt konto upp till någon fastställd nivå: till exempel 100000 kronor. Eller varför inte upp till en genomsnittlig årslön efter skatt, det vill säga det dubbla. Gör en ny frihetsreform och låt Friggeboden få sällskap av Wibblekontot!
Powered by ScribeFire.
