Claeskrantz.se

Det är intressant hur humanism, folkrätt och mänskliga kommit att bli drivande nu även i svensk utrikespolitik. Utan hänsyn till nationella intressen. Utrikespolitik har ju traditionellt annars mest handlar om nationers egenintresse.

Även i dagens omröstning följer dock Sverige  USA och det amerikanska representanthusets utrikesutskott som efter kraftig lobbying röstade igenom en icke bindande resolution om erkände morden och fördrivningen av armenier under första världskriget som folkmord. Med skillnaden att den amerikanska inte gick vidare till hela representanthuset.

Sen får dock vara bra naiv för att inte se det politiska spelet bakom omröstningarna. Sverige tar nu ställning i en pågående konflikt.  

För svensk del innebär erkännandet av dödandet av armenier och andra folk för snart 100år sedan som folkmord att svensk riksdag gör en symboliskt omröstning i en fråga som konkret kommer att påverka chanserna till försoning och inte minst fred och stabilitet i regionen runt Turkiet negativt misstänker jag.

Vad som var tanken med dagens omröstning från socialdemokraterna och de rödgröna vet jag inte. Frågan är dock om den hjälpte i dagens konflikt mellan armenier och turkar. För syftet var väl inte att skifta svensk och europeisk utrikespolitik mot Turkiet i en negativ riktning?

I sak håller jag faktiskt med Carl Bildt i Newsmill nedan. Förutom att det faktiskt är en politisering av historien, något som de borgerliga i andra sammanhang inte har något emot, öppnar det ju för att utnämna onda eller goda i andra sammanhang. 

Normaliseringen mellan Armenien och Turkiet – med den överenskommelse som undertecknades I slutet av förra året – är av stor historisk betydelse. I den ingår bl a en överenskommelse om en historikerkommission som fritt skall söka sanningen om det hemska som hände 1915 och åren däromkring och på det sättet bidra till den långsiktiga försoningen mellan nationerna.

Men detta avtal är attackeras nu hårt av nationalister på både den turkiska och den armeniska sidan.
I det senare fallet handlar det inte minst om den stora armenska diaspora som finns I stora delar av världen, och som till stora delar har svårt att acceptera den normaliserings- och försoningsprocess som nu inletts av den armenska statsledningen. I Turkiet handlar det om en allians av hårdföra nationalister – en del av dem I socialdemokratisk dräkt.

För dem bägge är en politisering av folkmordsfrågan viktig. Bägge vill underminera den försoningsprocess som nu inletts, och voteringar i utländska parlament spelar dem självfallet direkt i händerna.

Jag säger inte att detta är den avsikt som driver bland annat alla de socialdemokrater som I denna fråga detta år kommer att rösta annorlunda än vad de gjorde förra året – men jag är dessvärre övertygad om att det är detta som kommer att bli resultatet om de skulle segra.

Och jag döljer inte att jag är oroad för en situation där vi med detta öppnar för att fatta riksdagsbeslut om komplicerade historiska skeenden också I andra delar av världen och de konsekvenser detta kan få för våra möjligheter att fortsatt verka för fred och försoning.

Till detta skall också läggas en viss oro för att föra in gamla konflikter rätt in I vårt svenska samhälle. Jag oroas av tonläget mellan organisationer I Sverige som företräder olika nationaliteter som under årens lopp kommit till och blivit viktiga delar av vårt samhälle

Finns det någon moral, svart eller vita aktörer eller onda och goda i utrikes och säkerhetspolitiska sammanhang. Ska utrikespolitik föras på ett moraliska högre plan eller fokuseras på konkreta resultat efter de värderingar man har.  Handlar diplomati om att den ena parten ska förklaras ond och den andra god? Eller hitta en lösning som alla kan leva med.

Vad vann världen eller kampen för mänskliga rättigheter med dagens omröstning?

Men jag ser framemot när svensk riksdag nu kommer att ta ställning i världens övriga historiska och pågående konflikter.

Israel – Palestina nästa?

Vad betyder det här för relationen mellan Sverige och Turkiet?

– Politiskt innebär det att regeringen hamnar i ett besvärligt läge gentemot Turkiet. Inom en snar framtid väntas Turkiets premiärminister besöka Sverige med en stor delegation. Det kommer bli en fnurra på tråden.

Vilka reaktioner kan man förvänta sig från Turkiet?

– När utrikesutskottet i USA röstade igenom en liknande resolution reagerade Turkiet kraftigt och kallade hem sin ambassadör. Där var det bara utrikesutskottet, nu är det riksdagen. Det är svårt att säga vad, men det kommer att komma någon form av diplomatisk protest.

Vad betyder det att riksdagen erkänt folkmordet men inte regeringen?

– Tidigare blev Socialdemokraternas partiledning överkörd av sin kongress i den här frågan. Nu blir även regeringen överkörd av riksdagen. Det är anmärkningsvärt. Men så länge regeringen inte antar detta får det inte samma effekt.

Hur ser det ut i andra länder?

– Drygt 20 länder och även 40 delstater i USA har röstat i genom det här. Det här väcker även frågan huruvida det är parlament eller historiker som ska avgöra liknande fall.

”Regeringen hamnar i ett besvärligt läge” | Inrikes | SvD 

Media:
Dilsa Demirbag-Sten Turkiet; Turkiet: Historien går inte att rösta om, Tragiskt att Carl Bildt fått de borgerliga partierna att vägra erkänna folkmordet (Alice Åström), Martin Mobergs blogg, Jonas Sjöstedt, Linander tycker!,

Bloggat:
Dramatik i gummistämpelparlamentet, Jihad-jane: En desperat hemmafru på , Riksdagen informerar, Sveriges Riksdag erkänner Folkmordet , Ottomanska folkmord, Är det viktigt för dagens politiker att , Riksdagen erkände folkmord, Folkmordet på Sverige, Rätt, rättare, rättast?, Det kom lite sent…men, Sveriges riksdag erkänner folkmord 1915, Armeniernas historia i Turkiet, Riksdagen har äntligen erkänt folkmordet , Liberati, Mathias Sundin, Badlands Hyena, Liberati och Mikael Wendt bloggar,

Jag har hittills undvikit Svenska Dagbladets ledarskribent Gudmundson och delar av Malmö pressens kampanj mot kommunalrådet Ilmar Reepalu men jag tycker det är minst underliga formuleringar Per Gudmundson kommer med nedan.

”Menar verkligen Hägglund att judehat är så vanligt bland muslimer?”, frågar sig bloggen Alliansfritt Sverige upprört. Vad som avses med ”så vanligt” är oklart. Den enda poäng jag kan utläsa av Hägglunds uttalande är att det är vanligare. Och det är det ju. Det finns en konfliktlinje som är rätt välbelagd och – tyvärr – en väldigt djupt rotad tradition av misstänksamhet som rentav uppmuntras i många muslimska länder. Föreställningen att detta skulle försvinna i samma ögonblick som man invandrar till Sverige är rätt naiv.

Påstår verkligen Per Gudmundson verkligen att anti-semitism och jude hat är djupt rotad bland sveriges muslimer som en del av de värderingar och den historia de tagit med sig från sina hemländer?  Det verkar så. Är det detta malmö kampanjen handlar om. Att Sveriges muslimer med Malmö som främsta exempel är hotade av sveriges muslimska befolkning med benäget bistånd från hela den svenska vänster som uttrycker kritik mot israel och förståelse för palestiniernas situation?

Om något agerar då Per Gudmundson väskbärare och nyttig idiot för Sverigedemokraterna medvetet eller ej. Det sorgliga är att han gör det via en av Sveriges största mediamegafoner. Hela ledarinlägget nedan dryper av fördomar mot muslimer som är ganska obehagligt. Anti-semitism kopplas också slentrianmässigt till alla partier till vänster som uttryckt kritik till det Israel som Gudmundson själv hyllade för deras krigsinsats i t ex Libanon .

Per Gudmundson har ju även gång på gång hävdat att det finns ingen koppling mellan anti-semitism och den pågående konflikten mellan Israeler och Palestinier i mellan-östern så vad är det för konfliktlinje han talar om nedan? Om inte annat framgår det klart att Ilmar Reepalu’s största ’synd’ är just hans ‘Israel hat’ även om bråket i Malmö ‘förstås’ inte handlat om Reepalu’s Israel kritik. 

Blogg: SvD:s ledarredaktion | SvD

Till de här två förklaringarna kommer så en tredje, som även den har dryftats, men som kanske inte har varit tv-sänd ännu. Nämligen den att han medvetet söker behaga väljargrupper som tilltalas av en skvätt antisemitism. Detta antydde alltså Hägglund, varpå Mona Sahlin blev mycket upprörd, liksom den vänstra delen av den politiska bloggosfären förefaller vara. 

”Menar verkligen Hägglund att judehat är så vanligt bland muslimer?”, frågar sig bloggen Alliansfritt Sverige upprört. Vad som avses med ”så vanligt” är oklart. Den enda poäng jag kan utläsa av Hägglunds uttalande är att det är vanligare. Och det är det ju. Det finns en konfliktlinje som är rätt välbelagd och – tyvärr – en väldigt djupt rotad tradition av misstänksamhet som rentav uppmuntras i många muslimska länder. Föreställningen att detta skulle försvinna i samma ögonblick som man invandrar till Sverige är rätt naiv. 

Den sortens uppmuntran i form av både uppfostran och statlig propaganda gör naturligtvis avtryck. Konstigt vore väl annat. Att se den problembilden borde i sig inte vara något att be om ursäkt för. Att nyttja den för egna syften är däremot inte så snyggt. Om det nu är det Reepalu gör, jag är ärligt talat inte alls så säker på att han är så slug. Jag tror snarare att han lider av maktfullkomlighetens blindhet i kombination med lite allmänt och slentrianmässigt Israelhat. 

Alliansfritt nu erkänd av SvD som opinionsbildare, Skäll på judiska centralrådet, Sahlin, Malmö blir Judenrein med Sahliansen,

Som Washingtonpost skriver nedan handlar en stor del av den nya Afghanska ekonomin om ‘vänskaps’ kapitalism eller på ren svenska korruption och mutor mellan de som vill göra affärer och den härskande Karzai eliten tillsatt av väst. Något som i sig inte är förvånande.

Mer intressant är att cirkeln runt Karzai och hans familj har säkrat sig en reträtt plats i Dubai´tack vare multimiljon dollar lån från Afghanistans största bank. Liksom förstås de krigsherrar som kom till makten efter att Talibanerna störtats.

En del hade kanske undrat varför Sverige investerar en miljard kronor i att hålla Karzai regeringen vid makten….

Afghanistan’s biggest private bank — founded by the Islamic nation’s only world-class poker player — celebrated its fifth year in business last summer with a lottery for depositors at Paris Palace, a Kabul wedding hall.

Prizes awarded by Kabul Bank included nine apartments in the Afghan capital and cash gifts totaling more than $1 million. The bank trumpeted the event as the biggest prize drawing of its kind in Central Asia.

Less publicly, Kabul Bank’s boss has been handing out far bigger prizes to his country’s U.S.-backed ruling elite: multimillion-dollar loans for the purchase of luxury villas in Dubai by members of President Hamid Karzai’s family, his government and his supporters.

The close ties between Kabul Bank and Karzai’s circle reflect a defining feature of the shaky post-Taliban order in which Washington has invested more than $40 billion and the lives of more than 900 U.S. service members: a crony capitalism that enriches politically connected insiders and dismays the Afghan populace.

"What I’m doing is not proper, not exactly what I should do. But this is Afghanistan," Kabul Bank’s founder and chairman, Sherkhan Farnood, said in an interview when asked about the Dubai purchases and why, according to data from the Persian Gulf emirate’s Land Department, many of the villas have been registered in his name. "These people don’t want to reveal their names."

(…)

Many of those involved appear to have gone to considerable lengths to conceal the benefits they have received from Kabul Bank or its owners. Karzai’s older brother and his former vice president, for example, both have Dubai villas registered under Farnood’s name. Kabul Bank’s executives said their books record no loans for these or other Dubai deals financed at least in part by Farnood, including home purchases by Karzai’s cousin and the brother of Mohammed Qasim Fahim, his current first vice president and a much-feared warlord who worked closely with U.S. forces to topple the Taliban in 2001.

At a time when Washington is ramping up military pressure on the Taliban, the off-balance-sheet activities of Afghan bankers raise the risk of financial instability that could offset progress on the battlefield. Fewer than 5 percent of Afghans have bank accounts, but among those who do are many soldiers and policemen whose salaries are paid through Kabul Bank.

Kabul Bank’s Sherkhan Farnood feeds crony capitalism in Afghanistan – washingtonpost.com

Det är nog ingen som inte förstått hur kampen för kontroll av världens energi tillgångar ligger bakom mycket av världspolitiken konflikter sedan sovjetunionens kollaps och det kalla krigets slut. Från Clintons administrationens strategiska expansion av NATO mot öst-Europa och Kaukasus till de förhandlingar som Clinton administrationen en gång förde med Taliban regimen om en pipeline genom Afghanistan till USA’s Irak krig.

I vågskålen från ett perspektiv handlar det om USA och Väst Europas energisäkerhet och att säkra leveranser av nödvändiga naturtillgångar via ‘vänligt’ sinnade regeringar tredje världen.

Afghanistans roll i detta perspektiv är dock lite uppmärksammat i Sverige trots att landet har en strategiskt viktigt roll i central-Asien och  inte minst inte obetydliga egna tillgångar som kan säljas.

Det är synd att vi inte pratar utrikes och säkerhetspolitik i Sverige. Eller att ansvariga riksdagsledamöter tar sitt översiktsansvar på allvar.

Vitala värden står på spel i Afghanistan, meddelade president Hamid Karzai nyligen:

–?Afghanistan, ett av världens fattigaste länder, sitter på mineral- och petroleumreserver värda uppskattningsvis 1?000 miljarder dollar.

För beräkningen står den amerikanska regeringens organ för geologiska undersökningar. Till en kostnad av 17 miljoner dollar har USA i flera år kartlagt Afghanistans tillgångar.

[…]
I ängslans epicentrum är oljan och naturgasen. Just som miljöminister Andreas Carlgren förberedde sig för klimattoppmötet i Köpenhamn for Maud Olofsson och Carl Bildt till Washington för att å EU:s vägnar tala om energisäkerheten, det vill säga tillförseln av bränsle till en bensinångande rikevärldskapitalism.

De två parterna bildade ett organ för samråd i energifrågor, EU-US Energy Council. Maud Olofsson lanserade projektet som en räddning ur klimatkrisen med ”ett klart fokus på affärsmöjligheter”. Det talades om biobränslen, koldioxidlagring och kärnkraft.

Men Richard Morningstar, Hillary Clintons sändebud för euroasiatisk energi, angav utgångspunkten: inte klimathotet utan energisäkerheten. USA och EU ska samordna sina strävanden, ”i synnerhet pipelinepolitiken i Kaukasus och Centralasien”.

Parterna har föresatt sig att främja ”öppna, stabila och icke-diskriminerande globala energimarknader”, det vill säga fri tillgång för de egna olje- och energibolagen till kvarvarande reserver av fossilt bränsle. USA och EU ska också, heter det, göra transportvägar och annan infrastruktur säkrare.

Gas – målet för USA:s krig i Afghanistan | Kultur | Aftonbladet

Gas – målet för USA:s krig i Afghanistan | Kultur | Aftonbladet

In 2002, the US Geological Survey published a list of more than 1000 deposits, mines, and occurrences in Afghanistan to confirm the country’s wealth of mineral and hydrocarbon resources. Among the minerals found in abundance are gold, copper, iron, mercury, lead, and rare metals such as cesium, lithium, niobium, and tantalum. Tantalum, which is also known as coltan, is a rare element essential in the manufacture of cell phones, computers, and digital cameras. Lithium is necessary for high-tech batteries, specialty glasses and ceramics, and for some high-performance metal alloys. Niobium is used in steel alloys.

As part of its economic liberalization and privatization strategy, USAID is directing the sale of every Afghan state enterprise in transportation, communications, manufacturing, and resource extraction.

In October 2006, the British Agencies Afghanistan Group announced privatization of the Jawzjan gas field, Karkar-e Dodkash coal mine in Baghlan, a fluoride mine in Uruzagan, a gold mine in Herat, a precious stones mine in Nuristan, and cement factories in Ghori and Parwan.

natural gas, petroleum, coal, copper, uranium, gold, silver, chromite, talc, barites, sulfur, lead, zinc, iron ore, salt, precious and semiprecious stone

Lest say that Aghanistan has everything. If one country has something and all the others don’t have well can be found in afghanistan. thanks:)

WikiAnswers – What natural resources does afghanistan have

Det är helt klart att Sveriges förhållande omvärlden förändrats väsentlig de senaste 20 åren.

Detta har dock inte nått fram till den svenska allmänheten eller den allmänna politiska diskussionen. Det handlar inte bra om säkerhetsgarantier inom EU och hur en framtida Europeiska säkerhetspolitik utformas utan lika mycket om Sveriges förhållanden till ett antal stormakter. Främst USA och Ryssland.

Vi är fortfarande alliansfria men definitivt inte neutrala.

Ska svenska soldater slås och dö i Afghanistan, Somalia med flera platser runt om i världen i ett passivt deltagande och vad får Sverige i så fall ut av detta. Och återigen. Nej, Afghanistan är ingen FN ledd operation liksom den i Somalia.

Vad är den bästa vägen framåt som främjar svenska intressen och värderingar?

NATO oavsett vad man tycker om organisationen håller på att köra över FN som den främsta säkerhetspolitiska västliga organisationen i världen. Är detta en bra utveckling och vad är Sveriges hållning i så fall.

Jag misstänker dagens utrikespolitiska debatt kommer knappast ens börja ge svaren.

Bildt kommer enligt vad DN.se erfar att ta upp Lissabonfördraget och de konsekvenser det har för svensk säkerhetspolitik i mycket positiva ordalag. Enligt fördraget är unionens länder skyldiga att bistå varandra vid angrepp. Sveriges regering är enligt Carl Bildt redo att leva upp till detta och ser det som en naturlig och önskvärd utveckling av EU-samarbetet.

Flera debattörer har kritiserat regeringen för att inte öppet tala om Lissabonfördragets följder. På DN Debatt uppmanade forskaren Mike Winnerstig politikerna att tala klarspråk om att alliansfriheten numera bara är en ”tom fras”. Något utförligare resonemang om detta är dock inte att vänta från Bildt i riksdagen.

Den säkerhetspolitiska debatten i Sverige kretsar traditionellt mycket kring relationen till den stora grannen i öster, Ryssland. Bildt kommer dock enligt vad DN.se erfar inte att ge frågan något större utrymme i sin deklaration i riksdagen.

Andra punkter i utrikesdeklarationen kommer enligt uppgifter till DN.se att vara:

Afghanistan och Somalia: de svenska civila och militära insatserna ska fortsätta och utvecklas.
EU:s utvidgning: Sverige fortsätter att välkomna fler medlemsländer. Särskilt månar Bildt om de ex-jugoslaviska länderna.
Energi är säkerhetspolitik: Utvecklingen på området i Ryssland, Ukraina och i Kaukasus är viktiga för Sverige.
Bistånd: Behöver öka och regeringens arbete för att höja effektiviteten fortsätter.
Kärnvapen: Mer internationellt samarbete kring fredlig kärnkraft ska bidra till minskad spridning av kärnvapen.
Mänskliga rättigheter: Regeringen utlovar fortsatta ansträngningar att få den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak frigiven.

Bildt tonar ner Rysslands betydelse – DN.se

Fokus reportaget nedan om hur Sverige hamnade i Afghanistankriget är intressant på många sätt. Man häpnar över hur slentrianmässigt riskdagspartierna en fundamental omläggning av Svensk säkerhetspolitik. Och hur lite debatt som föregick beslut om att skicka stridande soldater till ett faktiskt krig. Vad det än marknadsförs som i Sverige.

Att sedan Afghanistan kriget är ett totalt misslyckande som under snart 9 års tid haft en totalt felaktig strategisk inriktning får i alla fall mig att undra vad de riksdagspolitiker inom försvars och utrikesutskottet som ska syssla med att utvärdera Sveriges utrikes och säkerhetspolitik hållit på med?

Eller ingick det i Sveriges partnerskap med NATO och vilja att hålla sig med väl med framförallt Washington att Sverige tyst infogar sig i en baksätesroll ?  

Förövrigt kan man undra om det Svenska folket har förstått att det ingår i den nya Svenska säkerhetspolitiken att Sverige ska skicka ‘lego’ trupper till diverse konflikter runt om i världen? 

Godkännandet av en multinationell säkerhetsstyrka i Afghanistan (Isaf) – till en början enbart i och kring huvudstaden Kabul – fattades av FN:s säkerhetsråd den 21 december 2001.

Vid den tidpunkten hade den svenska regeringen redan bestämt sig för att skicka soldater. Officiellt fick utrikesdepartementet en förfrågan från Storbritanniens ambassad om att delta i operationen den 12 december. Men på regeringskansliet var man förberedd. Samma dag hade Försvarsmakten sänt en promemoria till försvarsdepartementet där de redovisade möjligheten att sända en underrättelsepluton med spaningsuppgifter till Afghanistan. På bara några veckor skulle ett förband beståendes av 20–30 man kunna vara där, en insats som skulle kosta cirka 35 miljoner kronor för en fyramånadersperiod.

– Vi ville komma in i Afghanistan så fort som möjligt. Och vi gjorde från vår sida allt för att kunna vara med, säger dåvarande ÖB Johan Hederstedt.

Dagen efter, den 13 december, satt en svensk delegation på ett förberedande truppbrigadmöte i London. Ytterligare möten ägde rum den 18 och 19 december, strax innan FN antog resolution 1 386 som gav insatsen klartecken. Samtidigt hade Försvarsmakten, efter anvisningar från försvarsdepartementet, sänt en styrka på en handfull man till Afghanistan för att förbereda de svenska soldaternas ankomst.

Förkunskaperna var undermåliga. Sverige hade aldrig haft någon representation i Afghanistan och de diplomatiska förbindelserna var brutna sedan Sovjetunionens invasion av landet 1979. Sverige var visserligen en stor givare – med över en miljard kronor i bistånd sedan 1982 – men pengarna hade främst gått via FN, Röda Korset och Svenska Afghanistankommittén.

Den 18 januari 2002 klubbade riksdagen beslutet om att skicka svenska soldater till Afghanistan. Truppbidraget skulle finansieras inom Försvarsmaktens ordinarie anslag.

Uppdraget var tydligt avgränsat, tiden begränsad: en väpnad styrka på maximalt 45 personer skulle i högst sex månader förläggas i Afghanistan. Motivet var att med hjälp av underrättelse- och spaningsarbete bidra till att förbättra säkerhetsläget i Kabul så att den nya afghanska övergångsregeringen kunde inrätta sig.

– Kabul ansågs vid den här tiden vara, eller på väg att bli, relativt säkert. Varje operation innehåller risker, men Kabul uppfattades inte som en mycket farlig sak. Förbandet var litet och hade hög kvalitet, säger Björn von Sydow.

Inget av de andra riksdagspartierna hade heller några invändningar.

(…)

Varför var samtliga – politikerna, Försvarsmakten, Nato – så ivriga att skicka iväg svenska soldater till Afghanistan?

En förklaring låg i Sveriges närmande till Nato, som skett genom inrättandet av Partnerskap för fred (PFF) 1994. För vissa länder var det ett slags provmedlemskap i Nato, för Sverige var det ett sätt att ställa om försvaret. Bland annat gjordes Försvarsmaktens centrum för internationell utbilning (Swedint) om till ett PFP-utbilningscenter. Sverige kunde därefter delta i internationella övningar fullt ut och fick en möjlighet utveckla militär Nato-standard, vilket krävs av EU:s snabbinsatsstyrkor.

I utbyte förväntades Sverige delta i Natos internationella insatser. Så skedde i Kosovo och så kom även att ske i Afghanistan.

– Vi hade Partnerskap för fred-samverkan och det var naturligt för oss att vara med i Afghanistan, konstaterar Björn von Sydow.

(…)

Morgonen den 12 juni 2002 skulle riksdagen besluta om den svenska Afghanistantruppen skulle få förlängt mandat. Ett fyrtiotal soldater hade varit där i knappt ett halvår. Än så länge hade allt gått bra.

Först upp i talarstolen var moderaten Henrik Landerholm, tidigare yrkesofficer, nu ordförande i försvarsutskottet. Efter elva år i riksdagen skulle detta bli hans sista anförande, snart satt han som rektor på Försvarshögskolan.

Han hade förberett ett långt tal som pläderade för svensk närvaro i Afghanistan. Men det blev inget långt tal, knappt någon debatt alls. Riksdagsledamöterna var upptagna med något annat.

På andra sidan jordklotet spelade Sverige sin sista gruppspelsmatch i fotbolls-VM i Japan. En sedermera klassisk match, där Anders Svensson skruvade in en friskspark som innebar 1–1 mot Argentina och seger i vad som beskrevs som dödens grupp.

Landerholm klagade på att det inte fanns någon storbilds-tv i plenisalen.

Så klubbades en förlängning av den svenska insatsen i Afghanistan igenom i full politisk enighet. Lars Ohly, som ännu inte blivit västerpartiets partiledare, kritiserade USA:s krig men utbrast sedan:

– Jag håller med dem som anser att det är viktigt med enighet i sådana här frågor.

De svenska soldaterna blev kvar.

Fokus » Så hamnade Sverige i krig

Precis som Björn Kumm skriver nedan var det regeringen Perssons omläggning av den svenska försvarspolitiken och det svenska försvaret efter murens och Sovjetunionen fall mot en internationellt inriktat militär som kom att ligga till grund för det svenska deltagandet i Afghanistan tillsammans med våra partners inom EU/Nato. 

Det var inte den borgerliga regeringen Reinfeldt utan den socialdemokratiska regeringen Persson som skickade de första svenska soldaterna till Afghanistan. Beslutet togs i oktober 2001 kort tid efter 11 september, då USA fått klartecken av FN:s säkerhetsråd. Angreppet betecknades enligt en mycket vid tolkning av FN-stadgan som ”självförsvar”. Regeringen Perssons beslut hälsades med entusiasm av svensk militär, inte minst av sysselsättningspolitiska skäl.

Ett bantat svenskt försvar behövde karriärmöjligheter för yngre svenska officerare. När den ryske grannen inte befarades omedelbart angripa Sverige, krävdes också en ny hotbild för att motivera svenska försvarsinsatser. Världen skulle bli svensk krigsskådesplats.
Svensktruppen ett arv efter Persson | Världen | Debattämnen | Debatt | Aftonbladet

Att sedan som Jan Eliasson med flera hävda att Afghanistan kriget är en sorts FN operation är att blanda bort korten från den Afghanska verkligheten och det krig som bedrivs där. Av USA med NATO assistans.

Den svenska truppen är i Afghanistan på uppdrag av Förenta Nationerna. FN-mandatet är glasklart. Nato har fått som uppgift av FN att leda den operation i vilken Sverige ingår. Den militära insatsen är nödvändig för att möjliggöra civila insatser och ge Afghanistan möjligheter att självt ta över ansvaret för sin säkerhet.Därför ska Sverige stanna i Afghanistan | Världen | Debattämnen | Debatt | Aftonbladet

Likadant påståendena om vad som händer om Sverige lämnar Afghanistan. Ett rent svenskt bortdragande skulle varken göra till eller från. Det skulle möjligen frigöra svensk diplomati till en mer oberoende röst från det Europeiska/Amerikanska säkerhetskomplexet.

Här om någonstans saknas Olof Palmes röst och förmågan att oberoende framföra kritik mot stormakter utan att för den skull inte bryta kontakterna.

Jag tror jag inte ett dugg på ‘stay the line’ retoriken från socialdemokratiska företrädare. Sverige kommer om ett år troligen följa vad Obama administrationen beslutar om ett tillbakadragande oavsett vad de får för konsekvenser för den Afghanska befolkning. 

Den troliga konsekvensen av ett totalt NATO tillbakadragande tillsammans med  amerikanska styrkor är en väpnad maktkamp mellan olika makgrupperingar inklusive Karzai regeringen som kommer att försöka skapa allianser mellan olika krigsherrar och lokala klanledare.

Men vad blir konsekvenserna av att nu lämna Afghanistan? Först och främst ökad risk för maktövertagande av de krafter som nu söker jaga iväg den internationella styrkan. Det är för övrigt samma krafter som vill föra Afghanistan tillbaka till förtryck, kvinnofientlighet och stöd för terror inom och utanför landet.

Att lämna Afghanistan skulle också innebära att vi överlåter ansvaret till någon annan.

Någon-annanismen är för övrigt en plåga i dessa tider. Om fler länder skulle välja denna väg skulle FN och den intern-ationella rättsordningen skadas allvarligt.

Därför ska Sverige stanna i Afghanistan | Världen | Debattämnen | Debatt | Aftonbladet

Att det skulle leda till någon internationell terrorvåg är kvalificerat struntprat direkt från de amerikanska propaganda fabrikerna.

Sen kan man undra om inte Jan Eliasson förstår att NATO-insatsen i Afghanistan är en del av en nyordning där det är tänkt att NATO ska formas till en global säkerhetspolitisk aktör med möjlighet att agera över hela världen. Och i mycket ersätt FN som aktör vid fredsoperationer.  Eller är det ditt den socialdemokratiska ledning verkar med tanke på att man på jobbkongressen 2009 öppnad för regionala militära insatser utan FN mandat?

Jag vet inte. Men jag gillar definitivt inte den amerikaniserade stöd våra soldater till varje pris kampanjen som drivs av både media etablissemang och politiker. Det är retorik som känns igen från den republikanska Bush administrationen och irak kriget för man antingen var för eller så var man en opatriotisk svikare som inte stödde soldaternas krigsuppgift solidariskt.

Här kommer också problemet med den nya socialdemokratiska säkerhetspolitiken efter det kalla kriget slut. Ska Sverige delta i ett evighetskrig på olika platser runt om i världen måste det skapas en bild av både vilka fienden är samt förstås en hjälte gloria kring de som deltar och stupar i Sveriges nya krig.

I grund och botten vinns eller förloras krig ju av hemmafrontens acceptans av förlusterna i människoliv och kostnader för kriget fortsättning.

Vilket kanske förklarar det svenska försvarets 128 miljoner kronors satsning på ett mediecentrum som ska se till att media formar den rätt bilden av det den svenska militären gör. Förövrigt också en amerikansk innovation.

Sedan ger ju Jan Guillou nedan en ganska bra beskrivning av vad som händer när retoriken inte stämmer med verkligheten.  Det är bara synd att ingen sade detta på den socialdemokratiska jobbkongressen 2009.

Detta patriotiska argument för fortsatt krig är inte bara cyniskt och fräckt. Det är ett nytt inslag i den svenska politiska diskussionen, en sorts amerikanisering. Vifta med flaggan, uppfinn nya medaljer, klä de sanna patrioterna i gula band och avfärda all kritik mot kriget som ett svek mot våra pojkar där borta. Det är ett sätt att argumentera som Expressen numera driver konsekvent och dagligen, men det är ovärdigt både en före detta och en blivande svensk utrikesminister.

Jan Eliassons vidare argument för fortsatt svensk krigföring (”fredsarbete”) i Afghanistan är att vi har flera viktiga mål att uppnå:

Den afghanska regimen måste få förmåga att själva sköta kriget.

Vi måsta åstadkomna fred.

Vi måste hjälpa kvinnorna till ett jämställt liv.

Vi måste kväva terrorismen.

Det är helt klart ädla mål. Ingen kan vara däremot. Problemet är bara att om detta vore vår målsättning med kriget så kan vi aldrig segra. Då är kriget för evigt. Och det är detsamma som att förlora kriget och därmed alla de ädla målsättningarna.

Och detta har president Barack Obama redan tydligt deklarerat. Hans nya politik är glasklar. USA har inte längre för avsikt att åstadkomma någon demokrati eller kvinnobefrielse i Afghanistan, det är föråldrade och hopplösa målsättningar som undan för undan hittades på av den förra administrationen under George W Bush.
[…]
Storbritannien, Kanada och Spanien är några av de länder som kommer att följa det amerikanska uttåget. Orsaken är lätt att förstå. Ingen västerländsk general tror längre att man kan döda och bomba Afghanistan till de ädla mål som Jan Eliasson räknade upp, de krigsmålen var hopplösa, redan från början.

Mot den bakgrunden framstår Jan Eliassons gyckel med tanken att somliga fega svenskar vill ”överlåta ansvaret till någon annan” som något försenat. I all synnerhet som ”Någon-annanismen för övrigt är en plåga i dessa tider, om fler länder skulle välja denna väg skulle FN och den internationella rättsordningen skadas allvarligt”.

Storvulna ord. Men vad har svenska soldater att göra i Afghanistan efter att andra, USA och Storbritannien till exempel, dragit sig ur?
De ädla motiven finns ju kvar. Det är förvisso en ytterst sorgesam tanke att Afghanistan antagligen blir en än värre skurkstat än nu efter det amerikanska uttåget. Det är dock ett problem som goda svenska patrioter och soldater inte löser om än aldrig så hedervärda och hjältemodiga. Det finns alltför gott om skurkstater och kvinnoförtryckare på vår jord. Saudiarabien är den värsta. Men allierad med USA.

Vårt krig gjorde ont värre eftersom vår marknadsföring av demokratin var den sämsta tänkbara.

Därför måste vi ut ur Afghanistan | Debatt | Aftonbladet

Bloggat:

Studiomannen, Helle Kleins blogg, Motbilder, Peter Karlberg, Esbatis kommentarer, Röda Malmö, Alltid rött alltid r…, Jinges Web och Fotob… och Kommunisternas blogg

Det finns många myter som Afghanistan kriget som spridits bland den svenska allmänheten, i media och ut av politiker. I mycket i en återspegling av den amerikanska och internationella debatt som förts sedan kriget mot terrorismen gick över i ett globalt krig mot islamism.

En myt är att det finns en gemensam ‘taliban’ ideologi eller Islamism som driver motståndet mot väst i en enad rörelse. Som Torbjörn Pettersson från den Svenska Afghanistankommittén skriver i sin SvD recension av ”Decoding the New Taliban : Insights from the Afghan Field” och ”The Accidental Guerilla: Fighting Small Wars in the Midst of a Big One”  är det inte alls så.

Dagens neo-talibaner har inte mycket gemensamt med de madrassas tränade afghanska flykting studenter i plastsandaler som tog makten via Pakistan. De är i grunden en lokalt baserad Pashtun rörelse av klaner och olika krigsherrar med många olika kopplingar och motiv. 

..Berättelserna om hur talibanrörelsen utvecklats i skilda delar av Afghanistan visar en del olikheter avseende ledningsstruktur och rekryteringsgrunder. Liksom den folkliga resningen mot Sovjetunionens invasion på 1980-talet är talibanrörelsen fragmentiserad. De enskilda motståndsgrupperna är baserade på stamtillhörighet, geografi eller religiös gemenskap, men några regionala särdrag är tydliga. I de södra provinserna med staden Kandahar som centrum domineras talibanrörelsen av de lokala stammarnas konflikter respektive lojaliteter. Här är också opiumhandlarna som mest inflytelserika och nära lierade med talibanrörelsens ledning, den så kallade Quetta-shuran, som sedan 2003 etablerat sig i pakistansk exil. I de östra provinserna finns starka kopplingar mellan talibanrörelsen och de al-Qaidanätverk av militanta islamister från Pakistan, Saudiarabien och Uzbekistan som gömmer sig i de stamadministrerade delarna av Pakistan. Söder om Kabul – i Wardak, Logar och Gazni – har traditionellt de koranbildade religiösa ledarna ett starkt inflytande och här är de lokala skriftlärda – uleman – dominerande också i talibanrörelsen.

I Sverige är det dock bilden av ‘..medeltidstänkande mullor från Kandahar som på 90-talet tog över Afghanistan och ägnade sin regeringstid åt att mäta skäggets längd, slå sönder kassettbandspelare och jaga bort drakflygning från Kabuls gator’  fast etablerad.

En annan aspekt är det lokala motståndet mot det som i mycket blivit ett globalt krig mot islamism som det motiveras i väst. Som den australiska generalen Kilcullen skriver består de lokala slagfälten i Irak, Afghanistan, Somalia, Jemen av strider mot lokala klaner och stammar som dragits med i kriget för att försvara sin traditionella samhällsstruktur från ett totalt främmande statsskick. Ett statsskick som i t ex Afghanistans fall förde med sig korruption, maktmissbruk och att helt främmande gäster som blev inkräktare i sin jakt på AQ folk.  De demokratiska regeringar som sattes upp av väst visade sig också totalt oförmögna att skapa lokala försörjningsmöjligheter och eller rättvist juridiskt system.

Det är ju dessa lokal pashtunska bönder och krigsherrar som enligt rådande retorik ska ge upphov till en ny våg av terrorism riktad mot väst om de får en chans att komma tillbaka till makten.

Sen ställer Jan Guillou en högst berättigad fråga i Aftonbladet. Vilken sorts demokrati skulle det bli om nu hela befolkningen i det som territorium som benämns Afghanistan samlade sig i en central stat?  

Om, som genom ett Herrans under, demokrati plötsligt infördes i Afghanistan är jag alls inte säker på att flickor skulle få gå i skolan eller att kvinnor skulle slippa gå klädda i heltäckande tyg med litet galler för ögonen. Det är ett känt problem med demokratin, att det man själv tror är rätt inte alltid får flest röster.

Ändå är det ”demokrati” som är det näst vanligaste argumentet från våra bombliberalers sida när det gäller vår fortsatta USA-ledda krigföring i Afghanistan.

Som om krigsförespråkarna anade det problematiska med demokratiargumentet är det på senare tid vanligaste argumentet för krig ett helt annat, att det gäller att säkra flickors rätt att gå i skola. En villkorad demokrati med andra ord.

Vi skall bomba och döda dem ända tills de tacksamt anammar vår form av demokrati, där bland annat flickor får gå i skola.

Detta är en illusion som nu är inne på sitt nionde år. Västvärldens metoder att lansera demokrati, den villkorade alltså, har inte varit framgångsrika. Tvärtom.

 Bombliberalernas sista vapen: sorg och patriotism | Jan Guillou | Kolumnister | Nyheter | Aftonbladet

Frågan är intressant med tanke på att det var Hamid Karzai som 2009 i ett försök att fiska röster drev igenom shia marriage act. En lag som ju FN beskrev som ett legaliserande av våldtäckt och förbud för kvinnor att lämna hemmet.

Hamid Karzai has been accused of trying to win votes in Afghanistan’s presidential election by backing a law the UN says legalises rape within marriage and bans wives from stepping outside their homes without their husbands’ permission.

The Afghan president signed the law earlier this month, despite condemnation by human rights activists and some MPs that it flouts the constitution’s equal rights provisions.‘Worse than the Taliban’ – new law rolls back rights for Afghan women | World news | The Guardian

Det var alltså samma Karzai som bland annat svenska soldater nu slås för så att han kan etablera sin regerings kontroll över hela Afghanistan.  Det är även samma Karzai vars halv bror Ahmed Wali Karzai är guvenör i Talibanernas hjärtland Kandahar och från vars farm brittiska trupper tog flera ton rå opium i beslag från Taliban soldater och Afghanska polis officerare.

KABUL, Afghanistan, Aug. 13 (UPI) — British troops have seized several tons of raw opium on a farm belonging to the half brother of Afghan President Hamid Karzai, according to a media report.

The opium was detected last month during an anti-drug-trafficking operation in the southern province of Kandahar, German news magazine stern reports.

British troops arrested a group of Taliban and an Afghan police officer who had cooperated with them. Those arrests led investigators to a farm owned by Ahmed Wali Karzai, head of the provincial council of Kandahar and half brother of President Hamid Karzai. In a walled compound on the farm, troops found several tons of raw opium, stern says in the report published Thursday.
Karzai’s half brother an opium baron? – UPI.com

Jag tror inget mycket behöver sägas om det omfattande valfusket som tillät Hamid Karzai att sitta kvar vid makten i vårt exempel på västerländsk demokrati. Men det kan ju vara värt att notera att det var Hamid Karzais bror som stängde 45 lokala vallokaler och tog valsedlarna i beslag i valet 2009.

Delaga Bariz, governor of the Shorabak district of the southern city of Kandahar, told Wednesday’s Washington Post that the president’s half brother Ahmed Wali — the leader of the Kandahar provincial council and the most powerful man in southern Afghanistan — closed all 45 of the district’s polling places after tribal leaders threw their support to Karzai’s opponent, Abdullah Abdullah.

Bariz alleged aides to Wali confiscated the ballot boxes and later stuffed them with 23,900 ballots, all marked for Karzai.Locals: Karzai brother took ballot boxes – UPI.com

Varför inte läsa Torbjörn Pettersson och köpa de två böckerna?

Det ger om inte annat en klar bild av att talet om att Afghanistan kriget är en FN operation är rent struntprat och lögner för att antar jag göra ett militärt krig politiskt möjligt i dagens Sverige. Och ja det är riktat till Jan Eliasson med flera inom socialdemokratin som jag menar placerat Sverige i ett krig i Afghanistan helt utanför vad FN skulle göra.

Jag antar att det är för mycket begärt att ett krig både ska föras med realistiska mål och baseras på en sann bild av verkligheten.

Applicerad på Afghanistan bidrar Kilcullens analys starkt till förståelsen av Natos militära haveri. Styrt av USA:s främsta motiv – att bekämpa al-Qaida – har Nato fört ett krig som närt en motståndsrörelse som slåss för att bli lämnad ifred. Nytalibanernas styrka är att de utnyttjar sin fiendes oförstånd, och därför kan förena al-Qaidas tekniska förmåga vad gäller terrorhandlingar och modern informationsteknologi med den starkt förankrade afghanska värderingen att gäster välkomnas, men inkräktare kastas ut. De gäster som kom till Afghanistan för att hjälpa till att bygga landet 2002 har genom att de prioriterat jakten på internationella terrorister förvandlat sig själva till inkräktare i allt fler afghaners ögon.

Torbjörn Pettersson är generalsekreterare för Svenska Afghanistankommittén.

Nytalibaner styr med nattbrev och internet | SvD, gp, gp2

Bloggat:
Ett gult band för idioter!, Vilka är de nya talibanerna?, Den jobbskapande godhetsindustrin …,  Godtrogenhet och hjältemod, Motbilder, Peter Karlberg, Esbatis kommentarer, Röda Malmö, Alltid rött alltid r…, Jinges Web och Fotob…, Kommunisternas blogg och Eva Swedenmarks Värld, Bomber skapar ingen fred., Vem älskar en småborgare

Jag undrar hur USA/NATO ledningen tänker när de inleder en stor offensiv mot ett område med 100000 civila. Varför Marjha nu? 

Oavsett hur många Taliban/pashtun fot soldater NATO dödar i sin offensiv tror jag inte det påverkar hela den struktur som understödjer ledning i Afghanistan och Pakistan. Har USA/Nato tillräckliga styrkor för att genomföra vad de kalla ‘clear and hold’ i ett område där det finns Taliban krigare helt inbäddade i befolkningen ute i byarna. Och kommer USA/Nato att stanna kvar?

500000 soldater är den siffra som har nämnts för att upprätta någon form av militär kontroll av Afghanistan. De soldaterna och militära resurserna har aldrig funnits och kommer troligen aldrig finnas i Afghanistan.

Även General Stanley McChrystal säger också att det svåraste provet är inte att döda de talibanska fotsoldaterna och rensa området runt Marjha utan att sedan hålla området. USA/Nato måste både bibehålla den militära kontrollen, hålla nya och återvändande talibankrigare ute och vinna förtroende hos lokalbefolkningen. Samma lokalbefolkning som de nu kommer att slås mittibland för att driva ut talibanerna.

Att sedan Marja området är mindre strategiskt viktigt jämfört med Kandahar pekar helt enkelt på att Obamas nya COIN strategi måste börja någonstans. Marjah skulle kunna bli en symbolisk seger för USA/Nato utan att för den skulle ha någon större politisk betydelse.

Ett mer effektivt mål för USA/Nato styrkorna hade ju varit att ta kontrollen över vägarna in till Lashkar Gah från Talibanerna. Något man hittills inte gjort. Läget ser fortfarande ut som det gjorde när Al Jazeera’s reporter Zeina Khodr reste igenom juli 2009.

Vad jag förstått finns det inte heller någon genomtänkt strategi att ersätta opium odling om nu de de västliga styrkorna förstör fälten. En opium odling som majoriteten av befolkningen lever av.

Larry Nicholson, commander of the 2nd Marine Expeditionary Force which will spearhead the fight, has said he is "not looking for a fair fight".

Marjah is regarded as a stronghold of both Taliban insurgents and drug trafficking networks which must be removed to "protect" the people who live there. But so far the warnings have only had the effect of encouraging civilians to flee.

Abdul Salam, who has an extended family of 14 in the Marjah area, said his village looked almost deserted as most of its families had left for the cities of Lashkar Gah, Kandahar and Herat.

"They just picked up their jewellery and other small valuables and left everything behind," he said.

However, some civilians had remained because they could not afford to leave.

"People know they cannot protect everything, and they are more concerned about saving their lives than their houses. The people cannot protect their country from the infidels, so how can we protect our houses?"

Thousands of civilians flee Afghan region as Nato plans onslaught | World news | The Guardian

Likadant vad som nu än sägs från officiellt håll lär de nya flyktingarna som inte har andra möjligheter hamna till största delen i de interna Afghanska flyktingläger som de okontrollerade utanför Lashkar Gah. En plats som redan är fylld med flyktingar. Att den Afghanska regeringens egen flykting ansvarig räknar med 15000 familjer på flykt undan offensiven vädjar till FN UNHCR om hjälp säger väl en del om läget.

Förövrigt notera Reuters beskrivning nedan av USA ledda NATO styrkor.  Här gör man inga omskrivningar till det som i Sverige blivit FN-styrkor.

Det jag saknar i den svenska debatten är en förståelse av att Sverige deltar som en liten men ändå viktig del av den krigföring som bedrivs av USA/Nato. Och att hur denna krigföring får konsekvenser både för de svenska soldaterna och för hela insatsen i Afghanistan.

Mest förbannade blir jag av civila liberala humanister som ropar på mer soldater och fortsatt krigföring mot Talibaner utan att för den skull ha några begrep om vad det innebär. Det är allt för lätt att vara tangentbordsgeneral i Sverige och tala om krigföring i olika delar av världen.

Men om jag ska vara skrivbordsgeneral för några minuter så personligen är jag en anhängare av det som i USA kallas Powell doktrinen.  Speciellt tanken att man går in med en massiv militär styrka för att uppnå ett klart definierat mål.

Något som om inte annat våra svenska politiker borde fundera över om nu Sverige ska fortsätta skicka trupper jorden runt på humanistiska fredsuppdrag. Soldater är inte biståndsarbetare vad det nu än kallas i Sverige idag. 

The Powell Doctrine states that a list of questions all have to be answered affirmatively before military action is taken by the United States:

1. Is a vital national security interest threatened?
2. Do we have a clear attainable objective?
3. Have the risks and costs been fully and frankly analyzed?
4. Have all other non-violent policy means been fully exhausted?
5. Is there a plausible exit strategy to avoid endless entanglement?
6. Have the consequences of our action been fully considered?
7. Is the action supported by the American people?
8. Do we have genuine broad international support?^[1]

As Powell said in an April 1, 2009 interview on The Rachel Maddow Show, the Doctrine denotes the exhausting of all "political, economic, and diplomatic means," which, only if those means prove to be futile, should a nation resort to military force. Powell has expanded upon the Doctrine, asserting that when a nation is engaging in war, every resource and tool should be used to achieve decisive force against the enemy, minimizing US casualties and ending the conflict quickly by forcing the weaker force to capitulate. This is well in line with Western military strategy dating at least from Carl von Clausewitz’s On War.

Powell Doctrine – Wikipedia, the free encyclopedia

Mer i media: 
SvD1, SvD2, SvD3, DN, Expressen1, Expressen2,  GP

Bloggat:
Peter Karlberg, Röda Berget, Annika Beijbom, Världen enligt Jah H…, Röda Malmö, Lizzie´s, Magnus Andersson, Mark Klamberg, Ola Möller, Martin Mobergs blogg och Mats Engström

U.S.-led NATO forces are planning one of the 8-year-old war’s biggest offensives to seize Marjah, a patchwork of desert canals and opium fields that is now the last large Taliban-held bastion in Helmand, Afghanistan’s most violent province.

The assault, the first since U.S. President Barack Obama ordered 30,000 extra troops to Afghanistan in December, is the start of a campaign to impose government control on rebel-held areas this year, before U.S. forces start to draw down in 2011.

Western countries hope military success this year will persuade Taliban fighters to lay down arms and their leaders to accept invitations to talk.

Hundreds of civilians have fled, but most of the area’s population, estimated at up to 100,000, remain in their homes in the face of what could be an unprecedented level of fighting.

NATO civilian representative Mark Sedwill said "sufficient" plans were in place to feed and house any civilians who flee, but declined to give details of how many displaced people NATO or the Afghan authorities had the capacity to assist.

"There are good reasons not to go into the exact numbers of details of the operation at this stage," Sedwill, a former British ambassador who arrived this week to take up the beefed-up post of chief NATO civilian in Kabul, told a news briefing.

"What we can say is that we are confident there are sufficient resources there to accommodate and feed anybody who chooses to leave the area," he said.

Helmand’s governor, Gulab Mangal, said so far about 164 families have fled the area in recent days. A commission had been set up that has the capability to cope with any crisis, he said.

NATO forces have decided to advise civilians in Marjah not to leave their homes, although they say they do not know whether the assault will lead to heavy fighting.

HEADS DOWN, STAY INSIDE

"The message to the people of the area is of course, keep your heads down, stay inside when the operation is going ahead," Sedwill said.

"We very much hope that the military phase of this operation will go ahead swiftly and with as little incident as possible. This of course very much depends on the conduct of those people who are in Marjah at the moment, their choices about whether to resist or to lay down their weapons."

Unlike previous military operations, the assault on Marjah has been widely flagged for months. Commanders say they hope this will persuade many fighters to lay down their arms or flee, reducing the eventual death toll.

Civilians who have left the area, however, report that fighters are digging in and preparing for battle.

NATO to Afghan assault villagers: keep heads down | Reuters

Det är sällan jag rekommenderar en DN ledare men den nedanstående borde läsas av alla engagerade i Afghanistan kriget liksom det övergripande svenska deltagandet i kriget mot terrorismen. Inklusive det socialdemokratiska kvinnoförbundets Nalin Pekgul och Carina Hägg.

DN ledaren ställer frågor som borde ställts mycket tidigare.

Socialdemokratiska politiker och ombud gjorde det inte på jobbkongressen 2009. Svenska riksdagsledamöter gjorde det inte när frågan om en utvidgning av den svenska truppinsatsen var aktuell 2009. 

Svenska regeringen gör det definitivt inte med en utrikesminister som agerar väskbärare åt USA.

Det är riksdagsledamöter och politiska partiers förbannade plikt om de skickar ut soldater i krig att både se till att de har den utrustning de behöver och ställa de rätta frågorna om hur dessa soldater används liksom hur kriget i stort förs.

Och göra de hela tiden.

Inget av detta sker i Sverige utan istället är det massiv tystnad och konsensus politik. Eller snarare icke politik. Säkerhetspolitik diskuteras inte.

Det verkar vara speciellt socialdemokratiska säkerhetspolitiska representanter och debattörer som är oförmögna att ställa frågorna nedan. Tillsammans med en beskrivning av verkligheten som i alla fall jag inte tycker stämmer.  

Ibland saknar jag Olof Palme. Han hade i alla fall en ganska nykter syn på både det svenska förhållandet till USA och västlig krigföring i det här fallet Vietnam.

Att Karzai regimen är både korrupt och odemokratisk är klar för alla. Ändå är det Karzai regeringen den svenska insatsens jobbar för att stärka.

Ordet krig har med orwellskt språkbruk blivit fred så krigsoperationer där Afghanska militärer tränas är fredsoperationer.

Afghanistan insatsen kallas en FN operation något som alla mycket väl vet att det inte är. Det är stormakterna i FNs säkerhetsråd som drev igenom ett mandat för NATO att bedriva krigsoperationer i Afghanistan. Det är inte blå hjälmar som agerar i Afghanistan om  nu någon trodde detta.

DN ställer t ex nedan indirekt frågan nedan om det kan vara så att den massiva militära kampanjen i Afghanistan är vad som driver på kriget. Och gör förvånansvärt klart att det finns en tidsgräns för hur länge den västliga militära närvaron kan vara kvar liksom att de militära målen är förlorade sedan länge. 

Nu är frågan hur de väst makter som öppethållit ockupationen på bästa sätt kan dra sig tillbaka.

En debatt som i Sverige tystats med ord om svek mot de svenska soldaterna. Och käcka tidingskampanjer för att stödja hjältarna. Det är så en krigskultur byggts upp i andra länder där man okritiskt skickat och skickar ut soldater som ett verktyg i utrikespolitiken. Detta verkar var på väg även i Sverige.

Det bästa de svenska politikerna kunde göra tycker vore att börja ställa frågor och inte minst krav på NATO om hur krigföringen ska bedrivas i Afghanistan.  Och likadant göra det i riksdagen om nu våra folkvalda är redo att ta det politiska ansvaret.

Och ja. Jag stödjer Ohly linjen som SvD sarkastiskt kallar den. Det går inte att bomba fram jämställdhet.

Mer i media:
SvD, SvD2, AB1, AB2, Expressen, GP

Bloggat:
Folket håller inte med om Afghanistan, Helt sjukt, Svik inte Afghanistan nu!, Svenska Soldater, BW, felsvängar och skumma källor, Avrättning!, Viktigt att Sverige fortsätter bidra i

Det är inte söndagens förluster utan det senaste årens utveckling som gör att de grundläggande frågorna nu måste ställas: Gör vår insats nytta? Kan detta krig vinnas? Hur högt pris är vi beredda att betala? Och hur skulle insatsen kunna avslutas?

Sådana frågor kan uppfattas som opassande eller svekfulla, inte minst i ett läge när svenska soldater just har förlorat livet. Men att intressera sig för vad som händer i Afghanistan och att försöka förstå de svårigheter som de internationella styrkorna där möter är varken ett svek mot de utsända soldaterna eller ett vanhedrande av de döda. Tvärtom. Det är att visa dem respekt.

De som riskerar sitt eget liv har rätt att kräva att de som bär det politiska ansvaret för insatsen inte bara står bakom sina trupper, utan också tänker klart.

När kriget mot talibanerna inleddes stod terrorismen i förgrunden. Talibanerna hade gett al-Qaida en fristad. Att beröva dem makten blev därmed inte bara ett mål för USA. Stora delar av världssamfundet accepterade att detta var ett rättfärdigt krig. USA:s krig blev även Natos och FN:s.

Utan 11 september hade det aldrig blivit så. Men väl på plats i Afghanistan har de länder som deltar tagit på sig ett vidare ansvar. Det går inte att störta en regim och sedan bara ge sig av igen utan att det blir kaos. Att bygga upp landet, att skapa fungerande institutioner och inte minst att förbättra villkoren för kvinnorna har blivit viktiga mål för soldaterna i Afghanistan.

Självklart finns här en mening med insatsen och ett skäl för dem som deltar att känna stolthet. Samtidigt måste det som görs sättas in i ett bredare perspektiv.

För det första finns en destruktiv sida i alla interventioner. När utländska pengar strömmar in och de för landet viktiga besluten fattas i fjärran huvudstäder skapas inte förutsättningar för eget ansvarstagande. Landet utvecklar ett biståndsberoende i stället för en förmåga att klara sig på egen hand.

För det andra talar historien emot att främmande trupper skulle kunna vinna ett krig i Afghanistan. Ett klansamhälle i bergig terräng är nästan omöjligt att etablera kontroll över utifrån. Sovjetunionen är bara den senaste i raden av stormakter som har försökt och misslyckats.

För det tredje är resurserna inte oändliga. Alla som anser att det finns ett globalt ansvar för att dämpa och försöka lösa konflikter måste våga ställa sig kontrollfrågorna: Står nyttan med insatsen i Afghanistan i proportion till kostnaderna? Eller håller insatserna, både i pengar och satsat politiskt förtroendekapital, på att bli så höga att möjligheterna att ingripa i andra oroshärdar starkt begränsas?

Det är svårt att se vägen ut ur Afghani­stan. Inte minst därför måste man börja söka den och våga vara tydlig med att mer och mer av krafterna ska inriktas på att förbereda Afghanistan för livet efter de utländska trupperna.

Afghansk prövosten – DN.se

Med tanke på de senaste händelserna i Afghanistan kan det vara värt att läsa vad ISAF underrättelsechef för för bedömning av läget. Det framgår ju ganska klart att de Afghanska Talibanerna håller på att vinna i Afghanistan över både ISAF och NATO bara genom att fortsätta sin kamp med nya generationer som slås. Det går också att ladda ner här.

MG Michael Flynn
Director of Intelligence
International Security Assistance Force, Afghanistan
U.S. Forces, Afghanistan
AS OF: 22 DEC, 2009

Vi i kvinnoförbundet vet att kampen för kvinnors rättigheter är universell och inte känner några nationsgränser.

Hur många gånger har vi inte beklagat den brittiske premiärministern Chamberlains eftergifter för Hitler? Det var då ett misstag att kompromissa med totalitära ideologier och det är ett misstag även idag. Afghanistan kan tyckas avlägset men ingen kan räkna med att demokrati och tolerans är garanterade i vårt samhälle. 11/9 visade hur dödliga och farliga totalitära ideologier kan vara tusentals mil bort, i hjärtat av världens starkaste demokrati. Om vårt samhällssystem hotades i Sverige skulle vi uppskatta att omvärlden ingrep.

http://www.newsmill.se/artikel/2010/02/08/vi-st-djer-v-ra-truppers-kamp-f-r-kvinnors-m-nskliga-r-ttigheter

Jag trodde aldrig den dag skulle komma när ett socialdemokratisk kvinnoförbund skulle gå ut och ropa på militär krigsföring för kvinnors rättigheter. Och göra med argument plockade från den yttersta amerikanska högern. Vad Nalin Pekgul och Carina Hägg skriver ovan kunde lika gärna sagts av George W Bush som argument för USA’s globala krig mot terrorismen.

Uppenbarligen finns här en samsyn mellan det socialdemokratiska kvinnoförbundet och USAs före detta president.

Att argumentet sedan bygger en felsyn och amerikanska lögner upprepade sedan 11 september gör inte det hela bättre.

1. Talibanerna hade inget att göra med 11 september eller Al Quaida

2. Talibanerna är varken en ideologi eller något totalitärt hot mot någon speciellt inte i Europa. 

3.  Vad som skulle komma efter ett militärt tillbakadragande vet ingen men gjordes det på rätt sätt skulle det minska den krigföring som idag dödar just kvinnor och barn.

Jag undrar om det socialdemokratiska kvinnoförbundet även ställer sig bakom sådan aktioner som den pågående NATO stor offensiven i Marja under operation Mushtarak som en del av kampen för kvinnors rättigheter internationellt. Sverige deltar inte men agerar under NATOs ledning och har därmed ett kollektiv ansvar för vad NATO gör. Något jag antar även det socialdemokratiska kvinnoförbundet tar?

Att den i Afghanistan av väst tillsatta och understöda regeringen Karzai är notoriskt korrupt liksom den avskydda poliskåren är tydligen ett problem som den Afghanska regeringen tydligen själva ansvarar för enligt kvinnoförbundet.

Att den militär väst satt upp i stort är sekterisk efter etniska linjer och dominerad av tadzjiker är Afghanernas problem.

Att det är av Karzai tillsatta släktingar som står både för mycket av korruptionen och narkotika handeln har förstås inget med den västliga närvaron.

De militära insatserna måste inriktas på skydd av civila, vilket också slås fast i den FN-resolutionen som förlänger ISAF:s mandat. President Obama har signalerat en förändrad amerikansk strategi som ligger i linje med detta.

Att Obamas strategi snarare var Pentagons är en sidosak men strategins amerikanska klassificering är COIN eller Counter-insurgency.  Det är en militär taktik utvecklade för att bekämpa väpnade uppror i främst fördetta kolonier av britterna. En huvuddel är här att skilja befolkningen politisk från den väpnande gerillan som befinner sig mitt ibland dem. Eller med andra ord inte genomföra urskillningslösa bombattacker från luften mot misstänkta Taliban soldater eller nattliga räder mot befolkningen utan klara underlättelser.

Sen tror jag inte på ‘Nation Building’ som nu tydligen är på mode bland socialdemokrater. Tanken att man utifrån går in för att skapa både en nationell identitet och en livskraftig stat enligt den modell man själv utser.  

Jag undrar vidare om Nalin Pekgul och Carina Hägg räknar FN och dess Afghanistan ombud till ‘de röster’ som vill tillmötesgå talibanerna eller är de inte medvetna om de internationella kontakter som pågår?

Det uppenbara som det socialdemokratiska kvinnoförbundet inte tycks veta är att det finns ingen militär lösning i Afghanistan. Och att varje slut på kriget där måste innehålla en politisk uppgörelse med delar av talibanrörelsen.

Taliban commanders held secret exploratory talks with a United Nations special envoy this month to discuss peace terms, it emerged tonight.

Regional commanders on the Taliban’s leadership council, the Quetta Shura, sought a meeting with the UN special representative in Afghanistan, Kai Eide, and it took place in Dubai on 8 January. "They requested a meeting to talk about talks. They want protection, to be able to come out in public. They don’t want to vanish into places like Bagram," the Reuters news agency quoted a UN official as saying, referring to the Bagram detention centre at a US military base outside Kabul.

The Dubai meeting was confirmed to the Guardian by officials with knowledge of the encounter, but they said they could provide no further details.

It was the first such meeting between the UN and senior members of the Taliban. The fact that it took place suggests that peace talks have revived since exploratory contacts between emissaries of the Kabul government and the Taliban in Saudi Arabia last year broke down.

It also suggests that some Taliban members might be prepared for the first time to put faith in an international organisation to broker a deal to end the nine-year war.

UN in secret peace talks with Taliban | World news | guardian.co.uk

Den bästa sammanfattningen av läget och vad som borde göras från Svenskt håll kommer ironiskt nog från MPs Gustav Fridolin som säger vad ingen socialdemokratisk företrädare eller utrikes talespersoner lyckats med hittills. Inklusive före detta generalsekreterare i FN.

Det alla som ser nyktert på situationenverkar vara överens om är att situationen fungerar alltsämre. Alla vet att USA:s krig inte går att vinna och det har även de amerikanska befälhavarna insett. Nyligen deklarerade USA:s befälhavare på plats, general Stanley McChrystal, liksom hans chef i USA, general Petraeus, att de tror att någon form av förhandlingar med talibanerna är nödvändiga, eftersom en militär seger inte är möjlig. Ändå har bombningar av civila fortsatt, och genom NATO-kommandots förändrade inriktning har Sverige pressats till att bli aktivare i områden där de utländska trupperna har dåligt förtroende bland lokalbefolkningen. Sverige måste tydliggöra en linje gentemot NATO som handlar om tydliga krav på USA att avbryta de rena krigsinsatserna och de trovärdighetsundergrävande bombningarna. Vi bör också utarbeta en plan för hur medel kan överföras från det militära kontot till de humanitära insatserna.

Varning för panikpolitik – Artikel av Gustav Fridolin – Newsmill

Varför kan inte socialdemokraterna ställa krav på NATO och höja upp en röst för en annorlunda militärtaktik i den svenska säkerhetspolitiska debatten?

Eller dog den rösten med Olof Palme?  

Tillsist, om det är Sveriges uppgift att hjälpa det Afghanska folket och speciellt kvinnorna där kan jag inte låta bli att undra över om  Nalin Pekgul och Carina Hägg läst vad Malalai Joya skrev i Guardian förra året med anledning av Obamas planer på en truppökning. Det var efter att ett stort antal brittiska soldater dödats i Afghanistan.

Nedan den dåliga google översatta texten och en länk till den engelska originaltexten. Det verkar som  Malalai Joya inte riktigt ser på samma sätt på Afghanistan konflikten som det socialdemokratiska kvinnoförbundet.

Undrar hur många som förstått att vår demokrati kämpe karzai är ‘bröder i tron’ med talibanerna.

http://www.guardian.co.uk/commentisfree/2009/jul/25/afghanistan-occupation-taliban-warlords

År 2005 var jag den yngsta person som valts till nya afghanska parlamentet. Kvinnor som jag, kandidera, hölls upp som ett exempel på hur kriget i Afghanistan hade befriat kvinnor. Men denna demokrati var en fasad, och de så kallade befrielsen en stor lögn.
På uppdrag av de hårt prövade folket i mitt land, jag tackar kondoleanser till alla i Storbritannien som har förlorat sina nära och kära på marken i Afghanistan. Vi delar sorgen hos de mödrar, fäder, fruar, söner och döttrar till de stupade. Det är min uppfattning att dessa brittiska olyckor, i likhet med tusentals afghanska civila döda, offer för den orättvisa politik som Nato-länderna har drivit under ledning av den amerikanska regeringen.
Nästan åtta år efter att talibanregimen störtades, har våra förhoppningar om en verkligt demokratisk och oberoende Afghanistan blivit förrådda av fortsatt dominans av fundamentalister och en brutal ockupation som i slutändan bara tjänar amerikanska strategiska intressen i regionen.
Ni måste förstå att regeringen under ledning av Hamid Karzai är full av krigsherrar och extremister som är bröder i tro talibanerna. Många av dessa män begått fruktansvärda brott mot det afghanska folket under inbördeskriget på 1990-talet.
För att uttrycka mina åsikter jag har utvisats från min plats i parlamentet, och jag har överlevt flera mordförsök. Det faktum att jag blev utsparkad från kontoret medan brutala krigsherrar åtnjutit immunitet från åtal för sina brott ska berätta allt du behöver veta om "demokrati" med stöd av Nato trupper.
I författningen förbjuder det som är skyldiga till krigsförbrytelser körs för det höga ämbetet. Ändå Karzai har fastställt två ökända krigsherrar, Fahim och Khalili, som sin polare för det kommande presidentvalet. I skuggan av krigsherrar, korruption och yrke, kommer denna omröstning har ingen legitimitet, och återigen verkar det verkliga valet kommer att ske bakom stängda dörrar i Vita huset. Som vi säger i Afghanistan, "samma åsna med en ny sadel".
Hittills har Obama fortsätta samma politik som Bush i Afghanistan. Skicka mer trupper och utvidga kriget till Pakistan kommer bara lägga bränsle på elden. Liksom många andra afghaner, riskerade jag mitt liv under de mörka åren av talibanernas styre att undervisa i underjordiska skolor för flickor. Idag är situationen för kvinnor är lika illa som någonsin. Offer för övergrepp och våldtäkt hitta någon rättvisa eftersom rättsväsendet domineras av fundamentalister. Ett växande antal kvinnor såg ingen väg ut ur lidandet i sitt liv, har tagit till självmord genom självbränningen.
Den här veckan, vicepresident Joe Biden hävdade att fler förluster av människoliv [är] oundviklig "i Afghanistan, och att den pågående ockupationen är i den" nationella intressen "i både USA och Storbritannien.
Jag har ett annat budskap till befolkningen i Storbritannien. Jag tror inte det ligger i ditt intresse att se fler unga människor skickas ut i krig, och att ha mer av skattebetalarnas pengar för att finansiera en ockupation som håller ett gäng korrupta krigsherrar och herrar drog vid makten i Kabul.
Vad mer, tror jag inte att det är oundvikligt att denna blodsutgjutelse fortsätter för evigt. Vissa säger att om utländska trupper lämnar Afghanistan kommer ner i inbördeskrig. Men hur är det inbördeskrig och katastrof i dag? Ju längre denna ockupationen fortsätter, desto värre inbördeskriget kommer att bli.
Det afghanska folket vill ha fred, och historien lär oss att vi alltid avvisar ockupationen och utländsk dominans. Vi vill ha en hjälpande hand genom internationell solidaritet, men vi vet att värden som mänskliga rättigheter måste kämpa för och vann med afghanerna själva.

http://www.guardian.co.uk/commentisfree/2009/jul/25/afghanistan-occupation-taliban-warlords

Claeskrantz.se » DN blåser i stridstrumpeten – Sverige måste vara redo för döda svenskar i Afghanistan

Bloggat:
Ta hem trupperna och skicka dit biståndsarbetare «, Sorg och stolthet « Att tänka efter, Afghanistan – vi behövs « Ewa Thalén Fin, Dags att ifrågasätta den svenska närvaron i Afghanistan (Eva-Britt Svensson (v)); Sverige ut ur Afghanistan! (Svensson); Den enda relevanta frågan när du tar ställning kring Afghanistan (Ola Möller), Fredrik Axelsson, Sapere Aude!, apg29, Sebastian Hallén, Madonnan, Seved Monke, Röda Malmö, Yttrandefrihet, ftw, annarkia, Joakim Hörsing och SUNE.. the girl

Mer i media:

GP,

Det är knappast förvånande att 2 svenskar dödats i Afghanistankriget. Det var väntat att så kunde ske när som helst. Så ser den Afghanska verkligheten som svensk media gjort sitt bästa att ignorera i en allmän patriotisk yra över ‘våra’ soldater. Lokala talibaner gör knappast någon skillnad på svenskar, tyskar, danskar eller några av de andra nationerna under ISAFs kommando i ett pågående krig.

Om Svenska soldater tränar Afghanska att slås mot talibaner är det knappast förvånande om Talibaner slår tillbaka. Speciellt om det i praktiken handlar om att delta i regelrätta strider som inbäddade mentorer för den Afghanska soldaterna.

I Sverige har man i stort skapat sin egen bild av vad som sker i Afghanistan med en höger som talat om att Sverige måste göra sin del i kriget mot terrorismen och rädda den västerländska civilisationen från islams hot och en socialdemokrati som främst ägnat sig åt drömmerier om att Afghanistan kriget skulle vara någon slags FN-ledd operation.

Dumheter från båda håll!

Att de svenska soldaterna dödas i en insats och för mål som inte stämmer överens med verkligheten gör det hela än värre. Den s.k Afghanska demokratin är en Potemkin kullis som har rämnat. Talet som att skapa en  västerländsk demokrati har visat sig vara just detta. Prat.  Tvärtom var det just krigsherrarna och de lokala klanledarna som kom tillbaka till makten med den amerikanska invasionen 2001.

Och suttit kvar vid makten just med västerländskt militärt och ekonomsikt stöd.

Nato’s new top civilian representative in Afghanistan has warned that a lasting peace will require talking to some "pretty unsavoury characters" with appalling human rights records, and bringing them within the Afghan political system.

Talk to Taliban for peace, says Afghan envoy | World news | The Guardian

Sedan som de flesta utanför Sverige vet har de pågått och pågår det kontakter med den Afghanska Taliban ledningen för att hitta en kompromiss som kan integrerar tillbaka delar av dessa i ett maktdelnings avtal med en Afghansk regering. FN’s förberedande samtal med Taliban ledningen nedan den 8 januari var en del av dessa kontakter.  Liksom kontakter med lokala Taliban ledare.

At the same time, however, British officials have concluded that the Taliban is too deep-rooted to be eradicated by military means. Following a wide-ranging policy review accompanying Gordon Brown’s arrival in Downing Street, a decision was taken to put a much greater focus on courting "moderate" Taliban leaders as well as "tier two" footsoldiers, who fight more for money and out of a sense of tribal obligation than for the Taliban’s ideology.

UK backs plan to split Taliban from within | World news | The Guardian

Britterna driver planen tillsammans med Hamid Karzai som ett försök att dela de inhemska Afghanska lokala talibanerna mot de Pakistan baserade. 

Detta medan den svenska debatten är kvar i något som liknar den amerikanska 2004 om och när USA skulle dra sig ur Irak. Britterna liksom övriga Nato har istället kommit fram till att det inte finns några möjligheter till en militär seger.

Taliban commanders held secret exploratory talks with a United Nations special envoy this month to discuss peace terms, it emerged tonight.

Regional commanders on the Taliban’s leadership council, the Quetta Shura, sought a meeting with the UN special representative in Afghanistan, Kai Eide, and it took place in Dubai on 8 January. "They requested a meeting to talk about talks. They want protection, to be able to come out in public. They don’t want to vanish into places like Bagram," the Reuters news agency quoted a UN official as saying, referring to the Bagram detention centre at a US military base outside Kabul.

The Dubai meeting was confirmed to the Guardian by officials with knowledge of the encounter, but they said they could provide no further details.

It was the first such meeting between the UN and senior members of the Taliban. The fact that it took place suggests that peace talks have revived since exploratory contacts between emissaries of the Kabul government and the Taliban in Saudi Arabia last year broke down.

It also suggests that some Taliban members might be prepared for the first time to put faith in an international organisation to broker a deal to end the nine-year war.

UN in secret peace talks with Taliban | World news | guardian.co.uk

Att NATO liksom USA  är redo att göra upp med precis samma talibaner som de svenska soldaterna är satta att träna lokala ANA soldater att slås mot verkar inte nått fram i den svenska debatten.

Har svenska folket kan man undra fattat att NATO/USA är redo att dra sig tillbaka från stora delar av Afghanistan. Jämförelsen är klar med sovjetunionen när de drog sig tillbaka från landsbygden för att sedan sätta up sin egen man Mohammad Najibullah Eller att USA/Nato knappast kommer att sätta mänskliga rättigheter och Afghanska skolflickors framtid som sin högsta prioritet.

Vad Sverige vill i det sammanhanget är totalt utan inverkan. Det är varken hos FN eller EU som avgörande beslut tas om Afghanistans framtid.

Det saknas en relevant säkerhetspolitisk debatt i Sverige som inte slaviskt följer påbud från Bryssel eller Washington. Svensk utrikes och säkerhetspolitik borde baseras på vad som är i Svenskt intresse och på en förmåga att tänka självständigt.

Idag har vi istället lämnat över nycklarna till vår utrikes och säkerhetspolitik och satt oss i baksätet till något vi bidrar med miljarder kronor och svenska soldaters liv till.   

Mer i media:
Två svenskar dödade i Afghanistan;  Svenskar döda i strid; Det här kommer leda till en ny diskussion om den svenska närvaron i Afghanistan", Två svenska soldater dödade i Afghanistan – Världen; Bo Pellnäs: "De rör sig i områden där människor vill dem illa"; Det är ett krig – inte närvaro,  Svenska dödsoffer

Bloggat:
Gunnar Hökmark Blogg, Wiseman’s Wisdoms, Kommunisternas blogg, Fredrik Hallgren, Charlie Weimers, Mathias Sundin, Peter Andersson – me…, Pophöger, Ebba Busch, Runos blogg och KLARTEXTEN!, Svenska förluster i Afghanistan (Röda Berget); Christian Carlsson (…, Arbetarperspektiv, FRASSES BLOGG, smulan820.blogspot.c…, 

Försvarsministern bestört

Försvarsminister Sten Tolgfors (M) säger att det var med stor sorg och bestörtning som han tog emot beskedet om att svensk personal dödats och skadats och att dessutom en afghansk medarbetare dödats.

– Tankarna går till dem som har drabbats och deras anhöriga. Mina tankar går också till deras kamrater i Mazar-i-Sharif. Jag vill understryka hur viktigt det är att vi står bakom det svenska förbandet i sådana här utsatta tider, säger Tolgfors.

Han pekar på att informationen kring det inträffade fortfarande är mycket knapphändig.

Brett stöd

Försvarsministern vill inte uttala sig om att svenska insatsen i Afghanistan ifrågasätts. Men han säger att den har brett stöd:

– Det är sex partier i riksdagen som står bakom insatsen på den nivån som den ligger på. Jag tror också att den debatt som vi haft det senaste halvåret har bidragit till att förklara insatsen för svenska folket.

Vänsterpartiet är enda parti som motsatt sig insatsen. Partiledaren Lars Ohly säger att söndagens dödsfall är oerhört tragiska. Men han tänker inte ta dem som intäkt för partiets krav att lämna Afghanistan.

– Däremot menar jag att säkerhetsproblemen i Afghanistan blivit värre och att den militära insatsen inte har förmått att lösa dem.

Två svenskar dödade i Afghanistan – Världen – www.gp.se

En signal om något till både Karzai och Väst makterna i Afghanistan.

Det finns flera oklarheter i den rödgröna säkerhetspolitik som presenterades idag. En sådan är förhållandet till NATO och USA: 

- Vi ger flera viktiga besked när det gäller säkerhetspolitiken. Sverige är, och ska med en rödgrön regering fortsätta vara, militärt alliansfritt. Internationell säkerhet ska vila på samarbete och ett starkt globalt regelverk under FN:s ledning. EU är en central utrikes- och säkerhetspolitisk aktör. Vi har genom åren kunnat visa att det går att kombinera aktivt ansvarstagande för säkerhet med militär alliansfrihet – det betyder inte passivitet, säger säger Mona Sahlin.

Rödgrön plattform för Sveriges säkerhets- och försvarspolitik « Rödgrönt samarbete

Vad som beskriv som en globalt regelverk under FNs ram framgår om man läser noggrant är istället en öppning mot att FN lämnar över ansvaret till regionala organisationer som NATO att leda militära operationer.

Eller med andra ord kan de permanenta medlemmarna i FNs säkerhetsråd ge sig själva i uppdrag att genomföra militära insatser via regionala organisationer som NATO. Det är heller knappast okontroversiellt att de rödröna vill att Sverige i allt utom namnet ska fortsätta som en långsiktigt partner med NATO.

Att långsiktiga partnerskap och samarbete ofta innebär outtalade förpliktelser mellan partner är uppenbart för de flesta. Likadant, vilken säkerhetspolitisk handlingsfrihet finns det om den svenska militären är totalt integrerad i  NATOs militära och säkerhetspolitiska samarbete?

En ganska liten sådan hade jag sagt.

Uppenbarligen är det heller inget problem för de rödgröna partierna att säkerhetspolitiskt samarbeta med en organisation med medlemmar som har kärnvapen användning som en del  i sin militära doktrin nedrustingsförsäkringar till trots.

Nackdelarna med Sveriges militära partnerskap med NATO länderna men ej medlemskap är också uppenbar.  Vi har inget inflyttande över NATOs säkerhetspolitiska utveckling.

Jag hade starkt ifrågasatt om Sverige har en möjlighet att driva en självständig säkerhetspolitik under de villkoren.

Som det nu är kan vi varken driva en egen linje inom NATO eller agera utifrån.

FN:s säkerhetsråd kan ge andra regionala organisationer, som exempelvis EU, Nato och AU, Afrikanska unionen, uppdraget att leda en fredsbevarande operation. EU har utvecklat sin kompetens att leda alltmer komplexa operationer. Sverige har deltagit i praktiskt taget alla fredsfrämjande insatser som EU har genomfört. Sverige ska fortsätta det aktiva engagemanget och deltagandet i internationella insatser inom ramen för FN, EU, Nato och OSSE.
När FN ger Nato i uppdrag att utföra fredsoperationer beror det ofta på att Nato har resurser och kunskap att leda komplicerade insatser. Vårt samarbete med Nato i FN-mandaterade fredsbevarande insatser är viktigt, men vi är tydliga med att Sverige inte ska delta i militära operationer enbart har sin grund i Nato-stadgans artikel fem om ömsesidiga försvarsgarantier.
Sverige bör fortsätta det samarbete med Nato som sedan flera år utvecklats, i alla frågor utom bindande försvarsförpliktelser och utan att trovärdigheten för vår militära alliansfrihet undergrävs. Internationella operationer blir alltmer krävande och komplexa och det behövs därför en långtgående standardisering och samövning. Sverige ska inte tillåta Natoövningar på svenskt territorium om inte syftet är kopplat till FN:s internationella fredsoperationer. Det gäller även om Sverige saknas i ledningen för övningen. Vid övningar och militära besök till Sverige ska kärnvapen aldrig få medföras. Vi säger också ett tydligt nej till deltagande i Natos snabbinsatsstyrka NRF, Nato Response Force, bland annat eftersom vi anser att Försvarsmakten redan har betydande åtaganden.

Bloggat:
En rättvis värld är möjlig, Om en gemensam rödgrön säkerhetspolitik, Rödgrön överenskommelse för en rättvisare och säkrare värld!, Rödgröna oense första dagen på deras enade försvarspolitik, Sahin: Rysslands agerande oroande, Sahlin har äntrat scenen,