Det är helt klart att Sveriges förhållande omvärlden förändrats väsentlig de senaste 20 åren.
Detta har dock inte nått fram till den svenska allmänheten eller den allmänna politiska diskussionen. Det handlar inte bra om säkerhetsgarantier inom EU och hur en framtida Europeiska säkerhetspolitik utformas utan lika mycket om Sveriges förhållanden till ett antal stormakter. Främst USA och Ryssland.
Vi är fortfarande alliansfria men definitivt inte neutrala.
Ska svenska soldater slås och dö i Afghanistan, Somalia med flera platser runt om i världen i ett passivt deltagande och vad får Sverige i så fall ut av detta. Och återigen. Nej, Afghanistan är ingen FN ledd operation liksom den i Somalia.
Vad är den bästa vägen framåt som främjar svenska intressen och värderingar?
NATO oavsett vad man tycker om organisationen håller på att köra över FN som den främsta säkerhetspolitiska västliga organisationen i världen. Är detta en bra utveckling och vad är Sveriges hållning i så fall.
Jag misstänker dagens utrikespolitiska debatt kommer knappast ens börja ge svaren.
Bildt kommer enligt vad DN.se erfar att ta upp Lissabonfördraget och de konsekvenser det har för svensk säkerhetspolitik i mycket positiva ordalag. Enligt fördraget är unionens länder skyldiga att bistå varandra vid angrepp. Sveriges regering är enligt Carl Bildt redo att leva upp till detta och ser det som en naturlig och önskvärd utveckling av EU-samarbetet.
Flera debattörer har kritiserat regeringen för att inte öppet tala om Lissabonfördragets följder. På DN Debatt uppmanade forskaren Mike Winnerstig politikerna att tala klarspråk om att alliansfriheten numera bara är en ”tom fras”. Något utförligare resonemang om detta är dock inte att vänta från Bildt i riksdagen.
Den säkerhetspolitiska debatten i Sverige kretsar traditionellt mycket kring relationen till den stora grannen i öster, Ryssland. Bildt kommer dock enligt vad DN.se erfar inte att ge frågan något större utrymme i sin deklaration i riksdagen.
Andra punkter i utrikesdeklarationen kommer enligt uppgifter till DN.se att vara:
Afghanistan och Somalia: de svenska civila och militära insatserna ska fortsätta och utvecklas. EU:s utvidgning: Sverige fortsätter att välkomna fler medlemsländer. Särskilt månar Bildt om de ex-jugoslaviska länderna. Energi är säkerhetspolitik: Utvecklingen på området i Ryssland, Ukraina och i Kaukasus är viktiga för Sverige. Bistånd: Behöver öka och regeringens arbete för att höja effektiviteten fortsätter. Kärnvapen: Mer internationellt samarbete kring fredlig kärnkraft ska bidra till minskad spridning av kärnvapen. Mänskliga rättigheter: Regeringen utlovar fortsatta ansträngningar att få den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak frigiven.
Fokus reportaget nedan om hur Sverige hamnade i Afghanistankriget är intressant på många sätt. Man häpnar över hur slentrianmässigt riskdagspartierna en fundamental omläggning av Svensk säkerhetspolitik. Och hur lite debatt som föregick beslut om att skicka stridande soldater till ett faktiskt krig. Vad det än marknadsförs som i Sverige.
Att sedan Afghanistan kriget är ett totalt misslyckande som under snart 9 års tid haft en totalt felaktig strategisk inriktning får i alla fall mig att undra vad de riksdagspolitiker inom försvars och utrikesutskottet som ska syssla med att utvärdera Sveriges utrikes och säkerhetspolitik hållit på med?
Eller ingick det i Sveriges partnerskap med NATO och vilja att hålla sig med väl med framförallt Washington att Sverige tyst infogar sig i en baksätesroll ?
Förövrigt kan man undra om det Svenska folket har förstått att det ingår i den nya Svenska säkerhetspolitiken att Sverige ska skicka ‘lego’ trupper till diverse konflikter runt om i världen?
Godkännandet av en multinationell säkerhetsstyrka i Afghanistan (Isaf) – till en början enbart i och kring huvudstaden Kabul – fattades av FN:s säkerhetsråd den 21 december 2001.
Vid den tidpunkten hade den svenska regeringen redan bestämt sig för att skicka soldater. Officiellt fick utrikesdepartementet en förfrågan från Storbritanniens ambassad om att delta i operationen den 12 december. Men på regeringskansliet var man förberedd. Samma dag hade Försvarsmakten sänt en promemoria till försvarsdepartementet där de redovisade möjligheten att sända en underrättelsepluton med spaningsuppgifter till Afghanistan. På bara några veckor skulle ett förband beståendes av 20–30 man kunna vara där, en insats som skulle kosta cirka 35 miljoner kronor för en fyramånadersperiod.
– Vi ville komma in i Afghanistan så fort som möjligt. Och vi gjorde från vår sida allt för att kunna vara med, säger dåvarande ÖB Johan Hederstedt.
Dagen efter, den 13 december, satt en svensk delegation på ett förberedande truppbrigadmöte i London. Ytterligare möten ägde rum den 18 och 19 december, strax innan FN antog resolution 1 386 som gav insatsen klartecken. Samtidigt hade Försvarsmakten, efter anvisningar från försvarsdepartementet, sänt en styrka på en handfull man till Afghanistan för att förbereda de svenska soldaternas ankomst.
Förkunskaperna var undermåliga. Sverige hade aldrig haft någon representation i Afghanistan och de diplomatiska förbindelserna var brutna sedan Sovjetunionens invasion av landet 1979. Sverige var visserligen en stor givare – med över en miljard kronor i bistånd sedan 1982 – men pengarna hade främst gått via FN, Röda Korset och Svenska Afghanistankommittén.
Den 18 januari 2002 klubbade riksdagen beslutet om att skicka svenska soldater till Afghanistan. Truppbidraget skulle finansieras inom Försvarsmaktens ordinarie anslag.
Uppdraget var tydligt avgränsat, tiden begränsad: en väpnad styrka på maximalt 45 personer skulle i högst sex månader förläggas i Afghanistan. Motivet var att med hjälp av underrättelse- och spaningsarbete bidra till att förbättra säkerhetsläget i Kabul så att den nya afghanska övergångsregeringen kunde inrätta sig.
– Kabul ansågs vid den här tiden vara, eller på väg att bli, relativt säkert. Varje operation innehåller risker, men Kabul uppfattades inte som en mycket farlig sak. Förbandet var litet och hade hög kvalitet, säger Björn von Sydow.
Inget av de andra riksdagspartierna hade heller några invändningar.
(…)
Varför var samtliga – politikerna, Försvarsmakten, Nato – så ivriga att skicka iväg svenska soldater till Afghanistan?
En förklaring låg i Sveriges närmande till Nato, som skett genom inrättandet av Partnerskap för fred (PFF) 1994. För vissa länder var det ett slags provmedlemskap i Nato, för Sverige var det ett sätt att ställa om försvaret. Bland annat gjordes Försvarsmaktens centrum för internationell utbilning (Swedint) om till ett PFP-utbilningscenter. Sverige kunde därefter delta i internationella övningar fullt ut och fick en möjlighet utveckla militär Nato-standard, vilket krävs av EU:s snabbinsatsstyrkor.
I utbyte förväntades Sverige delta i Natos internationella insatser. Så skedde i Kosovo och så kom även att ske i Afghanistan.
– Vi hade Partnerskap för fred-samverkan och det var naturligt för oss att vara med i Afghanistan, konstaterar Björn von Sydow.
(…)
Morgonen den 12 juni 2002 skulle riksdagen besluta om den svenska Afghanistantruppen skulle få förlängt mandat. Ett fyrtiotal soldater hade varit där i knappt ett halvår. Än så länge hade allt gått bra.
Först upp i talarstolen var moderaten Henrik Landerholm, tidigare yrkesofficer, nu ordförande i försvarsutskottet. Efter elva år i riksdagen skulle detta bli hans sista anförande, snart satt han som rektor på Försvarshögskolan.
Han hade förberett ett långt tal som pläderade för svensk närvaro i Afghanistan. Men det blev inget långt tal, knappt någon debatt alls. Riksdagsledamöterna var upptagna med något annat.
På andra sidan jordklotet spelade Sverige sin sista gruppspelsmatch i fotbolls-VM i Japan. En sedermera klassisk match, där Anders Svensson skruvade in en friskspark som innebar 1–1 mot Argentina och seger i vad som beskrevs som dödens grupp.
Landerholm klagade på att det inte fanns någon storbilds-tv i plenisalen.
Så klubbades en förlängning av den svenska insatsen i Afghanistan igenom i full politisk enighet. Lars Ohly, som ännu inte blivit västerpartiets partiledare, kritiserade USA:s krig men utbrast sedan:
– Jag håller med dem som anser att det är viktigt med enighet i sådana här frågor.
Jag undrar hur USA/NATO ledningen tänker när de inleder en stor offensiv mot ett område med 100000 civila. Varför Marjha nu?
Oavsett hur många Taliban/pashtun fot soldater NATO dödar i sin offensiv tror jag inte det påverkar hela den struktur som understödjer ledning i Afghanistan och Pakistan. Har USA/Nato tillräckliga styrkor för att genomföra vad de kalla ‘clear and hold’ i ett område där det finns Taliban krigare helt inbäddade i befolkningen ute i byarna. Och kommer USA/Nato att stanna kvar?
500000 soldater är den siffra som har nämnts för att upprätta någon form av militär kontroll av Afghanistan. De soldaterna och militära resurserna har aldrig funnits och kommer troligen aldrig finnas i Afghanistan.
Även General Stanley McChrystal säger också att det svåraste provet är inte att döda de talibanska fotsoldaterna och rensa området runt Marjha utan att sedan hålla området. USA/Nato måste både bibehålla den militära kontrollen, hålla nya och återvändande talibankrigare ute och vinna förtroende hos lokalbefolkningen. Samma lokalbefolkning som de nu kommer att slås mittibland för att driva ut talibanerna.
Att sedan Marja området är mindre strategiskt viktigt jämfört med Kandahar pekar helt enkelt på att Obamas nya COIN strategi måste börja någonstans. Marjah skulle kunna bli en symbolisk seger för USA/Nato utan att för den skulle ha någon större politisk betydelse.
Ett mer effektivt mål för USA/Nato styrkorna hade ju varit att ta kontrollen över vägarna in till Lashkar Gah från Talibanerna. Något man hittills inte gjort. Läget ser fortfarande ut som det gjorde när Al Jazeera’s reporter Zeina Khodr reste igenom juli 2009.
Vad jag förstått finns det inte heller någon genomtänkt strategi att ersätta opium odling om nu de de västliga styrkorna förstör fälten. En opium odling som majoriteten av befolkningen lever av.
Larry Nicholson, commander of the 2nd Marine Expeditionary Force which will spearhead the fight, has said he is "not looking for a fair fight".
Marjah is regarded as a stronghold of both Taliban insurgents and drug trafficking networks which must be removed to "protect" the people who live there. But so far the warnings have only had the effect of encouraging civilians to flee.
Abdul Salam, who has an extended family of 14 in the Marjah area, said his village looked almost deserted as most of its families had left for the cities of Lashkar Gah, Kandahar and Herat.
"They just picked up their jewellery and other small valuables and left everything behind," he said.
However, some civilians had remained because they could not afford to leave.
"People know they cannot protect everything, and they are more concerned about saving their lives than their houses. The people cannot protect their country from the infidels, so how can we protect our houses?"
Likadant vad som nu än sägs från officiellt håll lär de nya flyktingarna som inte har andra möjligheter hamna till största delen i de interna Afghanska flyktingläger som de okontrollerade utanför Lashkar Gah. En plats som redan är fylld med flyktingar. Att den Afghanska regeringens egen flykting ansvarig räknar med 15000 familjer på flykt undan offensiven vädjar till FN UNHCR om hjälp säger väl en del om läget.
Förövrigt notera Reuters beskrivning nedan av USA ledda NATO styrkor. Här gör man inga omskrivningar till det som i Sverige blivit FN-styrkor.
Det jag saknar i den svenska debatten är en förståelse av att Sverige deltar som en liten men ändå viktig del av den krigföring som bedrivs av USA/Nato. Och att hur denna krigföring får konsekvenser både för de svenska soldaterna och för hela insatsen i Afghanistan.
Mest förbannade blir jag av civila liberala humanister som ropar på mer soldater och fortsatt krigföring mot Talibaner utan att för den skull ha några begrep om vad det innebär. Det är allt för lätt att vara tangentbordsgeneral i Sverige och tala om krigföring i olika delar av världen.
Men om jag ska vara skrivbordsgeneral för några minuter så personligen är jag en anhängare av det som i USA kallas Powell doktrinen. Speciellt tanken att man går in med en massiv militär styrka för att uppnå ett klart definierat mål.
Något som om inte annat våra svenska politiker borde fundera över om nu Sverige ska fortsätta skicka trupper jorden runt på humanistiska fredsuppdrag. Soldater är inte biståndsarbetare vad det nu än kallas i Sverige idag.
The Powell Doctrine states that a list of questions all have to be answered affirmatively before military action is taken by the United States:
Have the risks and costs been fully and frankly analyzed?
Have all other non-violent policy means been fully exhausted?
Is there a plausible exit strategy to avoid endless entanglement?
Have the consequences of our action been fully considered?
Is the action supported by the American people?
Do we have genuine broad international support?[1]
As Powell said in an April 1, 2009 interview on The Rachel Maddow Show, the Doctrine denotes the exhausting of all "political, economic, and diplomatic means," which, only if those means prove to be futile, should a nation resort to military force. Powell has expanded upon the Doctrine, asserting that when a nation is engaging in war, every resource and tool should be used to achieve decisive force against the enemy, minimizing US casualties and ending the conflict quickly by forcing the weaker force to capitulate. This is well in line with Western military strategy dating at least from Carl von Clausewitz’s On War.
U.S.-led NATO forces are planning one of the 8-year-old war’s biggest offensives to seize Marjah, a patchwork of desert canals and opium fields that is now the last large Taliban-held bastion in Helmand, Afghanistan’s most violent province.
The assault, the first since U.S. President Barack Obama ordered 30,000 extra troops to Afghanistan in December, is the start of a campaign to impose government control on rebel-held areas this year, before U.S. forces start to draw down in 2011.
Western countries hope military success this year will persuade Taliban fighters to lay down arms and their leaders to accept invitations to talk.
Hundreds of civilians have fled, but most of the area’s population, estimated at up to 100,000, remain in their homes in the face of what could be an unprecedented level of fighting.
NATO civilian representative Mark Sedwill said "sufficient" plans were in place to feed and house any civilians who flee, but declined to give details of how many displaced people NATO or the Afghan authorities had the capacity to assist.
"There are good reasons not to go into the exact numbers of details of the operation at this stage," Sedwill, a former British ambassador who arrived this week to take up the beefed-up post of chief NATO civilian in Kabul, told a news briefing.
"What we can say is that we are confident there are sufficient resources there to accommodate and feed anybody who chooses to leave the area," he said.
Helmand’s governor, Gulab Mangal, said so far about 164 families have fled the area in recent days. A commission had been set up that has the capability to cope with any crisis, he said.
NATO forces have decided to advise civilians in Marjah not to leave their homes, although they say they do not know whether the assault will lead to heavy fighting.
HEADS DOWN, STAY INSIDE
"The message to the people of the area is of course, keep your heads down, stay inside when the operation is going ahead," Sedwill said.
"We very much hope that the military phase of this operation will go ahead swiftly and with as little incident as possible. This of course very much depends on the conduct of those people who are in Marjah at the moment, their choices about whether to resist or to lay down their weapons."
Unlike previous military operations, the assault on Marjah has been widely flagged for months. Commanders say they hope this will persuade many fighters to lay down their arms or flee, reducing the eventual death toll.
Civilians who have left the area, however, report that fighters are digging in and preparing for battle.
Det är sällan jag rekommenderar en DN ledare men den nedanstående borde läsas av alla engagerade i Afghanistan kriget liksom det övergripande svenska deltagandet i kriget mot terrorismen. Inklusive det socialdemokratiska kvinnoförbundets Nalin Pekgul och Carina Hägg.
DN ledaren ställer frågor som borde ställts mycket tidigare.
Socialdemokratiska politiker och ombud gjorde det inte på jobbkongressen 2009. Svenska riksdagsledamöter gjorde det inte när frågan om en utvidgning av den svenska truppinsatsen var aktuell 2009.
Svenska regeringen gör det definitivt inte med en utrikesminister som agerar väskbärare åt USA.
Det är riksdagsledamöter och politiska partiers förbannade plikt om de skickar ut soldater i krig att både se till att de har den utrustning de behöver och ställa de rätta frågorna om hur dessa soldater används liksom hur kriget i stort förs.
Och göra de hela tiden.
Inget av detta sker i Sverige utan istället är det massiv tystnad och konsensus politik. Eller snarare icke politik. Säkerhetspolitik diskuteras inte.
Det verkar vara speciellt socialdemokratiska säkerhetspolitiska representanter och debattörer som är oförmögna att ställa frågorna nedan. Tillsammans med en beskrivning av verkligheten som i alla fall jag inte tycker stämmer.
Ibland saknar jag Olof Palme. Han hade i alla fall en ganska nykter syn på både det svenska förhållandet till USA och västlig krigföring i det här fallet Vietnam.
Att Karzai regimen är både korrupt och odemokratisk är klar för alla. Ändå är det Karzai regeringen den svenska insatsens jobbar för att stärka.
Ordet krig har med orwellskt språkbruk blivit fred så krigsoperationer där Afghanska militärer tränas är fredsoperationer.
Afghanistan insatsen kallas en FN operation något som alla mycket väl vet att det inte är. Det är stormakterna i FNs säkerhetsråd som drev igenom ett mandat för NATO att bedriva krigsoperationer i Afghanistan. Det är inte blå hjälmar som agerar i Afghanistan om nu någon trodde detta.
DN ställer t ex nedan indirekt frågan nedan om det kan vara så att den massiva militära kampanjen i Afghanistan är vad som driver på kriget. Och gör förvånansvärt klart att det finns en tidsgräns för hur länge den västliga militära närvaron kan vara kvar liksom att de militära målen är förlorade sedan länge.
Nu är frågan hur de väst makter som öppethållit ockupationen på bästa sätt kan dra sig tillbaka.
En debatt som i Sverige tystats med ord om svek mot de svenska soldaterna. Och käcka tidingskampanjer för att stödja hjältarna. Det är så en krigskultur byggts upp i andra länder där man okritiskt skickat och skickar ut soldater som ett verktyg i utrikespolitiken. Detta verkar var på väg även i Sverige.
Det bästa de svenska politikerna kunde göra tycker vore att börja ställa frågor och inte minst krav på NATO om hur krigföringen ska bedrivas i Afghanistan. Och likadant göra det i riksdagen om nu våra folkvalda är redo att ta det politiska ansvaret.
Och ja. Jag stödjer Ohly linjen som SvD sarkastiskt kallar den. Det går inte att bomba fram jämställdhet.
Det är inte söndagens förluster utan det senaste årens utveckling som gör att de grundläggande frågorna nu måste ställas: Gör vår insats nytta? Kan detta krig vinnas? Hur högt pris är vi beredda att betala? Och hur skulle insatsen kunna avslutas?
Sådana frågor kan uppfattas som opassande eller svekfulla, inte minst i ett läge när svenska soldater just har förlorat livet. Men att intressera sig för vad som händer i Afghanistan och att försöka förstå de svårigheter som de internationella styrkorna där möter är varken ett svek mot de utsända soldaterna eller ett vanhedrande av de döda. Tvärtom. Det är att visa dem respekt.
De som riskerar sitt eget liv har rätt att kräva att de som bär det politiska ansvaret för insatsen inte bara står bakom sina trupper, utan också tänker klart.
När kriget mot talibanerna inleddes stod terrorismen i förgrunden. Talibanerna hade gett al-Qaida en fristad. Att beröva dem makten blev därmed inte bara ett mål för USA. Stora delar av världssamfundet accepterade att detta var ett rättfärdigt krig. USA:s krig blev även Natos och FN:s.
Utan 11 september hade det aldrig blivit så. Men väl på plats i Afghanistan har de länder som deltar tagit på sig ett vidare ansvar. Det går inte att störta en regim och sedan bara ge sig av igen utan att det blir kaos. Att bygga upp landet, att skapa fungerande institutioner och inte minst att förbättra villkoren för kvinnorna har blivit viktiga mål för soldaterna i Afghanistan.
Självklart finns här en mening med insatsen och ett skäl för dem som deltar att känna stolthet. Samtidigt måste det som görs sättas in i ett bredare perspektiv.
För det första finns en destruktiv sida i alla interventioner. När utländska pengar strömmar in och de för landet viktiga besluten fattas i fjärran huvudstäder skapas inte förutsättningar för eget ansvarstagande. Landet utvecklar ett biståndsberoende i stället för en förmåga att klara sig på egen hand.
För det andra talar historien emot att främmande trupper skulle kunna vinna ett krig i Afghanistan. Ett klansamhälle i bergig terräng är nästan omöjligt att etablera kontroll över utifrån. Sovjetunionen är bara den senaste i raden av stormakter som har försökt och misslyckats.
För det tredje är resurserna inte oändliga. Alla som anser att det finns ett globalt ansvar för att dämpa och försöka lösa konflikter måste våga ställa sig kontrollfrågorna: Står nyttan med insatsen i Afghanistan i proportion till kostnaderna? Eller håller insatserna, både i pengar och satsat politiskt förtroendekapital, på att bli så höga att möjligheterna att ingripa i andra oroshärdar starkt begränsas?
Det är svårt att se vägen ut ur Afghanistan. Inte minst därför måste man börja söka den och våga vara tydlig med att mer och mer av krafterna ska inriktas på att förbereda Afghanistan för livet efter de utländska trupperna.
Med tanke på de senaste händelserna i Afghanistan kan det vara värt att läsa vad ISAF underrättelsechef för för bedömning av läget. Det framgår ju ganska klart att de Afghanska Talibanerna håller på att vinna i Afghanistan över både ISAF och NATO bara genom att fortsätta sin kamp med nya generationer som slås. Det går också att ladda ner här.
MG Michael Flynn
Director of Intelligence
International Security Assistance Force, Afghanistan
U.S. Forces, Afghanistan
AS OF: 22 DEC, 2009
Vi i kvinnoförbundet vet att kampen för kvinnors rättigheter är universell och inte känner några nationsgränser.
Hur många gånger har vi inte beklagat den brittiske premiärministern Chamberlains eftergifter för Hitler? Det var då ett misstag att kompromissa med totalitära ideologier och det är ett misstag även idag. Afghanistan kan tyckas avlägset men ingen kan räkna med att demokrati och tolerans är garanterade i vårt samhälle. 11/9 visade hur dödliga och farliga totalitära ideologier kan vara tusentals mil bort, i hjärtat av världens starkaste demokrati. Om vårt samhällssystem hotades i Sverige skulle vi uppskatta att omvärlden ingrep.
Jag trodde aldrig den dag skulle komma när ett socialdemokratisk kvinnoförbund skulle gå ut och ropa på militär krigsföring för kvinnors rättigheter. Och göra med argument plockade från den yttersta amerikanska högern. Vad Nalin Pekgul och Carina Hägg skriver ovan kunde lika gärna sagts av George W Bush som argument för USA’s globala krig mot terrorismen.
Uppenbarligen finns här en samsyn mellan det socialdemokratiska kvinnoförbundet och USAs före detta president.
Att argumentet sedan bygger en felsyn och amerikanska lögner upprepade sedan 11 september gör inte det hela bättre.
1. Talibanerna hade inget att göra med 11 september eller Al Quaida
2. Talibanerna är varken en ideologi eller något totalitärt hot mot någon speciellt inte i Europa.
3. Vad som skulle komma efter ett militärt tillbakadragande vet ingen men gjordes det på rätt sätt skulle det minska den krigföring som idag dödar just kvinnor och barn.
Jag undrar om det socialdemokratiska kvinnoförbundet även ställer sig bakom sådan aktioner som den pågående NATO stor offensiven i Marja under operation Mushtarak som en del av kampen för kvinnors rättigheter internationellt. Sverige deltar inte men agerar under NATOs ledning och har därmed ett kollektiv ansvar för vad NATO gör. Något jag antar även det socialdemokratiska kvinnoförbundet tar?
Att den i Afghanistan av väst tillsatta och understöda regeringen Karzai är notoriskt korrupt liksom den avskydda poliskåren är tydligen ett problem som den Afghanska regeringen tydligen själva ansvarar för enligt kvinnoförbundet.
Att den militär väst satt upp i stort är sekterisk efter etniska linjer och dominerad av tadzjiker är Afghanernas problem.
Att det är av Karzai tillsatta släktingar som står både för mycket av korruptionen och narkotika handeln har förstås inget med den västliga närvaron.
De militära insatserna måste inriktas på skydd av civila, vilket också slås fast i den FN-resolutionen som förlänger ISAF:s mandat. President Obama har signalerat en förändrad amerikansk strategi som ligger i linje med detta.
Att Obamas strategi snarare var Pentagons är en sidosak men strategins amerikanska klassificering är COIN eller Counter-insurgency. Det är en militär taktik utvecklade för att bekämpa väpnade uppror i främst fördetta kolonier av britterna. En huvuddel är här att skilja befolkningen politisk från den väpnande gerillan som befinner sig mitt ibland dem. Eller med andra ord inte genomföra urskillningslösa bombattacker från luften mot misstänkta Taliban soldater eller nattliga räder mot befolkningen utan klara underlättelser.
Sen tror jag inte på ‘Nation Building’ som nu tydligen är på mode bland socialdemokrater. Tanken att man utifrån går in för att skapa både en nationell identitet och en livskraftig stat enligt den modell man själv utser.
Jag undrar vidare om Nalin Pekgul och Carina Hägg räknar FN och dess Afghanistan ombud till ‘de röster’ som vill tillmötesgå talibanerna eller är de inte medvetna om de internationella kontakter som pågår?
Det uppenbara som det socialdemokratiska kvinnoförbundet inte tycks veta är att det finns ingen militär lösning i Afghanistan. Och att varje slut på kriget där måste innehålla en politisk uppgörelse med delar av talibanrörelsen.
Taliban commanders held secret exploratory talks with a United Nations special envoy this month to discuss peace terms, it emerged tonight.
Regional commanders on the Taliban’s leadership council, the Quetta Shura, sought a meeting with the UN special representative in Afghanistan, Kai Eide, and it took place in Dubai on 8 January. "They requested a meeting to talk about talks. They want protection, to be able to come out in public. They don’t want to vanish into places like Bagram," the Reuters news agency quoted a UN official as saying, referring to the Bagram detention centre at a US military base outside Kabul.
The Dubai meeting was confirmed to the Guardian by officials with knowledge of the encounter, but they said they could provide no further details.
It was the first such meeting between the UN and senior members of the Taliban. The fact that it took place suggests that peace talks have revived since exploratory contacts between emissaries of the Kabul government and the Taliban in Saudi Arabia last year broke down.
It also suggests that some Taliban members might be prepared for the first time to put faith in an international organisation to broker a deal to end the nine-year war.
Den bästa sammanfattningen av läget och vad som borde göras från Svenskt håll kommer ironiskt nog från MPs Gustav Fridolinsom säger vad ingen socialdemokratisk företrädare eller utrikes talespersoner lyckats med hittills. Inklusive före detta generalsekreterare i FN.
Det alla som ser nyktert på situationenverkar vara överens om är att situationen fungerar alltsämre. Alla vet att USA:s krig inte går att vinna och det har även de amerikanska befälhavarna insett. Nyligen deklarerade USA:s befälhavare på plats, general Stanley McChrystal, liksom hans chef i USA, general Petraeus, att de tror att någon form av förhandlingar med talibanerna är nödvändiga, eftersom en militär seger inte är möjlig. Ändå har bombningar av civila fortsatt, och genom NATO-kommandots förändrade inriktning har Sverige pressats till att bli aktivare i områden där de utländska trupperna har dåligt förtroende bland lokalbefolkningen. Sverige måste tydliggöra en linje gentemot NATO som handlar om tydliga krav på USA att avbryta de rena krigsinsatserna och de trovärdighetsundergrävande bombningarna. Vi bör också utarbeta en plan för hur medel kan överföras från det militära kontot till de humanitära insatserna.
Varför kan inte socialdemokraterna ställa krav på NATO och höja upp en röst för en annorlunda militärtaktik i den svenska säkerhetspolitiska debatten?
Eller dog den rösten med Olof Palme?
Tillsist, om det är Sveriges uppgift att hjälpa det Afghanska folket och speciellt kvinnorna där kan jag inte låta bli att undra över om Nalin Pekgul och Carina Hägg läst vad Malalai Joya skrev i Guardian förra året med anledning av Obamas planer på en truppökning. Det var efter att ett stort antal brittiska soldater dödats i Afghanistan.
Nedan den dåliga google översatta texten och en länk till den engelska originaltexten. Det verkar som Malalai Joya inte riktigt ser på samma sätt på Afghanistan konflikten som det socialdemokratiska kvinnoförbundet.
Undrar hur många som förstått att vår demokrati kämpe karzai är ‘bröder i tron’ med talibanerna.
År 2005 var jag den yngsta person som valts till nya afghanska parlamentet. Kvinnor som jag, kandidera, hölls upp som ett exempel på hur kriget i Afghanistan hade befriat kvinnor. Men denna demokrati var en fasad, och de så kallade befrielsen en stor lögn. På uppdrag av de hårt prövade folket i mitt land, jag tackar kondoleanser till alla i Storbritannien som har förlorat sina nära och kära på marken i Afghanistan. Vi delar sorgen hos de mödrar, fäder, fruar, söner och döttrar till de stupade. Det är min uppfattning att dessa brittiska olyckor, i likhet med tusentals afghanska civila döda, offer för den orättvisa politik som Nato-länderna har drivit under ledning av den amerikanska regeringen. Nästan åtta år efter att talibanregimen störtades, har våra förhoppningar om en verkligt demokratisk och oberoende Afghanistan blivit förrådda av fortsatt dominans av fundamentalister och en brutal ockupation som i slutändan bara tjänar amerikanska strategiska intressen i regionen. Ni måste förstå att regeringen under ledning av Hamid Karzai är full av krigsherrar och extremister som är bröder i tro talibanerna. Många av dessa män begått fruktansvärda brott mot det afghanska folket under inbördeskriget på 1990-talet. För att uttrycka mina åsikter jag har utvisats från min plats i parlamentet, och jag har överlevt flera mordförsök. Det faktum att jag blev utsparkad från kontoret medan brutala krigsherrar åtnjutit immunitet från åtal för sina brott ska berätta allt du behöver veta om "demokrati" med stöd av Nato trupper. I författningen förbjuder det som är skyldiga till krigsförbrytelser körs för det höga ämbetet. Ändå Karzai har fastställt två ökända krigsherrar, Fahim och Khalili, som sin polare för det kommande presidentvalet. I skuggan av krigsherrar, korruption och yrke, kommer denna omröstning har ingen legitimitet, och återigen verkar det verkliga valet kommer att ske bakom stängda dörrar i Vita huset. Som vi säger i Afghanistan, "samma åsna med en ny sadel". Hittills har Obama fortsätta samma politik som Bush i Afghanistan. Skicka mer trupper och utvidga kriget till Pakistan kommer bara lägga bränsle på elden. Liksom många andra afghaner, riskerade jag mitt liv under de mörka åren av talibanernas styre att undervisa i underjordiska skolor för flickor. Idag är situationen för kvinnor är lika illa som någonsin. Offer för övergrepp och våldtäkt hitta någon rättvisa eftersom rättsväsendet domineras av fundamentalister. Ett växande antal kvinnor såg ingen väg ut ur lidandet i sitt liv, har tagit till självmord genom självbränningen. Den här veckan, vicepresident Joe Biden hävdade att fler förluster av människoliv [är] oundviklig "i Afghanistan, och att den pågående ockupationen är i den" nationella intressen "i både USA och Storbritannien. Jag har ett annat budskap till befolkningen i Storbritannien. Jag tror inte det ligger i ditt intresse att se fler unga människor skickas ut i krig, och att ha mer av skattebetalarnas pengar för att finansiera en ockupation som håller ett gäng korrupta krigsherrar och herrar drog vid makten i Kabul. Vad mer, tror jag inte att det är oundvikligt att denna blodsutgjutelse fortsätter för evigt. Vissa säger att om utländska trupper lämnar Afghanistan kommer ner i inbördeskrig. Men hur är det inbördeskrig och katastrof i dag? Ju längre denna ockupationen fortsätter, desto värre inbördeskriget kommer att bli. Det afghanska folket vill ha fred, och historien lär oss att vi alltid avvisar ockupationen och utländsk dominans. Vi vill ha en hjälpande hand genom internationell solidaritet, men vi vet att värden som mänskliga rättigheter måste kämpa för och vann med afghanerna själva.
Det är knappast förvånande att 2 svenskar dödats i Afghanistankriget. Det var väntat att så kunde ske när som helst. Så ser den Afghanska verkligheten som svensk media gjort sitt bästa att ignorera i en allmän patriotisk yra över ‘våra’ soldater. Lokala talibaner gör knappast någon skillnad på svenskar, tyskar, danskar eller några av de andra nationerna under ISAFs kommando i ett pågående krig.
Om Svenska soldater tränar Afghanska att slås mot talibaner är det knappast förvånande om Talibaner slår tillbaka. Speciellt om det i praktiken handlar om att delta i regelrätta strider som inbäddade mentorer för den Afghanska soldaterna.
I Sverige har man i stort skapat sin egen bild av vad som sker i Afghanistan med en höger som talat om att Sverige måste göra sin del i kriget mot terrorismen och rädda den västerländska civilisationen från islams hot och en socialdemokrati som främst ägnat sig åt drömmerier om att Afghanistan kriget skulle vara någon slags FN-ledd operation.
Dumheter från båda håll!
Att de svenska soldaterna dödas i en insats och för mål som inte stämmer överens med verkligheten gör det hela än värre. Den s.k Afghanska demokratin är en Potemkin kullis som har rämnat. Talet som att skapa en västerländsk demokrati har visat sig vara just detta. Prat. Tvärtom var det just krigsherrarna och de lokala klanledarna som kom tillbaka till makten med den amerikanska invasionen 2001.
Och suttit kvar vid makten just med västerländskt militärt och ekonomsikt stöd.
Nato’s new top civilian representative in Afghanistan has warned that a lasting peace will require talking to some "pretty unsavoury characters" with appalling human rights records, and bringing them within the Afghan political system.
Sedan som de flesta utanför Sverige vet har de pågått och pågår det kontakter med den Afghanska Taliban ledningen för att hitta en kompromiss som kan integrerar tillbaka delar av dessa i ett maktdelnings avtal med en Afghansk regering. FN’s förberedande samtal med Taliban ledningen nedan den 8 januari var en del av dessa kontakter. Liksom kontakter med lokala Taliban ledare.
At the same time, however, British officials have concluded that the Taliban is too deep-rooted to be eradicated by military means. Following a wide-ranging policy review accompanying Gordon Brown’s arrival in Downing Street, a decision was taken to put a much greater focus on courting "moderate" Taliban leaders as well as "tier two" footsoldiers, who fight more for money and out of a sense of tribal obligation than for the Taliban’s ideology.
Britterna driver planen tillsammans med Hamid Karzai som ett försök att dela de inhemska Afghanska lokala talibanerna mot de Pakistan baserade.
Detta medan den svenska debatten är kvar i något som liknar den amerikanska 2004 om och när USA skulle dra sig ur Irak. Britterna liksom övriga Nato har istället kommit fram till att det inte finns några möjligheter till en militär seger.
Taliban commanders held secret exploratory talks with a United Nations special envoy this month to discuss peace terms, it emerged tonight.
Regional commanders on the Taliban’s leadership council, the Quetta Shura, sought a meeting with the UN special representative in Afghanistan, Kai Eide, and it took place in Dubai on 8 January. "They requested a meeting to talk about talks. They want protection, to be able to come out in public. They don’t want to vanish into places like Bagram," the Reuters news agency quoted a UN official as saying, referring to the Bagram detention centre at a US military base outside Kabul.
The Dubai meeting was confirmed to the Guardian by officials with knowledge of the encounter, but they said they could provide no further details.
It was the first such meeting between the UN and senior members of the Taliban. The fact that it took place suggests that peace talks have revived since exploratory contacts between emissaries of the Kabul government and the Taliban in Saudi Arabia last year broke down.
It also suggests that some Taliban members might be prepared for the first time to put faith in an international organisation to broker a deal to end the nine-year war.
Att NATO liksom USA är redo att göra upp med precis samma talibaner som de svenska soldaterna är satta att träna lokala ANA soldater att slås mot verkar inte nått fram i den svenska debatten.
Har svenska folket kan man undra fattat att NATO/USA är redo att dra sig tillbaka från stora delar av Afghanistan. Jämförelsen är klar med sovjetunionen när de drog sig tillbaka från landsbygden för att sedan sätta up sin egen man Mohammad Najibullah Eller att USA/Nato knappast kommer att sätta mänskliga rättigheter och Afghanska skolflickors framtid som sin högsta prioritet.
Vad Sverige vill i det sammanhanget är totalt utan inverkan. Det är varken hos FN eller EU som avgörande beslut tas om Afghanistans framtid.
Det saknas en relevant säkerhetspolitisk debatt i Sverige som inte slaviskt följer påbud från Bryssel eller Washington. Svensk utrikes och säkerhetspolitik borde baseras på vad som är i Svenskt intresse och på en förmåga att tänka självständigt.
Idag har vi istället lämnat över nycklarna till vår utrikes och säkerhetspolitik och satt oss i baksätet till något vi bidrar med miljarder kronor och svenska soldaters liv till.
Försvarsminister Sten Tolgfors (M) säger att det var med stor sorg och bestörtning som han tog emot beskedet om att svensk personal dödats och skadats och att dessutom en afghansk medarbetare dödats.
– Tankarna går till dem som har drabbats och deras anhöriga. Mina tankar går också till deras kamrater i Mazar-i-Sharif. Jag vill understryka hur viktigt det är att vi står bakom det svenska förbandet i sådana här utsatta tider, säger Tolgfors.
Han pekar på att informationen kring det inträffade fortfarande är mycket knapphändig.
Brett stöd
Försvarsministern vill inte uttala sig om att svenska insatsen i Afghanistan ifrågasätts. Men han säger att den har brett stöd:
– Det är sex partier i riksdagen som står bakom insatsen på den nivån som den ligger på. Jag tror också att den debatt som vi haft det senaste halvåret har bidragit till att förklara insatsen för svenska folket.
Vänsterpartiet är enda parti som motsatt sig insatsen. Partiledaren Lars Ohly säger att söndagens dödsfall är oerhört tragiska. Men han tänker inte ta dem som intäkt för partiets krav att lämna Afghanistan.
– Däremot menar jag att säkerhetsproblemen i Afghanistan blivit värre och att den militära insatsen inte har förmått att lösa dem.
Det finns flera oklarheter i den rödgröna säkerhetspolitik som presenterades idag. En sådan är förhållandet till NATO och USA:
- Vi ger flera viktiga besked när det gäller säkerhetspolitiken. Sverige är, och ska med en rödgrön regering fortsätta vara, militärt alliansfritt. Internationell säkerhet ska vila på samarbete och ett starkt globalt regelverk under FN:s ledning. EU är en central utrikes- och säkerhetspolitisk aktör. Vi har genom åren kunnat visa att det går att kombinera aktivt ansvarstagande för säkerhet med militär alliansfrihet – det betyder inte passivitet, säger säger Mona Sahlin.
Vad som beskriv som en globalt regelverk under FNs ram framgår om man läser noggrant är istället en öppning mot att FN lämnar över ansvaret till regionala organisationer som NATO att leda militära operationer.
Eller med andra ord kan de permanenta medlemmarna i FNs säkerhetsråd ge sig själva i uppdrag att genomföra militära insatser via regionala organisationer som NATO. Det är heller knappast okontroversiellt att de rödröna vill att Sverige i allt utom namnet ska fortsätta som en långsiktigt partner med NATO.
Att långsiktiga partnerskap och samarbete ofta innebär outtalade förpliktelser mellan partner är uppenbart för de flesta. Likadant, vilken säkerhetspolitisk handlingsfrihet finns det om den svenska militären är totalt integrerad i NATOs militära och säkerhetspolitiska samarbete?
En ganska liten sådan hade jag sagt.
Uppenbarligen är det heller inget problem för de rödgröna partierna att säkerhetspolitiskt samarbeta med en organisation med medlemmar som har kärnvapen användning som en del i sin militära doktrin nedrustingsförsäkringar till trots.
Nackdelarna med Sveriges militära partnerskap med NATO länderna men ej medlemskap är också uppenbar. Vi har inget inflyttande över NATOs säkerhetspolitiska utveckling.
Jag hade starkt ifrågasatt om Sverige har en möjlighet att driva en självständig säkerhetspolitik under de villkoren.
Som det nu är kan vi varken driva en egen linje inom NATO eller agera utifrån.
FN:s säkerhetsråd kan ge andra regionala organisationer, som exempelvis EU, Nato och AU, Afrikanska unionen, uppdraget att leda en fredsbevarande operation. EU har utvecklat sin kompetens att leda alltmer komplexa operationer. Sverige har deltagit i praktiskt taget alla fredsfrämjande insatser som EU har genomfört. Sverige ska fortsätta det aktiva engagemanget och deltagandet i internationella insatser inom ramen för FN, EU, Nato och OSSE. När FN ger Nato i uppdrag att utföra fredsoperationer beror det ofta på att Nato har resurser och kunskap att leda komplicerade insatser. Vårt samarbete med Nato i FN-mandaterade fredsbevarande insatser är viktigt, men vi är tydliga med att Sverige inte ska delta i militära operationer enbart har sin grund i Nato-stadgans artikel fem om ömsesidiga försvarsgarantier. Sverige bör fortsätta det samarbete med Nato som sedan flera år utvecklats, i alla frågor utom bindande försvarsförpliktelser och utan att trovärdigheten för vår militära alliansfrihet undergrävs. Internationella operationer blir alltmer krävande och komplexa och det behövs därför en långtgående standardisering och samövning. Sverige ska inte tillåta Natoövningar på svenskt territorium om inte syftet är kopplat till FN:s internationella fredsoperationer. Det gäller även om Sverige saknas i ledningen för övningen. Vid övningar och militära besök till Sverige ska kärnvapen aldrig få medföras. Vi säger också ett tydligt nej till deltagande i Natos snabbinsatsstyrka NRF, Nato Response Force, bland annat eftersom vi anser att Försvarsmakten redan har betydande åtaganden.
Ryssen kommer kunde varit rubriken på FP’s debattinlägg. Tydligen finns det en borgerlig opinion för militära rustningar med återigen Ryssland som argument.
Någon egentlig hotbild mot Sverige existerar förstås inte idag. Ryssland under Jeltsin var knappast en strålande demokrati och militära konflikter är knappast unikt för Ryssland. Men en en svensk militär konflikt med Ryssland är inte trolig idag.
Den enda egentliga hotbilden mot Sverige kommer från Sveriges allt djupare engagemang i NATO och en inordning under en amerikansk säkerhetspolitisk ordning. Oavsett vilka överenskommelser som fanns under kalla krigets dagar deltog Sverige inte aktivt med soldater i amerikanska krig under den perioden. Eller genomförde gemensamma militära övningar.
Säkerhetspolitik borde bedrivas nykter realistiskt med en förståelse för hur ageranden ger motreaktioner.
Folkpartiets förslag är blind militarism utan att för den skull stärka Sveriges säkerhet.
Den politiska utvecklingen i Ryssland är oroande. Ryssland är idag mer auktoritärt än under Jeltsin. Arbetsvillkoren för såväl den politiska oppositionen som för granskande regimkritiska journalister är mycket svåra. I stora kretsar av det ryska samhället finns en ny Stalinkult som skrämmer. Det aggressiva maktspråket mot små grannländer är oroande, inte minst invasionen av Georgien överraskade omvärlden genom sin brutalitet. Den ekonomiska tillväxten sedan millennieskiftet går bland annat till militär återupprustning.
De svenska försvarsbesluten sedan Berlinmurens fall har alla utgått från att utvecklingen i Ryssland är på väg åt rätt håll. Styrkan och beredskapsnivån på vårt försvar måste kunna variera över tid med hänsyn till utvecklingen i vår omvärld.
Att sänka garden i det svenska invasionsförsvaret under 90- talet var rätt tänkt utifrån den utveckling som då kunde ses. Men den analys vi gör av utvecklingen i Ryssland leder oss till slutsatsen att vi befinner oss vid en vändpunkt. Under den kommande mandatperioden skall riksdagen fatta ett nytt försvarsbeslut. Vår bedömning är att den svenska nationella försvarsförmågan återigen måste stärkas. Sverige kommer att behöva rusta upp sitt försvar.
Det är intressant hur det återigen är ‘ospecificerade’ underlättelse källor i Washington som läcker dokument som ska visa på Irans kärnvapenprogram. Ska man verkligen tro på Rupert Murdoch ägda Times källan till mycket material som skulle visa på Iraks kärnvapen program och en tidning som fungerar som en av Israels främsta källor för desinformation?
Hade vi inte nog med ‘smoking gun’ bevis inför Irak kriget.
Jag har heller inga tvivel på att många länder runt om i världen med Israel i spetsen arbetar på att skapa ‘ett case’ för ett västligt ingripande i Iran för att störta regimen där. Med tanke på att USAs utrikesminister en gång i tiden satt i FN med anklagelser mot Irak baserade på felaktigt borde alla vara lite skeptiska mot anonyma källor som grund för utrikespolitiskt agerande mot andra länder.
Oavsett vad Iran gjorde 2007 eller idag kan man även ställa frågan om graden av hot ett kärvapenbestyckat Iran med några bomber skulle utgöra mot omvärlden. Den finns redan en Islamisk republik med kärvapen om det skulle ha någon betydelse. Det är förstås Pakistan. Iran utgör i dagsläget knappast något hot mot varken kärnvapen makten Israel eller Västmakterna i mellanöstern. Vad som än sägs är Iran regimens ledare knappast självmordsbenägna. Däremot utgör Iran definitivt en konventionellt militärt hot mot Israels regionala militära dominans.
Mer intressant är som Arms control Wonk skriver nedan UD3 som material för en bomb och den den anonyma asiatiska underlättelse källa som utgjorde bekräftelse för The Time artikel. Vilket får mig att tänka på Kina och Pakistan.
AQ Khan var ju skaparen av Pakistans kärnvapen Programmet och den ledande i den Pakistanska militärindustri som sålde kärnvapenteknologi till länder som Libyen och Nord-Korea. Både Pakistan och Kina ska ha unders
You have no doubt seen the Times of London story, in which Catherine Philp claims to have obtained a 2007 “technical document” from from Iran that “describes the use of a neutron source, uranium deuteride, which independent experts confirm has no possible civilian or military use other than in a nuclear weapon.” (The Times published a more detailed discussion of UD3 in a separate article).
I have no idea whether the document is authentic, but I do want to confirm that Pakistan appears to have used uranium deuteride (UD3) as a neutron initiator.
The Times story doesn’t adequately convey that this is a relatively novel source of neutrons for a bomb design. Technically inclined readers may recall that earlier accusations against Iran focused on more traditional route of polonium-beryllium (Po-Be). Several colleagues have emailed me, expressing surprise that Pakistan is alleged to have used UD3 instead of the Po-Be.
But yes, it appears that both China and Pakistan explored the use of UD3 as a neutron source. There are two data points of which I am aware.
Dokumenten som citeras av The Times är från 2007 och beskriver hur Irans kärnfysiker arbetar på en detonator till en atombomb. Fyra år efter det att Iran troddes ha övergivit sitt vapenprogram. Flera länder, såsom Storbritannien, Tyskland och Frankrike, har hela tiden ställt sig tvivlande till att Iran verkligen avslutade sin kärnvapenforskning.
Om dokumenten visar sig vara äkta kommer de att påverka omvärldens krav på nya sanktioner eller rent av ett militärt ingripande mot Iran.
Detonatorn är en så kallad neutrondetonator som enligt civila experter som tidningen talat med inte kan ha något annat civilt eller militärt användningsområde än att användas för att utlösa en atombomb.
- Trots att Iran kan hävda att den ska utnyttjas civilt så finns det inget civilt användningsområde, säger fysikern David Albright som är chef för Institute for Science and International Security i Washington och som har analyserat hundratals dokument med anknytning till Irans kärnvapenprogram.
- Dokumenten är en mycket stark indikation på att det pågår ett vapenarbete, säger han till tidningen.
Jag undrar fortfarande om de socialdemokratiska riksdagsledamöter och kongressombud som röstade för en fortsatt oförändrade svensk närvaro i Afghanistan inkluderat även en truppförstärkning visste vad de röstade för.
På onsdag kommer hundra av de fyrahundrafemtio svenska soldater som befinner sig i Afghanistan hem efter avslutat utlandsuppdrag. De möts då av ett ”hemkomstpaket” av Försvarsmakten som innebär samtal med psykolog i grupp eller enskilt.
Det lär behövas. Aldrig tidigare har svensk militär varit så utsatt som i Afghanistan. För bara några veckor sedan exploderade en bomb som dödade en afghansk tolk och skadade fem svenskar, varav två allvarligt.
Biståndssatsningen som egentligen är ett krig under NATOs ledning även om det kallas FN-mandat av socialdemokratiska politiker. Som Aftonbladet skriver i sin ledare inkluderar denna biståndssatsning 307 miljoner i reklampengar för att rekryterar ny soldater inför en fortsatt framtida Afghanistannärvaro som en del beräknar kommer att vara i årtionden.
Att det handlar om NATO och Sveriges förhållande till NATO är uppenbart tycker i alla fall jag om man läser nedanstående citat från AIP. Sverige har helt enkelt anpassat sin utrikes och säkerhetspolitik till den amerikanska via vårt icke medlemskap i NATO.
Något som jag också undrar om socialdemokratiska politiker förstått. I så fall borde de tala klarspråk. Klart är i alla fall att s utrikespolitiker inklusive Jan Eliasson inte instämmer med Helle Klein på Aftonbladet.
Svängningen i opinionen är fullt förståelig. Numera står det klart för alla att Sverige är i krig och inte på nån oskyldig fredsbevarande insats i Afghanistan. Det USA-ledda kriget har pågått i åtta år och resultatet har varken blivit en stärkt demokrati eller minskat inflytande från talibanerna. Det börjar alltmer likna Vietnamkriget.
Framför allt ska Natos nya militära strategi, skydd till afghaner i stället för krig mot talibaner, utvärderas. ”Civila afghaners säkerhet måste öka för att Sverige ska kunna fortsätta delta i Isaf”, skriver Urban Ahlin (S) och Peter Rådberg (MP). – Nu ökar omvärlden sitt stöd till Afghanistan. Antalet soldater ökar och alla väntar på att Obama ska ta sitt beslut. Då menar vi att om två år är det rimligt att göra en översyn och se hur den svenska insatsen fungerar och om det finns några förutsättningar att uppdraget lyckas, säger Urban Ahlin (S).
Enkelt uttryckt. Är Afghanistan priset för Sveriges icke medlemskap i en militär organisation som utgör grunden för EUs
I så fall borde de socialdemokratiska försvars och utrikespolitiska företrädarna tala klarspråk om detta.
Istället för att kalla det en humanitär insats i FNs namn.
Deras och hela styrkans chef, chef Christer Tistam, säger till DN att han hoppas att han och förbandet ska leva upp till de förväntningar som nu finns på dem. Han konsteterar att den turbulenta situationen i Afghanistan den senaste tiden har påverkat utbildningen av den nya styrkan, så att vissa moment anpassats utifrån erfarenheter från Afghanistan.
– Dels har vi övat mer och tränat mer i mörker eftersom överfallen mot oss ofta skett i mörker, och om vi är duktiga i mörker har vi en tekniköverlägsenhet som de som angriper oss inte har. Dels har vi utvecklat ytterligare utbildningsmoment och bland annat skapat en övningsbana på Livgardet där vi tränat i att se, hitta och motverka hemmagjorda vägbomber, säger Crister Tistam.
Britt-Marie Mattsson i Göteborgsposten nedan skriver som det är. Det Afghanska valet var nödvändig demokratisk fernissa för den fortsatta västliga närvaron i Afghanistan. Talet om FN-mandat, demokrati och nationsbyggande är kvalificerat strunprat oavsett vilka partirepresentanter det kommer ifrån.
Som det skrivs i GP artikeln där senator John Kerry citeras handlar det om för USAs del om maktpolitik, militärt och säkerhetspolitiskt inflyttande främst i Pakistan men också i hela central-asien.
Det är det nya ‘great game’ i central asien för de som förstås referensen. Legitimerat via det FN-mandat som socialdemokratiska politiker så gärna citera.
Kontentan är förstås att demokrati och mänskliga rättigheter knappast är en förstahandsprioritet under den fortsatta västliga närvaron i Afghanistan och rivalitetetn mellan stormakter om kontroll över området.
…när Abdullah Abdullah kastade in handduken var det full fart framåt för fortsatt internationellt stöd till Karzai-regimen. FN, som beskrivit valfusket, har visserligen tillfälligt lämnat Afghanistan men det är inte i protest mot valet utan av rädsla för att FN-medarbetarnas säkerhet inte kan garanteras.
Få tror att Karza iär den starke ledare som kan styra in Afghanistan på en väg där afghanerna själva kan ta hand om utvecklingen och försvaret av landet. Men det är inte lätt att se någon annan som skulle kunna klara det bättre.Problemet är att den internationella legitimeringen av Karzai skapar intrycket av att han har ett demokratiskt mandat som ger honom rätt att styra nationen.
Det är tydligt att den demokratiska fernissan var viktig för USA och de övriga länderna – inklusive Sverige – som finns i Afghanistan under det Nato-styrda FN-mandatet. Karzai svor eden med USA:s utrikesminister Hillary Clinton på plats i Kabul. Clinton log brett vid ankomsten till Afghanistan men hälsade med ett betydligt stelare ansiktsuttryck när hon tog Karzai i hand.
Men när formaliteterna med presidentinstallationen var över kunde länder som har soldater i Afghanistan meddela det som i praktiken varit beslutat sedan länge.
Den svenska riksdagen gav klartecken till ytterligare soldater och USA:s president Barack Obama närmar sig nu tillfället då han skall berätta hur många fler amerikanska soldater som skall sändas iväg.
Den berättigade frågan ”varför är vi där?” kvarstår inte minst av att skälet förändras allt eftersom. Det ursprungliga, som FN- mandatet byggde på, var USA:s rätt till vedergällning efter terrordåden 2001. Usama bin Ladin hade fått skydd av talibanregimen i Afghanistan.
Frågan man kan ställa är om Sverige är redo att agera med permanent placerade militärt stridande styrkor utomlands.
Det verkar inte så.
Eller har det inte gått upp för de riksdagspolitiker som skickar ut soldater att dessa kan dödas eller skadas på plats.
Han ser allvarligt på situationen.
Tanken är enligt Tomas Arvidsson att det ska finnas två enheter, kallade forward surgical teams, som ska kunna vara på plats snabbt om någon soldat skulle skadas allvarligt. I praktiken har det aldrig funnits mer än en sådan enhet. Och i den enheten saknas just nu alltså både narkosläkare och kirurg, tjänster som har varit vakanta under långa perioder.
Generallöjtnant Anders Lindström, insatschef på Försvarsmakten, säger till Ekot att han är medveten om problemet och att åtgärder görs för att försöka fylla vakanserna.
Han vill inte uttala sig om huruvida vakanserna påverkade omhändertagandet av de soldater som skadades när deras fordon körde på en sprängladdning för en vecka sedan.
Att den svenska neutraliteten och alliansfriheten är död har många med mig sagt länge. Detta tack vara de förändringar som främst socialdemokratiska politiker drev igenom efter det kalla krigets slut.
Det var då den eviga freden skulle bryta ut utan konkurrens mellan stormakter. Det skulle inte bli en upprepning av hur världen såg ut före 1914 med stormakter som konkurrerade om inflytande och kontroll över mindre stater,.
Nu vet vi hur det blev. Jag undrar bara om svenska folket förstått vad riksdagens politiker gjort när Sverige klart tagit ställning till och inordnat sig under en part?
Och jag menar då inte EU utan NATO och i förlängningen den utrikespolitik som bedrivs från vem som råkar sitta i vita huset.
Det handlar om att vi givit bort vårt utrikes och säkerhetspolitiska oberoende utan att få något för det. Sverige kan deklarera sig militärt solidariskt med andra länder inom EU men det är knappast bindande säkerhetspolitiska garantier. Likadant samarbetet med NATO.
Iställer är det den sämta av säkerhetspolitiska världar.
Sveriges solidaritetsförklaring.
”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör ha förmågan att kunna ge och ta emot militärt stöd”.
Antagen av riksdagen 16 juni 2009.
EU:s solidaritetsförklaring
”Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga. Detta ska inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik”.
Lissabonfördraget artikel 42.7
Om inte annat återstår frågan om svensk folket är redo för den nödvändiga militära uppbyggnaden som behövs om vi ska uppfylla den militära roll och åtaganden som våra riksdagspolitiker så klart signalerat.
Förövrigt hade en cyniker undra om det är så att båda sidor vill ha en konflikt som är nödvändig för att hålla igång ett militärt och säkerhets industriellt komplex.
Sverige har lagt en ny grund för försvarspolitiken. Det skedde diskret när riksdagen den 16 juni slog fast att vi ”ska kunna ge och ta emot militärt stöd”. Det är en svensk solidaritetsförklaring till våra grannländer (se citatet nedan). Det är också en anpassning till EU:s Lissabonfördrag som träder i kraft den 1 december. I fördragets artikel 42 stadgas att om en medlemsstat utsätts för väpnat angrepp är övriga länder skyldiga att ge stöd.
Det svenska försvaret har tidigare enbart försvarat territoriet eller gjort fredsinsatser långt borta. Nu ska svenska styrkor även kunna sättas in i vårt närområde. Det bekräftar försvarsminister Sten Tolgfors (M) för SvD:
– Tidigare har vi inte haft en försvars- och säkerhetspolitik för närområdet. Det har vi nu. Vi kan inte stå passiva om ett EU-land eller annat nordiskt land hotas.
Skulle vi hjälpa balterna militärt i en kris?
–Om ett EU-land eller annat nordiskt land hotas skulle vi ta beslut i varje enskilt fall. Hur man agerar beror på situationen. Det kan vara allt från civila insatser till olika former av stöd som också kan vara av militär karaktär, svarar Sten Tolgfors.
Sverige ska nu se över sin operativa försvarsplanering. Georgienkriget 2008 blev en vattendelare med beslut att ställa stridsvagnar i förråd på Gotland. En annan signal till omvärlden är att försvaret två gånger i höst skeppat över förband till Gotland och övat där.
Vid en kris i Baltikum kan Sverige (och Finland som har en likartad solidaritetsklausul) bli bas för allierade förband.
Loading ...