Som Washingtonpost skriver nedan handlar en stor del av den nya Afghanska ekonomin om ‘vänskaps’ kapitalism eller på ren svenska korruption och mutor mellan de som vill göra affärer och den härskande Karzai eliten tillsatt av väst. Något som i sig inte är förvånande.
Mer intressant är att cirkeln runt Karzai och hans familj har säkrat sig en reträtt plats i Dubai´tack vare multimiljon dollar lån från Afghanistans största bank. Liksom förstås de krigsherrar som kom till makten efter att Talibanerna störtats.
En del hade kanske undrat varför Sverige investerar en miljard kronor i att hålla Karzai regeringen vid makten….
Afghanistan’s biggest private bank — founded by the Islamic nation’s only world-class poker player — celebrated its fifth year in business last summer with a lottery for depositors at Paris Palace, a Kabul wedding hall.
Prizes awarded by Kabul Bank included nine apartments in the Afghan capital and cash gifts totaling more than $1 million. The bank trumpeted the event as the biggest prize drawing of its kind in Central Asia.
Less publicly, Kabul Bank’s boss has been handing out far bigger prizes to his country’s U.S.-backed ruling elite: multimillion-dollar loans for the purchase of luxury villas in Dubai by members of President Hamid Karzai’s family, his government and his supporters.
The close ties between Kabul Bank and Karzai’s circle reflect a defining feature of the shaky post-Taliban order in which Washington has invested more than $40 billion and the lives of more than 900 U.S. service members: a crony capitalism that enriches politically connected insiders and dismays the Afghan populace.
"What I’m doing is not proper, not exactly what I should do. But this is Afghanistan," Kabul Bank’s founder and chairman, Sherkhan Farnood, said in an interview when asked about the Dubai purchases and why, according to data from the Persian Gulf emirate’s Land Department, many of the villas have been registered in his name. "These people don’t want to reveal their names."
(…)
Many of those involved appear to have gone to considerable lengths to conceal the benefits they have received from Kabul Bank or its owners. Karzai’s older brother and his former vice president, for example, both have Dubai villas registered under Farnood’s name. Kabul Bank’s executives said their books record no loans for these or other Dubai deals financed at least in part by Farnood, including home purchases by Karzai’s cousin and the brother of Mohammed Qasim Fahim, his current first vice president and a much-feared warlord who worked closely with U.S. forces to topple the Taliban in 2001.
At a time when Washington is ramping up military pressure on the Taliban, the off-balance-sheet activities of Afghan bankers raise the risk of financial instability that could offset progress on the battlefield. Fewer than 5 percent of Afghans have bank accounts, but among those who do are many soldiers and policemen whose salaries are paid through Kabul Bank.
Det är nog ingen som inte förstått hur kampen för kontroll av världens energi tillgångar ligger bakom mycket av världspolitiken konflikter sedan sovjetunionens kollaps och det kalla krigets slut. Från Clintons administrationens strategiska expansion av NATO mot öst-Europa och Kaukasus till de förhandlingar som Clinton administrationen en gång förde med Taliban regimen om en pipeline genom Afghanistan till USA’s Irak krig.
I vågskålen från ett perspektiv handlar det om USA och Väst Europas energisäkerhet och att säkra leveranser av nödvändiga naturtillgångar via ‘vänligt’ sinnade regeringar tredje världen.
Afghanistans roll i detta perspektiv är dock lite uppmärksammat i Sverige trots att landet har en strategiskt viktigt roll i central-Asien och inte minst inte obetydliga egna tillgångar som kan säljas.
Det är synd att vi inte pratar utrikes och säkerhetspolitik i Sverige. Eller att ansvariga riksdagsledamöter tar sitt översiktsansvar på allvar.
Vitala värden står på spel i Afghanistan, meddelade president Hamid Karzai nyligen:
–?Afghanistan, ett av världens fattigaste länder, sitter på mineral- och petroleumreserver värda uppskattningsvis 1?000 miljarder dollar.
För beräkningen står den amerikanska regeringens organ för geologiska undersökningar. Till en kostnad av 17 miljoner dollar har USA i flera år kartlagt Afghanistans tillgångar.
[…] I ängslans epicentrum är oljan och naturgasen. Just som miljöminister Andreas Carlgren förberedde sig för klimattoppmötet i Köpenhamn for Maud Olofsson och Carl Bildt till Washington för att å EU:s vägnar tala om energisäkerheten, det vill säga tillförseln av bränsle till en bensinångande rikevärldskapitalism.
De två parterna bildade ett organ för samråd i energifrågor, EU-US Energy Council. Maud Olofsson lanserade projektet som en räddning ur klimatkrisen med ”ett klart fokus på affärsmöjligheter”. Det talades om biobränslen, koldioxidlagring och kärnkraft.
Men Richard Morningstar, Hillary Clintons sändebud för euroasiatisk energi, angav utgångspunkten: inte klimathotet utan energisäkerheten. USA och EU ska samordna sina strävanden, ”i synnerhet pipelinepolitiken i Kaukasus och Centralasien”.
Parterna har föresatt sig att främja ”öppna, stabila och icke-diskriminerande globala energimarknader”, det vill säga fri tillgång för de egna olje- och energibolagen till kvarvarande reserver av fossilt bränsle. USA och EU ska också, heter det, göra transportvägar och annan infrastruktur säkrare.
In 2002, the US Geological Survey published a list of more than 1000 deposits, mines, and occurrences in Afghanistan to confirm the country’s wealth of mineral and hydrocarbon resources. Among the minerals found in abundance are gold, copper, iron, mercury, lead, and rare metals such as cesium, lithium, niobium, and tantalum. Tantalum, which is also known as coltan, is a rare element essential in the manufacture of cell phones, computers, and digital cameras. Lithium is necessary for high-tech batteries, specialty glasses and ceramics, and for some high-performance metal alloys. Niobium is used in steel alloys.
As part of its economic liberalization and privatization strategy, USAID is directing the sale of every Afghan state enterprise in transportation, communications, manufacturing, and resource extraction.
In October 2006, the British Agencies Afghanistan Group announced privatization of the Jawzjan gas field, Karkar-e Dodkash coal mine in Baghlan, a fluoride mine in Uruzagan, a gold mine in Herat, a precious stones mine in Nuristan, and cement factories in Ghori and Parwan.
natural gas, petroleum, coal, copper, uranium, gold, silver, chromite, talc, barites, sulfur, lead, zinc, iron ore, salt, precious and semiprecious stone
Lest say that Aghanistan has everything. If one country has something and all the others don’t have well can be found in afghanistan. thanks:)
Fokus reportaget nedan om hur Sverige hamnade i Afghanistankriget är intressant på många sätt. Man häpnar över hur slentrianmässigt riskdagspartierna en fundamental omläggning av Svensk säkerhetspolitik. Och hur lite debatt som föregick beslut om att skicka stridande soldater till ett faktiskt krig. Vad det än marknadsförs som i Sverige.
Att sedan Afghanistan kriget är ett totalt misslyckande som under snart 9 års tid haft en totalt felaktig strategisk inriktning får i alla fall mig att undra vad de riksdagspolitiker inom försvars och utrikesutskottet som ska syssla med att utvärdera Sveriges utrikes och säkerhetspolitik hållit på med?
Eller ingick det i Sveriges partnerskap med NATO och vilja att hålla sig med väl med framförallt Washington att Sverige tyst infogar sig i en baksätesroll ?
Förövrigt kan man undra om det Svenska folket har förstått att det ingår i den nya Svenska säkerhetspolitiken att Sverige ska skicka ‘lego’ trupper till diverse konflikter runt om i världen?
Godkännandet av en multinationell säkerhetsstyrka i Afghanistan (Isaf) – till en början enbart i och kring huvudstaden Kabul – fattades av FN:s säkerhetsråd den 21 december 2001.
Vid den tidpunkten hade den svenska regeringen redan bestämt sig för att skicka soldater. Officiellt fick utrikesdepartementet en förfrågan från Storbritanniens ambassad om att delta i operationen den 12 december. Men på regeringskansliet var man förberedd. Samma dag hade Försvarsmakten sänt en promemoria till försvarsdepartementet där de redovisade möjligheten att sända en underrättelsepluton med spaningsuppgifter till Afghanistan. På bara några veckor skulle ett förband beståendes av 20–30 man kunna vara där, en insats som skulle kosta cirka 35 miljoner kronor för en fyramånadersperiod.
– Vi ville komma in i Afghanistan så fort som möjligt. Och vi gjorde från vår sida allt för att kunna vara med, säger dåvarande ÖB Johan Hederstedt.
Dagen efter, den 13 december, satt en svensk delegation på ett förberedande truppbrigadmöte i London. Ytterligare möten ägde rum den 18 och 19 december, strax innan FN antog resolution 1 386 som gav insatsen klartecken. Samtidigt hade Försvarsmakten, efter anvisningar från försvarsdepartementet, sänt en styrka på en handfull man till Afghanistan för att förbereda de svenska soldaternas ankomst.
Förkunskaperna var undermåliga. Sverige hade aldrig haft någon representation i Afghanistan och de diplomatiska förbindelserna var brutna sedan Sovjetunionens invasion av landet 1979. Sverige var visserligen en stor givare – med över en miljard kronor i bistånd sedan 1982 – men pengarna hade främst gått via FN, Röda Korset och Svenska Afghanistankommittén.
Den 18 januari 2002 klubbade riksdagen beslutet om att skicka svenska soldater till Afghanistan. Truppbidraget skulle finansieras inom Försvarsmaktens ordinarie anslag.
Uppdraget var tydligt avgränsat, tiden begränsad: en väpnad styrka på maximalt 45 personer skulle i högst sex månader förläggas i Afghanistan. Motivet var att med hjälp av underrättelse- och spaningsarbete bidra till att förbättra säkerhetsläget i Kabul så att den nya afghanska övergångsregeringen kunde inrätta sig.
– Kabul ansågs vid den här tiden vara, eller på väg att bli, relativt säkert. Varje operation innehåller risker, men Kabul uppfattades inte som en mycket farlig sak. Förbandet var litet och hade hög kvalitet, säger Björn von Sydow.
Inget av de andra riksdagspartierna hade heller några invändningar.
(…)
Varför var samtliga – politikerna, Försvarsmakten, Nato – så ivriga att skicka iväg svenska soldater till Afghanistan?
En förklaring låg i Sveriges närmande till Nato, som skett genom inrättandet av Partnerskap för fred (PFF) 1994. För vissa länder var det ett slags provmedlemskap i Nato, för Sverige var det ett sätt att ställa om försvaret. Bland annat gjordes Försvarsmaktens centrum för internationell utbilning (Swedint) om till ett PFP-utbilningscenter. Sverige kunde därefter delta i internationella övningar fullt ut och fick en möjlighet utveckla militär Nato-standard, vilket krävs av EU:s snabbinsatsstyrkor.
I utbyte förväntades Sverige delta i Natos internationella insatser. Så skedde i Kosovo och så kom även att ske i Afghanistan.
– Vi hade Partnerskap för fred-samverkan och det var naturligt för oss att vara med i Afghanistan, konstaterar Björn von Sydow.
(…)
Morgonen den 12 juni 2002 skulle riksdagen besluta om den svenska Afghanistantruppen skulle få förlängt mandat. Ett fyrtiotal soldater hade varit där i knappt ett halvår. Än så länge hade allt gått bra.
Först upp i talarstolen var moderaten Henrik Landerholm, tidigare yrkesofficer, nu ordförande i försvarsutskottet. Efter elva år i riksdagen skulle detta bli hans sista anförande, snart satt han som rektor på Försvarshögskolan.
Han hade förberett ett långt tal som pläderade för svensk närvaro i Afghanistan. Men det blev inget långt tal, knappt någon debatt alls. Riksdagsledamöterna var upptagna med något annat.
På andra sidan jordklotet spelade Sverige sin sista gruppspelsmatch i fotbolls-VM i Japan. En sedermera klassisk match, där Anders Svensson skruvade in en friskspark som innebar 1–1 mot Argentina och seger i vad som beskrevs som dödens grupp.
Landerholm klagade på att det inte fanns någon storbilds-tv i plenisalen.
Så klubbades en förlängning av den svenska insatsen i Afghanistan igenom i full politisk enighet. Lars Ohly, som ännu inte blivit västerpartiets partiledare, kritiserade USA:s krig men utbrast sedan:
– Jag håller med dem som anser att det är viktigt med enighet i sådana här frågor.
Precis som Björn Kumm skriver nedan var det regeringen Perssons omläggning av den svenska försvarspolitiken och det svenska försvaret efter murens och Sovjetunionen fall mot en internationellt inriktat militär som kom att ligga till grund för det svenska deltagandet i Afghanistan tillsammans med våra partners inom EU/Nato.
Det var inte den borgerliga regeringen Reinfeldt utan den socialdemokratiska regeringen Persson som skickade de första svenska soldaterna till Afghanistan. Beslutet togs i oktober 2001 kort tid efter 11 september, då USA fått klartecken av FN:s säkerhetsråd. Angreppet betecknades enligt en mycket vid tolkning av FN-stadgan som ”självförsvar”. Regeringen Perssons beslut hälsades med entusiasm av svensk militär, inte minst av sysselsättningspolitiska skäl.
Ett bantat svenskt försvar behövde karriärmöjligheter för yngre svenska officerare. När den ryske grannen inte befarades omedelbart angripa Sverige, krävdes också en ny hotbild för att motivera svenska försvarsinsatser. Världen skulle bli svensk krigsskådesplats. Svensktruppen ett arv efter Persson | Världen | Debattämnen | Debatt | Aftonbladet
Att sedan som Jan Eliasson med flera hävda att Afghanistan kriget är en sorts FN operation är att blanda bort korten från den Afghanska verkligheten och det krig som bedrivs där. Av USA med NATO assistans.
Den svenska truppen är i Afghanistan på uppdrag av Förenta Nationerna. FN-mandatet är glasklart. Nato har fått som uppgift av FN att leda den operation i vilken Sverige ingår. Den militära insatsen är nödvändig för att möjliggöra civila insatser och ge Afghanistan möjligheter att självt ta över ansvaret för sin säkerhet.Därför ska Sverige stanna i Afghanistan | Världen | Debattämnen | Debatt | Aftonbladet
Likadant påståendena om vad som händer om Sverige lämnar Afghanistan. Ett rent svenskt bortdragande skulle varken göra till eller från. Det skulle möjligen frigöra svensk diplomati till en mer oberoende röst från det Europeiska/Amerikanska säkerhetskomplexet.
Här om någonstans saknas Olof Palmes röst och förmågan att oberoende framföra kritik mot stormakter utan att för den skull inte bryta kontakterna.
Jag tror jag inte ett dugg på ‘stay the line’ retoriken från socialdemokratiska företrädare. Sverige kommer om ett år troligen följa vad Obama administrationen beslutar om ett tillbakadragande oavsett vad de får för konsekvenser för den Afghanska befolkning.
Den troliga konsekvensen av ett totalt NATO tillbakadragande tillsammans med amerikanska styrkor är en väpnad maktkamp mellan olika makgrupperingar inklusive Karzai regeringen som kommer att försöka skapa allianser mellan olika krigsherrar och lokala klanledare.
Men vad blir konsekvenserna av att nu lämna Afghanistan? Först och främst ökad risk för maktövertagande av de krafter som nu söker jaga iväg den internationella styrkan. Det är för övrigt samma krafter som vill föra Afghanistan tillbaka till förtryck, kvinnofientlighet och stöd för terror inom och utanför landet.
Att lämna Afghanistan skulle också innebära att vi överlåter ansvaret till någon annan.
Någon-annanismen är för övrigt en plåga i dessa tider. Om fler länder skulle välja denna väg skulle FN och den intern-ationella rättsordningen skadas allvarligt.
Att det skulle leda till någon internationell terrorvåg är kvalificerat struntprat direkt från de amerikanska propaganda fabrikerna.
Sen kan man undra om inte Jan Eliasson förstår att NATO-insatsen i Afghanistan är en del av en nyordning där det är tänkt att NATO ska formas till en global säkerhetspolitisk aktör med möjlighet att agera över hela världen. Och i mycket ersätt FN som aktör vid fredsoperationer. Eller är det ditt den socialdemokratiska ledning verkar med tanke på att man på jobbkongressen 2009 öppnad för regionala militära insatser utan FN mandat?
Jag vet inte. Men jag gillar definitivt inte den amerikaniserade stöd våra soldater till varje pris kampanjen som drivs av både media etablissemang och politiker. Det är retorik som känns igen från den republikanska Bush administrationen och irak kriget för man antingen var för eller så var man en opatriotisk svikare som inte stödde soldaternas krigsuppgift solidariskt.
Här kommer också problemet med den nya socialdemokratiska säkerhetspolitiken efter det kalla kriget slut. Ska Sverige delta i ett evighetskrig på olika platser runt om i världen måste det skapas en bild av både vilka fienden är samt förstås en hjälte gloria kring de som deltar och stupar i Sveriges nya krig.
I grund och botten vinns eller förloras krig ju av hemmafrontens acceptans av förlusterna i människoliv och kostnader för kriget fortsättning.
Vilket kanske förklarar det svenska försvarets 128 miljoner kronors satsning på ett mediecentrum som ska se till att media formar den rätt bilden av det den svenska militären gör. Förövrigt också en amerikansk innovation.
Sedan ger ju Jan Guillou nedan en ganska bra beskrivning av vad som händer när retoriken inte stämmer med verkligheten. Det är bara synd att ingen sade detta på den socialdemokratiska jobbkongressen 2009.
Detta patriotiska argument för fortsatt krig är inte bara cyniskt och fräckt. Det är ett nytt inslag i den svenska politiska diskussionen, en sorts amerikanisering. Vifta med flaggan, uppfinn nya medaljer, klä de sanna patrioterna i gula band och avfärda all kritik mot kriget som ett svek mot våra pojkar där borta. Det är ett sätt att argumentera som Expressen numera driver konsekvent och dagligen, men det är ovärdigt både en före detta och en blivande svensk utrikesminister.
Jan Eliassons vidare argument för fortsatt svensk krigföring (”fredsarbete”) i Afghanistan är att vi har flera viktiga mål att uppnå:
Den afghanska regimen måste få förmåga att själva sköta kriget.
Vi måsta åstadkomna fred.
Vi måste hjälpa kvinnorna till ett jämställt liv.
Vi måste kväva terrorismen.
Det är helt klart ädla mål. Ingen kan vara däremot. Problemet är bara att om detta vore vår målsättning med kriget så kan vi aldrig segra. Då är kriget för evigt. Och det är detsamma som att förlora kriget och därmed alla de ädla målsättningarna.
Och detta har president Barack Obama redan tydligt deklarerat. Hans nya politik är glasklar. USA har inte längre för avsikt att åstadkomma någon demokrati eller kvinnobefrielse i Afghanistan, det är föråldrade och hopplösa målsättningar som undan för undan hittades på av den förra administrationen under George W Bush. […] Storbritannien, Kanada och Spanien är några av de länder som kommer att följa det amerikanska uttåget. Orsaken är lätt att förstå. Ingen västerländsk general tror längre att man kan döda och bomba Afghanistan till de ädla mål som Jan Eliasson räknade upp, de krigsmålen var hopplösa, redan från början.
Mot den bakgrunden framstår Jan Eliassons gyckel med tanken att somliga fega svenskar vill ”överlåta ansvaret till någon annan” som något försenat. I all synnerhet som ”Någon-annanismen för övrigt är en plåga i dessa tider, om fler länder skulle välja denna väg skulle FN och den internationella rättsordningen skadas allvarligt”.
Storvulna ord. Men vad har svenska soldater att göra i Afghanistan efter att andra, USA och Storbritannien till exempel, dragit sig ur? De ädla motiven finns ju kvar. Det är förvisso en ytterst sorgesam tanke att Afghanistan antagligen blir en än värre skurkstat än nu efter det amerikanska uttåget. Det är dock ett problem som goda svenska patrioter och soldater inte löser om än aldrig så hedervärda och hjältemodiga. Det finns alltför gott om skurkstater och kvinnoförtryckare på vår jord. Saudiarabien är den värsta. Men allierad med USA.
Vårt krig gjorde ont värre eftersom vår marknadsföring av demokratin var den sämsta tänkbara.
Det finns många myter som Afghanistan kriget som spridits bland den svenska allmänheten, i media och ut av politiker. I mycket i en återspegling av den amerikanska och internationella debatt som förts sedan kriget mot terrorismen gick över i ett globalt krig mot islamism.
En myt är att det finns en gemensam ‘taliban’ ideologi eller Islamism som driver motståndet mot väst i en enad rörelse. Som Torbjörn Pettersson från den Svenska Afghanistankommittén skriver i sin SvD recension av ”Decoding the New Taliban: Insights from the Afghan Field” och ”The Accidental Guerilla: Fighting Small Wars in the Midst of a Big One” är det inte alls så.
Dagens neo-talibaner har inte mycket gemensamt med de madrassas tränade afghanska flykting studenter i plastsandaler som tog makten via Pakistan. De är i grunden en lokalt baserad Pashtun rörelse av klaner och olika krigsherrar med många olika kopplingar och motiv.
..Berättelserna om hur talibanrörelsen utvecklats i skilda delar av Afghanistan visar en del olikheter avseende ledningsstruktur och rekryteringsgrunder. Liksom den folkliga resningen mot Sovjetunionens invasion på 1980-talet är talibanrörelsen fragmentiserad. De enskilda motståndsgrupperna är baserade på stamtillhörighet, geografi eller religiös gemenskap, men några regionala särdrag är tydliga. I de södra provinserna med staden Kandahar som centrum domineras talibanrörelsen av de lokala stammarnas konflikter respektive lojaliteter. Här är också opiumhandlarna som mest inflytelserika och nära lierade med talibanrörelsens ledning, den så kallade Quetta-shuran, som sedan 2003 etablerat sig i pakistansk exil. I de östra provinserna finns starka kopplingar mellan talibanrörelsen och de al-Qaidanätverk av militanta islamister från Pakistan, Saudiarabien och Uzbekistan som gömmer sig i de stamadministrerade delarna av Pakistan. Söder om Kabul – i Wardak, Logar och Gazni – har traditionellt de koranbildade religiösa ledarna ett starkt inflytande och här är de lokala skriftlärda – uleman – dominerande också i talibanrörelsen.
I Sverige är det dock bilden av ‘..medeltidstänkande mullor från Kandahar som på 90-talet tog över Afghanistan och ägnade sin regeringstid åt att mäta skäggets längd, slå sönder kassettbandspelare och jaga bort drakflygning från Kabuls gator’ fast etablerad.
En annan aspekt är det lokala motståndet mot det som i mycket blivit ett globalt krig mot islamism som det motiveras i väst. Som den australiska generalen Kilcullen skriver består de lokala slagfälten i Irak, Afghanistan, Somalia, Jemen av strider mot lokala klaner och stammar som dragits med i kriget för att försvara sin traditionella samhällsstruktur från ett totalt främmande statsskick. Ett statsskick som i t ex Afghanistans fall förde med sig korruption, maktmissbruk och att helt främmande gäster som blev inkräktare i sin jakt på AQ folk. De demokratiska regeringar som sattes upp av väst visade sig också totalt oförmögna att skapa lokala försörjningsmöjligheter och eller rättvist juridiskt system.
Det är ju dessa lokal pashtunska bönder och krigsherrar som enligt rådande retorik ska ge upphov till en ny våg av terrorism riktad mot väst om de får en chans att komma tillbaka till makten.
Sen ställer Jan Guillou en högst berättigad fråga i Aftonbladet. Vilken sorts demokrati skulle det bli om nu hela befolkningen i det som territorium som benämns Afghanistan samlade sig i en central stat?
Om, som genom ett Herrans under, demokrati plötsligt infördes i Afghanistan är jag alls inte säker på att flickor skulle få gå i skolan eller att kvinnor skulle slippa gå klädda i heltäckande tyg med litet galler för ögonen. Det är ett känt problem med demokratin, att det man själv tror är rätt inte alltid får flest röster.
Ändå är det ”demokrati” som är det näst vanligaste argumentet från våra bombliberalers sida när det gäller vår fortsatta USA-ledda krigföring i Afghanistan.
Som om krigsförespråkarna anade det problematiska med demokratiargumentet är det på senare tid vanligaste argumentet för krig ett helt annat, att det gäller att säkra flickors rätt att gå i skola. En villkorad demokrati med andra ord.
Vi skall bomba och döda dem ända tills de tacksamt anammar vår form av demokrati, där bland annat flickor får gå i skola.
Detta är en illusion som nu är inne på sitt nionde år. Västvärldens metoder att lansera demokrati, den villkorade alltså, har inte varit framgångsrika. Tvärtom.
Frågan är intressant med tanke på att det var Hamid Karzai som 2009 i ett försök att fiska röster drev igenom shia marriage act. En lag som ju FN beskrev som ett legaliserande av våldtäckt och förbud för kvinnor att lämna hemmet.
Hamid Karzai has been accused of trying to win votes in Afghanistan’s presidential election by backing a law the UN says legalises rape within marriage and bans wives from stepping outside their homes without their husbands’ permission.
Det var alltså samma Karzai som bland annat svenska soldater nu slås för så att han kan etablera sin regerings kontroll över hela Afghanistan. Det är även samma Karzai vars halv bror Ahmed Wali Karzai är guvenör i Talibanernas hjärtland Kandahar och från vars farm brittiska trupper tog flera ton rå opium i beslag från Taliban soldater och Afghanska polis officerare.
KABUL, Afghanistan, Aug. 13 (UPI) — British troops have seized several tons of raw opium on a farm belonging to the half brother of Afghan President Hamid Karzai, according to a media report.
The opium was detected last month during an anti-drug-trafficking operation in the southern province of Kandahar, German news magazine stern reports.
British troops arrested a group of Taliban and an Afghan police officer who had cooperated with them. Those arrests led investigators to a farm owned by Ahmed Wali Karzai, head of the provincial council of Kandahar and half brother of President Hamid Karzai. In a walled compound on the farm, troops found several tons of raw opium, stern says in the report published Thursday. Karzai’s half brother an opium baron? – UPI.com
Jag tror inget mycket behöver sägas om det omfattande valfusket som tillät Hamid Karzai att sitta kvar vid makten i vårt exempel på västerländsk demokrati. Men det kan ju vara värt att notera att det var Hamid Karzais bror som stängde 45 lokala vallokaler och tog valsedlarna i beslag i valet 2009.
Delaga Bariz, governor of the Shorabak district of the southern city of Kandahar, told Wednesday’s Washington Post that the president’s half brother Ahmed Wali — the leader of the Kandahar provincial council and the most powerful man in southern Afghanistan — closed all 45 of the district’s polling places after tribal leaders threw their support to Karzai’s opponent, Abdullah Abdullah.
Det ger om inte annat en klar bild av att talet om att Afghanistan kriget är en FN operation är rent struntprat och lögner för att antar jag göra ett militärt krig politiskt möjligt i dagens Sverige. Och ja det är riktat till Jan Eliasson med flera inom socialdemokratin som jag menar placerat Sverige i ett krig i Afghanistan helt utanför vad FN skulle göra.
Jag antar att det är för mycket begärt att ett krig både ska föras med realistiska mål och baseras på en sann bild av verkligheten.
Applicerad på Afghanistan bidrar Kilcullens analys starkt till förståelsen av Natos militära haveri. Styrt av USA:s främsta motiv – att bekämpa al-Qaida – har Nato fört ett krig som närt en motståndsrörelse som slåss för att bli lämnad ifred. Nytalibanernas styrka är att de utnyttjar sin fiendes oförstånd, och därför kan förena al-Qaidas tekniska förmåga vad gäller terrorhandlingar och modern informationsteknologi med den starkt förankrade afghanska värderingen att gäster välkomnas, men inkräktare kastas ut. De gäster som kom till Afghanistan för att hjälpa till att bygga landet 2002 har genom att de prioriterat jakten på internationella terrorister förvandlat sig själva till inkräktare i allt fler afghaners ögon.
Torbjörn Pettersson är generalsekreterare för Svenska Afghanistankommittén.
Jag undrar hur USA/NATO ledningen tänker när de inleder en stor offensiv mot ett område med 100000 civila. Varför Marjha nu?
Oavsett hur många Taliban/pashtun fot soldater NATO dödar i sin offensiv tror jag inte det påverkar hela den struktur som understödjer ledning i Afghanistan och Pakistan. Har USA/Nato tillräckliga styrkor för att genomföra vad de kalla ‘clear and hold’ i ett område där det finns Taliban krigare helt inbäddade i befolkningen ute i byarna. Och kommer USA/Nato att stanna kvar?
500000 soldater är den siffra som har nämnts för att upprätta någon form av militär kontroll av Afghanistan. De soldaterna och militära resurserna har aldrig funnits och kommer troligen aldrig finnas i Afghanistan.
Även General Stanley McChrystal säger också att det svåraste provet är inte att döda de talibanska fotsoldaterna och rensa området runt Marjha utan att sedan hålla området. USA/Nato måste både bibehålla den militära kontrollen, hålla nya och återvändande talibankrigare ute och vinna förtroende hos lokalbefolkningen. Samma lokalbefolkning som de nu kommer att slås mittibland för att driva ut talibanerna.
Att sedan Marja området är mindre strategiskt viktigt jämfört med Kandahar pekar helt enkelt på att Obamas nya COIN strategi måste börja någonstans. Marjah skulle kunna bli en symbolisk seger för USA/Nato utan att för den skulle ha någon större politisk betydelse.
Ett mer effektivt mål för USA/Nato styrkorna hade ju varit att ta kontrollen över vägarna in till Lashkar Gah från Talibanerna. Något man hittills inte gjort. Läget ser fortfarande ut som det gjorde när Al Jazeera’s reporter Zeina Khodr reste igenom juli 2009.
Vad jag förstått finns det inte heller någon genomtänkt strategi att ersätta opium odling om nu de de västliga styrkorna förstör fälten. En opium odling som majoriteten av befolkningen lever av.
Larry Nicholson, commander of the 2nd Marine Expeditionary Force which will spearhead the fight, has said he is "not looking for a fair fight".
Marjah is regarded as a stronghold of both Taliban insurgents and drug trafficking networks which must be removed to "protect" the people who live there. But so far the warnings have only had the effect of encouraging civilians to flee.
Abdul Salam, who has an extended family of 14 in the Marjah area, said his village looked almost deserted as most of its families had left for the cities of Lashkar Gah, Kandahar and Herat.
"They just picked up their jewellery and other small valuables and left everything behind," he said.
However, some civilians had remained because they could not afford to leave.
"People know they cannot protect everything, and they are more concerned about saving their lives than their houses. The people cannot protect their country from the infidels, so how can we protect our houses?"
Likadant vad som nu än sägs från officiellt håll lär de nya flyktingarna som inte har andra möjligheter hamna till största delen i de interna Afghanska flyktingläger som de okontrollerade utanför Lashkar Gah. En plats som redan är fylld med flyktingar. Att den Afghanska regeringens egen flykting ansvarig räknar med 15000 familjer på flykt undan offensiven vädjar till FN UNHCR om hjälp säger väl en del om läget.
Förövrigt notera Reuters beskrivning nedan av USA ledda NATO styrkor. Här gör man inga omskrivningar till det som i Sverige blivit FN-styrkor.
Det jag saknar i den svenska debatten är en förståelse av att Sverige deltar som en liten men ändå viktig del av den krigföring som bedrivs av USA/Nato. Och att hur denna krigföring får konsekvenser både för de svenska soldaterna och för hela insatsen i Afghanistan.
Mest förbannade blir jag av civila liberala humanister som ropar på mer soldater och fortsatt krigföring mot Talibaner utan att för den skull ha några begrep om vad det innebär. Det är allt för lätt att vara tangentbordsgeneral i Sverige och tala om krigföring i olika delar av världen.
Men om jag ska vara skrivbordsgeneral för några minuter så personligen är jag en anhängare av det som i USA kallas Powell doktrinen. Speciellt tanken att man går in med en massiv militär styrka för att uppnå ett klart definierat mål.
Något som om inte annat våra svenska politiker borde fundera över om nu Sverige ska fortsätta skicka trupper jorden runt på humanistiska fredsuppdrag. Soldater är inte biståndsarbetare vad det nu än kallas i Sverige idag.
The Powell Doctrine states that a list of questions all have to be answered affirmatively before military action is taken by the United States:
Have the risks and costs been fully and frankly analyzed?
Have all other non-violent policy means been fully exhausted?
Is there a plausible exit strategy to avoid endless entanglement?
Have the consequences of our action been fully considered?
Is the action supported by the American people?
Do we have genuine broad international support?[1]
As Powell said in an April 1, 2009 interview on The Rachel Maddow Show, the Doctrine denotes the exhausting of all "political, economic, and diplomatic means," which, only if those means prove to be futile, should a nation resort to military force. Powell has expanded upon the Doctrine, asserting that when a nation is engaging in war, every resource and tool should be used to achieve decisive force against the enemy, minimizing US casualties and ending the conflict quickly by forcing the weaker force to capitulate. This is well in line with Western military strategy dating at least from Carl von Clausewitz’s On War.
U.S.-led NATO forces are planning one of the 8-year-old war’s biggest offensives to seize Marjah, a patchwork of desert canals and opium fields that is now the last large Taliban-held bastion in Helmand, Afghanistan’s most violent province.
The assault, the first since U.S. President Barack Obama ordered 30,000 extra troops to Afghanistan in December, is the start of a campaign to impose government control on rebel-held areas this year, before U.S. forces start to draw down in 2011.
Western countries hope military success this year will persuade Taliban fighters to lay down arms and their leaders to accept invitations to talk.
Hundreds of civilians have fled, but most of the area’s population, estimated at up to 100,000, remain in their homes in the face of what could be an unprecedented level of fighting.
NATO civilian representative Mark Sedwill said "sufficient" plans were in place to feed and house any civilians who flee, but declined to give details of how many displaced people NATO or the Afghan authorities had the capacity to assist.
"There are good reasons not to go into the exact numbers of details of the operation at this stage," Sedwill, a former British ambassador who arrived this week to take up the beefed-up post of chief NATO civilian in Kabul, told a news briefing.
"What we can say is that we are confident there are sufficient resources there to accommodate and feed anybody who chooses to leave the area," he said.
Helmand’s governor, Gulab Mangal, said so far about 164 families have fled the area in recent days. A commission had been set up that has the capability to cope with any crisis, he said.
NATO forces have decided to advise civilians in Marjah not to leave their homes, although they say they do not know whether the assault will lead to heavy fighting.
HEADS DOWN, STAY INSIDE
"The message to the people of the area is of course, keep your heads down, stay inside when the operation is going ahead," Sedwill said.
"We very much hope that the military phase of this operation will go ahead swiftly and with as little incident as possible. This of course very much depends on the conduct of those people who are in Marjah at the moment, their choices about whether to resist or to lay down their weapons."
Unlike previous military operations, the assault on Marjah has been widely flagged for months. Commanders say they hope this will persuade many fighters to lay down their arms or flee, reducing the eventual death toll.
Civilians who have left the area, however, report that fighters are digging in and preparing for battle.
Det är sällan jag rekommenderar en DN ledare men den nedanstående borde läsas av alla engagerade i Afghanistan kriget liksom det övergripande svenska deltagandet i kriget mot terrorismen. Inklusive det socialdemokratiska kvinnoförbundets Nalin Pekgul och Carina Hägg.
DN ledaren ställer frågor som borde ställts mycket tidigare.
Socialdemokratiska politiker och ombud gjorde det inte på jobbkongressen 2009. Svenska riksdagsledamöter gjorde det inte när frågan om en utvidgning av den svenska truppinsatsen var aktuell 2009.
Svenska regeringen gör det definitivt inte med en utrikesminister som agerar väskbärare åt USA.
Det är riksdagsledamöter och politiska partiers förbannade plikt om de skickar ut soldater i krig att både se till att de har den utrustning de behöver och ställa de rätta frågorna om hur dessa soldater används liksom hur kriget i stort förs.
Och göra de hela tiden.
Inget av detta sker i Sverige utan istället är det massiv tystnad och konsensus politik. Eller snarare icke politik. Säkerhetspolitik diskuteras inte.
Det verkar vara speciellt socialdemokratiska säkerhetspolitiska representanter och debattörer som är oförmögna att ställa frågorna nedan. Tillsammans med en beskrivning av verkligheten som i alla fall jag inte tycker stämmer.
Ibland saknar jag Olof Palme. Han hade i alla fall en ganska nykter syn på både det svenska förhållandet till USA och västlig krigföring i det här fallet Vietnam.
Att Karzai regimen är både korrupt och odemokratisk är klar för alla. Ändå är det Karzai regeringen den svenska insatsens jobbar för att stärka.
Ordet krig har med orwellskt språkbruk blivit fred så krigsoperationer där Afghanska militärer tränas är fredsoperationer.
Afghanistan insatsen kallas en FN operation något som alla mycket väl vet att det inte är. Det är stormakterna i FNs säkerhetsråd som drev igenom ett mandat för NATO att bedriva krigsoperationer i Afghanistan. Det är inte blå hjälmar som agerar i Afghanistan om nu någon trodde detta.
DN ställer t ex nedan indirekt frågan nedan om det kan vara så att den massiva militära kampanjen i Afghanistan är vad som driver på kriget. Och gör förvånansvärt klart att det finns en tidsgräns för hur länge den västliga militära närvaron kan vara kvar liksom att de militära målen är förlorade sedan länge.
Nu är frågan hur de väst makter som öppethållit ockupationen på bästa sätt kan dra sig tillbaka.
En debatt som i Sverige tystats med ord om svek mot de svenska soldaterna. Och käcka tidingskampanjer för att stödja hjältarna. Det är så en krigskultur byggts upp i andra länder där man okritiskt skickat och skickar ut soldater som ett verktyg i utrikespolitiken. Detta verkar var på väg även i Sverige.
Det bästa de svenska politikerna kunde göra tycker vore att börja ställa frågor och inte minst krav på NATO om hur krigföringen ska bedrivas i Afghanistan. Och likadant göra det i riksdagen om nu våra folkvalda är redo att ta det politiska ansvaret.
Och ja. Jag stödjer Ohly linjen som SvD sarkastiskt kallar den. Det går inte att bomba fram jämställdhet.
Det är inte söndagens förluster utan det senaste årens utveckling som gör att de grundläggande frågorna nu måste ställas: Gör vår insats nytta? Kan detta krig vinnas? Hur högt pris är vi beredda att betala? Och hur skulle insatsen kunna avslutas?
Sådana frågor kan uppfattas som opassande eller svekfulla, inte minst i ett läge när svenska soldater just har förlorat livet. Men att intressera sig för vad som händer i Afghanistan och att försöka förstå de svårigheter som de internationella styrkorna där möter är varken ett svek mot de utsända soldaterna eller ett vanhedrande av de döda. Tvärtom. Det är att visa dem respekt.
De som riskerar sitt eget liv har rätt att kräva att de som bär det politiska ansvaret för insatsen inte bara står bakom sina trupper, utan också tänker klart.
När kriget mot talibanerna inleddes stod terrorismen i förgrunden. Talibanerna hade gett al-Qaida en fristad. Att beröva dem makten blev därmed inte bara ett mål för USA. Stora delar av världssamfundet accepterade att detta var ett rättfärdigt krig. USA:s krig blev även Natos och FN:s.
Utan 11 september hade det aldrig blivit så. Men väl på plats i Afghanistan har de länder som deltar tagit på sig ett vidare ansvar. Det går inte att störta en regim och sedan bara ge sig av igen utan att det blir kaos. Att bygga upp landet, att skapa fungerande institutioner och inte minst att förbättra villkoren för kvinnorna har blivit viktiga mål för soldaterna i Afghanistan.
Självklart finns här en mening med insatsen och ett skäl för dem som deltar att känna stolthet. Samtidigt måste det som görs sättas in i ett bredare perspektiv.
För det första finns en destruktiv sida i alla interventioner. När utländska pengar strömmar in och de för landet viktiga besluten fattas i fjärran huvudstäder skapas inte förutsättningar för eget ansvarstagande. Landet utvecklar ett biståndsberoende i stället för en förmåga att klara sig på egen hand.
För det andra talar historien emot att främmande trupper skulle kunna vinna ett krig i Afghanistan. Ett klansamhälle i bergig terräng är nästan omöjligt att etablera kontroll över utifrån. Sovjetunionen är bara den senaste i raden av stormakter som har försökt och misslyckats.
För det tredje är resurserna inte oändliga. Alla som anser att det finns ett globalt ansvar för att dämpa och försöka lösa konflikter måste våga ställa sig kontrollfrågorna: Står nyttan med insatsen i Afghanistan i proportion till kostnaderna? Eller håller insatserna, både i pengar och satsat politiskt förtroendekapital, på att bli så höga att möjligheterna att ingripa i andra oroshärdar starkt begränsas?
Det är svårt att se vägen ut ur Afghanistan. Inte minst därför måste man börja söka den och våga vara tydlig med att mer och mer av krafterna ska inriktas på att förbereda Afghanistan för livet efter de utländska trupperna.
Med tanke på de senaste händelserna i Afghanistan kan det vara värt att läsa vad ISAF underrättelsechef för för bedömning av läget. Det framgår ju ganska klart att de Afghanska Talibanerna håller på att vinna i Afghanistan över både ISAF och NATO bara genom att fortsätta sin kamp med nya generationer som slås. Det går också att ladda ner här.
MG Michael Flynn
Director of Intelligence
International Security Assistance Force, Afghanistan
U.S. Forces, Afghanistan
AS OF: 22 DEC, 2009
Vi i kvinnoförbundet vet att kampen för kvinnors rättigheter är universell och inte känner några nationsgränser.
Hur många gånger har vi inte beklagat den brittiske premiärministern Chamberlains eftergifter för Hitler? Det var då ett misstag att kompromissa med totalitära ideologier och det är ett misstag även idag. Afghanistan kan tyckas avlägset men ingen kan räkna med att demokrati och tolerans är garanterade i vårt samhälle. 11/9 visade hur dödliga och farliga totalitära ideologier kan vara tusentals mil bort, i hjärtat av världens starkaste demokrati. Om vårt samhällssystem hotades i Sverige skulle vi uppskatta att omvärlden ingrep.
Jag trodde aldrig den dag skulle komma när ett socialdemokratisk kvinnoförbund skulle gå ut och ropa på militär krigsföring för kvinnors rättigheter. Och göra med argument plockade från den yttersta amerikanska högern. Vad Nalin Pekgul och Carina Hägg skriver ovan kunde lika gärna sagts av George W Bush som argument för USA’s globala krig mot terrorismen.
Uppenbarligen finns här en samsyn mellan det socialdemokratiska kvinnoförbundet och USAs före detta president.
Att argumentet sedan bygger en felsyn och amerikanska lögner upprepade sedan 11 september gör inte det hela bättre.
1. Talibanerna hade inget att göra med 11 september eller Al Quaida
2. Talibanerna är varken en ideologi eller något totalitärt hot mot någon speciellt inte i Europa.
3. Vad som skulle komma efter ett militärt tillbakadragande vet ingen men gjordes det på rätt sätt skulle det minska den krigföring som idag dödar just kvinnor och barn.
Jag undrar om det socialdemokratiska kvinnoförbundet även ställer sig bakom sådan aktioner som den pågående NATO stor offensiven i Marja under operation Mushtarak som en del av kampen för kvinnors rättigheter internationellt. Sverige deltar inte men agerar under NATOs ledning och har därmed ett kollektiv ansvar för vad NATO gör. Något jag antar även det socialdemokratiska kvinnoförbundet tar?
Att den i Afghanistan av väst tillsatta och understöda regeringen Karzai är notoriskt korrupt liksom den avskydda poliskåren är tydligen ett problem som den Afghanska regeringen tydligen själva ansvarar för enligt kvinnoförbundet.
Att den militär väst satt upp i stort är sekterisk efter etniska linjer och dominerad av tadzjiker är Afghanernas problem.
Att det är av Karzai tillsatta släktingar som står både för mycket av korruptionen och narkotika handeln har förstås inget med den västliga närvaron.
De militära insatserna måste inriktas på skydd av civila, vilket också slås fast i den FN-resolutionen som förlänger ISAF:s mandat. President Obama har signalerat en förändrad amerikansk strategi som ligger i linje med detta.
Att Obamas strategi snarare var Pentagons är en sidosak men strategins amerikanska klassificering är COIN eller Counter-insurgency. Det är en militär taktik utvecklade för att bekämpa väpnade uppror i främst fördetta kolonier av britterna. En huvuddel är här att skilja befolkningen politisk från den väpnande gerillan som befinner sig mitt ibland dem. Eller med andra ord inte genomföra urskillningslösa bombattacker från luften mot misstänkta Taliban soldater eller nattliga räder mot befolkningen utan klara underlättelser.
Sen tror jag inte på ‘Nation Building’ som nu tydligen är på mode bland socialdemokrater. Tanken att man utifrån går in för att skapa både en nationell identitet och en livskraftig stat enligt den modell man själv utser.
Jag undrar vidare om Nalin Pekgul och Carina Hägg räknar FN och dess Afghanistan ombud till ‘de röster’ som vill tillmötesgå talibanerna eller är de inte medvetna om de internationella kontakter som pågår?
Det uppenbara som det socialdemokratiska kvinnoförbundet inte tycks veta är att det finns ingen militär lösning i Afghanistan. Och att varje slut på kriget där måste innehålla en politisk uppgörelse med delar av talibanrörelsen.
Taliban commanders held secret exploratory talks with a United Nations special envoy this month to discuss peace terms, it emerged tonight.
Regional commanders on the Taliban’s leadership council, the Quetta Shura, sought a meeting with the UN special representative in Afghanistan, Kai Eide, and it took place in Dubai on 8 January. "They requested a meeting to talk about talks. They want protection, to be able to come out in public. They don’t want to vanish into places like Bagram," the Reuters news agency quoted a UN official as saying, referring to the Bagram detention centre at a US military base outside Kabul.
The Dubai meeting was confirmed to the Guardian by officials with knowledge of the encounter, but they said they could provide no further details.
It was the first such meeting between the UN and senior members of the Taliban. The fact that it took place suggests that peace talks have revived since exploratory contacts between emissaries of the Kabul government and the Taliban in Saudi Arabia last year broke down.
It also suggests that some Taliban members might be prepared for the first time to put faith in an international organisation to broker a deal to end the nine-year war.
Den bästa sammanfattningen av läget och vad som borde göras från Svenskt håll kommer ironiskt nog från MPs Gustav Fridolinsom säger vad ingen socialdemokratisk företrädare eller utrikes talespersoner lyckats med hittills. Inklusive före detta generalsekreterare i FN.
Det alla som ser nyktert på situationenverkar vara överens om är att situationen fungerar alltsämre. Alla vet att USA:s krig inte går att vinna och det har även de amerikanska befälhavarna insett. Nyligen deklarerade USA:s befälhavare på plats, general Stanley McChrystal, liksom hans chef i USA, general Petraeus, att de tror att någon form av förhandlingar med talibanerna är nödvändiga, eftersom en militär seger inte är möjlig. Ändå har bombningar av civila fortsatt, och genom NATO-kommandots förändrade inriktning har Sverige pressats till att bli aktivare i områden där de utländska trupperna har dåligt förtroende bland lokalbefolkningen. Sverige måste tydliggöra en linje gentemot NATO som handlar om tydliga krav på USA att avbryta de rena krigsinsatserna och de trovärdighetsundergrävande bombningarna. Vi bör också utarbeta en plan för hur medel kan överföras från det militära kontot till de humanitära insatserna.
Varför kan inte socialdemokraterna ställa krav på NATO och höja upp en röst för en annorlunda militärtaktik i den svenska säkerhetspolitiska debatten?
Eller dog den rösten med Olof Palme?
Tillsist, om det är Sveriges uppgift att hjälpa det Afghanska folket och speciellt kvinnorna där kan jag inte låta bli att undra över om Nalin Pekgul och Carina Hägg läst vad Malalai Joya skrev i Guardian förra året med anledning av Obamas planer på en truppökning. Det var efter att ett stort antal brittiska soldater dödats i Afghanistan.
Nedan den dåliga google översatta texten och en länk till den engelska originaltexten. Det verkar som Malalai Joya inte riktigt ser på samma sätt på Afghanistan konflikten som det socialdemokratiska kvinnoförbundet.
Undrar hur många som förstått att vår demokrati kämpe karzai är ‘bröder i tron’ med talibanerna.
År 2005 var jag den yngsta person som valts till nya afghanska parlamentet. Kvinnor som jag, kandidera, hölls upp som ett exempel på hur kriget i Afghanistan hade befriat kvinnor. Men denna demokrati var en fasad, och de så kallade befrielsen en stor lögn. På uppdrag av de hårt prövade folket i mitt land, jag tackar kondoleanser till alla i Storbritannien som har förlorat sina nära och kära på marken i Afghanistan. Vi delar sorgen hos de mödrar, fäder, fruar, söner och döttrar till de stupade. Det är min uppfattning att dessa brittiska olyckor, i likhet med tusentals afghanska civila döda, offer för den orättvisa politik som Nato-länderna har drivit under ledning av den amerikanska regeringen. Nästan åtta år efter att talibanregimen störtades, har våra förhoppningar om en verkligt demokratisk och oberoende Afghanistan blivit förrådda av fortsatt dominans av fundamentalister och en brutal ockupation som i slutändan bara tjänar amerikanska strategiska intressen i regionen. Ni måste förstå att regeringen under ledning av Hamid Karzai är full av krigsherrar och extremister som är bröder i tro talibanerna. Många av dessa män begått fruktansvärda brott mot det afghanska folket under inbördeskriget på 1990-talet. För att uttrycka mina åsikter jag har utvisats från min plats i parlamentet, och jag har överlevt flera mordförsök. Det faktum att jag blev utsparkad från kontoret medan brutala krigsherrar åtnjutit immunitet från åtal för sina brott ska berätta allt du behöver veta om "demokrati" med stöd av Nato trupper. I författningen förbjuder det som är skyldiga till krigsförbrytelser körs för det höga ämbetet. Ändå Karzai har fastställt två ökända krigsherrar, Fahim och Khalili, som sin polare för det kommande presidentvalet. I skuggan av krigsherrar, korruption och yrke, kommer denna omröstning har ingen legitimitet, och återigen verkar det verkliga valet kommer att ske bakom stängda dörrar i Vita huset. Som vi säger i Afghanistan, "samma åsna med en ny sadel". Hittills har Obama fortsätta samma politik som Bush i Afghanistan. Skicka mer trupper och utvidga kriget till Pakistan kommer bara lägga bränsle på elden. Liksom många andra afghaner, riskerade jag mitt liv under de mörka åren av talibanernas styre att undervisa i underjordiska skolor för flickor. Idag är situationen för kvinnor är lika illa som någonsin. Offer för övergrepp och våldtäkt hitta någon rättvisa eftersom rättsväsendet domineras av fundamentalister. Ett växande antal kvinnor såg ingen väg ut ur lidandet i sitt liv, har tagit till självmord genom självbränningen. Den här veckan, vicepresident Joe Biden hävdade att fler förluster av människoliv [är] oundviklig "i Afghanistan, och att den pågående ockupationen är i den" nationella intressen "i både USA och Storbritannien. Jag har ett annat budskap till befolkningen i Storbritannien. Jag tror inte det ligger i ditt intresse att se fler unga människor skickas ut i krig, och att ha mer av skattebetalarnas pengar för att finansiera en ockupation som håller ett gäng korrupta krigsherrar och herrar drog vid makten i Kabul. Vad mer, tror jag inte att det är oundvikligt att denna blodsutgjutelse fortsätter för evigt. Vissa säger att om utländska trupper lämnar Afghanistan kommer ner i inbördeskrig. Men hur är det inbördeskrig och katastrof i dag? Ju längre denna ockupationen fortsätter, desto värre inbördeskriget kommer att bli. Det afghanska folket vill ha fred, och historien lär oss att vi alltid avvisar ockupationen och utländsk dominans. Vi vill ha en hjälpande hand genom internationell solidaritet, men vi vet att värden som mänskliga rättigheter måste kämpa för och vann med afghanerna själva.
Det är knappast förvånande att 2 svenskar dödats i Afghanistankriget. Det var väntat att så kunde ske när som helst. Så ser den Afghanska verkligheten som svensk media gjort sitt bästa att ignorera i en allmän patriotisk yra över ‘våra’ soldater. Lokala talibaner gör knappast någon skillnad på svenskar, tyskar, danskar eller några av de andra nationerna under ISAFs kommando i ett pågående krig.
Om Svenska soldater tränar Afghanska att slås mot talibaner är det knappast förvånande om Talibaner slår tillbaka. Speciellt om det i praktiken handlar om att delta i regelrätta strider som inbäddade mentorer för den Afghanska soldaterna.
I Sverige har man i stort skapat sin egen bild av vad som sker i Afghanistan med en höger som talat om att Sverige måste göra sin del i kriget mot terrorismen och rädda den västerländska civilisationen från islams hot och en socialdemokrati som främst ägnat sig åt drömmerier om att Afghanistan kriget skulle vara någon slags FN-ledd operation.
Dumheter från båda håll!
Att de svenska soldaterna dödas i en insats och för mål som inte stämmer överens med verkligheten gör det hela än värre. Den s.k Afghanska demokratin är en Potemkin kullis som har rämnat. Talet som att skapa en västerländsk demokrati har visat sig vara just detta. Prat. Tvärtom var det just krigsherrarna och de lokala klanledarna som kom tillbaka till makten med den amerikanska invasionen 2001.
Och suttit kvar vid makten just med västerländskt militärt och ekonomsikt stöd.
Nato’s new top civilian representative in Afghanistan has warned that a lasting peace will require talking to some "pretty unsavoury characters" with appalling human rights records, and bringing them within the Afghan political system.
Sedan som de flesta utanför Sverige vet har de pågått och pågår det kontakter med den Afghanska Taliban ledningen för att hitta en kompromiss som kan integrerar tillbaka delar av dessa i ett maktdelnings avtal med en Afghansk regering. FN’s förberedande samtal med Taliban ledningen nedan den 8 januari var en del av dessa kontakter. Liksom kontakter med lokala Taliban ledare.
At the same time, however, British officials have concluded that the Taliban is too deep-rooted to be eradicated by military means. Following a wide-ranging policy review accompanying Gordon Brown’s arrival in Downing Street, a decision was taken to put a much greater focus on courting "moderate" Taliban leaders as well as "tier two" footsoldiers, who fight more for money and out of a sense of tribal obligation than for the Taliban’s ideology.
Britterna driver planen tillsammans med Hamid Karzai som ett försök att dela de inhemska Afghanska lokala talibanerna mot de Pakistan baserade.
Detta medan den svenska debatten är kvar i något som liknar den amerikanska 2004 om och när USA skulle dra sig ur Irak. Britterna liksom övriga Nato har istället kommit fram till att det inte finns några möjligheter till en militär seger.
Taliban commanders held secret exploratory talks with a United Nations special envoy this month to discuss peace terms, it emerged tonight.
Regional commanders on the Taliban’s leadership council, the Quetta Shura, sought a meeting with the UN special representative in Afghanistan, Kai Eide, and it took place in Dubai on 8 January. "They requested a meeting to talk about talks. They want protection, to be able to come out in public. They don’t want to vanish into places like Bagram," the Reuters news agency quoted a UN official as saying, referring to the Bagram detention centre at a US military base outside Kabul.
The Dubai meeting was confirmed to the Guardian by officials with knowledge of the encounter, but they said they could provide no further details.
It was the first such meeting between the UN and senior members of the Taliban. The fact that it took place suggests that peace talks have revived since exploratory contacts between emissaries of the Kabul government and the Taliban in Saudi Arabia last year broke down.
It also suggests that some Taliban members might be prepared for the first time to put faith in an international organisation to broker a deal to end the nine-year war.
Att NATO liksom USA är redo att göra upp med precis samma talibaner som de svenska soldaterna är satta att träna lokala ANA soldater att slås mot verkar inte nått fram i den svenska debatten.
Har svenska folket kan man undra fattat att NATO/USA är redo att dra sig tillbaka från stora delar av Afghanistan. Jämförelsen är klar med sovjetunionen när de drog sig tillbaka från landsbygden för att sedan sätta up sin egen man Mohammad Najibullah Eller att USA/Nato knappast kommer att sätta mänskliga rättigheter och Afghanska skolflickors framtid som sin högsta prioritet.
Vad Sverige vill i det sammanhanget är totalt utan inverkan. Det är varken hos FN eller EU som avgörande beslut tas om Afghanistans framtid.
Det saknas en relevant säkerhetspolitisk debatt i Sverige som inte slaviskt följer påbud från Bryssel eller Washington. Svensk utrikes och säkerhetspolitik borde baseras på vad som är i Svenskt intresse och på en förmåga att tänka självständigt.
Idag har vi istället lämnat över nycklarna till vår utrikes och säkerhetspolitik och satt oss i baksätet till något vi bidrar med miljarder kronor och svenska soldaters liv till.
Försvarsminister Sten Tolgfors (M) säger att det var med stor sorg och bestörtning som han tog emot beskedet om att svensk personal dödats och skadats och att dessutom en afghansk medarbetare dödats.
– Tankarna går till dem som har drabbats och deras anhöriga. Mina tankar går också till deras kamrater i Mazar-i-Sharif. Jag vill understryka hur viktigt det är att vi står bakom det svenska förbandet i sådana här utsatta tider, säger Tolgfors.
Han pekar på att informationen kring det inträffade fortfarande är mycket knapphändig.
Brett stöd
Försvarsministern vill inte uttala sig om att svenska insatsen i Afghanistan ifrågasätts. Men han säger att den har brett stöd:
– Det är sex partier i riksdagen som står bakom insatsen på den nivån som den ligger på. Jag tror också att den debatt som vi haft det senaste halvåret har bidragit till att förklara insatsen för svenska folket.
Vänsterpartiet är enda parti som motsatt sig insatsen. Partiledaren Lars Ohly säger att söndagens dödsfall är oerhört tragiska. Men han tänker inte ta dem som intäkt för partiets krav att lämna Afghanistan.
– Däremot menar jag att säkerhetsproblemen i Afghanistan blivit värre och att den militära insatsen inte har förmått att lösa dem.
För att riktigt ta efter t ex Storbritannien borde Carl Phillip precis som de brittiska prinsarna tillbringa några månader med att köra pansarvagnar i mazar al sharif.
Självklart handlar det om propaganda riktat mot hemmafronten d.v.s svensk media.
Men tydligen anser inte kungahuset att Victorias besök i Afghanistan var att ställning i en politiskt känslig fråga.
Besöket är ju i praktiken ett media spektakel avsedd för den svenska publiken. Hade Victoria velat besöka soldater hade det nog gått att göra det utan att köra stridsvagn iklädd stridshjälm.
Frågan är vem som regisserat besöket?
Krigsmakten, regeringen, kungahuset?
SvD ledarsidan gör förstås sedan sitt för att vifta med svenska flaggan och ta till patriotiska brösttoner om det stora folkliga stödet för fortsatt deltagande i det amerikanska kriget mot terrorismen.
Är detta som ska vara ett FN mandaten för en biståndsoperation i Afghanistan?
Att kronprinsessan, som symbol för hela nationen, besöker Afghanistanstyrkan är en tydlig och klar signal om att soldaterna har bred och stadig uppbackning hemifrån. Det innebär ett viktigt besked som gör stor skillnad. Det är precis så här som vår monarki är tänkt att fungera.
För CIA är självmordsattacken den 30 december den största förlusten sedan den amerikanska ambassaden i Beirut utsattes för en attack 1983. Då krävdes det en bilbomb med 900 kilo sprängmedel för att döda åtta CIA-agenter. Nu var det en självmordsbombare med sprängmedel i en väst som orsakade samma skada.
Men attacken var också ett hårt slag för det fortsatta kriget i Afghanistan och framför allt för jakten på medlemmar ur terrornätverket al-Qaida. Den hemliga basen, ”Forward Operating Base Chapman”, ligger nära staden Khost i östra Afghanistan, vid gränsen till Pakistan. Den ansvarar för information om terroristernas verksamhet och nätverk både i Afghanistan och i Pakistan. Basen väljer dessutom ut mål för attackerna med drönare, förarlösa plan, som tar sikte på enskilda mål.
Det är fortfarande oklart hur självmordsbombaren lyckades ta sig igenom alla säkerhetskontroller och komma till ett möte på basens gym. Där träffade han en rad viktiga officerare, bland andra chefen för basen som också hör till de dödade. Bombmannen lär ha burit afghanska militärkläder och bedömare tror att det var en tidigare anlitad, och därför betrodd, informatör.
Något som hittills fått lite uppmärksamhet är om det som Washington Post rapportera om stämmer att CIA agenterna själva mötte och transporterade in självmordsbombaren på sin egen bas.
En agent som CIA själva inte rekryterat släpps in för att möta en jordansk underlättelse officer Captain Sharif Ali bin Zeid kusin till kungen av Jordanien på en hemlig CIA bas i Afghanistan. Och visar sig vara en dubbelagent som genomför en självmords attack.
Förutom inkompetensen från CIA låter det hela som en dålig action thriller. Uppenbarligen hade AQ inte bara lyckats vända dubbelagenten utan också övertalat honom att bli ens självmordsbombare.
En helt annan version av vad som hände presenterari Asia Times där AQs 313 brigad och dess ledare Ilyas Kashmiri blivit medvetna om CIA basens försök att rekrytera informatörer och använt sig av en dubbelt agent inom ANA för att gillra en fälla som dödade CIA basen.
In addition to the seven operatives, the bomb blast at a CIA base in Khost province killed a Jordanian intelligence official who had been assigned to work with the informant, the officials said.
The alleged bomber, identified as Humam Khalil Abu-Mulal al-Balawi, was picked up in a vehicle a distance from the CIA base and apparently was not thoroughly searched before being brought into the compound, said one of the former officials, a veteran counterterrorism officer who spoke on the condition of anonymity because the incident remains under investigation.
(…)
Bin Zeid was on one of the CIA’s most sensitive listening posts in eastern Afghanistan when a suicide attacker exploded a bomb in the middle of a group of CIA officers and contractors. The seven Americans killed included the CIA base chief.
The base, in Afghanistan’s eastern province, is at the heart of the CIA’s operations along the Afghan-Pakistan border. It provides critical intelligence for strikes against al-Qaeda and Taliban positions, including targeting information for CIA unmanned aircraft, which carried out more than 50 strikes in Pakistan’s autonomous tribal region in the past year. The base also is frequently a setting for debriefing of informants, current and former officials said.
Det ser ut som USA/Nato trupper genomfört en ren avrättningen av vad som var oskyldiga skolbarn i jakten på lokala Talibaner i Afghanistan. 10 personer ska ha dödats i en raid som ‘militärkällor’ säger ska ha varit en Afghansk terrorist cell.
Frågan är om det var specialstyrkor eller reguljära trupper och om det var enbart amerikanska eller blandat USA/NATO soldater.
Om det stämmer som den Afghanska presidentens webbplats rapporterar var det frågan om en ren krigsförbrytelse utfört av västtrupper som påminner mycket om liknande händelser i Irak där specialstyrkor genomförde ett smutsigt krig mot misstänkta AQ celler.
"The delegation concluded that a unit of international forces descended from a plane Sunday night into Ghazi Khan village in Narang district of the eastern province of Kunar and took ten people from three homes, eight of them school students in grades six, nine and ten, one of them a guest, the rest from the same family, and shot them dead," a statement on President Karzai’s website said.
Som Brittiska Times online skriver i en intervju med rektorn för skolan handlade det om skolbarn från 11 till 17 år.
In a telephone interview last night, the headmaster said that the victims were asleep in three rooms when the troops arrived. “Seven students were in one room,” said Rahman Jan Ehsas. “A student and one guest were in another room, a guest room, and a farmer was asleep with his wife in a third building.
“First the foreign troops entered the guest room and shot two of them. Then they entered another room and handcuffed the seven students. Then they killed them. Abdul Khaliq [the farmer] heard shooting and came outside. When they saw him they shot him as well. He was outside. That’s why his wife wasn’t killed.”
A local elder, Jan Mohammed, said that three boys were killed in one room and five were handcuffed before they were shot. “I saw their school books covered in blood,” he said.
The investigation found that eight of the victims were aged from 11 to 17. The guest was a shepherd boy, 12, called Samar Gul, the headmaster said.
Notera också att de främmande trupperna ska ha samlat ihop, satt handbojor på och sedan dödat de personer de fann.
American-led troops were accused yesterday of dragging innocent children from their beds and shooting them during a night raid that left ten people dead.
Afghan government investigators said that eight schoolchildren were killed, all but one of them from the same family. Locals said that some victims were handcuffed before being killed.
Western military sources said that the dead were all part of an Afghan terrorist cell responsible for manufacturing improvised explosive devices (IEDs), which have claimed the lives of countless soldiers and civilians.
“This was a joint operation that was conducted against an IED cell that Afghan and US officials had been developing information against for some time,” said a senior Nato insider. But he admitted that “the facts about what actually went down are in dispute”.
Jag undrar fortfarande om de socialdemokratiska riksdagsledamöter och kongressombud som röstade för en fortsatt oförändrade svensk närvaro i Afghanistan inkluderat även en truppförstärkning visste vad de röstade för.
På onsdag kommer hundra av de fyrahundrafemtio svenska soldater som befinner sig i Afghanistan hem efter avslutat utlandsuppdrag. De möts då av ett ”hemkomstpaket” av Försvarsmakten som innebär samtal med psykolog i grupp eller enskilt.
Det lär behövas. Aldrig tidigare har svensk militär varit så utsatt som i Afghanistan. För bara några veckor sedan exploderade en bomb som dödade en afghansk tolk och skadade fem svenskar, varav två allvarligt.
Biståndssatsningen som egentligen är ett krig under NATOs ledning även om det kallas FN-mandat av socialdemokratiska politiker. Som Aftonbladet skriver i sin ledare inkluderar denna biståndssatsning 307 miljoner i reklampengar för att rekryterar ny soldater inför en fortsatt framtida Afghanistannärvaro som en del beräknar kommer att vara i årtionden.
Att det handlar om NATO och Sveriges förhållande till NATO är uppenbart tycker i alla fall jag om man läser nedanstående citat från AIP. Sverige har helt enkelt anpassat sin utrikes och säkerhetspolitik till den amerikanska via vårt icke medlemskap i NATO.
Något som jag också undrar om socialdemokratiska politiker förstått. I så fall borde de tala klarspråk. Klart är i alla fall att s utrikespolitiker inklusive Jan Eliasson inte instämmer med Helle Klein på Aftonbladet.
Svängningen i opinionen är fullt förståelig. Numera står det klart för alla att Sverige är i krig och inte på nån oskyldig fredsbevarande insats i Afghanistan. Det USA-ledda kriget har pågått i åtta år och resultatet har varken blivit en stärkt demokrati eller minskat inflytande från talibanerna. Det börjar alltmer likna Vietnamkriget.
Framför allt ska Natos nya militära strategi, skydd till afghaner i stället för krig mot talibaner, utvärderas. ”Civila afghaners säkerhet måste öka för att Sverige ska kunna fortsätta delta i Isaf”, skriver Urban Ahlin (S) och Peter Rådberg (MP). – Nu ökar omvärlden sitt stöd till Afghanistan. Antalet soldater ökar och alla väntar på att Obama ska ta sitt beslut. Då menar vi att om två år är det rimligt att göra en översyn och se hur den svenska insatsen fungerar och om det finns några förutsättningar att uppdraget lyckas, säger Urban Ahlin (S).
Enkelt uttryckt. Är Afghanistan priset för Sveriges icke medlemskap i en militär organisation som utgör grunden för EUs
I så fall borde de socialdemokratiska försvars och utrikespolitiska företrädarna tala klarspråk om detta.
Istället för att kalla det en humanitär insats i FNs namn.
Deras och hela styrkans chef, chef Christer Tistam, säger till DN att han hoppas att han och förbandet ska leva upp till de förväntningar som nu finns på dem. Han konsteterar att den turbulenta situationen i Afghanistan den senaste tiden har påverkat utbildningen av den nya styrkan, så att vissa moment anpassats utifrån erfarenheter från Afghanistan.
– Dels har vi övat mer och tränat mer i mörker eftersom överfallen mot oss ofta skett i mörker, och om vi är duktiga i mörker har vi en tekniköverlägsenhet som de som angriper oss inte har. Dels har vi utvecklat ytterligare utbildningsmoment och bland annat skapat en övningsbana på Livgardet där vi tränat i att se, hitta och motverka hemmagjorda vägbomber, säger Crister Tistam.
Loading ...