Claeskrantz.se

Alla svenskar har idag chans att rösta på ett rödare Europa. Och som GP skriver syns och påverkar de svenska parlamentarikerna. Som Anders Löwdin skriver finns det två centrala frågor där EU skulle kunna göra stor skillnad. Vem eller vilka som då sitter i EU-parlamentet kommer att göra skillnad.

Bloggat:

Varför jag röstar på (s) i EU-valet – två frågor är helt centrala

Sverige och Europa har drabbats hårt av den finansiella oron. En oro och kris som har kommit att bli en jobbkris. Stater har lagt ner stor möda och enormt mycket kapital på att stabilisera och rädda finansiella institut. Det är viktigt. Lika viktigt är människorna och att marknaden inte ställs före människan. Jag såg en siffra på dem som inom kort kommer att sakna arbete i EU. Hela 27 miljoner berörs av detta. Det är därför av mycket stor betydelse att Europa samlat skapar förutsättningar för att mildra jobbkrisens verkningar. Att som Hökmark anse att Europa inte ska arbeta med arbetsmarknadspolitik är helt orimligt.

Högern vill att vi bevarar den Svenska modellen, heter det. Dem bortser från att den Svenska modellen är hotat och att det är EG-domstolens tolkning av Lavalmålet som är boven i dramat. Dem ser inte att den fria rörligheten inom EU leder till att utländska löntagare kommer hit för en bråkdel av svenska löner. Här har vi ett mycket tydligt exempel på detta och det är det så omdiskuterade företaget Hyrlett.

Det måste vara en självklarhet att lika lön ska gälla för alla arbetstagare, oavsett vilket land de kommer ifrån. Vi ska kräva ett socialt EU där vi inte konkurrerar med varandra genom att tvinga fram lägre löner och sämre arbetsvillkor.

Sven Hulterström pratar med Göteborgspensionärer om EU

Om inte annat illustrerar Carl Schlyter ett problem alla s.k EU-kritiker har. Det går inte att i ena andetaget säga att EU ska ha mindre makt att påverka enskilda länder för att i nästa säga att EU ska ha mer makt att påverka i frågor man gillar.

Den europeiska gröna grupp som Carl Schlyter verkar i är långt mer EU-positiv än Mijöpartiet traditionellt varit. Det betyder att Carl Schlyter av och till röstat emot sin partigrupp. Johan Hammarqvist, chefredaktör för Norra Skånes Tidningar som också inbjudits att kommentera, menade att Carl Schlyter var mer av en opinionsbildare än en parlamentariker. Så är det. Ensamseglare i Europaparlamentet kommer sällan långt.

Carl Schlyter pratar om att EU ska göra mindre. I nästa andetag om att EU ska göra amer och kunna fatta majoritetsbeslut. Det är ”rimligt”, menar Schlyter, att vi har ”demokratisk rätt att gå in i till exempel Spaniens koldioxidutsläpp”. Gå in i? Vad betyder det? Att Europaparlamentariker får åka runt och stänga igen spanska, svenska eller tyska industrier som de menar släpper ut för mycket koldioxid? För i så fall pratar vi verkligen om en brysselsk centralmakt.

EU-parlamentet: Ensamseglare kommer inte långt. – DN.se

Såg detta i en ledare i expressen. Tydligen ser de nya moderaterna nationalismen som en framtidsfråga och något att satsa på i Europavalet?

Nationalism har ju annars varit Sverige demokraternas fråga men här ser väl Schlingmann en chans att slå sig in bland både höger och vänsterväljare med dragning till nationalismen. Speciellt i förhållande till EU. Låt mig gissa att moderaterna kommer att bli det parti som försvarar svenskheten och den svenska modellen i EU-valet om 5 månader.

Till det kommer förstås förslag likt det nyligen om svenskkontrakt för att lära ospecifierade invandrare om svenska värderingaroch vad det innebär att vara svensk. Visst är tajmingen uppenbar precisom som expressen påpekar.

Anna Dahlberg: Varning för Schlingmann – Ledare – Expressen.se

Det är uppenbart att de nya moderaterna famlar efter en nytt ledtema. Det går inte att gå till val på samma gamla retorik om utanförskapet igen. Man måste hitta något fräscht, något som kan koppla grepp om väljarnas sinnen.

I jakten på detta framgångsrecept har PR-mannen och strategen Per Schlingmann höjt sitt fuktiga finger i luften och kommit fram till att det blåser blågula vindar. På något annat sätt kan man inte tolka signalerna under senare tid.

Moderaterna tänker satsa på nationalism inför EU-valet i juni, förklarade Schlingmann på en presskonferens nyligen. ”Vi har ett mycket tydligt nationalistiskt perspektiv. Det handlar om att värna Sveriges intressen i EU”, förtydligade partisekreteraren.

Det är ett häpnadsväckande uttalande. Moderaterna, som alltid har hyllat den europeiska fredstanken, makulerar nu de gamla idealen och tänker i stället göra väljarnas skeptiska EU-syn till sin. Man baxnar.

Undra vad den stora europén, utrikesminister Carl Bildt, tycker.

Ett andra oroande exempel är invandrarfrågan. Självfallet måste det gå att diskutera detta känsliga ämne utan att det automatiskt utlöser ett ramaskri. Om bara var femte person som beviljats uppehållstillstånd i Sverige är självförsörjande efter två och ett halvt år så har vi ett problem.

Det avgörande är hur frågan diskuteras. Och här finns det en del som väcker onda aningar. Till att börja med känns tajmingen misstänkt – den nya integrationspolitiken lär bli färdiggräddad lagom till nästa val och omsvängningen sker parallellt med den nya storsvenska EU-politiken. Det luftiga talet om ”svenska värderingar” ger också skumma vibbar.

I svensk media har man som vanligt missat den intressanta vinkeln att det är en EU-flotta under brittiska befäl med svenskt deltagande som skickas till den somaliska kusten. Inte NATO, eller USA utan EU som agerar utanför EUs kuster.

Att EU håller på och utvecklar sin egen militära kapaciten är klart sedan länge. Vad som borde diskuteras i Sverige är vår roll där.

Mer i media:
AB, AB2,

UK to lead EU anti-piracy force off Somalia – Telegraph

The Eunavor force – made up of at least seven ships, including three frigates, a supply vessel and support from surveillance aircraft – will be commanded by Royal Navy Vice-Admiral Philip Jones of Britain’s Permanent Joint Headquarters at Northwood.

”Our participation in the Somalia project is an important one,” said David Miliband, the Foreign Secretary.

Mr Morin revealed that Britain had initially been ”a bit hesitant” when he asked the Royal Navy to head the mission last month, describing European naval co-operation as not ”a great priority” for Britain.

But he added: ”Britain is a great maritime power. It is a nice symbol that this operation be commanded by a British officer and from a British headquarters. It is a good symbol of the evolution in European defence, and I would say, of its coming of age.”

Geoffrey Van Orden, Conservative Euro-MP and Tory defence spokesman in Europe, has questioned the motive behind an EU-led naval mission when EU countries are already contributing ships for Nato’s anti-piracy operations in the area.

”Nato is best able to mount such an operation on behalf of the UN,” he said.

”The EU is desperate to find military operations that it can stick its flag on in order to give credibility to its defence pretensions.”

Contributions to the EU naval force will also come from France, Germany, Greece, the Netherlands and Spain, with Portugal, Sweden and non-EU nation Norway also likely to take part.

Det är ganska intressant att se hur resolut MP’s ledning med språkrören hanterat EU-frågan. Det man kan undra över är när socialdemokraterna ska hantera frågan lika resolut. Vad vill majoriteten av socialdemokraterna. Är de för att Sverige lämnar EU och drar sig tillbaka? Jag tror inte det. Tvärtom tror jag en majoritet vill att Sverige verka aktivt i EU. Efter 15 år borde det vara dags att lämna nej till EU.

Jag vill ha en aktiv politik som arbetar för Sveriges bästa i EU. Något som nej förespråkarna inom socialdemokrati, vänster, facket med mera  konsekvent motarbetat. Med resultatet att beslut fattas utan svenskt deltagande där Sverige driver frågor. Som arbetsrättsliga.

Och jag vill ha ett beslutsmässigt EU som kan agera. Både inom unionen och mot omvärlden. Lissabon fördraget är en dålig kompromiss men det är bättre än ingenting. 

Jag är trött på alla de som konstant säger ‘vill inte’.

Det är nu nationalisthögern, vänsterpartiet, diverse småpartiet som junilistan och delar av socialdemokratin och facket som står för EU-motståndet. Med i grunden nationalistargumentet och en i grunden kompakt misstro mot ‘Bryssel’. Sverige är i detta ganska unikt eftersom det i övriga Europa är nationalisthögern som ensamt står för det största EU-motståndet.

Jag undrar om socialdemokratin med Marit Ulvskog är redo att bli vuxen? Inte om man ska döma av ett antal bloggar på s-info.

(S)vansviftning kring Lissabonfördraget, Jag har inte blivit tvingad att rösta JA till Lissabonfördraget, Svenska avtal ska gälla på svensk arbetsmarknad
Sven-Erik Österberg vill ta mig i örat för mina bloggar!

Mer i Media:
Mp slopar krav på EU-utträde,
Regeringsmakten hägrar (unt.se – Ledarloggen), Den gröna tonåringen har blivit vuxen,
Bloggat:

Välkomna till EU, miljöpartiet!, Ännu ett steg mot att hänga av Vänsterpartiet
Miljöpartiet underkastar sig Bryssel

Mp slopar krav på EU-utträde

Hon liksom det andra språkröret Peter Eriksson och Ulf Holm, som lett kampanjen för att behålla utträdeskravet anser att valdeltagandet varit fullt tillräckligt för att man ska kunna lita på röstsiffrorna. Men Ulf Holm sticker inte under stol med att han är besviken över resultatet, men blev inte överraskad av utgången.

- Egantligen är det bara en sak som förändrats i partiet och det är kravet på utträde, sa Ulf Holm.

SCB har visat att partiets sympatisörer har svängt kraftigt i frågan sedan 1996 då nio av tio stödde utträdeskravet. Nu är det bara en liten minoritet som kräver utträde bland sympatisörerna.

- Min tolkning är att våra medlemmar och sympatisörer har varit med så länge att de inte tycker att frågan om utträde är viktig att driva längre säger Peter Erikssson.

Eriksson tror heller inte att frågan om utträde eller inte utträde kommer att ha någon större betydelse i kommande riksdagsval. Däremot bedömer han liksom Maria Wetterstradnd att den ändrade inställningen till EU kommer locka fler att rösta på Miljöpartiet i EU-parlamentsvalet i vår.

Jag undrar om de svenska militärer och det försvarsutskott i riksdagen som inte hade en aning om vad de svenska trupperna sysslade med i Afghanistan någonsin funderat över framtiden för Afghanistan.  Eller motsättningen i att Sverige bygger upp en arme som det saknas folkligt stöd för. Och en arme som inte kommer att finnas kvar den dag den nödvändiga politiska lösningen med Pashtun/Taliban ledarna genomförs. Karzai är knappast känd som borgmästaren av Kabul utan orsaker. Afghanistan styrs idag av samma klaner om krigsherrar som tidigare. Att tala om en demokratiska regering är ren propaganda.

När ska både den nuvarande svenska regeringen och de socialdemokratiska och MP politiker som fattade beslut om det svenska Afghanistan deltagandet fatta att demokratiexport genom att sätta maskingevär i ryggen på folk inte fungerar. Eller att en demokratisk stat av västmodell knappast kan skapas på några år.

Uppenbarligen har riksdagen heller ingen kontroll över vad den svenska militären sysslar med utanför Sverige eller så har den moderat ledda alliansregeringen ljugit för riksdagen?

Förövrigt när ska Sverige sluta vara väskbärare för USAs intressen i Europa och resten av världen. En politik som knappast gynnar svenska intressen. Om Frankrike, Tyskland, Italien med flera klara av att föra en egen politik för nationella intressen som NATO medlemmar varför agerar Sverige som den mesta lojala av amerikanska allierade trots att vi inte har några formella åtaganden. Eller har vi det?

Hur var det nu igen med det underättelseutbyte Sverige hade?

Likadant har någon svensk politiker överhuvudtaget läst vad de är för strider som utkämpas i Afghanistan? Om nu någon inte visste det handlar det om krig och inte biståndsarbete med säkerhetsproblem. 

As their gruelling tour of duty in Afghanistan ends, men of 2 Para tell of relentless battles with an enemy that simply doesn’t know when he is outgunned

¨AS the Afghan sun set over the end-of-tour memorial service last Wednesday at British headquarters in Lashkar Gah, 32 names of the dead, aged between 19 and 52, were solemnly read out, including that of the first woman killed, Corporal Sarah Bryant. Almost every other name, it seemed, was from 2 Para.

The 2nd Battalion the Parachute Regiment lost more lives than any other section of 16 Air Assault Brigade — 11 in total, and five in one week in June — or one in 10 of the unit.

Over the past few days, as the paras flew back to Camp Bastion at the start of their journey home, the mood was sombre. “2 Para took the bulk of the casualties,” said Sergeant Andrew Lamont.

“I lost a few good friends I’ve known for 12 years. Others lost limbs. But when you’re out on the bases you just get on. If anything it encourages you to fight to the best of your ability. Only now, as we’re going home without them, is it really sinking in.”

The most recent victim was popular Lance-Corporal Nicky Mason, killed by a roadside bomb while on patrol keeping the Taliban away from the Kajaki dam. “It was a big shock to everybody,” said Lamont, who was just a few hundred yards away when he heard the blast. “When I got back to camp I actually had a cigarette, the first I’d smoked in 19 years.”

It was not supposed to be that way. Unlike 16 Air Assault Brigade’s first tour in Helmand two years ago, when the then defence secretary John Reid declared that he hoped not a single shot would be fired, they were well prepared this time.

They had almost twice as many men — 7,800 troops and four combat battalions, consisting of the 2nd and 3rd Battalions the Parachute Regiment and two battalions of the Royal Regiment of Scotland. Their commander, Brigadier Mark Carleton-Smith, declared them “the best equipped force the British Army has ever sent”.

But the Taliban have also changed tactics, increasingly using improvised explosive devices (IEDs), hiring foreign fighters from Chechnya and Uzbekistan as well as from Pakistan, and even managing to lure defectors from the Afghan national army who had been trained by British and American forces by offering to double their £90-a-month combat pay.

Capitalising on an increasingly unpopular government in Kabul and growing anger at civilian casualties, the Taliban now present themselves as less hardline, promising if they return to power they will no longer ban kites or demand quite such long beards.

As he prepared to hand over to the marines, Carleton-Smith admitted that it had been “an intense summer”. But he insisted: “That intensity has been less a product of resurgent Taliban and more the result of a larger international military footprint. We’re controlling more, our perimeter is wider, more people are living in our enclaves.”

He said British forces had killed six senior or mid-level Taliban commanders and successfully transported a US-funded turbine to the Kajaki dam to prepare the way for a supply of electricity.

“We’ve taken the sting out of the Taliban for 2008,” he said. “As autumn turns to winter those who are foreign will return home and restore themselves and only reappear after the poppy harvest in May or June.”

The number of civilians caught in the crossfire has also been reduced. “We’ve dropped fewer bombs than on any of the previous missions,” said Carleton-Smith.

Yet, while the British claim 78% of the population lives in their zones, the governor of Helmand says half the province is under Taliban control and they are fighting in Nad Ali, less than 10 miles from brigade headquarters in Lashkar Gah.

Carleton-Smith acknowledges the preponderance of Taliban ringtones proclaiming “Death to the Invader” that are heard on the street, but dismisses them as “quite a good insurance policy to have on your phone”. He insists that “the very conventional battlefield of 2006 no longer applies”.

For those engaged in the fighting, it certainly seemed like war, particularly to the men of 2 Para who lost so many comrades.

Mer i media:
Sveriges glömda krig, Svenskar i afghanska strider, Svenska soldater i strid i Afghanistan – rådgivare åt afghanska armén,
Svenskar rådgivare på USA-bas

Bloggat:
Svensson,

Tolgfors stöder rådgivning i Afghanistan | Inrikes | SvD

– Sverige liksom dussintals andra västländer samarbetar med Afghanistans legitima regering för att hjälpa dem att få ökad kontroll över det egna territoriet. Vi stöder och vi utbildar afghanerna som gör insatserna själva. Afghanistan står inför betydande hot av grupperingar som är allt annat än demokratiska, understryker Sten Tolgfors.

– Vi har inte fattat beslut om att vi ska ha rådgivare i stridande miljöer på det sättet, säger Peter Jonsson (s) som suttit i försvarsutskottet sedan 2002.

– Läser man vilka uppgifter soldaterna har i Afghanistan så står det inte ett ord om att de skulle hamna i sådana här situationer. Det är hårresande, säger miljöpartiets ledamot i utskottet Peter Rådberg.

– Om regeringen har fört riksdagen bakom ljuset är det mycket allvarligt. Vi ska i höst behandla en proposition om insatsen i Afghanistan. Då får vi gå till botten med vad som pågår så vi vet vilka uppdrag vi ställer oss bakom, säger försvarsutskottets ordförande Anders Karlsson (s).

Allan Widman från folkpartiet har varit i Afghanistan men kände ändå inte till att de svenska rådgivarna varit vid stridslinjen med afghanska armén.

– Jag utgår från att Försvarsmakten följer de regler som finns. Rådgivarnas verksamhet är oerhört viktig för att afghanerna själva ska kunna ta hand om sin säkerhet, så att vi en dag kan lämna Afghanistan. Enligt min bedömning har rådgivarna en stor effekt, säger han.

”Ingen seger i Afghanistan”

Brigadgeneral Mark Carleton-Smith, som just kommit hem från en andra vända i Afghanistan, säger till Sunday Times att människor borde ”sänka sina förväntningar” på hur konflikten kommer att sluta.

Han anser också att britterna ska göra sig beredda på en eventuell uppgörelse med talibanerna.

- Vi kommer inte att vinna det här kriget. Det handlar om att få ner upproret till en hanterbar nivå som inte är ett strategiskt hot och som den afghanska armén kan ta hand om, säger han.

War on Taliban cannot be won, says army chief – Times Online

Britain’s most senior military commander in Afghanistan has warned that the war against the Taliban cannot be won. Brigadier Mark Carleton-Smith said the British public should not expect a “decisive military victory” but should be prepared for a possible deal with the Taliban.

His assessment followed the leaking of a memo from a French diplomat who claimed that Sir Sherard Cowper-Coles, the British ambassador in Kabul, had told him the current strategy was “doomed to fail”.

Carleton-Smith, commander of 16 Air Assault Brigade, which has just completed its second tour of Afghanistan, said it was necessary to “lower our expectations”. He said: “We’re not going to win this war. It’s about reducing it to a manageable level of insurgency that’s not a strategic threat and can be managed by the Afghan army.”

The brigadier added: “We may well leave with there still being a low but steady ebb of rural insurgency . . . I don’t think we should expect that when we go there won’t be roaming bands of armed men in this part of the world. That would be unrealistic and probably incredible.”

Staffan Doppings inlägg på newsmill är intressant på så sätt att det pekar på något som de flesta svenskar inte är medvetna om. Att Sveriges försvars och säkerhetspolitik radikal lades om några år efter kalla kriget slut. Konsekvenserna av detta är att runt 1000 soldater finns redo att försvara Sverige. Varav en stor del av dessa finns i Afghanistan och Tchad. En annan konsekvens av denna omläggning är att Sverige än hårdare än tidigare är knutet till NATO och EU som garanter för vårt säkerhetspolitiska oberoende.

Förändringarna beroende på ett historiskt felaktigt antagande. Att väpnade konflikter mellan stormakter eller militära invasioner av andra länder var något som tillhörde det förflutna.

Sveriges sista försvarare?

Politikerna mörkade om försvaret | Newsmill

…stora delar av den svenska försvarsdebatten baseras på en spökbild av Försvarsmakten. Den bild som miljontals svenskar har med sig från egen värnplikt eller syskons och kompisars lumpenupplevelser lever kvar, många år efter att statsmakterna ställde om säkerhetspolitiken. Och det är här som pudelns kärna är belägen. Det var någonting som politikerna glömde…

Kommer ni ihåg den där mysjovialiska radiotrailern på 60- och 70-talen i P3? ”Åh vilken härlig dag på sjön, det ska bli härligt…. BLÅS, STORM, PUST, kuling – PLASK! kapsejs… MEN DET VAR NÅNTING SOM VI HADE GLÖMT!! – VI GLÖMDE ATT LYSSNA PÅ SJÖRAPPORTEN!!!

Det är samma med omläggningen av försvarspolitiken från invasions- till insatsförsvar. Den gjordes av regering och riksdag i två steg 1999 och 2004. Men de ville inte – eller glömde – att förankra förändringen hos uppdragsgivaren svenska folket. Det gick undan det där, och många svenskar har än i dag inte fattat att de folkvalda ”i god demokratisk ordning” bestämde att lägga om kursen 180 grader. Det här betalar min myndighet dyrt för i dag. Det vore bra om riksdagsledamöterna förstod att det får konsekvenser om man hoppar över dialogen med folket. Priset är ett synnerligen lågt förtroende för Försvarsmakten.

Siffrorna står där nakna: de flesta svenskar tror inte att Försvarsmakten kan lösa sina uppgifter på ett bra sätt. Andelen medborgare som har förtroende för Försvarsmakten har i modern tid aldrig överstigit 50% – den senaste noteringen (mars 08) är 36%. Det är ingen överdrift att tala om en förtroendekris. Denna låga förtroendesiffra är inte bara en neslig siffra i marginalen; den signalerar att självaste huvudleveransen är långt under målnivån. En trovärdig försvarsmakt och en säkerhetspolitisk resurser – så lyder Försvarsmaktens främsta strategiska mål.

Och visst har jag och andra i Försvarsmakten ett ansvar för en del som inte blivit bra. Det görs både dåliga och bra saker i vår myndighet. Men det vore klädsamt om de politiker som tog på sig att vrida försvarspolitiken 180 grader steg fram och medgav att det nog hade varit bättre med något rådslag eller liknande med svenska folket innan de klubbade strategiskiftet.

För det är någonting helt annat att – med volym som främsta avskräckningsfaktor – försvara landet genom att ha stora militära resurser på hemmaplan och med materielen i förråd. Jämfört med att försvara fred och oberoende genom att delta i internationell krishantering tillsammans med andra, långt bort från svenskt territorium. Dessutom är ju antalet värnpliktiga runt en tiondel av vad det var när jag själv gjorde värnplikten – och då blir det ännu färre som får direktkontakt med det militära försvaret.

Och konsekvenserna av det här dröjer kvar länge. Ännu 2008 är en stor del av svenska folket inte med på det säkerhetspolitiska tåg som rullade från stationen 1999. För knappt tre år sedan åkte ÖB runt till samtliga förband för att förklara den nya försvarspolitiska inriktningen (den som gällde då, kanske jag ska tillägga). Nu väntar jag på att det politiska Sverige gör något motsvarande för resten av befolkningen.

Jan Blomgrens argument varför Rysslands utrikespolitik skulle misslyckats är något skrattretande. Som att de stackars ryssarna inget vet om vad som sägs i omvärlden. Och ‘diktatorn’ putin kontrollerar information.

Är det verkligen viktigast för Ryssland att landets ledning får godkänt av Washington? Att Condi Rice säger snälla saker? EU ledare kanske ifrågasätter samarbetet med Ryssland men det innebär inte att de kommer att göra något. Annars kan det bli en kall vinter i väst Europa. WTO som väst dragit ut på i 15år är knappast vitktigaste för Ryssland.

Och jaså nu ska den majoritet av det Ukrainska folket som varit emot ett NATO medlemskap ändra åsikt. Efter demonstrationen av NATOs effektivitet i Georgien?

Det finns bara två saker som skulle på allvar hotat Ryssland. Ett Militärt angrepp eller ekonomisk isolering av deras viktigaste produkt. Energileveranserna av olja och gas. Samt att alla de ryska miljarder som placerats i utlander skull beslagtas.

Att USA, Europa och länder som Israel behöver Ryssland verkar helt ha fallit bort från Blomgrens analys. Som ett exempel av många sitter Ryssland med över 100 miljarder av den amerikanska statsskulden. Landet har en nyckel roll för väst Europas energiförsörjning och utvecklingen i mellanöstern och centralasien.

Hittils har Putin spelat sina kort väldigt väl. Och kan sägas ha spelat skjortan av Washington och de timida europeiska ledarna.

SvD » Utrikes » Utrikespolitiken helt misslyckad

I dag är det ofta president Medvedev som får ta emot kritiken, men i praktiken handlar det om nuvarande premiärminister Vladimir Putins politik. Han har stärkt ryssarnas självförtroende och Putin har en obestridlig hög status inom landets gränser. Men sett till vad som har hänt internationellt under Putins åtta år som president handlar det om en rad misslyckande och knappast en enda framgång:

• Putin har inte kunnat göra något åt den av alla ryssar fruktade Natoutvidgningen. 2004 fick Nato sju nya medlemsländer, däribland de tre tidigare sovjetstaterna Estland, Lettland och Litauen.

• Klyftan mellan Ryssland och USA har blivit än större och nått en bottennivå och inte varit sämre sedan Sovjetunionens upplösning 1991.

• Klyftan mellan Ryssland och EU har också blivit större. Allt fler europeiska länder ifrågasätter i dag fortsatt samarbete med Ryssland.

• Putins aggressiva utspel har skapat stor osäkerhet hos flera grannländer, som tidigare ansetts stå Moskva nära.

• Rysslands inträde i världshandelsorganisationen WTO – som var nära förestående för tre, fyra år sedan – har nu gått i stå och blir inte av inom överskådlig framtid.

• Ryssland har misslyckats med att bli en seriös deltagare när det gäller att lösa internationella konflikter.

Putins sätt att försöka utnyttja den georgiska bombattacken mot Sydossetiens huvudstad Tschinvali gav en militär seger men är på väg bli ett nytt diplomatiskt fiasko. Ryssland håller på att bli internationellt isolerat på ett sätt som vi inte upplevt efter 1991.

Det är inte bara en följd av de senaste händelserna i Georgien utan har byggts upp under flera år av rysk aggressiv retorik och hotfulla uttalanden. Vladimir Putins utrikespolitik har därför varit kontraproduktiv. I Ukraina har det exempelvis inte tidigare funnits något brett folkligt stöd för en Natoanslutning, men nu är det troligt att stämningarna börjar svänga.

Flera europeiska länder, som Frankrike, Tyskland och Italien, har länge sökt ett ökat samarbete med Moskva och i flera frågor velat distansera sig från USA. Men med Putins politik drivs istället dessa länder mot USA, på samma sätt som Ukraina drivs mot Nato.

En bidragande anledning till Rysslands problem är att Putin, genom att kontrollera tv och radio, stoppat en politisk debatt i viktiga frågor. Putin vill inte bli ifrågasatt och det betyder att det ryska folket i gemen inte är medvetet om vilka starka reaktioner som väckts i Väst eller vad det kan få för konsekvenser för rysk ekonomi och för landets status i det internationella samfundet.

Så nu återstår det att se. Menade USA och NATO allvar med sitt tal om att garantera Georgiens ‘territoriella integritet’? Eller var det bara tomma ord från västledare som mycket väl visste att varken soldater eller ekonomiska verktyg skulle användas mot Ryssland.

Jag gissar på det senare. NATO som militärallians är en papperstiger som i praktiken är helt beroende av amerikanska beslut. Där man gjort klart trots retoriken att det blir inget krig för Georgiens skulle.

Att ställa in mötet mellan NATO och Ryssland är knappast en stark åtgärd. Från ryskt perspektiv lär de skratta gott åt talet om minskat samarbete. Det samarbetet har upphört för länge sedan.

Den dag Frankrike, Tyskland och USA inför ekonomiska sanktioner mot Ryssland och stoppar sådant som gasledningen genom Östersjön gör det något kännbart. Även om halva Europa skulle frysa i vinter.

Carl Bildt är antingen naiv eller säger något han mycket väl vet inte stämmer med verkligheten. Det blir igen konfrontation med Ryssland annat än hårda ord.

Ryssland har valt konfrontation « Alla Dessa Dagar

Beslutet innebär ett lika tydligt som medvetet brott mot internationell rätt och grundläggande principer för stabilitet i Europa.

Att den ryska statsledningen nu valt denna väg innebär att man valt en politik av konfrontation med icke bara det övriga Europa utan också det internationella samfundet i stort.

Beslutet innebär ett ryskt vägval med genomgripande konsekvenser för lång tid framöver.

Vad var det förövrigt nu som var så bra med att ansluta Sverige till NATO igen?

SvD » Utrikes » Ryssland erkänner utbrytareRysslands president beslutade på tisdagen att erkänna Sydossetien och Abchazien som självständiga stater. Beslutet kom efter ett möte med det ryska säkerhetsrådet i semesterorten Sotji.

– Jag har skrivit under beslutet om att den ryska federationen erkänner självständigheten hos Sydossetien och Abchazien, sade Medvedev i ett tv-sänt tal.

Samtidigt kommer besked om att Natos generalsekreterare Jaap de Hoop Scheffer är inte längre välkommen till Ryssland den 17 oktober, så som var planerat.

– Ett besök vore irrelevant och det skjuts upp tills vi uppnår en ny nivå av förståelse, sade Rysslands Nato-ambassadör Dmitrij Rogozin till Interfax på tisdagen.

Rogozin sade vidare att Ryssland inte — för tillfället — stoppar sitt samarbete med Nato i Afghanistan.

DN,

CB

Det är alldeles för mycket struntprat och Rysslands ‘bashing’ i svenska kommentarer över vad som sker i kaukasus och öst-europa.

En bättre analys än vad Svante Cornell har att säga i DN nedan kommer Rolf Gustavsson med i Svd när han kallar NATO för en papperstigern och Europas agerande för önsketänkande och mångordiga låtsasstrategier.

Den enkla sanningen är att NATO än en militäralians utan krigserfarenhet som i det enda krig det deltagit håller på att besegras av Taibanerna. Att NATO är ett verktyg för främst den amerikanska utrikespolitiken som sedan sovjetunionen kollapsade har varit fokuserat på en enda sak. Kontroll över energiresurser. Nu har ryssland

Att nationella intressen och realpolitik skulle försvunnit med kalla kriget är en annan villfarelse om spridits. Ryssland agerar helt kallt och logiskt precis om USA för att stärka sina intressen.

Vidare är det ganska uppenbart varför Ryssland stannar kvar. Priset för tillbakadragandet är Micheil Saakasjvili avgång. Det hade också varit intressant att se vad som stod i det fredsavtal som Frankrikes president förhandlade fram. Hade Ryssland rätt att upprätta ’säkerhetszoner’ i Georgien?

Ryssland har också visat att både USA och EU är splittrade och i mycket är alltför beroende av Ryssland som energileverantör och inte minst det konkreta militära samarbete de har i t ex Afghanistan. Jag tvivlar på att t ex transport router till Aghanistan via Ryssland kommer att stoppas. Eller det militära sammarbetet där. Liksom förstås de mångmiljard intressen som står på spel för tyskland, frankrike eller usa i affärer med ryssland.

Till slut handlar det om USA och NATO är redo att använda militärt våld eller ekonomiska sanktioner mot Ryssland för Georgien eller Ukraina’s skull. Om inte har Ryssland redan vunnit det maktpolitiska spelet. Förlorarna lär bli befolkningarna i Georgien och Ukraina vars framtid ser dyster ut.

SVD, CB1, CB2, DN,

Svensk expert: ”Väst avgör utvecklingen”

Nato krävde på lördagen åter att ryska styrkor drar sig tillbaka till positionerna före konflikten om Sydossetien. I den strategiskt viktiga hamnstaden Poti demonstrerade tusentals georgier mot närvaron av ryska soldater, som själva uppgav att deras uppdrag var fredsbevarande.

- Det är ett löjeväckande argument. Poti har inget att göra med konflikten, men är viktig som inloppshamn vid Svarta havet, säger Svante Cornell, expert på Kaukasus.

- Vad man sett de senaste dagarna är att de ryska styrkorna långsamt lämnar Gori, men säger att de behåller vad de kallar fredsbevarande styrkor i zonen – utanför Sydossetien och Abchazien inkluderar den bland annat den viktiga motorvägen som kopplar samman västra och östra Georgien.

Svante Cornell varnade, tillsammans med forskarkollegan Niklas Nilsson, redan i april för att Rysslands politik hotar att destabilisera hela regionenen om inte EU och USA tydligt markerar mot Moskvas agerande.

De framhöll att utvecklingen är ett uttryck för en politik som Ryssland fört under en lång tid. Den syftar till att utöva direkt kontroll över utbrytarregionerna. Bland annat har Ryssland bistått Abchazien och Sydossetien militärt och gett stora delar av befolkningen ryskt medborgarskap. Sedan har Ryssland hävdat att de har rätt att försvara sina medborgare.

- Det som skett har överträffat vad vi kunde föreställa oss och Rysslands intention tycks mer ha varit att reducera hela Georgien till en lydstat. I våras hade kriget fortfarande gått att stoppa, säger han i dag.

- Ryssland kunde stegvis genomföra sin plan. När inga internationella reaktioner kom kunde man fortsätta.

Svante Cornell menar att västländernas eftergifter, och ovilja att kritisera uppenbara kränkningar av folkrätten, inte fått Ryssland att ändra kurs. Tvärtom har de moderata krafterna i landet snarare försvagats, enligt Cornell.

- Visst kan man se det som att Ryssland förlorat i anseende nu, men jag är inte säker på att det är något som påverkar Putins ledarskap. Kriget i Georgien har hittills inte inneburit några konkreta kostnader för Ryssland, varken ekonomiskt eller politiskt, säger han.

På lördagen slog Nato:s talesman Carmen Romero fast att så länge som inte Ryssland uppfyller kraven kan relationerna mellan landet och Nato inte återgå till det normala. I så fall är det upp till Natoländerna att gemensamt komma fram till vad nästa steg blir, sade en annan talesman för Nato, enligt nyhetsbyrån AFP.

Men Svante Cornell betonar att det hela tiden varit den västliga försvarsalliansen som varit mest angelägen om samarbete och att Ryssland fortfarande ser Nato som sin fiende. USA har reagerat långsamt och sent, menar Svante Cornell – men landet har reagerat kraftfullt. Oavsett vem som vinner det amerikanska presidentvalet i november är linjen klar: Kaukasus är ingen partipolitisk fråga i USA, till skillnad från Irak.

- När det gäller EU har reaktionerna naturligtvis varit starkare än tidigare. Men samtidigt har de ofta framförts på ett sätt som gör att man kan tvivla på att Moskva lyssnar. Avtalen har ju systematiskt ignorerats, säger Svante Cornell.

Han ser en fara i att premiärminister Vladimir Putins avsikt allt mer tycks vara att återställa de gamla gränserna från Sovjettiden och utvidga landets intessesfär. I första hand gäller det Ukraina, där Ryssland gett närmare 200.000 invånare på Krim ryska pass, men även exempelvis de baltiska staterna:

- Det finns en anledning till att statscheferna för de tre baltiska länderna uttryckte sin solidaritet med Georgien i Tbilisi. Ryssland har en stor möjlighet att utöva inflytande – det behöver inte vara militärt. Det kan också göras med energivapnet, propaganda, diplomati.

När Georgien utsattes för det ryska vin- och mineralembargot var det ingen reaktion att tala om i Europa, understryker Svante Cornell. Om EU sänt fredsbevarande trupper tidigare hade kriget i Georgien troligen inte brutit ut – ryska trupper skulle knappast köra över EU-posteringar.

- Man kan hoppas att EU till slut tvingas agera för att Ryssland helt enkelt går för långt, säger Svante Cornell.

Han anser att det europeiska säkerhetspolitiska systemet har förändrats mer av kriget i Georgien än av någon annan konflikt efter kalla krigets slut.

- Det kommer att vara med oss väldigt länge. Konflikten i Kaukasus är inte heller över, många bedömare ser Georgien som ett steg mot Ukraina.

Äntligen en svensk kommentator med en realistisk syn på NATO. Till skillnad från okritiska hyllningar av NATO eller den kvarvarande bilden av organisationen från det kalla kriget som många till höger har.

Är den svenska låtsas leken slut nu tro inom säkerhetspolitiken? Eller möjligen dvalan?

Det var ingen evig fred som kom efter kalla kriget. Och USAs intressen är inte det samma som Europas. Eller Sveriges.

SvD » Inrikes » Kris i Kaukasus blottar europeisk splittring

De senaste åren har Europa försökt gömma sin interna splittring i önsketänkande och mångordiga låtsasstrategier. Vi har låtsats att Putins post- sovjetiska Ryssland är en fredligt sinnad strategisk partner och att USA är en bundsförvant beredd att gå i döden för vår skull. Efter lektionen i Kaukasus kan båda dessa fundamentala förutsättningar sättas ifråga.

Den europeiska splittringen blottas nu lika tydligt som inför kriget i Irak och följer i huvudsak samma skiljelinjer mellan det gamla och nya Europa. I det gamla Europa överväger hänsynen till Rysslands roll som en ofrånkomlig partner i internationell politik. Inget viktigt problem kan lösas utan Ryssland, heter det. I det nya Europa överväger perspektivet med Ryssland som hotfull granne med självpåtagen rätt att lägga sig i sitt ”nära utland”.

I båda perspektiven finns föreställningen att Europa kan påverka Ryssland och Europas låtsasstrategi för Rysslandspolitiken har varit en misslyckad kompromiss mellan samarbete och konfrontation. Ingetdera verkar påverka Ryssland, men misslyckandet beror väsentligen på att Europas ledare inte förmått uppträda eniga utan öppnat möjligheter för Putin att spela ut dem mot varandra, att ”söndra och härska”. En första grundläggande lärdom av lektionen i Kaukasus är alltså kravet på enighet inom Europas politiska ledarskap. Det borde vara en huvuduppgift för EU:s ordförande, president Nicolas Sarkozy, att övervinna söndringen.

En andra lärdom formulerades häromdagen brutalt i tyska Die Welt: Nato är en papperstiger. Delvis på grund av det splittrade Europa, men framför allt på grund av att även USA saknar en strategi gentemot putiniseringen. När Sarkozy kan demonstrera mer faktisk handlingskraft än president Bush så betyder det att Nato håller på att bli marginaliserat, en ”quantité négligeable”. Reaktionen på maktdemonstrationen i Kaukasus blev lite halvhjärtade retoriska maningar. ”Tomma ord”, som Dimitri Rogozin, Rysslands Nato-ambassadör föraktfullt kommenterade det.

Bokstavskombinationen Nato är densamma som under kalla kriget och fördragets ömsesidiga förpliktelser är oförändrade, inbegripet den berömda artikel fem. Men de mentala och militära förutsättningarna tycks hålla på att förändras. USA:s vilja och förmåga att låta sina soldater gå i döden för européernas skull verkar idag betydligt mer begränsade.

Om så är fallet väcker det obehagliga frågor inom Europa. För hur ser den mentala och militära beredskapen ut bland européerna själva? Voilà, en andra huvuduppgift att besvara under hösten! Låtsas- leken är slut.

Värd att läsa:

EU plan: The rise and rise of the securocrats :: Bruno Waterfield in Brussels

Forget the eurocrat. It is the securocrat, a hybrid
national-European Union breed of official, you should be really worried
about.

At home and abroad – the securocrats are watching

The EU ”future group” report leaked in the newspaper on Thursday, read the source document here, is very significant. It is also well covered by the Guardian’s Ian Traynor.

This text – particularly through via the creation of a EU-US common
security area by 2014 and ”convergence” on surveillance and data
gathering – redefines ”home affairs” as a matter of EU internal
security. Britain is in the vanguard of this agenda and the rise and
rise of the securocracy.

These proposals, which will form the EU’s work plan on security between 2010 and 2014, are currently classified as limité
- meaning the report, ”European Home Affairs in an open world”, can
only, officially anyway, be read by diplomats and civil servants.

The report has a high official status. It has been drawn up by
Germany, Portugal, Slovenia, France, the Czech Republic and Sweden, the
six countries holding the EU’s six monthly rotating presidency between
beginning 2007 and the end of 2009.

The European Commission is involved and Baroness Patricia Scotland,
the Attorney General for England and Wales, has been involved as an
”observer” in the group’s discussions. It was discussed by EU justice
ministers twice last month.

The document illustrates how the same trends that lead to 42 days
detention legislation and ID cards in the UK converge at the European
level to set the EU’s agenda. Security is becoming the EU’s most
important and ideological policy area.

The significance of a common EU and US security area is that it is
preconditioned on an internal security agenda, moreover one that is
realised at the European level and has already sparked a bidding war
for who can get the most information on the movements of Europe’s
citizens.

”By 2014 the European Union should make up its mind with regard to
the political objective to realise a Euro-Atlantic area of cooperation
in the field of freedom, security and justice with the United States.
Furthermore, it deems that Home Affairs issues should be linked with
the Union’s external relations in the political as well as technical
dimensions; this is a major challenge for the internal security of the
European area,” says the report.

This story, here and here,
shows how the UK’s E-Borders system is in the vanguard, it holds data
on 54 million people. The proposals that it potentially clashes with
come from the Commission but have already, effectively, been canned by
national governments in the Council of the EU (the people who are in
the driving seat on all this).

Even the language in the ”future group” report is the same: ”An
‘E-Border’ concept on the basis of current reflections by the
Commission should be established.” I covered the Commission ideas in
February – see here and, later, here. New proposals will be forthcoming later in the year, most likely going the UK way.

The UK is pushing for travel data collected via ticket reservation -
Passenger Name Records or PNR – to be stored from purpose of fighting
”serious crime” (a loose and porous definition) rather than current
proposals to limit it to terrorism and organised crime. Britain, I
understand, it is pushing at an open door here.

I am told that the Commission asked the UK how many terrorists had
been caught by E-Borders – the Home Office spouts the figure of PNR
resulting in 25,000 alerts and involved in 2,100 arrests for offences
including from murder to firearms possession and drugs smuggling.
Answer came there none.

Britain also wants this surveillance to apply to flights within the
EU (it already collects it on domestic flights in UK) as well to rail
and sea. Data will be held on the principle of ”availability” – in
other words if another law enforcer or ”public security organisation”
wants it, it can have it.

There might be some Schengen legal issues here for the rest of the
EU but where there is a will there is a way… The idea, for air
travel, was floated by Franco Frattini, when he was still EU
Commissioner back in February.

The security agenda is a technocrat’s dream. It is based on
assumptions of threat or risk premised by an unconstrained mistrust of
people and daily activity such as travel. In practice, it is about
checks and surveillance. Systems, that spawn their own terminology, and
officialdom, bringing individuals, you and me, into new set of
relationships with the state.

One very important aspect of the report that has not been widely
enough covered is the invention of something called the ”convergence
principle” in terms of surveillance databases and the gathering of
information.

The securocracy – both at the national and EU level – began with
something called ”interoperability”, meaning that the information held
on databases could technically be used or exchanged more widely if
required.

As many privacy and civil liberties campaigners warned, this soon
gave rise to the idea of ”availability”, meaning that the exchange of
any of this information, defined as important for security purposes,
was required.

Now in the latest buzzword we have is ”convergence”. This concept
heralds a new era by standardising European police surveillance
techniques and creating ”tool-pools” of common data gathering systems
to be operated at the EU level.

”The aim of this idea is to bring member states closer not only by
means of standardisation when necessary but also by operational means,”
the report says.

Under the plans the scope of information available to law
enforcement agencies and ”public security organisations” would be
extended from the sharing of existing DNA and fingerprint databases to
include CCTV video footage and material gathered by ”spy drones”.

”As is well-known, the entire area of security technology has
undergone major developments in the past few years. Efforts must be
made to standardise new materials in order to obtain better
interoperability, especially in the areas of video surveillance,
Internet telephony, and police use of unpiloted aircraft. Sharing
certain state-of-the-art materials requiring large investments should
be considered when they do not need to be in continuous use. It appears
that this sector cannot be managed politically by individual Member
States or industrially only by the companies working in this field,”
the report says.

A new era of intrusion, monitoring and demands from officialdom is born.

Statewatch’s Tony Bunyan – this excellent civil liberties group
which monitors European security and justice proposals should be given
every support – on this development.

”The convergence principle is a very big step forward to a European
state. They want to standardise EU policing as well as working much
closely on an operational level.”

”They keep saying the public want security. Actually the public
wants safety. Public safety should not always be defined as security.
Security is the ideology of the state,” he told me.

”There are no privacy rights whatsoever to know or be informed
whether information is held on you. These proposals have been written
by and for security officials.

The security issue poses something of a conundrum for some traditional Eurosceptics. Dan Hannan is wrong
(it might be rare but it does happen). ”What is the point of fretting
about ID cards or 42-day detention when the whole field of justice and
home affairs is passing daily under Brussels jurisdiction?,” he asks.

EU internal security policy is as British as Whitehall or Queen
Anne’s Gate. The British police and Home Office love it. For that
matter it is also as German as Berlin’s Bundesministerium des Innern,
or… (repeat with the EU’s 27 variants).

The fight against authoritarianism begins at home, if it is to mean
anything elsewhere. The sad fact about David Davis’s stand was that it
was successfully ignored/marginalised by the Government and the
Conservatives.

EU internal security policy can only be meaningfully opposed, both
at home and abroad as a civil liberties issue – this included the
European Arrest Warrant. This question is now more important than
defunct left and right, Labour or Tory, politics.

Har den svenska regeringen med moderaterna helt tappat konceptet Har verkligen Beatrice Ask deltagit i att ta fram rapporten Freedom, Security, Privacy – European Home Affairs in an Open World som den beskrivs. Att skapa en europeiskt superpolis med integrerad brottsbekämpning, integrationspolitik, underrättelsetjänst och inte minst para-militära styrkor som ska slå till mot ‘hot’ långt utanför Europas gränser verkar som fria fantasier.

Allt det ska slås samman med USA i ett Euro-Atlantiskt säkerhetssamarbete där miljoner uppgifter som insamlas över Europer ska delas mellan USA och EU.

Om detta inte bara är ett hugskott från en EU arbetsgrupp verkar det vara ett försök att skapa ett Europeiskt homeland security departement. Något som är en idiotisk tanke om man ser hur ineffektivt superbrykratin i HS är i USA. EU behöver inte en gigantisk superpolis sammanslagen med USA.

Det var förövrigt det amerikansk homeland security departementet som Sverige skrev under ett avtal med om teknik och metod utbyte för FRA.

Något som får mig att reagera är citat som det nedan. Uppebarligen ska yttrandefrihet på nätet dras in för det som anses som terrorist propaganda.

The internet ”has become a decisive vector for radicalisation” notes
the report, which urges the EU to make a more proactive use of the
internet with the aim of ”de-radicalisation”.

It says more needs
to be done online to challenge the terrorist message while making it
very clear that terrorist speech leads to further aggression and is not
covered by freedom of speech.

Finns det sedan någon som överhuvudtaget hör talas om SitCen eller det gemensama underättelsesamarbetet från våra Svenska politiker. Sover ministrarna och Eu-parlamentarikerna när det gäller den Europeiska säkerhetsapparat som byggs upp. Varför debatteras inte detta av våra rikspolitiker?

It suggests SitCen – the EU’s joint situation centre – which is
responsible for monitoring crisis regions, terrorism and providing the
council of ministers with intelligence-based assessments on counter
terrorism may play a role.

Civil liberties groups such as
Statewatch have in the past expressed concern about a lack of
accountability regarding the operation of SitCen and the wider
development of the EU’s role in security and intelligence matters.

Rapporten ska tydligen om författarna får som de vill lägga grunden för utvecklingen av den gememsamma anti-terrorism politiken fram till 2014

Är det möjligen dags att protestera nu innan besluten blir verklighet?

http://www.irishtimes.com/newspaper/world/2008/0709/1215537641427.html

Secret EU security draft risks uproar with call to pool policing and give US personal data | World news | The Guardian

The 53-page report drafted by the Future Group of interior and justice ministers from six EU member states – Germany, France, Sweden, Portugal, Slovenia, and the Czech Republic -argues Europe will need to integrate much of its policing, intelligence-gathering, and policy-making if it is to tackle terrorism, organised crime, and legal and illegal immigration.

The report, seen by the Guardian, was submitted to EU governments last month following 18 months of work. The group, which also includes senior officials from the European Commission, was established by Germany last year and charged with drafting a blueprint for security and justice policy over the next five years.

Baroness Scotland, the UK attorney general, had observer status with the group to assess the implications for Britain, whose legal system, unlike continental Europe, is based on the common law.

The group’s controversial proposals are certain to trigger major disputes, not least its calls for Europe to create an expeditionary corps of armed gendarmerie for paramilitary intervention overseas.

The report said the EU would fail to beat terrorism unless it developed a full partnership with Washington, a process currently pushing ahead in fits and starts.

”The EU should make up its mind with regard to the political objective of achieving a Euro-Atlantic area of cooperation with the United States in the field of freedom, security and justice,” it said.

Such a pact, which should be finalised by 2014 at the latest, would entail the transfer of vast volumes of information on European citizens and travellers to the US authorities. Negotiations have long been under way to agree such a pact, but have been bedevilled by divergences in privacy law and data protection regimes.

The US is already demanding that EU countries sign up for a battery of security measures on transatlantic flights and the supply of personal information on passengers if they are to enjoy visa-free travel to the US. Under one such accord struck in March between Washington and Berlin, the Germans are to make DNA and biometric information on travellers available.

The European Commission and the US homeland security department are also trying to iron out discrepancies in privacy laws to allow the wholesale exchange of data. The aim is to reach a binding international agreement this year or next.

Last month the American Civil Liberties Union wrote to MEPs pressing Brussels to reject US pressure because the US is ”a country that, in privacy terms, is all but lawless … US privacy laws are weak. They offer little protection to citizens and virtually none to non-citizens.”

While urging a comprehensive transatlantic electronic pact, the Future Group focuses mainly on boosting police cooperation and integration between EU states, policies which would reinforce the powers of European agencies and institutions bearing acronyms such as Europol, Eurojust, Frontex, and Sitcen and perhaps see new agencies established to deal with security and intelligence operations.

Several member states, not least Britain, will have deep qualms about the proposals, with the British likely to balk at automatic pooling of national intelligence.

Anti-terrorist campaigns can only be effective if ”maximum information flow between [EU] member states is guaranteed,” the report said. ”Relevant security-related information should be available to all security authorities in the member states.” It said ”networks of anti-terrorist centres” was a possible solution.

While cooperation between national police forces in the EU was advancing, the report conceded that the sharing of espionage and intelligence material was a ”considerable challenge” as it clashed with the ”principle of confidentiality” that is the basis for successful exchanges.

The report calls for a bigger role for ”Sitcen” in coordinating intelligence sharing. Sitcen, or the Joint Situation Centre, is a shadowy intelligence body based in Brussels which started as a foreign policy tool supplying analysis on international crises to Javier Solana, the EU foreign policy chief, but which now focuses on counter-terrorism and internal security policy.

Med tanke på det svenska och europeiska engagemanget för Georgien och dess amerikanska klient är det av intresse att se hur Ryssland fortsätter öka trycket på regionen. När kommer en självständighetsförklaring likt Kosovo? Som vanligt handlar det om en energipolitik förstås.

Tensions High in Moscow – The Washington Note

I’ve just returned from an epic trip in Russia, Central Asia and China to find this — a tentative plan by Gazprom to build a direct pipeline from Russia to Abkhazia, a breakaway region in Georgia that is currently the major wedge between Russia and Georgia.

Russia seems to be deliberately stoking the flames. When I lived in Moscow years ago, eating inexpensive Georgian food was one of my favorite things to do. A few weeks ago I spent three days in Moscow and learned that there is no such thing anymore as inexpensive Georgian food. Certainly, the weak dollar and ever-increasing cost of living have much to do with this, but that’s not all. Georgian cafe proprietors are apparently raising their prices so they will have the means to leave the city on a moment’s notice when the hostilities between Russia and Georgia inevitably begin. I’m getting this from only a couple of sources off the record and I myself am not so certain that war is inevitable, but I’m told that this does represent the general perception — among Russians, Georgians and expats alike — in Moscow.

Oroande ryska steg i Georgien « Alla Dessa Dagar

….har vi nu återupptagit diskussionen om den snabbt förvärrade situationen kring Abchazien.

Ryssland har ju i dag förkunnat att de sänder ytterligare ca 1 300 soldater till detta georgiska område – formellt under förevändning att de skall vara del av en fredsbevarande styrka.

Men efter deras administrativa åtgärder den 16 april och operationen med MiG-29 den 20 april är det ju alldeles uppenbart att detta är en del av en snabb och oroande eskalering av ryska åtgärder för att kontrollera detta område.

Vi är nu i en påtagligt farlig situation med det ena nya steget efter det andra. Och då är det viktigt också med en europeisk reaktion.