Claeskrantz.se

Det borde inte vara något nytt med fattig ensamma mammor. Som rapport beskriver ovan har antalet mammor i relativ fattigdom tredubblats sedan 2003. Eller med andra ord det är en utveckling som pågått en lång tid. En del av det moderaterna en gång beskrev som utanförskapet består av just ensamma kvinnor.  En del av dessa kvinnor har deltids arbete medan andra är helt försörjda av a-kassa eller socialbidrag. Gemensamt är att de är ensamma försörjare av en familj.

Symptomatiskt för hur den svenska välfärden ser ut är att det återigen är svenska kyrkan som även här får träda in medan den välbeställda medelklassen i Sverige är upptagen av att debattera städavdrag och hur kvinnor bäst ska få tillträda till högre maktpositioner. Vilket i säg inte är något fel men alla borde få följa med på den resan. I ett rättvist sverige för alla svenskar. Oavsett om de är kvinnor, män, fattiga eller rik, nya eller gamla svenskar.

Var fjärde ensam mamma är fattig – rapport | svt.se
Svenska kyrkan bekräftar bilden av att de ensamstående mammorna är en allt mer utsatt grupp. Varje dag får kyrkan besök av mammor som behöver hjälp med pengar och mat.

En av besökarna är Madeleine Lindström som på nytt kommer till Svenska kyrkan i Helsingborg. Som ensamstående mamma till ett sjuårigt barn har hon svårt att få ekonomin att gå ihop. Från kyrkan har hon ibland fått hjälp med pengar och någon gång matpaket.

-Det är tufft. Det blir ju inget över. Du vill ju vara en bra mamma och skämma bort ditt barn, göra saker och åka på semester, säger Madeleine Lindström.

Och från kyrkans sida säger man att det är många ensamma mammor som börjat söka hjälp här.

Mindre än 60 procent av medianlönen
Enligt undersökningen lever var fjärde ensam mamma i så kallad relativ fattigdom, vilket innebär att man lever på mindre än 60 procent av medianinkomsten. Sedan år 2003 har antalet mammor i relativ fattigdom nästan tredubblats.

GP skriver  att det var mycket prat och liten verkstad d.v.s brist på förslag och konkreta åtgärder i den folkhälsopolitiska konferens som Västra Götalandsregionen anordnande.

Knappast förvånande.

Det finns en skriande brist på både visioner och konkreta idéer hos alla politiska partier när det gäller den svenska fattigdomen och det 2/3 dels samhälle vi idag lever i.

Troligen därför att ytterst få av de beslutsfattande eller den akademiska elit som studerar fattigdom har någon personlig egen erfarenhet eller kontakt med verkligheten hos den fattig tredjedelen.

Den moderata alliansens svar på det svenska ekonomiska och social utanförskapet var att ställa hårdare krav och försämra levnadsvillkoren.  Det fattiga måste kontrolleras och styras.

Främst socialdemokraterna och vänsterpartiet är har fokuserat på att administrera det kvarvarande skyddsnätet utan att för den skull ha några visioner om hur ett faktiskt utanförskap ska brytas.

10 procent av alla barn i Sverige växer upp i fattiga familjer. De har inte andra barns möjligheter, från semesterresor till den där jackan som alla andra har. Och vi vet alltså att dessa fattiga barn kommer att växa upp och bli sjukare än andra vuxna och få ett kortare liv.

Vad gör vi åt detta – konkret, här och nu? Den frågan borde en folkhälsokonferens ägna sig åt. Och nästa talare, Ann-Marie Olhede kom åtminstone lite närmare verkligheten. Hon är tandvårdschef i Västra Götaland och kunde med statistik visa att barn i fattiga områden har fler hål i tänderna än barn i mera välmående områden.

Olhedes slutsats att mer pengar till barntandvård måste satsas i tandvårdsdistrikt där barnen har fler hål i tänderna finns inget att invända mot.

Mycket prat, lite verkstad – Ledare – www.gp.se

Som Veronica Palm skriver drabbar föräldrars fattigdom barnen hårdast. Att det är familjeförsörjare som utförsäkras av alliansens verkar många missat totalt när de talar om bidragsfuskare eller överutnyttjande av socialförsäkringarna.

Likadant drabbar den moderata alliansregerings försvårande för många grupper att komma in i a-kassan fattighushåll hårt.

Det har helt enkelt blivit mycket hårdare att vara fattig i moderaternas Sverige. Helt avsiktligt i enlighet med den arbetslinje alliansen van valet 2006 med.

Bloggat:
Till vissa kommer jultomten…, Aktuella nyheter!

Redan för några år sedan slog Rädda barnen larm om att Sverige hade en kvarts miljon fattiga barn – sedan dess har lågkonjunkturen dragit in i vårt land, klyftorna har vidgats och gjort att ännu fler familjer, ännu fler barn, i dag lever med minimala marginaler.

I Sverige stiger arbetslösheten, den generella välfärden har urholkats och sjuka människor kastas ut ur sjukförsäkringen.

Socialbidragen ökade under 2009 med 20 procent och 578 barn blev tillsammans med sina familjer vräkta från sina hem.
I Astrid Lindgrens ”Madickens jul” säger den lilla flickan Mattis: ”Jultomten kommer bara till de rika, aldrig till oss.” Och berättar stolt för Madicken att ”Vi har fått en skinka från fattigvården, akta’re vad den är god.” ­Madicken konstaterar sakligt på barns vis att till vissa kommer jultomten, till andra bara fattigvården.

Det är en bild av Sverige i början av förra seklet, och det skulle kunna vara en bild av hur de drygt 229 000 barn känner som i dag benämns som fattiga i Sverige. Visst är det mesta betydligt mycket bättre i dag jämfört med i Astrid Lindgrens barndom. Allt fler har fått del av folkhemmets tillväxt och välfärd.

Skolstarten en fasa för de fattiga barnen | Samhälle | Debattämnen | Debatt | Aftonbladet

Är det det verkligen det Sverige vi vill ha där kyrkans matkassar blir alternativet för sjuka, arbetslösa och många andra i moderaternas nya fattig Sverige. 

Det är den moderata arbetslinjen vi ser i praktiken nu i och med att hela socialförsäkringssystemet görs om till ett grundtrygghetssystem. Det var ju moraliskt fel att arbetslösa, sjuka och så vidare skulle leva på ‘bidrag’ istället för att arbeta. Så hette det i  valrörelsen 2006. Därför skulle lägre eller indragna ersättningar uppmuntra viljan att arbeta,

Så stod det ju skrivet i de ekonomiska teoriböcker och rapporter Anders Borg och Fredrik Reinfeldt baserade sin poltik på.

Utanförskapet skulle besegras genom morot och piska där jobbskatteavdraget för arbetsinkomster var moroten.

Nu blev det inte så. Istället växer köerna hos socialkontor och kyrkor med de nya Reinfeldt fattiga. De som slängts ut från de sociala trygghetssystemen eller vars ersättning minskats drastiskt.

I dagens Sverige borde definitionen för fattigdom vara riksnormen för socialbidrag där man kommit fram till att en ensam mamma bara behöver äta för 53 kronor om dagen.

Vi befinner oss i Södra innerstaden i Malmö, en av Sveriges fattigaste stadsdelar. Här lever hälften av barnen i fattigdom. Många mammor har socialbidrag och får klara sig på riksnormen. Då kan man inte äta för mer än 53 kronor om dagen.

Klockan är nio på morgonen och det är fullsatt i församlingshemmet. I år räknar Mariakyrkan med att dela ut närmare tusen matpaket.

Kyrkans mat – Leilas räddning | Wendela | Aftonbladet

Är det inte det ultimata utanförskapet att som allt fler tvingas till i takt med att neddragningarna och den ökade arbetslösheten att leva på välgörenhet? 

Det är människor som blivit arbetslösa, hamnat i tragedier och inte kunnat ta sig upp eller blivit urknuffade ur försäkringskassan. Det är sköra människor, säger Karin Österby.

Församlingen hjälper till med mat, kläder och stöd.

– Det jag tycker är mest beklämmande är att det är många ensamstående mammor som söker hjälp. De är redan så utsatta, säger Karin Österby.

I Malmö märker Mariakyrkan också av att allt fler människor har det dåligt ställt. Bara i år räknar kyrkan med att dela ut runt tusen matpaket till behövande och allt fler ensamma mammor vänder sig även till kyrkan.

Delar ut mat

Två gånger i veckan delar Frälsningsarmén vid Hornstull i Stockholm ut matkassar med matvaror som bröd, makaroner, korv, vita bönor och pasta.

Sedan förra månaden har utdelningen av matkassarna nästan fördubblats.

– Det är allt fler som söker hjälp hos oss, det har varit fullt här flera gånger. Förutom hemlösa är det även ”vanliga medborgare” som kommer för att få hjälp. Det är äldre människor och ensamstående föräldrar, säger Ingela Hedberg.

Kan inte betala hyran

– Folk har det svårt att gå runt i dag. Pensionärer kommer hit för de har inte råd att handla frukost själva, säger hon.

Till Stockholms stadsmission är det allt fler oroliga människor som hör av sig: många befinner sig i riskzonen för att bli hemlösa.

– Dels drabbas de som redan är hemlösa hårt av tiderna och de besparingar som görs i samhället. Jag får ta emot samtal från folk som haft boende länge och nu börjat få problem med hyran, säger Mija Bergman vid Stockholms stadsmission.

Kyrkans mat – Leilas räddning

Allt fler ber om hjälp – för att få mat på bordet | Nyheter | Aftonbladet

Det är värt att påpekas att det är alliansen som är ansvarig för a-kassans villkor och utformning. Det är alliansens som är ansvarig för försäkringskassans organisation och utformning. Det är den moderatledda alliansen som bestämt att det ska vara svårare för folk att ‘leva på bidrag’.

Genom hårdare krav på ‘de som väljer att leva på bidrag’ skulle dessa bidragstagare ‘uppmuntras’ att börja arbeta i stället. För alla väljer ju att vara arbetslösa, sjuka eller en icke arbetande pensionär. 

Det kallades arbetslinjen i valet 2006.

För många har den arbetslinjen gått direkt till frälsningsarmen visar det sig nu. Eller socialkontoren även om många undviker dessa. Det är inte är förvånande nyheter för de som lever i den andra verklighet som Fredrik Reinfeldt med flera under åren sedan gjort 100 utflykter till. 

”Fortsatt förnyelse”. Orden lyste i ljusblått över en nedsläckt konsertsal i Gävle hösten 2007. I ljuset framme på scenen stod Per Schlingmann, Moderaternas partisekreterare.

– Man måste som politiskt parti våga göra utflykter i väljarnas verklighet. Det är så vi vinner deras förtroende, sa Schlingmann.

Stämman var över och de nya Moderaterna hade försvarat arbetsrätten, sagt ja till homosexuellas rätt att gifta sig och nej till sänkt bensinskatt.

Möta väljarna

Nu skulle man fortsätta, ut och möta väljarna, locka fler kvinnor, fler invandrare, fler förskollärare och undersköterskor till sig. Per Schlingmann var stenhård.

– När vallokalerna stänger efter valet 2010 – då ska vi stupa.

Då i Gävle var det tre långa år kvar, nu återstår drygt ett. I morgon börjar Moderaternas sista partistämma innan riksdagsvalet nästa år. Vård, jobb, skola, klimat och invandring är i fokus. Här är några av partistyrelsens förslag som ska debatteras under fyra dagar i Västerås

Längre dagar – och mer matte | Nyheter | Aftonbladet

Köerna till frälsningsarmen är en del av den moderata förnyelsen av Sverige precis som rekordpriserna på lyxvaror och exklusiva bostadsrätter är en del av den moderata förnyelsen.

Den moderata alliansen sänkte skatterna med 100 miljarder för de i medelklassen som har arbete och allra mest för de svenska höginkomsttagarna. Om nu någon kommer ihåg den omgjorda fastighetsskatten eller den borttagna förmögenhetsskatten som skulle locka miljardärer till Sverige. Sveriges miljardärer och miljonärer som hittat sitt nya skatte paradis.

Välkommen till det nya Sverige där 2/3 aldrig haft det bättre.   Och om 70% av svenska folket har det bra vem bryr sig om resten i det nya moderata folkhemmet? 

Den ekonomiska krisen och inte minst a-kassans långa handläggningstider slår hårt mot många människor. I dag tvingas även ungdomar att söka hjälp av välgörenhetsorganisationer för att få mat på bordet. Många av dem som söker är mellan 20 och 25 år.
– Man blir förvånad. Och de känner sig så otroligt handfallna, säger Karin Österby, diakon i Svenska kyrkan, Hässelby församling.
I Hässelby församling har man bara det senaste halvåret märkt av en kraftig ökning av personer som behöver hjälp.
– Det är alltifrån de som haft arbete, blivit arbetslösa och hamnat i en krissituation till personer som knuffats ur Försäkringskassan med deras nya hårdare regler. Det är väldigt många ensamstående som har det tufft, säger Karin Österby,
Varje vecka delar Frälsningsarmén i Hornstull i Stockholm ut matkassar med basala varor som bröd, tonfisk, vita bönor, nudlar och köttbullar, utdelningen har närmare fördubblats bara under september månad.
– Det är även andra grupper än hemlösa. Det är en del barnfamiljer som har det tomt i skafferiet och det har gått åt mycket, säger Lauri Korhonen, föreståndare på Frälsningsarmén i Hornstull i Stockholm.

Metro – Unga tvingas till kyrkan för att få mat

Martin Mobergs inlägg nedan kan vara värt att läsa in sin helhet här. Det handlar om återigen är det kyrkan som får träda in som den sista utvägen för desperata människor. Detta när den svenska välfärden allt mer blir en välfärd för medelklassen.

….enligt Församlingsförbundets utvecklingschef Per Westberg, är diakonerna väl rustade att ta sig an uppgiften som han uttrycker sig i en artikel i Kyrkans Tidning. Men det efterlyses nu från fler håll en form av mall, som diakonerna kan förhålla sig till och i t ex Caroli församling i Borås använder man sig av socialens normregelverk. Men trenden är ändå tydlig, för oavsett om man hittar ett riksomfattande eller stiftsomfattande regelverk eller inte för hur diakonerna ska handha ansökningar om hjälp från oftast mycket utsatta och desperata människor, som slagits ut från samhällets allt grovmaskigare skyddsnät, kvarstår grundproblemet.

Martin Mobergs blogg: När det är riktigt knalt i kassan….

Tydligen har expressens  artikelserie provocerat många främst borgerliga debattörer. Det som provocerar handlar inte om missbrukaren, uteliggaren eller svenska varianterna på de amerikanska projects i våra förorter. Det handlar som expressens chefredaktör skriver nedan om att inte ha råd. Detta trots att man i många fall har hel eller deltids arbetsinkomster. Eller med andra ord arbetande fattiga. 

…..det finns också en annan sorts fattigdom — och den är kanske än mer provocerande för medelklassen i allmänhet och vissa intellektuella debattörer i synnerhet.
   Att inte ha råd med presenter när sonen ska gå på födelsedagskalas.
   Att inte ha råd att betala till dotterns klassinsamling.
   Att inte ha råd med nya glasögon till dina barn när de behöver det.
   Nej, det är inte som i Afrika. Men, ja, det är också fattigdom.
   Och Expressen kommer att fortsätta skriva om den.

Thomas Mattsson – Bloggen om Expressen

Arbetande fattiga är väl ett relativt nygammalt fenomen även om forskare har varnat för  för ett svenskt 2/3 dels samhälle ganska länge.

Jag skrev vid något tillfälle ett blogginlägg som hette välkommen till 50-talet. Vad jag bland annat menade med det är att Sverige är nu tillbaka där vi var i  början av 50-talet före den stora expansionen av vällfärdsstaten. Det var före min tid men de som var med kan komma ihåg fattigfamiljerna i skolan med sina likartade kläder från fattigvården, bostadsbristen och trångboddhet. Låga löner och dåliga arbetstider där begrepp som semester utanför den egna bostaden var omöjligt om det inte handlade om kollo eller semesterbyar ordnande av fack eller i en del fall företag. 

Vad det handlar om i dagens Sverige är precis som precis som Katrine Kielos om vilket samhälle vi vill ha. Om rättvisa och jämlikhet som värdering.

Något som slår mig mer är att inga svenska partier idag pratar om detta. Var finns socialdemokratern eller för den delen LO?

Eller för den delen det partiprogram som aktivt vill kämpa för att minska klyftorna i dagens Sverige.

För socialdemokratiska förtroendevalda och LOs ombudsmän ser väl de ökande skillnaderna?

Nu borde väl dessa saker inte stå emot varandra. Det borde inte handla om vem det är ”mest synd om”, utan om vilket samhälle vi vill leva i. Är det rätt att en kvinna som uppfostrar två barn ensam och arbetar med att ta hand om gamla i hemtjänsten ska ha så små marginaler? Är det rimligt att en familj med barn lever med halva livet nerpackat i kartonger i hallen eftersom de ständigt flyttar mellan olika andrahandslägenheter?

Det är givetvis inte jämförbart med situationen för de hemlösa i Sverige. Kanske bör det inte kallas för fattigdom. Men är det rätt? Och framförallt: skulle det kunna vara annorlunda?

Precis som Johannes Forssberg påpekade på Expressens ledarsida (08/02) är fattigdom inte bara ljudet av en hungrig mage utan även något som oundvikligen växer ur klyftor mellan människor.

Vi vet att klass och ohälsa följs åt. Lågutbildade och människor födda utanför EU har högre dödlighet i hjärtinfarkt och stroke än andra. Bostäder, inkomst och sjukdom flätas samman på ett skrämmande vis och har barn som växer upp i dessa familjer verkligen samma chanser som andra? Vi vet att det inte är så. Är det rätt?

Katrine Kielos: Vem som är fattigast är inte det viktigaste | Katrine Kielos | Ledarkrönika | Ledare | Aftonbladet

Jag ser att Gert Gelotte i sin GP-krönika tycks mena att eftersom allt inte är så eländigt som det var i 20-talets Sverige situationen för dagens svenska underklass inte kan vara är så dålig. Vilket väl är lite som att jämföra äpplen och päron?

Situationen i dagens Sverige kan knappast jämföras med 1920-talet Sverige men negligera inte att dagens samhälle har uppenbara social och ekonomiska problem. Och allt mer glider isär socialt och ekonomiskt.

Vad tror Ger Gelotte de sociala konsekvenserna är för arbetslösa hushåll med halverad a-kassa?

För de över 60000 som förpassats in i jobb och utvecklingsgarantin grundtrygghet med i många fall 7010 kr i månaden att leva på?

För de 11000 hushåll i Göteborg som varje månad får sina utgifter granskade och får motivera varför de ska vara berättigade till nya glasögon eller att gå till tandläkaren. Och som väl alla vet inte får ha några ekonomsiska tillgångar för att de ska vara berättigade till socialbidrag-

För den 1/3 av alla svenska hushåll som trots arbete inte kan kan få sina inkomster att räcka månaden ut?

Eller alla de som nu utförsäkras från sjukförsäkringen i tysthet. Även om de inte behöver stå med en spade och gräva vägar, som det förresten redan finns kvalificerad byggpersonal till, innebär inte att det inte finns fattigdom och elände i Sverige. Några berättelser från Aftonbladet debatt nedan.

Jag har inte råd att äta varje dag | Debatt | Aftonbladet

Ibland skippar jag att äta. Jag äter varannan vecka när jag har barnen hos mig. De övriga veckorna äter jag minimalt för att stilla värsta hungern. Inga lagade mål mat. Följden har blivit att jag drabbats av bristsjukdomar som jag nu får behandling mot.

Jag vet inte varifrån jag ska få pengar till hyran. Jag och mina barn är med snabb fart på väg in i fattigdomen. Jag ser ingen rätsida på vår situation. Socialen har ingenting att bidra med.

Jag vill inte leva på bidrag, jag riktigt längtar efter att få jobba igen. Men både mitt psyke och min kropp är totalt utslagna och jag får ingen hjälp någonstans. Jag får klara mig själv . Vänder man sig till någon myndighet ställer de sådana krav som gör att jag mår ännu sämre.

Tänk om regeringen kunde tänka om! I stället för att sparka på folk och sparka ut dem i arbetslivet när de inte är redo för det. Om regeringens underhuggare till myndigheter hade förmågan att göra handlingsplaner som passar dem som ska tillbaka till arbetslivet tror jag att många fler hade en chans att lyckas. Jag har varit och provjobbat två gånger, men det var alldeles för tidigt för att det skulle fungera. Mina misslyckanden stärker mig inte och ger mig inte bättre självförtroende.

Jag hade tidigare ett bra jobb med en bra lön. Men när livet rasade och jag blev sjuk fanns inte backupen och inte möjligheten att återhämta sig för att komma tillbaka till arbetslivet. I stället finns kraven, och krav gör många människor ännu sjukare.

”Jag har inte råd att betala elen” | Debatt | Aftonbladet

Hej Mona!

Jag undrar om du egentligen vet hur det står till i konungariket Sverige i dag?

Här sitter jag, i fotogenlyktans och en ficklampas sken, en 58-årig fyrabarnsfar, med tre stycken utflugna och sladdungen, snart 15 år, kvar hemma. Nåväl, det var inte detta jag tänkte skriva till dig om.
Anledningen till mitt öppna brev och att jag måste skriva i skenet från en fotogen- och ficklampa beror på att Vattenfall stängde av hushållselen den 3 september cirka 08.30 på grund av obetalda elräkningar. Det var snabba ryck, må du tro, meddelandet om avstängningen kom med posten tre timmar senare, är det inte lustigt så säg.

Det är självklart att alla måste betala sina räkningar, men på grund av sjukdom de senaste fem åren har vi haft svårt att bygga upp den av Wibble varmt rekommenderade bufferten.

Min fru arbetar som svinskötare på en stor gård i närheten och tog omedelbart kontakt med individ- och familjeomsorgen i kommunen, men de kände också redan till avstängningen. Så vi var väl egentligen de enda som blev ordentligt överraskade.

Lilla frugan fick hämta en blankett vi skulle fylla i för att redogöra för vår ekonomiska situation, vilken inte kan vara någon hemlighet för sociala, då vi sökte akut hjälp oktober 2003 då jag drabbades av hjärtinfarkt och stentopererades akut vid Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Vi fick ingen hjälp då, och får väl ingen nu heller. Systemet verkar så fiffigt uppbyggt med otaliga moment 22-situationer, så troligen orkar väl snart inte ens den mest inbitne bidragsfuskaren ta sig igenom systemet med lyckat resultat, och definitivt inte människor i kris och i behov av hjälp.

Så nu sitter jag här, hjärtopererad 2003, en lindrig stroke i oktober 2007 och som grädde på moset (hihi) sommaren 2008 diagnos diabetes typ 2, så prognosen för ett långt och lyckligt liv är väl inte särskilt god längre.

Jag kan inte gå och lägga mig heller, på grund av oro över brandrisken och hur det ska bli med skulden till Vattenfall.

Vi måste ha två fotogenlampor igång nattetid, en i flickans rum och en i trappen ned, så man ser att gå ut och pinka. Problemet med att få elen avstängd här på vischan, är att varken toalett, varm- eller kallvatten eller tvättmaskin och torktumlare fungerar. Nåja, vi ska väl inte klaga, värme i huset och matlagningen klarar vi med en vedeldad spispanna, det värsta var att behöva kasta all mat i kylskåpet och frysen.

Men i morgon ska vi försöka sätta in dörrarna i vår nästan färdiga renoverade jordkällare. Kan vi sedan bara få tag i några tättslutande kärl, behöver vi antagligen inte dela med oss allt för mycket med råttorna heller.

Vi tillhör den ökande delen ”nyfattiga”, för närvarande cirka 700 000 människor i Sverige. Familjen lever på existensminimum fastställt av kronofogden, 16 500 kronor i månaden, två vuxna och en tonårsdotter. Hälften av inkomsten kommer från försäkringskassan, så varje år får vi cirka 4 000 kronor var i restskatt, för om rätt skatt drogs skulle vi troligen inte överleva.

Den stora skillnaden mot 1920 är väl att dagens svenska fattigdom inte syns utåt. Det är tvärtom den största social skam som finns i dagens Sverige att vara fattig.  arbetslösa att de ska acceptera vilket arbete som helst, var som helst i Sverige. Till nästan vilka löner om helst. Hittills har inte arbetsförmedlingen och alliansregeringen krävt att de arbetslösa ska accepter löner under vad som officiellt är existensminimum i Sverige. Men lönesänkningar ska den arbetslösa acceptera.

19920-talet var en extrem kris i Sverige men fattigsverige försvann inte förrän långt in på 1960-talet.  Och är nu tillbaka för en stor grupp svenskar.

Sen ser verkligheten helt annorlunda ut för de svenskar som är medel-hög inkomsttagare. I det alternativa Sverige har man aldrig haft det bättre. 

Det är det delade Sverige som många i den svenska medelklassen tycks ha så svårt att se. Från alla partier.

Sen kan man undra över undersökningar som Aftonbladets ovan i dess serie om fattigdom. Vad vet de om röstade ja till om folk som inte har råd att äta? Inte kan det väl finns svält i sverige…. 

Uppdatering:
Som av en händelse inledder expressen en artikel serie om barnfattigdomen i Sverige.  ”Värst är när folk tycker synd om en” vilket får en omedelbar reaktion från DNs ledarsida. Tydligen är tanken att dett skulle finnas fattigdom oerhört provocerande får många. Precis som med Aftonbladets fattigblogg blir många människor oerhört arga. På människor som vågar vara fattiga och berätta om det.  Hur vågar de dröma om att resa, kunna köpa kläder och skor som inte kommer från billigast möjlig källa. Varför har de så många barn. Och varför vill de inte arbeta utan hellre leva på bidrag.

Och förstås det vanliga argumentet om att eftersom Sverige inte är ett u-land går det inte att tala om fattigdom i Sverige.

Argumenteten är förstå välbekanta.  Redan för 100 år sedan sades det att fattiga var lata, arbetsovilliga, hade för många barn och bara det tog sig i kragen och började arbeta skulle allt lösa sig.  Ronald Reagan pratade en gång om välfärdsdrottningar i en kampanj för att skära ner på det amerikanska ‘great society’ 

Mer i media:
Lotta Gröning: Politikerna låtsas att fattigdomen inte existerar;,

Bloggat:
Mad World, Maria Byström, Sagor från livbåten, Johan Ingerö, Badlands Hyena, Motpol, Monica Green(s) blogg, Thomas Mattsson, Veronica Palm, jj.n och Nattportierens liv

Häromdagen anlände Statistiska Centralbyråns arbetskraftsundersökning för juni månad. SCB meddelade att 503 000 personer var öppet arbetslösa. Det motsvarar 9,8 procent av arbetskraften. Arbetslösheten närmar sig 10 procent. Det är svettigt.
Men så läser jag lite noggrannare. I juni i år låg alltså arbetslösheten på 9,8 procent. För ett år sedan var arbetslösheten 8,1 procent. På ett år har den värsta ekonomiska krisen sedan 30-talet spätt på den öppna arbetslösheten med 1,7 procentenheter eller med 87 000 personer, från 416 000 till 503 000 öppet arbetslösa. Det är illa, men långt ifrån någon nationell katastrof.
[…]
En av mina vänner, Karl-Erik Svartberg från Partille och Hunnebostrand, träffade jag redan som skolpojke. Karl-Erik var då nybliven lärare, en av de allra bästa jag stött på. Han blev riksdagsman för socialdemokraterna och jag politisk reporter. Vi träffades då och då i riksdagshuset. En dag pekade Karl-Erik upp mot de dockor i granit som är en del av balustraden på riksdagshuset tak och som ersatt de vittrade originalen i sandsten.
- De höggs av arbetslösa stenarbetare i Hunnebostrand. Men kraven var hårda. Det tog en vecka att hugga en docka. Stämde sedan inte måtten blev det inga pengar.
Och stämde måtten var lönen usel. För att inte chansen till ett AK-arbete skulle locka någon att inte söka ett ordinarie jobb sattes betalningen under lägsta lön på orten. Tron att arbetslösa måste känna av piskan för att inte slöa till är inte ny.
SCB:s arbetskraftsundersökning är förvisso dyster läsning. Men statistiken berättar också något som är mycket bra – att vi sedan 30-talet byggt ett samhälle som är oändligt mycket robustare. För när vi jämför dagens kris med 30-talets och förfäras över likheten, så jämför vi ekonomiska tal.
Ser vi i stället till de sociala konsekvenserna finns ingen jämförelse alls. Ingen måste stå med spade i ett vattenfyllt dike för att slippa se familjen svälta – i varje fall inte som ett resultat av den ekonomiska krisen.
Dagens svenska underklass är inte arbetslösa med a-kassa. Kanske inte ens arbetslösa utan a-kassa, även om den som tvingas leva på försörjningsstödets 3 680 kronor i månaden verkligen kan kallas fattig.
På samhällets nedre botten lever i stället ett okänt antal tusen papperslösa. Utan rättigheter tvingas de acceptera vilket arbete som helst till vilken lön som helst – oavsett om det råder högkonjunktur eller lågkonjunktur.

Krönikan 29/7: Värsta krisensedan 30-talet – Ledare – Göteborgs-Posten

Eftersom jag är en elak cyniker misstänker jag att det avgörande argumentet för att låta reporter leva på socialbidragsnormen under en månad och skriva en blogg att det var kostnadseffektivt för Aftonbladet. I alla fall jämfört att sätta en grupp reportrar att gå igenom, intervjua och sammanställa reportage från verkligheten. I Aftonbladets blogg kan ju också berörda själva skriva in sina berättelser vilket ABs Martin Aagård tydligen ser som frontlinjen för den nya journalistiken?

Eller är det möjligen en variant av bankernas gör det självbetjäning att låta folk skriva sina egna berättelser kring fattigdom?

Om inte annat ger fattigbloggen ett roligt sätt för Aftonbladet att föra in lite verklighet till läsare som hellre läser om dansande kändisar, modebloggar eller den senaste skandalen för dagen. Likt den svenska medelklass där många blir arga om man vågar påvisa att det finns fattigdom i sverige. Av döma av kommentarer på fattigbloggen. Och visst är det en seger för fattigbloggen och de läsare som skrivit om frågan att man nu i Stockholm ska tillämpa den nationella normen för hur mycket el ett socialbidragshushåll får förbruka. Reglerna har förstås funnits i ett antal år….

Man kan undra hur många som fick välja mellan mat eller el under den tiden i stockholm?

Fattigbloggen – Tacka Ronnie, nu höjs elgränsen!

Nu måste de höja gränsen för hur mycket el du får förbruka som socialbidragstagare i Stockholm. Från 150 kwh i månaden för en ensamstående. Till 180 kwh. Som i övriga landet.

Alla socialkontor måste följa de nya reglerna med omedelbar verkan. Information om det nya beslutet kommer inom några dagar. I dag tvingas många betala den överskjutande delen själva. Det vill säga ta av matpengarna.

Frågan är förstås varför journalisterna på AB inte tidigare granskade levnadsvillkoren för t ex socialbidragstagare i Stockholm. Då kunde man ju ställt frågan varför fattiga fick välja mellan att äta eller elkraft om de gjorde av med mer än 150 kwh i månaden?

I grunden handlar det om den svenska medelklassen dit även majoriteten av journalisterna hör vill eller kan se den fattigdom som är högst verklig. Från tiggare, utslagna i kollektivtrafiken man tar några steg förbi till till de fattigboende områden där man lever på gränsen till svält i ofta överbefolkade miljonprograms områden.

Den brännande politiska frågan är förstås om fattigdomen ökar och alltfler slås ut i det alliansen kallar utanförskap tack vare de hårdare reglerna för de olika socialförsäkringarna och en misslyckad  arbetsmarknadspolitik. Något jag svarar ja på. Alliansens arbetslinje leder till bidrag, inte arbete. Inte heller socialdemokraterna och den övriga oppositionen som gjorde ett bra jobb före 2006. Men alliansen accelererade ett existerande problem.

Sen håller jag med Karin Olsson om en slutsats nedan även om resten var den vanliga dogman från borgerliga ledarskribenter. Samordningen fungerar inte mellan staten och kommunerna. Det är en rundgång mellan arbetsförmedling, försäkringskassa, a-kassa, socialkontor och statliga eller kommunala aktivitetscenter. Inklusive som senaste part nu 3 miljarder från alliansen till statliga jobbcoacher.

Karin Olsson: Pinsamt att leka fattig – Ledare – Expressen.se

Jessica
Ritzén hade gjort en större journalistisk gärning om
hon i stället granskat socialbidragets stora problem. I november
kom Välfärdsrådet (SNS) med rapporten ”Fattigdom i
folkhemmet” som satte på pränt hur uselt socialkontoren
arbetar i de flesta kommuner.

De hjälpsökande behandlas som en homogen massa: personer utan
jobb, men fullt kapabla att utföra någon typ av arbete,
bemöts likadant som de psykiskt sjuka. Tillsammans samlas de i ett passivt bidragsmottagande.

Bristen på samordning mellan det statliga
välfärdssystemet och kommunernas socialtjänst är
anmärkningsvärd. Rapporten föreslog att alla borde
få en individuell bedömning av vilket stöd de
behöver, till exempel av arbetsförmedlingen eller
vården.

Alla som var
arbetsföra skulle sedan aktiveras på ett sätt som
förde dem närmare egen försörjning. De som var
oförmögna till ett vanligt jobb skulle få en annan typ
av handlingsplan. SKL, Sveriges kommuner och landsting, tyckte det var
en bra idé och ville testa i ett antal pilotkommuner. Det
är beklämmande att detta inte redan är rutin. Så
många som cirka 400 000 personer får
försörjningsstöd i dag, till en kostnad av nio
miljarder. Det mänskliga priset kan inte räknas i kronor.
Ändå är hanteringen undermålig.

Vågar eller kan aftonbladet gå in och granska hur nyfattigdomen ökar och vad som ligger bakom? Hur verkligheten ser ut i dagens sverige för miljoner svenskar. Som Johan Croneman skriver finns verkligheten att se för alla som vill inklusive journalister. Om man vill bedriva granskande samhällsjournalistik-

Slutfrågan blir förstås vad händer med fattigbloggen efter att socialbidragsmånaden är för dess bloggande journalist? Det fattiga svenskarna finns kvar och ökar där majoriteten bara önskar de kunde få hjälp och stöd till ett arbete som betalade en hygglig lön.

Mer i media:
Jan Helin: Aftonbladet går lite före, bara!, Johan Croneman svarar Jan Helin, Helin slår tillbaka mot Croneman – och får mothugg

Bloggat om fattigbloggen:
Jag vill veta var hon har köpt sin tröja,Reflekterande läsning & sandkastande medieelit, Irriterande, Fattigbloggen, Enklare att leka samarit än att sätta sig in och leka fattig, ”Fattigbloggen” – a poor excuse for a blog?,

Johan Croneman: ”Berätta om verkligheten i stället för att låtsas.” – DN.se

Sociala reportage, politiskt grävande, ekonomiska avslöjanden – i dag realityjournalistik. ”Men ta så lite reality ni bara kan. Det är så boring.”

Det finns en intressant passus i ett av bloggreportern Jessica Ritzéns inlägg, ”Fattigbloggen” från den 19 mars i förra veckan. Hon säger inget om hur det är att vara fattig, utanför, nedstampad i skiten – men hon säger allt om tillståndet för svensk journalistik:

”Jag ser mig inte heller som någon talesperson för de fattiga. Det här är ett journalistiskt projekt för att ta reda på vilken levnadsnivå man hamnar på med socialbidrag. Om jag hade varit Günter Wallraff hade jag antagit en ny identitet, klätt ut mig till socialbidragstagare (hur nu de ser ut?) och låtsats vara fattig. Den tanken föll mig aldrig in.”

”Den tanken föll mig aldrig in?”

Jessica Ritzén har inte en aning om hur en fattig människa ser ut säger hon, och hon har inte heller tid att gå ut och ta sig en flukt, inte ens ett litet, litet besök i verkligheten – och ingen på hennes tidning verkar bekymra sig. Går hon ner från redaktionen, några trappor, kommer hon till Globen Centrum, klassamhället finns redan där. Några hundra meter bort T-banan som kan ta henne rätt ut i verkligheten på sex minuter. Nej tack, jag bloggar.

Det är ingen som har vare sig tid eller lust att åka ut och titta på misären.

”Aftonbladet går lite före, bara” | Nyheter | Aftonbladet

I DN (24/3) kallar Johan Croneman detta ”en skam i Aftonbladets moderna historia”. Hrm… Jag trodde det var noga med nyanserna här i svensk journalistiks finrum. Vad är det vi ska skämmas för?

Att vi för en direkt dialog på nätet i stället för att åka ut, intervjua, anteckna och åka hem och skriva, tycks Croneman mena. Vi gör en hel del av det senare också. Minst lika mycket som DN törs jag nog påstå, utan att ha räknat. Nyligen tog det sig uttryck i en lång rad artiklar om människor som råkat illa ut i Försäkringskassans nya regelverk.

Nej, Johan Cronemans koleriska utbrott beror på något annat. Det vi gör är icke DN-mässigt. Ett oskick således. Aftonbladet är inte Dagens Nyheter. Däri ligger vår skam. Men, kära DN-läsare. Misströsta inte. Länge levde ni utan journalistik från Melodifestivalen, utan storys om brittiska ”Big brother”-stjärnor som Jade Goody och direktrapportering på nätet från program som ”Let’s dance”. Men det där har ju ordnat upp sig också i DN. Det kommer det här också att göra.

Snart kommer DN att börja tala med och lyssna till dig också. Aftonbladet går lite före bara. Så sett är allt som vanligt.

Är du nyfiken på hur framtiden kan se ut redan i dag? Kolla här:
blogg.aftonbladet.se/30258

Har vi inte haft rekord arbetstillväxt där alla som vill fått arbete. Var det inte detta media och den borgerliga regeringen.

Mer seriöst. Att hälften av alla mellan 16 och 29 är beroende av ekonomiskt stöd från sina föräldrar borde få några politiker att vakna upp. Kanske. Gäller detta Stockholm eller hela Sverige

Sedan är det bara jag som noterar att personer vars enda problem är arbetslöshet får försörjas helt eller delvis med socialbidrag från kommunerna. Det är också kommunerna som på många platser fått upprätta alternativa arbetsförmedlingar för de som av olika anledningar inte kvalificerat sig för den statliga arbetsförmedlingen.

Situationen med alternativa kommunala arbetsförmedlingar och försörjning via socialbidrag är både LO och Svenskt näringsliv tillsammans med de politiska partierna rörande överens om att den ska fortsätta. Arbetslöshetsförsäkring ska bara gälla för de som kvalificerats sig genom arbete.

Sverige är delat i två olika verkligheter. Det som en gång kallades 2/3 dels samhället. Där en grupp människor faller i från. Detta gäller inte bara ungdomar.

Förövrigt i vilka andra länder räknas man som ungdom om man är 29 år gammal?

Och dagens påminnelse. 1 miljon arbetande svenskar utan a-kassa varav 500000 lämnat de senaste 2 åren.

Mer bloggat i kulturbloggen:

- Det finns många tecken just nu på att ungas ekonomiska problem har ökat, och kommer att öka. Det är allvarligt för det rör en stor grupp människor, säger Per Nilsson, generaldirektör på Ungdomsstyrelsen.

Löneökningar och gynnsam konjunktur har under 2000-talet inneburit inkomstökningar på 11 procent eller runt 23.500 kronor om året för befolkningen mellan 20 och 64 år. DN:s granskning visar att unga vuxna i Sverige är förlorare i jämförelse med övriga. De mellan 20 och 24 år har bara ökat sina inkomster med 5 procent, eller cirka 4.500 kronor. Det finns dessutom stora regionala skillnader bland de unga.

Bäst har det gått i Västernorrlands län, där inkomsterna ökat med nästan 22.000 kronor per år. Sämst har det gått i Stockholms län. Där har ungas inkomster minskat med 11 procent. Det betyder cirka 11.000 kronor mindre i plånboken för den som var 20 och 24 år 2006, jämfört med en person i samma ålder år 2000.

Svårigheter att få fast jobb och hög arbetslöshet spelar stor roll för de ungas låga inkomster. På arbetsförmedlingen i Huddinge ser sektionschefen Erik Jöud att särskilt ungdomar med bristfällig gymnasieutbildning har svårt att hitta jobb.

- Många unga har en brantare uppförsbacke och känner av konjunktursvängningarna snabbare än andra grupper. När tiderna försämras försvinner många enklare servicejobb, säger Erik Jöud.

Just nu är 315 personer mellan 20 och 24 år inskrivna hos arbetsförmedlingen i Huddinge centrum. De första tre månaderna får de söka jobb på samma villkor som andra grupper. Därefter är det möjligt att få ekonomiskt stöd och hjälp att hitta praktikplats genom satsningar inom den statliga ungdomsgarantin.

Sämre ställt för unga i Stockholm

Ungdomsstyrelsen har sett situationen för unga försämras. Antalet unga som är skuldsatta ökar, dessutom har andelen fattiga mellan 20 och 29 år fördubblats. En konsekvens av det är att hälften av alla mellan 16 och 29 år är beroende av ekonomiskt stöd av sina föräldrar. Generaldirektör Per Nilsson är orolig över utvecklingen.

- Det kan tyckas som en snäll gest men det innebär en polarisering till olika förutsättningar, eftersom alla inte har föräldrar som kan betala.

- Jag är orolig för vad som händer om konjunkturen nu förändras, som många tror. Vi vet att unga drabbas först och mest, och återhämtar sig långsammast. Dessutom har vi mycket stora ungdomskullar. Man måste se till att unga får komma i arbete så att de kan försörja sig själva, säger Per Nilsson.

Jag undrar. Är svenskar i allmänhet medvetna om fattigdom hos andra? Jag tror inte det. Fattigdom i Sverige syns inte. Tvärtom den döljs. Fattigdomen är också ett resultat av mer än 30 års missgrepp av politiker inklusive den inhemska depression som politikerna orsakade under det tidiga 90-talet. Men vem kommer ihåg de ‘dynamiska effekter’ som FP och S skattereform orsakade. Eller 500% ränta. Eller de massiva budgetnedskärningarna hos kommun och staten under regeringen Persson. För att låna från Naomi Klein – kaospolitiken.

Orsakerna kanske ingen kommer ihåg men effekterna ser vi idag. Exakt det 2/3 dels samhälle som det varnades för under 80-talet. Det är verklighet idag. Det är kvinnorna som drabbats hårdast som vanligt. Men glöm heller inte pensionärer som får dryga ut pensionen med socialbidrag eller ‘ungdomar’ i 25-30 års åldern som flyttar runt i andra eller tredje hand och försörjer sig på tillfälliga just-in-time arbete. Eller för den delen den invandrade ingenjören som kör taxi eller städar för att ingen vill anställa en person med ett konstigt namn.

Till detta tillkommer den runt en miljonen som idag mer eller mindre är beroende av statlig eller kommunal försörjning. För alla vet väl att majoritet av de arbeten som tillsatts i den s.k högkonjunkturen gått till ungdomar med högskoleutbildning och yrkesarbetare.

Sen hör det till ironierna att många till vänster inte vill se att det finns utanförskap och lägger ner mycket tid att bevisa hur fel moderaterna har med sina siffror. Vilket de har. Det är inte poängen. Eller att moderaterna använde ett existerande utanförskap för att demagogisera just ‘bidragstagarna’. En förövrigt klassisk politik som användes redan på sent 70-tal och tidigt 80-tal av Ronald Reagan för att leda en skatterevolt för medelklassen. Det var då Ronald Reagan myntade begrepp som Welfare Queen.

Poängen är att det finns ett existerade utanförskap, fattigsverige, 2/3 dels sverige eller vad man nu väljer att kalla det.

Vad vill socialdemokratin göra? Jag vet inte. Hittills är det som presenterats från socialdemokraterna en alliansen light politik. En kompromiss mellan den neo-liberala högern och ett socialt ansvarstagande. En försiktigt kalibrerade politik avsedd att locka medelinkomsttagare i främst Stockholm om man ska tro Marita Ulvskog.

Personligen tror jag det är en idiotisk strategi. Moderaterna och S kan triangulera varandra till döds genom att stjäla varandras frågor. Slutresultatet lär bli vad som nu händer med brittiska labour för s. Vad socialdemokraterna för fram är en strategi för 2006 år val att utkämpa 2010 års med.

Dagens Arena | Att behöva ljuga om sommarlovet
LO-ekonomen Dan Andersson skrev i början av sommaren i DN att sex procent av Sveriges befolkning i yrkesverksam ålder är fattig. En del av de sex procenten har barn. Frågan är vad en högerregering överhuvudtaget vill göra åt saken.

Det är naturligtvis inte Lubbe Norströms 70 år gamla Lort-Sverige vi möter om vi letar efter misär och fattiga människor i Sverige i dag. 2008 års fattigdom har ett annat ansikte, en annan stank. Det är att telefonen stängs av eller att man inte har råd att gå till tandläkaren. Det är att inte ha råd att köpa vinterskor och sommarkläder till sina barn. Det är att inte kunna skicka barnen på skolutflykter för att det kostar eller för att det inte finns pengar till matsäck.

De fattigas barn är kvar i stan den här sommaren. För att det inte fanns pengar till sommarkollo. Och för att deras föräldrar inte kan köpa sistaminuten-resor när sommaren har regnat bort. Dagens fattigdom handlar framförallt om kvinnor och barn.

Fattigdom feminiseras. Av världens fattiga är 70 procent kvinnor, och Sverige är inget undantag. Kvinnors standardutveckling är hälften av männens och sämst är det för ensamstående mammor. Just ensamstående mammors ekonomi har försämrats sedan 1990-talets mitt. Göran Perssons socialdemokratiska regeringar lyckades inte vända den trenden. Vad som händer nu med en högerregering är att kvinnors fattigdom ytterligare stärks och befästs.

Maten har blivit dyrare, bostadsbidragen lägre och arbetslöshetsförsäkringen är kraftigt försämrad och fördyrad. Sjukförsäkringsreformen som trädde i kraft i början på juli innebär att sjuka förvägras möjligheten till försörjning under hela sin sjukdomstid. Allt detta kommer inte att få bort fattigdomen. Tvärtom kommer fler blir beroende av socialbidrag.

Högerregeringens farliga arbetsmarknadspolitik toppas av att de inte tar jämställdhetspolitiken på allvar. Nyamko Sabuni är som bekant inte feminist och förmår därför inte höja blicken från det individuella till det strukturella. Om en kvinna är underbetald, ensamstående mamma och fattig beror det bara på kvinnans val, enligt Sabunis nyliberala tolkning.

Det är svårt att acceptera eller ens prata om att fattigdom existerar i en av världens rikaste välfärdsstater. Så är inte heller välfärdstaten resultatet av en slump. Välfärdspolitikens mening är att jämna ut de orättvisor som klass och kön skapar. Att få bort fattigdomens stigma och göra upp med kvinnors underordning. Vad fattiga kvinnor och barn behöver är just en feministisk politik. Frågan är hur Mona Sahlin tänker utmana den nya fattigdomen.

Tjänar du 30000 i månaden är du knappast en låginkomsttagare i dagens Sverige. Men det är väl heller inte dessa som moderaterna verkar för. Att det gått sämre för de i riktigt utanförskap under både alliansen och den förra s-regeringen dokumenterar fokus här och

Sedan tillkommer förslag som slopade avdrag för pensionssparande, försvarsröra och förstås FRA-lagen o.s.v.

Kan möjligen svårigheten att tala om vad som går bara förklaras med att folk helt enkelt inte gillar politiken som kommer från kompanjonerna reinfeldt och borg. Från både höger och vänster.

SvD » Ledarbloggen

1 214 kronor mer i månaden efter skatt. Sedan regeringen tillträdde har en sjuksköterska som tjänar 27 000 kronor i månaden fått just det, tack vare jobbskatteavdraget. Och om moderaterna får som de vill kommer det beloppet att stiga till 1 468 kronor i månaden efter årsskiftet, poängterade Fredrik Reinfeldt i Almedalen i går. Det skulle dessutom betyda att ungefär 20 000 personer ytterligare – förutom de
90 000 som redan gått den vägen – skulle gå från bidrag till arbete.

En enastående reform. Men nästan ingen marknadsför den. Varför? Därför att opinionsbildarna inte är med på tåget. De skräms bort kontinuerligt.

Finansminister Anders Borgs förslag till sänkning av bolagsskatten är ett exempel. Det dröjde inte länge innan Svenskt Näringsliv förklarade att det hela var ett hafsverk. Det Borg påstår ska vara ett försök att ”dra åt tumskruvarna” på dem som placerar i skatteparadis skulle i själva verket drabba helt legitima och normala företag.

Det är så typiskt. Man hoppas att regeringen ska angripa samhällsproblemens gordiska knutar med alexanderhugg, men många utspel är i stället som misslyckade salomoniska motsvarigheter: vårdnadstvisten löses genom att barnet huggs mitt itu. Ingen blir nöjd.

Som jag med många kommenterade här om de senaste dumheterna från Mats Odell finns det ett fattigdomsproblem i Sverige som många inte kan eller vill se. ‘Det har gått bra för mig, varför kan det inte gå bra för andra. Var är det för fel på dem.’ verkar vara vad majoriteten svenskar tänker.

Några läsare är kanske gamla nog att komma ihåg 30,40,50 – talens fattigsverige. Den verkligheten är idag tillbaka för många svenskar. Det handlar inte om svält utan att inte ha råd med vad majoriteten av svenskar tar för givet.

Jag håller helt med vad som sägs nedan. Till stora delar handlar det om effekterna av 90-talets krishanteringspolitik Välfärdsstaten inte bara urholkades utan även ett nytt klasssamhälle skapades under Göran Perssons socialdemokrater. Sverige delades i två delar om man så vill. Vilket moderaterna följdriktigt pekade på som utanförskapet.

Ska detta ändras är vad som behövs att politikerna visar en medvetenhet om att problemet existera och vilja att verkligen göra något. Vackra ord om utanförskap eller att alla ska med kan inte dölja bristen på handling från politikerna i alla läger att påverka de ökande klyftorna i Sverige. Alliansen har förändrat det verkliga utanförskapet i marginalerna och socialdemokraterna har hittills satsat på storstädernas medelklass i främst Stockholm.

Finns viljan och insikten tro?

 Loading ...

Media:
Fokus
Bloggat:
Farmor Gun, Vänsterekonomi,Vänsterekonomi2

Dagens Arena | Klyftorna kräver handling

Swedbanks ekonomer har undersökt vad man kallar marginaliserade, dvs. människor som under längre tid uppburit a-kassa, sjuk- och aktivitetsersättning eller socialhjälp under mer än tre år. Den gruppen ökade oavbrutet under den förra socialdemokratiska regeringstiden,

Det är inte så konstigt. Göran Persson slog ut många offentliganställda kvinnor under 90-talets besparingar. Man har i stort sett passivt åsett hur de generella välfärdssystemen urholkats. Sossarna har inte klarat att bromsa den utsortering av fattiga elever som skett via friskolereformen och den nedrustade bostadspolitiken. Persson har släppt fram marknadslösningar, som de välbeställda och välutbildade kunnat hantera, men inte ”dom därnere”.

Resultatet? Tilltron till att socialdemokraterna står på de svagares sida minskar något, enligt en Synovate-Temo-undersökning som också kom i går. Det borde skaka om Sahlin och hennes valstrateger en smula.

Reinfeldt och hans gäng har nog haft en poäng när man pekat på ”utanförskapet” som ett problem. Men sedan då? Under den nya regeringen har det bara skett ”en oerhört liten nedgång” av antalet marginaliserade, enligt Swedbank. Hoppsan!

Jobbavdraget kan ha ökat sysselsättningen. Men det har varit dyrt, och man kan undra hur många av de nya jobben, som försvinner under 2009, samtidigt som 500 000 tvingats lämnat a-kassan. Guldregnet till de rika villaägarna i Stockholm och den avskaffade förmögenhetsskatten har inte minskat klyftorna, utan kraftigt spätt på de skillnader som uppstått under Göran Perssons regim.

Partisekreterare Per Schlingmann sa på Fokus-seminariet att han hoppas att de rikaste återinvesterar sina förmögenheter så att det blir fler jobb, men om de köper motorbåtar istället? Han lade också huvudet på sned och talade om vikten av en kvalitativ förskola. Men om den regering han försvarar verkligen vill bryta den ärvda fattigdomen, varför inför man då vårdnadsbidrag, som kommer att försvaga förskolan?

Swedbanks undersökning är en ny skärva, som visar att fördelningsfrågorna kräver handling. Arbetarrörelsens ekonomiska råd kom nyligen med en annan pusselbit i samma ämne. Men statistiken är bristfällig, eftersom många fattiga inte finns med i tabellerna, t ex uteliggare och papperslösa. Vi behöver därför en stor, genomgripande låginkomstutredning, typ Per Holmberg, nu.

Svensk fattigdom är ganska enkel. Den syns inte men finns där. Och den handlar inte om folk som inte kan hantera pengar, slösar eller förköper sig. De flesta svenska fattiga har aldrig haft den möjligheten. Där handlar fattigdom att i bästa fall ha en inkomst som kan betala hyra och mat. Konsumtion är inte att tänka på. Det är bara de, likt den över medelklass som fick del av alliansen skattesänkningar som har råd att förköpa sig.

Den som läst historia kanske känner igen åsikterna från förra århundradets Sverige. Även då var fattigdom en följd av slösaktiga arbetare som inte kunde hålla i pengarna. Samhället eller ekonomisk/sociala skillnader var inte orsaken till fattigdom då heller. Men precis så dom nu är det de ensamstående kvinnorna som drabbas hårdast.

SvD » Brännpunkt » Aningslöst om fattigdom, Mats Odell!

Han vill därför satsa på privatekonomisk folkbildning.

Jag tycker att detta ger en bild av en aningslöshet som borde vara främmande för en regering år 2008.

Andelen barnhushåll med låg ekonomisk standard har ökat kraftigt under senare år och uppgick under 2007 till 12 procent. Ur ett barnperspektiv är det allvarligt att gruppen ökar eftersom det innebär risk för både ett socialt och ett ekonomiskt utanförskap gentemot andra barn.

Föräldrarnas ekonomiska standard har stor betydelse för barnens uppväxtvillkor. En svagare ekonomi kan få effekter på barns möjligheter att delta i fritidsaktiviteter, deras boendemiljö, utbildning och även hälsa.

Att växa upp i fattiga familjer är förknippat med känslor av skam, oro och rädsla. Familjer med knapp ekonomi försöker undvika situationer där föräldrar eller barn löper risken att bli betraktade som fattiga eller avvikande.

Det kan innebära att man tackar nej till födelsedagskalas eftersom det saknas pengar till att köpa en present eller ordna ett eget kalas. Det kan också innebära att sjukanmäla barnet vid en skolresa föräldrarna inte har råd med.

Forskaren Torbjörn Hjort menar att fattiga hushålls konsumtionsmönster sedan minst hundra år tillbaka har varit satt under lupp. De fattiga anses prioritera fel, kortsiktigt och slösaktigt. De anses behöva fostran och vägledning för att lära sig konsumera rätt och hushålla med knappa resurser. Dessutom uttalas inte sällan kritik mot de fattigas användande av krediter.

Varu- och tjänstemarknaden fungerar så att hushåll med en låg och osäker inkomst missgynnas. Konsumtion försvåras eller blir dyrare. Det är helt enkelt dyrt att vara fattig.

Fattigdom är sällan ett resultat av oförmåga att hushålla, det handlar om familjer som kämpar för att få tillvaron att gå ihop utan några marginaler utöver det allra nödvändigaste. Det är en vardagens vanmakt.

Att den vanliga löntagaren får i bästa fall nöja sig med 3% är en del i den pågående samhällsomvandlingen till ett nytt klasssamhälle. Eller om man så vill fattigsverige.

Mer intressant att veta är hur lönerna ser ut i skiktet under direktörerna. För de i toppen av den svenska välståndsligan. Den övre svenska medelklass som gynnats mest av alliansens politik. De för vilka om alliansen tog bort bort förmögenhetsskatt och fastighetsskatt.Och som gynnats mest av det s.k jobb avdraget.

Sen har alliansens Sverige även slagit ett annat rekord. I antalet svenska dollarmiljonärer. Bara ett tidens tecken men ändå intressant.

Fler dollarmiljonärer i Sverige
Ökningen av dollarmiljonärer har minskat avsevärt i Sverige. Under 2007 fanns det 50.000 dollarmiljonärer i Sverige, vilket var 1.700 fler än föregående år. Men i jämförelse med Norge och Danmark har Sverige minst antal dollarmiljonärer per capita.

- Det finns flera förklaringar till varför det ser ut som det gör i Norden. I Sverige minskade det totala börsvärdet med 11 procent 2007 medan det höga oljepriset påverkade den norska ekonomin, säger Jonas Vedung, ansvarig för kapitalförvaltning på konsultbolaget Capgemini, som sammanställt studien tillsammans med investmentbanken Merrill Lynch.

En person som har ekonomiska tillgångar motsvarande en miljon dollar eller mer – exklusive privat bostad – kan sälla sig till klubben av dollarmiljonärer.
En tydlig trend under 2007 var att dollarmiljonärerna placerade sina pengar i säkrare investeringar och gick från fastighetsinvesteringar till obligationer eller liknande.

Men förstås är det någon som bryr sig om att skillnaderna ökar mellan svenskar?  Svensk fattigdom syns inte. Inte i media i alla fall eller i den verklighetsbild som majoriteten av svenskar har tror jag. Samtidigt är den en livsfarlig utveckling. För Sverige.

Direktörernas lönelyft drar ifrån – Samhällsekonomi – E24.se

Det som sticker ut är att löne­ökningarna 2007 blivit väldigt kraftiga, ett år då den totala vinstsumman fallit (–16 procent) vilket borde ha påverkat bonusarnas storlek. Det är bara 2003 som kommer upp i dessa höjningar. Då blev ökningen 20 procent. 2007 års uppgång skall jämföras med ett lyft på 13 procent under 2006. Jämfört med vad löntagarna fått under dessa år drar alltså ­direktörerna ifrån rejält. Det är bara under 2004 som vd:s ersättning sjunkit.

Här resultaten från 2007 år l­önekartläggning:

• Medianersättningen till en börs-vd var 3,3 miljoner kronor. Här ingår grundlön, bonus, ­övrig ­ersättning, aktietilldelning med mera men inte pensionsavsättning. Det är en ökning jämfört med 2006 för samma bolag med 20,8 procent.

• 57 procent av börsbolagen (150 stycken) gav vd bonus, övriga 111 ingen bonus alls. Bonus­givarna är något färre än under 2006.

• Bonusen betydde ett påslag i snitt på grundlönen med 31 procent vilket också är något lägre än året innan. Totalt betalade bolagen ut cirka 300 miljoner kronor i bonus.

• Bonus kan även betalas ut trots att bolaget gått med förlust. Här några företag som visat förlust de två senaste åren men ändå gett vd bonus: Artimplant, Biolin, Bioinvent, IBS, Nexus, Precise Biometrics och Tele2.

• Sammanlagt nio vd:ar fick en total ersättning på minst 20 miljoner kronor och ytterligare 21 lyfte mellan 10–20 miljoner. ”Tio­miljonersklubben” har ut­ökats med nio medlemmar jämfört med 2006. Endast en kvinna finns med, Annika Falkengren i SEB. Mia Brunell i Kinnevik med drygt 8 miljoner kronor kvalar ännu inte riktigt in.

Ifjol rapporterade SvD Näringsliv att median­lönen för en börs-vd 2006 låg på 3,4 miljoner kronor. Att medianen nu sjunkit med 100000 kronor till 3,3 miljoner innebär dock inte att löneökningarna stannat av. Förklaringen är att andelen mindre och medelstora bolag i årets mätning är ­något högre. Det drar ner resultatet eftersom ersättningsnivåerna generellt är väsentligt lägre i små­bolagen. Men när medianlönen 2006 jämförs med 2007 för exakt samma 261 bolag blir ökningen 21 procent.