Claeskrantz.se

För den som är intresserad har nu personerna som ska utarbeta grunderna för den nya Obama administrationen offentliggjorts. Med Susan Rice som kallade Hillary för en häxa som en del av det natioella säkerhetsteamet villket kanske får en eller annan att undra. För den som följer amerikanska politik kan man undra om det blir en liknande situation som med John Bolton i utrikesdepartementet under Colin Powell.

Policy Working Groups | Change.gov: The Obama-Biden Transition Team

Policy Working Groups

The focus of the Policy Working Groups will be to develop the priority policy proposals and plans from the Obama Campaign for action during the Obama-Biden Administration. The Policy Working Groups will focus on the following areas: Economy, Education, Energy & Environment, Health Care, Immigration, National Security, and Technology, Innovation & Government Reform.
—-

National Security

The National Security Policy Working Group works closely with key
experts and our agency review teams to help prepare the
President-elect, Vice President-elect and senior national security
appointees as they are named to make early decisions on critical
national security issues.

James B. Steinberg is dean of the LBJ School of
Public Affairs (2006-present) and is a former Deputy National Security
Advisor to President Clinton (1996-2000). His previous positions
include vice president and director of Foreign Policy Studies at the
Brookings Institution (2001-2005), director of the Policy Planning
Staff (1994-1996) and Deputy Assistant Secretary for Regional Analysis
in the Bureau of Intelligence and Research (1993-1994) at the U.S.
Department of State. He is the author of and contributor to many books
on foreign policy and national security topics, including, most
recently, with Kurt Campbell, Difficult Transitions: Foreign Policy Troubles at the Outset of Power.

Dr. Susan E. Rice served most recently as a Senior
Foreign Policy Advisor to the Obama for America campaign while on leave
from the Brookings Institution where she is a Senior Fellow in the
Foreign Policy and Global Economy and Development Programs. Rice
currently serves on the Obama-Biden Transition Project Advisory Board.
From 1997-2001, she was U.S. Assistant Secretary of State for African
Affairs. Prior to that, Rice served in the White House at the National
Security Council as Special Assistant to the President and Senior
Director for African Affairs and as Director for International
Organizations and Peacekeeping. Rice was previously a management
consultant at McKinsey and Company. She received her B.A. in History
with Honors from Stanford University and her M.Phil. and D.Phil.
(Ph.D.) degrees in International Relations from Oxford University,
where she was a Rhodes Scholar.

Group Members

Jeffrey Bader
Jeremy Bash
Antony Blinken
Gregory Craig
Ivo Daalder
Richard Danzig
Mary De Rosa
Michele Flournoy
Stephen Flynn
Michelle Gavin
Philip Gordon
Scott Gration
Frank Januzzi
Colin Kahl
Liz King
Paul Kurtz
Daniel Kurtzer
Ellen Laipson
Mark Lippert
Denis McDonough
Michael McFaul
Carlos Monje
Erin O’Connor
Peter Ogden
Joseph Paulsen
Daniel Restrepo
Bruce Riedel
Dennis Ross
Mara Rudman
Whitney Schneidman
Eric Schwartz
Sarah Sewall
Daniel Shapiro
Steven Simon
Peter Singer
Gayle Smith
Mona Sutphen
Jennifer Urizar
Toni Verstandig
Jeremy Weinstein

För den som är intresserad.

Det är inte vilket fartyg som helst som USA skickar till Svarta havet samtidigt som EU har sitt möte i Bryssel. Ryssland har runt 16 större fartyg i Svart havet mot en NATO flotta på 10 enligt Debka. NATO flottan förstärks snart med ytterligare 6 inklusive USS Mount Whitney som är en flytande ledningscentral och ett av världens mest avancerade krigsfartyg.

Ett fartyg som den svenska militären har erfarenhet av.

SR 02 – Fredsfrämjande multinationell övning i Polen

Flytande ledning har koll på läget – 11 svenskar bland 1250 ombord USS Mount Whitney

	USS Mount Whitney är normalt ledningsfartyg för US Second Fleet/Striking Fleet Atlantic. Tack vare sina utrymmen och sin kompletta C4I-utrustning (ledning/samband/IT-system) är hon numera även plattform för det nya NATO-konceptet CJTF HQ – Combined Joint Task Force Hedaquarters.

3 mars 2002

Under övningen Strong Resolve 2002 (SR 02) arbetar 11 svenskar ombord på USS Mount Whitney (MTW) – ledningsfartyg for US Second Fleet / Striking Fleet Atlantic. MTW har en central roll under den multinationella NATO-övningen SR 02, som just nu pågår i Polen och vid dess norra kust.

Ombord på Mount Whitney (MTW) sitter högsta ledningen för övningen SR 02 med sin stab som skall leda den spelade missionen i Polen – PFOR. SR 02 är en NATO-övning med partnerländer inbjudna, i vilken man knyter samman alla delar i kedjan for en fredsfrämjande insats – från högsta nivå; högkvarteret ombord på MTW, genom ledningarna för de olika stridskrafterna och ner till enskild soldat.

USS Mount Whitney är ett stort fartyg, just nu är vi 1250 personer ombord – och det finns kojplaser for ca 200 till! Själva besättningen, bara för att framföra fartyget, är 541 amerikanska män och kvinnor. Därutöver är nu 709 personer från 24 länder ombord for att utgora den övade PFOR-staben (CJTF HQ) med diverse kringfunktioner samt övningsledning (DISTAFF).

Markus Grönblad, kommendörkapten i svenska flottan och i vanliga fall tjänstgörande i Karlskrona, är en av de svenska officerare som just nu jobbar ombord på USS Mount Whitney:

- Att arbeta i en multinationell miljö är en rolig och spännande utmaning där det gäller att få 600 man att verka åt samma håll. Mount Whitneys devis ”Framgång börjar med samarbete” passar väldigt bra in här, sager Markus Grönblad, under övningen på CJ 3 / Current Operations i CJTF HQ.

CJTF – Combined Joint Task Force – är ett koncept för att genomföra och leda en större multinationell fredsfrämjande insats, utvecklat av NATO. Striking Fleets koncept är att leda från ett sjöbaserat högkvarter (HQ). Fördelarna är uppenbara, att sätta upp ett CJTF HQ på land tar tid eftersom man måste iordningställa hus, dra ledningar för samband mm mm. Ett sjöbaserat HQ som kan använda förberedda utrymmen ombord och fyllas på med personal under färden till insatsområdet kan också börja samträna under övarfarten. När man väl är framme kan man vara operativ från start.

Ombord på MTW finns en färdig ledningscentral, hjärtat i CJTF HQ, som kallas Joint Operations Center (JOC). Här inne finns representanter för alla försvarsgrenar och specialområden, var och en med sin dataskärm och med tillgång till alla nödvändiga nåtverk. Överst på väggen längst fram i lokalen sitter sex stora 32′ TV-skärmar som visar i tur och ordning landläge, sjöläge, luftläge, särskilda operationer, aktuellt väderläge (satellitbild) och CNN. Fartygets sambandsutrustning har 7 sattellitkanaler som t ex klarar av 100 telefonsamtal och att upprätthålla en världsomspännande lägesbild samtidigt.

Fartyget har i övrigt gott om lämpliga utrymmen för alla olika delar av staben:
CJ1 – Admin, CJ2 – Intel, CJ3 – Ops, CJ4 – Logs, CJ5 – Plans, CJ6 – Comms, CJ9 – CIMIC och därtill de s k ’special staff”-delarna; CJIO – Info Ops, JAG (juridiska rådgivare) samt Public Information Office. Ombord finns även kontaktpersoner ”Liasion Officers” för de direkt underställda cheferna; Land Component Commander, Maritime Component Commander, Air Component Commander, Special Operations Task Force och Psycological Operations Task Force.

Carl Sjöstrand
Chief PI Plans/Ops, PFOR HQ
STRONG RESOLVE 2002

Fredrik Malm pekar på en centralpunkt i den

turkisk-kurdiska konflikten.

Det är ganska uppenbart att det PKK är en konfliktorsak i en mycket djupare

konflikt om utseendet på en eventuell framtida kurdisk stat. Där finns förstås även krutdurken Kirkuk med som en del. Det har ju även

förekommit bråk i kurdiska områden i Syrien och inte minst Iran som vad jag förstått till viss del samarbetat med Turkiet. Alla länderna

vill ju motarbeta ett fritt kurdistan. Att vara så ensidigt beroende av USA innebär ju för kurderna finns det ju återigen risken att de

blir brickorna i ett spel som slutar med att de blir svikna. Precis som 1919 i versailles och framåt.

Det är också ganska

svårt att tro att varken de kurdiska myndigheterna, central regeringen i Bagdad eller USAs militärkommando inte skulle vetat

något om eller kunnat kontrollera de PKK förband som opererat inne i Kurdistan och utfört attacker mot Turkiet. Speciellt inte om

ryktena stämmer om beväpningen av PJAK för aktioner mot Iran. Då skulle knappast Masrour Barzani eller andra inom den kurdiska

säkerhets-underättelsetjänsten göra något vidare arbete. Tvärtom är det väl troligt att alla blåljugit.

Även USA för en

schizofren politik. Där realpolitiska intressen som att säkra tillgång till den flygbas som hanterar största delen av USAs flyg

transporterna till Irak ställs mot vad Armenien lobbyn driver fram för lagförslag. Eller dubbelspelet mot både turkar och kurder. Sen

finns även i förlängningen NATOs framtid och det Turkiska medlemskapet i EU. Ett EU som då skulle gränsa till Kurdistan. Med andra ord

situationen berör i högsta grad Sverige.

width="454" />

Fredrik Malm: Mustafa

Akyol, invasionen och PKK

Samtidigt missar Mustafa Akyol, precis som de flesta andra analytiker, den mest centrala

aspekten av dem alla – att utvecklingen i Kurdistan-Irak inspirerar kurder i andra delar av Kurdistan att kräva motsvarande självstyre.

Detta är den långsiktiga utmaningen som Turkiet ännu idag inte kan förhålla sig på något annat sätt än att, just det, agera militärt. I

stället för att skapa förutsättningar för att inkludera Turkiets kurder och ingjuta hopp om en framtid där de är delaktiga i Turkiets

utveckling så väljer turkiska regeringar (påverkade av den djupa staten givetvis) gång på gång att grusa dessa förutsättningar genom att

skjuta kurderna ifrån sig och alienera dem

Irak

stoppar PKK på irakisk mark

Tidigare på dagen hade Turkiets regering, under hårt tryck att sända armén in i irakiska

Kurdistan på jakt efter gerillan, lovat Irak att söka en fredlig lösning på problemet med PKK:s (Kurdiska arbetarpartiet) baser på

irakisk mark. PKK har sedan 1984 slagits för kurdiskt självstyre i sydöstra Turkiet.- Politik, dialog, diplomati, kultur och ekonomi är

medlen för att lösa denna kris, sade utrikesminister Babacan vid en presskonferens i Bagdad tillsammans med Iraks utrikesminister

Hoshyar Zebari, själv kurd.

- Vi vill inte offra våra kulturella och ekonomiska relationer med Irak för en terrorgrupps

skull.

Samtidigt avvisade Babacan gerillans förslag om villkorlig vapenvila i utbyte mot att Turkiet avbryter sina

militäroperationer mot gerillan.

- Vapenvila är en fråga mellan två länder och två arméer, inte med en terrororganisation. Det

handlar om terrorism, sade ministern.

Han tillade att ”enorm ilska” råder i hans land sedan tolv turkiska soldater i helgen

dödats i ett PKK-angrepp. Dessutom saknas åtta soldater, sannolikt fångna hos gerillan.

En nyhetsbyrå med band till gerillan

publicerade på tisdagen foton som sades föreställa de åtta fångarna. ”Bilderna visar att de är vid rätt god hälsa”, sade byrån enligt

Reuters.

SVD

Om inte annat belyser händelsen frågan vem är terrorist

eller frihetskämpe. Att liknande aktivitet pågår även inne på iransk område eller att iranskt artilleri verkar däremot inte

någon uppmärksamma i svensk media. ”The Party for Free Life in Kurdistan” (PJAK) är den iranska grenen av PKK. En organisation som

enligt flertalet rapporter stöds i attacker mot iranska mål av både USA och Israel.

Det blir intressant att se om

USA väljer en gammal allierad och NATO medlem eller en nyare allierad. Med tanke på historia och Turkiets tyngd verkar valet

ganska logiskt. Kurderna har övergetts tidigare av USA. Vilket förstås skulle spränga hela den

href="http://sv.wikipedia.org/wiki/Potemkinby">Potemkinkuliss som dagens Irak är. Det finns heller inga av dagens

omgivande stater som är intresserade av ett fritt Kurdistan. Samtidigt är USA beroende av kurderna i irak och förhållandet till turkiet

försämrats.

href="en.wikipedia.org/wiki/Kurdistan_Workers_Party">

class="a">en.wikipedia.org/wiki/Kurdistan_Workers_Party

Krismöte i Turkiet efter rebellattack

Offren är de första sedan i onsdags då

Turkiets
parlament gav klartecken för militära anfall över gränsen till det
autonoma irakiska Kurdistan.Syftet är att försöka

krossa gerillaorganisationen PKK, som har terrorstämplats av såväl Turkiet som EU och USA.

-
Vårt parlament har gett

oss fullmakt att agera och inom det ramverket
kommer vi att göra vad som krävs, sade Erdogan enligt Reuters då.

class="artindrag" dngenerated="true">Turkiet har redan runt 100.000 soldater i gränsområdet för att förhindra PKK:s intrång över

gränsen.

Enligt kurdisk militär i norra Irak öppnade turkiskt artilleri eld på ett
tiotal platser längs med gränsen under

söndagsförmiddagen. Men då
skadades ingen. Liknande gränsbeskjutning från turkiskt håll har
tidigare inträffat.

Ledningen

för kurderna i norra Irak har svarat med att göra klart att kurderna avser försvara sig med våld om Turkiet eller andra aktörer

invaderar området.

Enligt nyhetsbyrån Reuters har premiärminister Tayyip Erdogan kallat sina
ministrar och höga militärer till

ett krissamtal senare i eftermiddag
svensk tid.

Det inhemska trycket på

Erdogan är hårt, där många kräver att han agerar mot
kurderna i norra Irak efter den senaste tidens attacker mot

turkisk
militär.

Iraks president Jalal Talabani sade på söndagen att ett utlämnande av PKK-medlemmer till Turkiet aldrig blir

aktuellt.

-
De befinner sig i Kurdistans otillgängliga bergsområden. Att överlämna
kurdiska ledare är en dröm som aldrig

kommer att besannas, sade
Talibani, själv kurd.

DN1

 

Tanken är väl som Asia Times artikel nedan säger att organisera ett fredligt maktövertagande

till en civil väst-vänlig regering i Pakistan. Och förhoppningsvis förhindra att landet kollapsar eller faller ner i ett inbördeskrig.

Något som verkar ganska avlägset just nu.

Bhutto: Faderns

bödlar bakom blodbad

Benazirs Bhuttos återkomst till Pakistan väntas förändra det politiska
landskapet i Pakistan.

Envisa rykten gör gällande att Bhutto ska få
dela makten efter parlamentsvalet med Musharraf som styrt landet sedan
en militärkupp

1999.
Bhuttos fordonsparad, kantad av hundratusentals anhängare, hann i går
rulla många timmar i triumf längs miljonstaden

Karachis gator men sedan
kom attentaten som allmänt fruktats i det instabila land där hon har så
många fiender.
Som genom ett

mirakel klarade sig Bhutto helt oskadd, kanske tack vare
att hennes fordon var utrustat med störsändare av senaste snitt,

ägnade
åt att stoppa alla försök att fjärrutlösa bomber.
Internationella tungviktare som USA, FN och EU fördömer

attackerna.

Asia Times Online :: South Asia news –

Bhutto bombing kicks off war on US plan

The attack was hardly a surprise.
Militants see Bhutto’s return to

Pakistani
politics as a Western-backed coup against
Islamists in Pakistan, akin to the arrival in the
Afghan capital, Kabul, of

the US-backed Northern
Alliance in 2001. Militant leader Baitullah Mehsud
had instructed pro-al-Qaeda cells in Karachi to
kill

her for three major offenses against the
Islamists, which he listed as:- She is the only opposition politician who supported

the
military attack earlier this year on Islamabad’s
Lal Masjid (Red Mosque), a hotbed of Islamist
radicalism, and she

coninues to condemn the Lal
Masjid ideologues; – She has stated that she would
allow incursions by US forces into Pakistan

in
pursuit of Osama bin Laden; – She has stated that
she would allow the International Atomic Energy
Agency to question Dr A Q

Khan, the former leading
nuclear scientist accused of passing Pakistani
nuclear technology to anti-Western countries.

The

Western powers were meanwhile
cementing their plan for the future of Pakistan
and the region. On Thursday, the same day as

the
bomb attack, Britain’s Lord Malloch-Brown, a
minister of state at the Foreign and Commonwealth
Office, arrived in Pakistan

to discuss a future
pro-Western government in Islamabad. The day
before, the British Deputy High Commissioner in
Karachi,

Hamish Daniel, called on Sindh Governor
Ishratul Ebad to ensure that Bhutto’s homecoming
was accorded full

protocol.

Bhutto’s
return to Pakistan is part of a complex
arrangement brokered by Washington and its allies
to

ensure that a pro-Western government gains
power after parliamentary elections in about three
months’ time. The plan was put in

train earlier
this month with the promulgation of a National
Reconciliation Ordinance, under strong US
pressure, by Pakistan’s

current leader, General
Pervez Musharraf. Under the ordinance, all charges
against current and former lawmakers who have

been
accused of corruption (with Bhutto, a twice former
prime minister, prominent among them), were
dropped. This paved the way

for Musharraf’s
reelection as president and a political settlement
with Bhutto which, after Musharraf’s giving up his
post as

chief of the military, would result in a
civilian-based, pro-Western consensus government -
or so Washington hopes. (See

href="http://atimes.com/atimes/South_Asia/IJ11Df01.html">From Washington to war in
Waziristan, ATol,

Oct 11, 2007)

SVD

Några enkla frågor. Varför får Pakistan ha kärnvapen men inte Iran. Varför får Israel ha

kärnvapen, biologiska och kemiska vapen. Förresten utvecklade under ledning av fredpristagaren Shimon Peres. Och varför fortsätter DN

att ropa på att USA ska ta ledningen. En ledning som den nuvarande administrationen uppenbarligen inte är kapabel till. Det är istället

mer troligt att Israel och Bush administrationen leder regionen in i ett katastrofalt krig.

Som Israel mycket tydligt

visat är landet fullt kapabelt att slå till mot Iran på egen hand. Med sin USA upprustade vapenarsenal. Och när den helt logiska

motreaktionen kommer har USA plikten enligt sina åtaganden mot Israel att försvara landet.

Det enda alternativet som jag

ser det är att förklara hela mellanöstern som en kärnvapenfri zon. Och att världens stormakter använder sin ’soft power’ till att

genomdriva en sådan utveckling. Annars kommer med en naturlig utveckling i stort sett alla länder i regionen ha kapaciteten att bygga

kärnvapen. Det är en utveckling som inte går att hålla tillbaka.

Frågan är förstås var EU och i förlängningen NATO

står. Någon gång måste Europa kunna stå på egna ben och vara redo att säga nej till USA. EU har också en oerhört stark ’softpower’ som

DN kallar det. Enkelt uttryckt varför inte ta initiativet till en EU, Ryssland och Kina sponsrad aktion för regionen. Det blir i

sammanhanget intressant att läsa följande deklaration från Hillary Clinton om den politik om vill föra i regionen. Den enkla sanningen

är att USA kommer att behöva ett EU som kan stå på egna ben som en jämlik partner.

 ”We must withdraw from Iraq in a way that brings

our troops home safely, begins to restore stability to the region, and replaces military force with a new diplomatic initiative to

engage countries around the world in securing Iraq’s future. To that end, as president, I will convene the Joint Chiefs of Staff, the

secretary of defense, and the National Security Council and direct them to draw up a clear, viable plan to bring our troops home,

starting within the first 60 days of my administration.

While working to stabilize Iraq as our forces withdraw, I will focus

U.S. aid on helping Iraqis, not propping up the Iraqi government. Financial resources will go only where they will be used properly,

rather than to government ministries or ministers that hoard, steal, or waste them.

As we leave Iraq militarily, I will

replace our military force with an intensive diplomatic initiative in the region. The Bush administration has belatedly begun to engage

Iran and Syria in talks about the future of Iraq. This is a step in the right direction, but much more must be done. As president, I

will convene a regional stabilization group composed of key allies, other global powers, and all the states bordering Iraq. Working with

the newly appointed UN special representative for Iraq, the group will be charged with developing and implementing a strategy for

achieving a stable Iraq that provides incentives for Iran, Saudi Arabia, Syria, and Turkey to stay out of the civil war.

/>Finally, we need to engage the world in a global humanitarian effort to confront the human costs of this war. We must address the

plight of the two million Iraqis who have fled their country and the two million more who have been displaced internally. This will

require a multibillion-dollar international effort under the direction of the Office of the UN High Commissioner for Refugees.

Meanwhile, the United States, along with governments in Europe and the Middle East, must agree to accept asylum seekers and help them

return to Iraq when it is safe for them to do so.”"  HR Clinton

Foreign Affairs

/>Ovälkommet besök

Iran

fortsätter att utmana med sitt kärnenergiprogram, och omvärlden fortsätter att visa bristande sammanhållning. Putin anser att det saknas

bevis för att Iran vill framställa kärnvapen, han vill gå varligt fram och han vill i huvudsak driva frågan i det internationella

atomenergiorganet IAEA.

Men vad händer om de ryska vägarna inte längre är framkomliga? Hur väljer Ryssland om det tvingas

välja? Skulle Moskva verkligen acceptera iranska kärnvapen, trots att det borde vara något som oroar Moskva lika mycket som andra?

/>
Om det ryska motståndet – och det iranska trotset – fortsätter öppnar sig

riktigt obehagliga framtidsscenarier.

Israel har all anledning att känna oro, och även om det från israeliskt håll stundtals

hörs att man saknar förmåga att ingripa ligger här en underförstådd varning om att Israel kan bli tvingat att göra något ifall ingen

annan agerar. I klartext handlar det om USA, och Washington har inte uteslutit möjligheten att ta till våld mot Iran.

Någon

storskalig operation skulle det inte bli tal om. I det krigströtta USA går det inte att uppbringa folkligt stöd för ännu ett omfattande

militärt äventyr i Mellanöstern. I omvärlden lär viljan att sluta upp bakom USA inte heller vara stor.

class="artindrag" dngenerated="true">Återstår då att Bushadministrationen agerar helt på egen hand, något den visat sig beredd

att göra tidigare. Men riskerna är stora även med begränsade militära insatser.

Den dag amerikanska bomber börjar falla över

Iran kommer befolkningen att sluta upp bakom en egentligen impopulär regim. I det iranska ledarskapets ögon skulle ett angrepp tolkas

som ett bevis för att landet behöver kärnvapen, och det är befogat att undra om några välriktade missiler skulle åstadkomma annat än en

mindre försening av de iranska planerna.

Vad vi ser är ett resultat av att USA under president George W Bush spelat bort sin

”soft power”. Washingtons ledarroll ifrågasätts. USA:s anseende har sjunkit världen över, och efter Irakkriget kan det vara få ledare

som är villiga att sätta sin politiska framtid på spel för att USA ber om något.

Det är i grunden en olycklig utveckling.

Världen behöver ett aktivt USA, men det måste vara ett lyhört och samarbetsvilligt USA, inte ett arrogant och

unilateralt.

Att ryssland inte är ett land jämförbart med väst-europa är helt klart. Sen kan man undra om det var bättre under den s.k demokratin under Jelstin då gårdagens maktens män stal allt de kunde eller sålde till västföretag medan befolkningen svalt?

Det är ingen som inbillar sig att Putin eller hans allierade i statsapparaten är änglar men de kanske är vad ryssarna i gemen vill ha efter den av väst föreskrivna ekonomiska chockterapin. Putin om något verkar snarare vara en nationalist.

Sen är väl alla medvetna om att det förekommer ganska mycket anti-putin propagande? Putin gjorde ju något så hemskt som att kalla den olja och gas ryssland har för en strategisk resurs. Med andra ord något som inte skulle säljas ut billigt till amerikanska oljebolag. Vilket kanske förklara varför han inte är populär i den av före detta energibolags direktörer befolkade Bush administrationen. Var det inte Condi Rice som fick en oljetanker döpt efter sig?

Att sedan prata om den ryska björnen björnen är ganska löjligt. Vad Ryssland vill är inte att invadera Västeuropa utan sälja energi till högsta möjliga marknadspris. Kapitalism tror jag det kallas.

SvD » Ledarsidan » Ryska säpo har tagit över staten

När vi nyligen träffades i Moskva berättade han för
mig hur en av hans kolleger, som också hade också fått nog, en dag fick
besök av FSB (KGB:s efterföljare) på sitt tjänsterum. Männen
konstaterade kallt att det skulle bli synd om hans dotter om han
lämnade in sin uppsägelse. För då skulle de hitta narkotika på henne
som gav minst åtta års fängelse, och det vet man ju vad som händer i
ryska fängelser, lade de till olycksbådande. Illarionovs före detta
kollega arbetar alltjämt kvar. Illarionov lever med sin familj i USA.

Säkerhetstjänsten i Ryssland behöver inte längre massarrestera
människor för att få dem att rätta sig i ledet, utan bara skrämma
vettet ur nyckelpersoner. De vet att hoten verkligen kan verkställas.

En affärsman som utmanat makten fick nyligen sin
koncern konfiskerad, och han har lämnat landet. Han hann dock inte få
med sin familj, och hans 20-åriga son omkom mystiskt efter en
bilolycka. Pappan insåg att han inte kunde resa hem till begravningen,
för då hade han haffats av maktens män.

Vilka är då dessa maktens män som inte tillåter att de utmanas? The
Economist (23 augusti) beskriver väl hur Ryssland har blivit en
säkerhetspolisstat. KGB var en stat i staten, men FSB är nu staten.
Putin och hans gamla KGB-kolleger styr inte bara Kreml och
statsapparaten, utan även militären och inte minst näringslivet som
badar i oljepengar.

Dessa siloviki (”mäktiga män” på ryska) har
infiltrerat bolagsstyrelser och myndigheter och inte sällan sitter de
på dubbla stolar, så att de själva kan fixa både affärspartners och
offentliga tillstånd. Mutor och korruption är legio. Nästan tre av fyra
seniora statstjänstemän har kopplingar till FSB.

Siloviki styr även det offentliga samtalet. Utrymmet att säga och
skriva vad man tycker och tänker minskar för varje dag. Det märks även
på fria röster som tidningen Novaja Gazeta och radiostationen Eko
Moskva, förstår jag när jag intervjuar redaktörer där. Det finns en
tyst kunskap om vad som är ok, och var den ödesdigra linjen går.

De ryskspråkiga nationella tv-kanalerna är de
viktigaste megafonerna, och siloviki kan tillåta mindre uppstickare som
Novaja Gazeta och Eko Moskva eftersom de bara når en bråkdel av
befolkningen. Men för säkerhets skull ägs radiokanalen av statsägda
Gazprom.

Den ryska engelskspråkiga tv:n tar, till skillnad från den
ryskspråkiga, in oliktänkande röster. Detta ger ett sken av att det
finns en viss mångfald, vilket bidrar till att omvärlden inte förstår
allvaret.

Vad vi ser är framväxten av världens mäktigaste och
rikaste säkerhetspolisstat. KGB utfärdade rekommendationer till
kommunistpartiet, siloviki beslutar själva. Det finns dock ingen tydlig
ideologi, utan det primära målet är helt simpelt att behålla makten.
Och alla medel är tillåtna för att uppnå detta mål.

Demokratin är död i Ryssland. Men den ryska björnen lever. Och i allt högre utsträckning muckar den gräl även med sina grannar.

Ulf Bjereld skriver om något som jag helt håller med om. Hur krig döljs i termer som humanitärt eller rättfärdigt.

Min egen kommentar blir observationen om hur ofta retoriken kommer från människor som i andra sammanhang kallar sig liberaler och

humanister eller sådan som kämpar för mänskliga rättigheter.

Det tycks finnas en tro att bara man skickar ditt militär

så ska detta lösa alla problem. Tvärtom så kan militära operationer bara avslutas när det finns en klar politisk lösning. Titta på NATO

som satsat hela sin prestige i Afghanistan och nu inte kan dra sig tillbaka samtidigt som politiska lösningar på konflikten där helt

saknas.

Hellre än hårdhudad realism än idealistiska önskedrömmar tack. Det som kallades Powell doktrinen i USA borde

gälla även för svenska och europeiska förhållanden.

Ulf Bjereld: Humanitära interventioner och rättfärdiga krig?

Jag har därför utomordentligt

svårt när krig romantiseras, som t ex när Per Ahlmark inför det kommande kriget i Irak skrev att ”hundratusentals människor” i Bagdad

skulle strömma ut ”på gatorna i glädje” för att välkomna de amerikanska soldaterna (DN 10/10 2002). Eller när Göran Persson i en

radiointervju bagatelliserade samma krig genom att i Ekots lördagsintervju (21/12 2002) i naiva ordalag uttalade sig om huruvida kriget

skulle ha en positiv inverkan på den ekonomiska konjunkturen.

Jag har därför också svårt för begreppen ”humanitär

intervention” respektive ”rättfärdiga krig”. För mig är inga interventioner humanitära och inga krig rättfärdiga. Orden förleder, genom

att dölja krigets vidrigheter och därigenom sänka tröskeln till militär våldsanvändning. Samtidigt är språkbruket förståeligt. Hur

skulle det vara möjligt att skapa legitimitet för ”inhumana interventioner” eller ”orättfärdiga krig”? Men ett någorlunda neutralt

språkbruk är i varje fall ett rimligt krav.

Min favoritfilosof Slavoj Zizek skriver i dag insiktsfullt i Aftonbladet om vad

han kallar den ”militaristiska humanismen”, där krig som förs under etiketten ”humanitär intervention” blir nära nog omöjliga att

argumentera emot: det sätt på vilket militära interventioner framställs som humanitär hjälp, omedelbart rättfärdigade med hänvisning

till avpolitiserade universella mänskliga rättigheter, så att var och en som motsätter sig interventionerna inta bara tar fiendens parti

i en väpnad konflikt utan fastmer gör ett kriminellt val som exkluderar honom från de civiliserade nationernas internationella

gemenskap.

I dag tycks det vara liberalerna som under fältrop om fler ”humanitära interventioner” oftast tonar ned krigets

grymheter. Själv känner jag här större frändskap med den tyske generalen Moltke, som efter Tysklands seger i det tysk-franska kriget

1870-71 yttrade: Varje krig, även det segerrika, är en nationell olycka.

Var det inte samma AQI som kom med ett antal terrorhot mot Sverige? Omar al-bagdadhi beskrevs

ju som AQIs ledare i den svenska pressen när det kom hot med anledning av vilks historien. Hot som fortfarande ingen officiellt

kommenterat. Det är ju ganska märkligt att ingen officiellt vill säga något om det existerar en hobild eller ej. Likadant kan man undra

över den svenska pressens kritiska granskning av fakta. Speciellt av sådant som kommer från privata affärsdrivande organisationer som

SITE institute som lever på att leverera media paket.

Cirka 7 minuter in i video nämns Sverige

SvD: USA-

militär: al-Qaida slaget i Irak

Gruppen, som kallas AQI av Pentagon, har utfört många av de värsta och mest

spektakulära bombdåden i Irak de senaste åren. Sedan i somras anses den dock vara på defensiven, exempelvis har antalet attentat sjunkit

från över 60 i januari till cirka 30 per månad nu. Förhör med fångade ledare har givit information som lett till fler gripanden, uppger

tidningens källor. Samtidigt uppges flödet av utländska gudskrigare som korsar gränsen från Syrien ha minskat, vilket kan bero på att de

skickas till Afghanistan i stället. – De är allt mindre koordinerade, alltmer fragmenterade, säger den amerikanske generalen Raymond

Odierno och hävdar att AQI:s kapacitet har minskat med 60-70 procent sedan årsskiftet. Vissa i Pentagon anser att den fruktade irakiska

grenen av terrornätverket al-Qaida är besegrad, men andra varnar för att ta ut segern i förskott. Gruppen har visat sig oväntat seg och

uthållig förr, exempelvis när ledaren Abu Musab al-Zarqawi dödades sommaren 2006.

Via utrikesbloggen. En genomgång på engelska

av den amerikanska utrikespolitiken och hur den kan utvecklas efter Bush. Där tror jag personligen att vad vi ser är en återgång till

det läge som rådde före 1 världskriget där nationer tävlade om tillgång till resurser och marknader. Med andra ord en utrikespolitik

baserad på självintresse in första hand och inte deltagande i internationella samarbeten. Det är också där mitt motstånd mot ett svenskt

deltagande i NATO finns. Jag förutsätter inte att amerikanska och svenska intressen alltid kommer att vara identiska under alla

förhållanden vilket många NATO förespråkare tycks tro.

Utrikesbloggen – Helgens långläsning om amerikansk utrikespolitik

Helgens långläsning
om USA:s utrikespolitik

Många tror att president George W Bushs unilaterala utrikespolitik är ett

tillfälligt sidospår från traditionell amerikansk utrikespolitik. Det är en illusion. Bushs utrikespolitik markerar slutet på en epok,

den är ett symptom på att ett halvt sekels överenskommelse om en liberal internationalistisk utrikespolitik har brutit samman. Det

skriver de amerikanska forskarna Charles A. Kupchan och Peter L. Trubowitz i ett 38-sidigt inlägg för Harvarduniversitetets tidskrift

International Security.

Läs

mer

Alastair Crooke om ett krig som bara väntar på en

utlösande faktor i mellanöstern.

SyriaComment – Syrian politics, history, and

religion » Archives » “Ticking Clocks and ‘Accidental’ War,” BY Alastair Crooke

The view from those most likely

to be affected by an “accidental” war, Iran, Syria, Hezbollah and Hamas, all share the conclusion both that war is imminent and that any

one of a number of “ticking clocks” may be “engineered” as a provocation that would by-pass the Pentagon chiefs of staff arguments

against expanded conflict and trigger war. All of these actors have been preparing flat-out for the coming conflict.

/>They see the circumstances of the Middle East as one of hair-trigger instability and escalating tensions. Equally significantly,

there is a heightened inter-linkage between events that suggests that, as in 1912-14 in Europe, some unexpected and relatively

insignificant event – a Sarajevo moment – could ignite currents and dynamics over which major states and movements would have little

influence.

Iran (from where I have just returned) as well as leaders such as Hassan Nasrallah and Khaled Mesha’al see the signs of

preparations for conflict taking place in Israel. These are the signs they see: Israel conducting low level overflights in Lebanon to

create sonic booms; Israel, whose prime minister had been volubly warning of the risks of some misunderstanding leading to war between

Israel and Syria, then launching an aerial incursion into Syria. And all of this as the international community remained

silent.

The Syrians saw on their radars the four fighters that penetrated into Northern Syria from the

Mediterranean; but they also saw the much larger numbers of Israeli aircraft that were flying in a holding position close to Cyprus. The

Syrians were not about to disclose their anti-aircraft missile capacities to Israel; and the intruders dropped the munitions and their

long-range fuel tanks without pressing any attack, but returned to join the larger group still flying a holding pattern off Cyprus

before all returned to Israel as a single formation.

Powered by

href="http://scribefire.com/">ScribeFire.

Något som inte diskuterats i Sverige är hur länge vårt engagemanget

ska fortsätta i Afghanistan. Ska även svenska styrkor stanna i 30år? Detta är uppenbarligen ganska orealistiskt men samtidigt finns det

inga uppenbara lösningar på konflikten där.

I Sverige är vi inte vana att diskutera utrikespolitik men vore det

inte dags att börja nu speciellt med tanke på att svenska soldater blir stadig mer involverade i olika nato uppdrag utanför Europas

gränser.

Via utrikesbloggen.

Utrikesbloggen – Brittiska styrkor kan bli kvar

Brittiska

styrkor kan bli kvar
i flera decennier i AfghanistanBrittiska styrkor står inför en ”maratoninsats” på 30 år mot talibantrörelsen i

Afghanistan. Det säger den brittiska insatsens befälhavare John Lorimer till tidningen Sunday Telegraph. Han uppger att talibanerna

ändrat taktik med fler minor mot militärfordon på vägarna och självmordsattacker i städerna, ofta utförda av utländska

jihadister.

Konkret uttryckt. Sverige borde ha en säkerhetspolitik som maximalt verkar för det som är i Sveriges intresse. Om detta förs det ingen diskussion utan den fokuserar istället på ska vi vara med eller inte och i vilken klubb. Ungefär som den infantila EU debatten som stått stilla på samma plats i mer än 10 år.Lars Danielsson har också fel. Den svenska säkerhetspolitiska doktrinen är bruten och i stort sett icke existerande. Sverige kan idag inte föra ett självständigt försvar samtidigt som deltagandet i olika former av internationella åtagande ökar. Och med det kostnader för att hålla trupper i garnisoner runt om i världen. Även försvars kostnader kommer då att styras av utrikesåtagande där kostnaderna blir svåra att kontrollera. Felet tror jag är att våra politiker inte vågat dödförklara det säkerhetspolitiska liket troligen för att då skulle även allmänheten vakna till liv och börja ställa frågor. Något som tydligen både socialdemokratin och moderaterna är lika rädda för.Att Sverige nu ska skicka amfibie-styrkor på utrikesuppdrag till ett ökenområde är är ett tecken på många på det totala kaos som råder inom säkerhetspolitiken. Något som Lars Danielsson har ett visst ansvar för. Likadant den fega nuvarande regeringen som gör en budget för ett försvar vi inte vet något om eftersom det inte finns några klara planer för det. Det vi vet är att alliansfriheten är borttagen från regeringsförklaringen.Där jag håller med Lars Danielsson är att Sverige är idag med i en politisk allians, EU som har bättre förutsättningar många gånger att möta morgondagens problem. Problemet med EU att det saknas en fredsframtvingande och säkerhetspolitisk komponent i dagens EU. Med andra ord EU kan inte agera militärt utan åtminstone tyst amerikanskt godkännande.

Sverige är redan medlem i en politisk allians – EU – som är bättre rustad än en militär allians att möta det breda spektrum av hot och utmaningar som vårt land står inför.NATO är en militär struktur. Det gör alliansen mycket väl, för att inte säga unikt, lämpad att leda komplicerade fredsframtvingande operationer. Men denna militära struktur är inte den bästa att hantera dagens säkerhetspolitiska problem som ofta har betydligt fler ingredienser än de som låg bakom den gamla konflikten mellan väst och öst. EU har betydligt större möjligheter att ta sig an morgondagens bredare säkerhetsdagordning.

Mitt argument för att inte gå med i NATO är enkelt. Det är en organisation som inte kan agera utan amerikansk medverkan. Organisationens hela kapacitet bygger på att den amerikansk militären tillhandahåller logistik och underättelsehjälp bland mycket annat. Och amerikansk intressen motsvarar inte alltid svenska. Det vore oerhört naivt att tro att en amerikansk president i vita huset skulle ens fundera över om en utrikespolitisk linje är bäst för alla de allierade och vänner som USA har. Vilket den senaste innehavaren i vita huset visat klart och tydligt. Likdant är NATO en organisation där användandet av kärnvapen finns med i doktrinen. Kan vi i Sverige acceptera kärnvapen som priset för NATO medlemskap?Nej, istället för att drömma om 50-talets nationalförsvar eller se NATO som en framtid varför inte arbeta för ett självständigt EU som kan agera under parlamentets överinsende och demokratiska kontroll. Och då även delta med säkerhetsstyrkor vid behov utanför EU. Detta kräver förstås att EU och dess medlemsländer kan enas om en gemensam hållning. Något som alla EU-Medborgare borde kunna kräva. Läs mer…

Att försöka göra något åt den katastrofala situationen i centrala Afrika lovvärt men finns det även en medföljande politisk lösning? Med tanke på att EU landet Frankrike har en stor militärbas i Tchad och ett millitärt samarbetsavtal kan man undra varför landet så ivrigt drivit på att FN ska ta ett beslut om att skicka trupper till landet. Att Sverige nu ska skicka amfibitrupper till ett ökenland är också märkligt. Inte för att jag inte tror de kan skjuta eller köra lastbil men oftast brukar man inte skicka militärstyrkor utan viss träning att verka i den miljö dom kan tänkas förvänta strida i.

Sedan kan man undra över Khartoums reaktion på att ha trupper så nära den egna gränsen. Ytterst handlar det förstås om olja och kontrollen över den i både Tchad och Sudan. En elak tanke är vilka intressen Lundin Oil har i Tchad där det finns en växande oljeindustri i de södra delarna av landet. Något för en journalist  att undersöka kanske.

Proposition om Darfur och EU-beslut om Tchad « Alla Dessa Dagar
Om detaljerna i det svenska bidraget kommer vi att åstadkomma. Utrikesnämnden har kallats till sammanträde på måndag, och då tillhör detta en av de frågor som står på dagordningen.

Jag tillhör dem som tycker att det i viktiga utrikesfrågor som dessa faktiskt är viktigt att ha ett samråd med riksdagspartierna inom ramen för utrikesnämnden.

Vi lämnar nu proposition till riksdagen om bidraget till Darfur innan vi fått slutgiltigt grönt ljus från FN. Men vi gör det för att slippa onödiga förseningar när det gröna ljus vi räknar med faktiskt kommer.

Svenskt deltagande i bägge dessa operationer – och jag tror att vi kommer att vara det enda land som bidrager till bägge – innebär ett betydande svenskt bidrag till freds- och stabilitetsinsatser i denna del av Afrika.

Att det innebär risker och problem av olika slag får vi inte blunda för. Jag har ägnat mycken tid åt dem, och kommer säkert att få fortsätta att göra det. Vi skall inte underskatta utmaningarna.

Men ytterst handlar det om insatser för att rädda människor, förhindra dödande och försöka att bidraga till fred.

PINR – Instability on the March in Sudan, Chad and Central African Republic

The slow response to the crisis from Western powers and Khartoum’s intractability on accepting U.N.-led forces in the region have allowed the carnage to spread to neighboring Chad and Central African Republic (C.A.R.). Both countries are hobbled by weak rulers, and the prospect of oil wealth is attractive for their domestic rebel movements. Former colonial power France maintains a military base in Chad and has forces stationed in C.A.R.; as a result, the task of protecting the two governments has fallen on Paris. It is not clear, however, whether the current stationed forces, operating under the existing mandates, will be able to rout the rebel groups. Should the violence continue to proceed unchecked, it may be Khartoum that ends up paying most heavily. It appears that the peace deal Khartoum concluded with its southern rebels, which excluded those in Darfur, may collapse as violence pours back across the border from Chad and C.A.R.

Background to the Darfur Conflict

Darfur has been a source of regional instability since rebels first attacked a military complex in this western Sudanese region in early 2003. At the time, Sudan’s government was nearing a peace deal with the southern rebels who had fought successive governments in Khartoum for 21 years. Rather than expand the negotiations to include the western region, as the Darfur rebels wished, Khartoum attempted to quickly stamp out the uprising by arming and assisting irregular militias, known as the infamous Janjaweed. Sudan was under pressure from the United States to resolve negotiations with the southern rebels since US$100 million in aid payments was tied to progress on the north-south negotiations.

Another factor, however, was that surveys indicated that Darfur may contain significant oil reserves. The government did not wish to negotiate away access to these potential reserves, as it was already facing the prospect of sharing revenue with the southern rebels for the oil located in the south. While the decision to limit the negotiations to north-south issues prevented further complications to the peace process, the escalation of violence in Darfur since 2003 has spread instability to Sudan’s western neighbors. [See: "Western Conflict in Sudan Threatens to Derail Peace Process"]

On April 8, 2004, the main western rebel groups and Khartoum signed the first in a series of ignored cease-fire agreements. Notably, the signing ceremony took place in neighboring Chad, which was already hosting 100,000 refugees from Darfur. This allowed humanitarian workers and 60 African Union (A.U.) observers to access the area. While initial reports indicated that the Janjaweed were conducing a ”scorch-the-earth” campaign, Western governments appeared shocked by the destruction reported after the cease-fire.

In July 2004, both houses of the U.S. Congress passed resolutions calling the Janjaweed campaign ”genocide.” Secretary of State Colin Powell agreed to the label in September 2004, but it took nearly a year for President George W. Bush to confirm this was Washington’s official view at a press conference in June 2005. While the ”Save Darfur” campaign and other groups have highlighted Washington’s foot-dragging, Washington has done more than any other government or multinational organization, with the exception of the A.U., to push for resolution to the Darfur crisis.

Aside from the E.U. parliament’s vote in September 2004 declaring the situation ”tantamount to genocide,” there has been no significant response from the European Union or N.A.T.O. on Darfur. The U.N. Security Council (U.N.S.C.) has also used obfuscating language such as ”genocidal intent” to avoid taking decisive action, and resolutions dealing with the matter were watered down by China and Russia so as to be nearly ineffective. The obvious motivation for China in watering down the resolution is that Beijing is the largest investor in Sudan’s oil industry and has an interest in protecting Khartoum. [See: "Resolving the Crisis in Darfur in the New Global Security Environment"]

Four months after the initial cease-fire agreement, the estimated death toll in Darfur was more than 10,000, but there were still no peacekeepers deployed to the region. At the time of the cease-fire, the western rebels were still aligned in their objective. Since 2004, however, the Sudan Liberation Movement (S.L.M.) has fractured into competing groups and has been unable to engage Khartoum effectively at the negotiating table. The Justice and Equality Movement (J.E.M.) has diverged from both S.L.M. groups by linking its rebellion to the Eastern Front’s uprising in Sudan’s northeast region. As a result, Khartoum has been able to propose cease-fire terms repeatedly with the knowledge that the rebels’ fractured leadership will not be able to agree on a response. The western rebels attempted to address this imbalance by forming the Alliance of Revolutionary Forces of West Sudan in January of 2006, but the effort did not last more than two months. [See: "Sudan's Changing Map"]

The situation has gradually deteriorated since 2004, in a pattern Sudan scholar Eric Reeves has labeled ”genocide by attrition.” Over 400,000 people have been killed in the conflict, 2.5 million have been displaced, and over 3.5 million are completely reliant on international aid. Efforts from the U.N.S.C. and the A.U. have been unsuccessful and the violence is now destabilizing the neighboring countries of Chad and C.A.R. The U.N.S.C. has inched its way from calling for a small A.U.-led observation mission of 60 to increasing this to the current level of 7,000 A.U. peacekeepers with narrow rules of engagement. In late August this year, with the A.U. mission set to expire at the end of the following month, the U.N.S.C. authorized the creation of a 17,000-strong U.N. peacekeeping mission. China and Russia, however, insisted that the resolution contain language that requires the authorization of Khartoum to insert the force. At first, Khartoum signaled that it might go along with this plan but has since refused to authorize any mission under U.N. leadership.

As a result, the A.U. mission has twice extended the deadline of its mission. In the latest extension, Khartoum signaled that it would allow the United Nations to play a slightly expanded logistical role under the A.U.’s leadership, but even the most optimistic assessments do not project any significant improvement to regional security under the current mandate. The mission is now set to expire in June 2007.

The U.N.S.C.’s weak response is one reason why the situation in Darfur has been allowed to slowly bleed across Sudan’s borders, but there are other complications to the situation as well. The United States, which has taken the lead in the call for expanding the peacekeeping force in Darfur, is also cooperating with Khartoum on intelligence issues. In addition, Washington has continued aid payments to Khartoum as a reward for signing the north-south peace deal to end Sudan’s 21-year civil war.

China is Sudan’s largest investor in its oil and gas industry and has protected its investments with a veto threat at the U.N.S.C. China’s position, however, has evolved since 2003. For example, it allowed the U.N.S.C. to approve a peacekeeping mission in August 2006. On November 27, the western rebels pushed further east and attacked and briefly held the Abu Jabra oil field, which produces 10,000 barrels per day, a small fraction of Sudan’s aggregate production. If Khartoum proves unable to prevent further attacks on oil assets in Sudan, China will likely push for a U.N.-led force to protect its assets. [See: "The Darfur Question at a Time of Increasing U.S.-China Competition" and "Intelligence Brief: Sudan"]

Det kan vara värt att uppmärksamma att det är Israel som utrustat och beväpnat samma militär som nu ägnar sig åt att mörda munkar. En stor del av vad Israel exporterar är vapen och inte minst tekniker för underättelse och säkerhetsarbete, speciellt i hur man håller befolkningar under kontroll. Något som Israeliska säkerhetsföretag knutna till militären har stor övning i. Kommer riksdagen eller Israel vännerna i den fördöma även Israel när man nu uttrycker sin solidaritet med Burma?

DN1 DN2 DN3 SVD

Israel urges Myanmar gov’t to refrain from harming protesters – Haaretz – Israel News

According to former officials in the Israel Defense Forces, by 1967 the two countries had weapons deals and military connections. Israel sold Burma 30 Spitfire airplanes and trained Burmese technicians. The Israel Defense Forces even sent a military attache to the capital, Rangoon, which was later renamed Yangon. But the Six-Day War in 1967 changed the nature of the Israeli-Burmese relationship. Burma, as a member of the Non-Aligned Movement (NAM), demanded Israel withdraw from Gaza, the West Bank and the Golan Heights. Israel denies selling weapons to Burma or Myanmar.

Israeli military aid to Burmese regime: Jane’s | World War 4 Report

The Burmese junta currently shooting unarmed protestors received a
cynical plea for restraint from the Israel government on Sept. 29.
According to the Israeli paper Ha’aretz, the Israeli foreign ministry
announced ”Israel is concerned by the situation in Myanmar, and urges
the government to demonstrate restraint and refrain from harming
demonstrators.” The article ended by pointing out that ”Israel denies
selling weapons to Burma or Myanmar.” (Ha’aretz, Sept. 29)

Not true, according to a March 1, 2000 report
in the authoritative British publication Jane’s Intelligence Review by
William Ashton. The article, titled ”Myanmar and Israel develop
military pact,” details how Israeli companies and the Israeli
government have been supplying and developing weapons for the Burmese
regime, and sharing intelligence:

In August 1997 it was revealed that the Israeli defence manufacturing company Elbit
had won a contract to upgrade Myanmar’s (then) three squadrons of
Chinese-built F-7 fighters and FT-7 trainers. The F-7 is a derivative
of the Mikoyan MiG-21 ‘Fishbed’ jet fighter. The FT-7 is the export
version of the GAIC JJ-7, itself a copy of the MiG-21 ‘Mongol-B’
trainer. Since they began to be delivered by China in 1991, the Myanmar
Air Force has progressively acquired about 54 (or four squadrons) of
these aircraft, the latest arriving at Hmawbi air base only last year.
In related sales, the air force has also acquired about 350 PL-2A
air-to-air missiles (AAM) from China and at least one shipment of the
more sophisticated PL-5 AAMs.

Since their delivery to Myanmar, these new aircraft have caused the
air force considerable problems. Several aircraft (and pilots) have
already been lost through accidents, raising questions about the
reliability of the Chinese technology. There have also been reliable
reports that the F-7s were delivered without the computer software to
permit the AAMs to be fired in flight. Also, the air force has
complained that the F-7s are difficult to maintain, in part reflecting
major differences between the structure and underlying philosophy of
the Myanmar and Chinese logistics systems. Spare parts have been in
very short supply. In addition, the air force seems to have experienced
difficulties in using the F-7 (designed primarily for air defence) in a
ground attack role. These, and other problems, seem to have prompted
the air force to turn to Israel for assistance.

According to sources in the international arms market, 36 of
Myanmar’s F-7 fighters are to be retro-fitted with the Elta EL/M- 2032
air-to-air radar, Rafael Python 3 infrared, short range AAMs, and
Litening laser designator pods. The same equipment will also be
installed on the two-seater FT-7 fighter trainers. In a related deal,
Israel will also sell Myanmar at least one consignment of laser-guided
bombs. Since the Elbit contract was won in 1997, the air force has
acquired at least one more squadron of F-7 and FT-7 aircraft from
China, but it is not known whether the Israeli-backed upgrade programme
will now be extended to include the additional aircraft. Myanmar’s
critical shortage of foreign exchange will be a major factor in the
SPDC’s decision.
Läs mer…