Claeskrantz.se

Frågan som inte ställs är om Sverige ska ha ett nationalstatsförsvar överhuvudtaget. Är en invasionsförsvar modell 1950 en historisk relik eller något som fortfarande är relevant för svensk säkerhet. Kommer historien upprepas med ett ryskt hot mot, Sverige förutsatt att detta någonsin funnits. Historiskt sett är det väl Sverige som invaderat länder på andra sidan östersjön, inte tvärtom.

Likadant vilken roll spelar ett fritt baltikum med medlemskap i NATO för svensk säkerhet. Och det samarbete som finns med de baltiska länderna. Det kanske är mer relevant att stationera svenska trupper i baltikum än på Gotland? Om behovet finns överhuvudtaget.

Kommer konventionella krig efter 1900-tals model även ske i framtiden. Där armeer från nationalstater ställs mot varandra. Om inte är det upp till våra säkerhetspolitiker att definera vad som kan anses vara militära hot eller polisiära och säkerhetstjänst hot.

Försvaret borde inte vara ett arbetsmarknadsprogram eller dolt industristöd för diverse svenska företag. Säkerhetspolitik borde vara kyligt rationell efter vad som är i svenskt intresse. Men det finns ingen öppen diskussion om säkerhetspolitiska frågor varken till höger eller vänster.

Om det är inom NATO eller inom ett gemensamt europeiskt försvar som framtiden finns för Sverige återstår att se. Jag hoppas på ett Europeiskt sådant utanför NATO kontroll.

När vi undersöker om en stat kan påverka Sveriges säkerhet har dess förmodade avsikter, politiska eller militära, en begränsad roll för vårt ställningstagande. Det är främst dess ekonomiska och militära resurser man behöver väga in.
Endast i ett kortsiktigt perspektiv är mer eller mindre uttalade avsikter av intresse. De påverkar mest vår beredskap och inte vår långsiktiga politik.
Det finns alltså alla skäl i världen för Sverige att studera Rysslands växande resurser och fråga oss om och hur de kan påverka vårt eget försvar och vår säkerhetspolitik.
Militära och ekonomiska resurser är hårdvara, tar lång tid att bygga upp och kan nyttjas under långa perioder. Politiska avsikter däremot är snabbt föränderliga, är som moln på himlen och kan över en natt växla från tal om fredlig samvaro till hot och påtryckningar.
Att försöka värdera den ryska militära upprustningen och statsskickets utveckling är alltså en nödvändig säkerhetspolitisk åtgärd. Det innebär däremot ingen värdering av vare sig den ryska folksjälen, den ryska kulturen eller utbytet mellan EU och Ryssland.
Det leder förhoppningsvis till slutsatser om vilka Rysslands handlingsmöjligheter kan vara, men det säger ingenting om dess politiska avsikter.
Vi kan aldrig veta vilka resonemang som förs inom en rysk ­generalstab, aldrig gissa Putins egentliga avsikter idag och än mindre imorgon.
Men vi kan värdera vilka resurser som står till förfogande och vilka möjligheter dessa erbjuder, politiska som militära, samarbetsinriktade eller hotfulla.
Rätt slutsatser från vår sida och i tid vidtagna åtgärder gör det därefter möjligt att föra en dialog med Ryssland utifrån en position av relativ styrka och trygghet.
Utan en sådan bas minskar våra möjligheter att förhandla fram godtagbara kompromisser. Vi tvingas då snarare till eftergifter.

SvD » Brännpunkt » Gotland ska ha ett försvar

Ibland undrar jag om svenskar är mer än vanligt naiva. Eller har ingen fattat att sådan förhör hände regelbundet i Afghanska och Irakiska förhörsceller hos vår amerikanska allierade? Att Franska fängelser är ökända för sådan händelser. Att alla väst-allierade i det s.k kriget mot terrorismen i mellanöstern tillämpar än värre torrtyr. Som det Egypten ditt vi ansåg det lämpligt att skicka folk på förhör. Att sådan förhör fortsätter att ske i amerikanska ’svarta’ fängelser runt om i världen ditt folk plockas upp för att försvinna.

Det var med andra ord ingen enstaka unik händelse. Utan snarare en del i det krig mot terrorismen som sverige deltar i.

De flesta ubildningar för elitsoldater har också någon form av förhörsträning där de lär sig hantera just tortyrlikande förhörssituationer. Är det aldrig någon av de civila kommentatorerna som funderat på varför?

Att mental och fysiskt bryta ner fångar har blivit en accepterade del av förhörstekniker som är tillgängliga för militärstyrkor. Om militären i framtiden ska agera till största delen mot civila eller ick-reguljära styrkor är det helt logiskt att liknande händelser sker och kommer att ske.

Fast det vill de flesta civila förstås inte se tror jag. Då är det lättare att tala om fredssoldater och kamp för demokrati och mänskliga rättigheter.

Många frågor kvarstår ännu om vad som hände under förhöret med en ung afrikan på den svensk-franska militärbasen Chem-Chem under en FN/EU-operation i Kongo 2003. ”Uppdrag Gransknings” egen journalistiska metod börjar slå knut på sig själv: de ytterst ansvariga har lärt sig att gömma sig och de underhuggare som skickas ut ägnar sig framför allt åt att säga så litet som möjligt.
Men det redaktionen fått fram väcker ändå allvarliga frågor om vår moraliska beredskap. Ett antal svenska elitsoldater, alla officerare, vittnade om att deras franska kollegor torterat fången: man lade en löpsnara kring hans hals och utsatte honom för såväl skenavrättning som simulerad dränkning. Svenskarna hörde hans gråt och skrik under flera timmar, ”det var ren jävla tortyr” säger en av dem.
De svenska soldaterna bad sin befälhavare att ingripa. I vilken mån han gjorde det är oklart. Enligt hans egen utsaga – och Försvarsmaktens utredning – ledde hans intervention till att fransmännen släppte fången. Men enligt ”Uppdrag Gransknings” källor var deras chef på basen ”hela kvällen samtidigt som tortyren fortsatte”.
Man kan naturligtvis önska att någon svensk direkt hade konfronterat fransmännen och krävt att tortyren avbröts. Men alla socialpsykologiska studier visar på att detta är undantagsbeteenden. Kombinationen av militär disciplin och den nödvändiga lojalitet som uppstår mellan soldater i krigssituationer hämmar den individuella moraliska impulsen.
Det är därför det är så viktigt att de humanitära och folkrättsliga principerna sitter i ryggraden hos de ytterst anvariga. Det är ytterst tveksamt om den svenska befälhavaren i Kongo tog sitt ansvar, en misstanke som förstärks av att han inte rapporterade hem om vad svenskarna bevittnat. Han fick ett underlag av en annan svensk officer, men menade att han hade ett ”gentlemen’s agreement” med den franske befälhavaren att inte föra saken vidare.

Oacceptabelt

Jag tjatar ju ofta om det men återigen om hälften av det som spenderats på militärstyrkor i ockupation av Afghanistan istället hade använts för direkt bistånd undrar jag om inte Nato/Isaf/Eu/USA hade kunnat lämna landet idag.

Istället är det en repris på vad som redan hänt och händer i Irak. Korruption, Regional destabilisering, 10.000 tals civila dödade varav de flesta på senare tid av ISAF/USA i strider som Britterna beskrev som de hårdaste sedan Korea kriget. Hit vill svenska politiker skicka mer trupper och inte minst JAS, främst som försäljningsargument för försvarsindustrin och för att visa på svensk slagkraft inför våra NATO partners. Då kan vi om inte annat säga att den största svenska industrisatsningen någonsin använts i strid för att jaga Afghanska bönder.

SvD » Utrikes » Afghanistan saknar utlovat bistånd

Omkring 40 procent av biståndet som kommer fram går
tillbaka till de rika länderna i form av företagsvinster och
höga konsultarvoden, enligt rapporten från Agency
Coordinating Body For Afghan Relief (Acbar).

Bistånd till återuppbyggnad utgör samtidigt bara
bråkdel av militärutgifterna. Sedan 2001 har 25 miljarder
dollar spenderats på säkerhetsrelaterad hjälp bland
annat i form av uppbyggnad av en afghansk säkerhetsstyrka.

Den amerikanska militären gör av med 100 miljoner dollar
om dagen i Afghanistan, medan den genomsnittliga volymen av det
internationella biståndet från alla givare sedan 2001
endast uppgår till sju miljoner dollar om dagen, enligt Rapporten.

Det internationella samfundet har utlovat 25 miljarder dollar till Afghanistan efter att talibanregimen störtades 2001.

Men bara 15 miljarder dollar har hittills använts, av vilka
uppskattnings makalösa 40 procent har återgått till
givarländerna i företagsvinster och konsultarvoden, enligt
rapporten.

”Till exempel har en väg mellan centrala Kabul och den
internationella flygplatsen kostat USA mer än 2,3 miljoner dollar
per kilometer, minst fyra gånger så mycket som den
genomsnittliga kostnaden för en väg i Afghanistan”, heter det
i rapporten.

Technorati Tags: Afghanistan, Nato, Isaf, Bistånd

Jag undrar vad svenska folket ska säga den dag de vaknar upp och ser att Sverige deltar i 3-4 krig runt om i världen. Men Mikael Östlund måste ha beröm för sin skicklighet i att på tidningsspråk göra en ‘non-denial denial’ Detta måste väl vara en av årets hittils roligast krumbukter för att bekräfta vad Mikael Östlund inte kan bekräfta officiellt.

‘Betyder det här att Sverige inleder ett fördjupat Natosamarbete?
- Nej, inte alls. Det innebär ett fördjupat samarbete med de länder som vi redan samarbetar med i internationella insatser.´’

Att partier som vänsterpartiet fortfarande drömer om ett nationalstatsförsvar av kronbloms eller landstormsmodell är inte förvånande. Realisterna inser att Sverige redan är infogade i ett Europaförsvar. En mer intressant diskussion hade varit vilken säkerhetspolitisk doktrin denna nya militär ska styras av och på vems uppdrag?

Personligen hade jag önskat att det fanns en parlamentarisk kontroll och demokratisk insyn i det nya Europeiska säkerhetssamarbetet. Man jag kan inte hitta någon.

Men det verkar inte finnas några svenska politiker varken till höger eller vänster som vill ställa frågan vad alla dessa stridsvagnar och helikoptrar som ska fraktas jorden runt kommer att användas till. Men så existerar det heller inte en offentlig säkerhetspolitisk debatt i sverige längre. Råder ett tyst consensus?

Planen ska snabbt kunna frakta soldater och krigsmateriel till internationella uppdrag. Boeing C-17 är av en av världens störstan flygplansmodeller.
Planet är dubbelt så stort som flygvapnets Herculesplan och kan ta ombord tre helikoptrar eller tre stridsvagnar, uppger SVT:s Aktuellt.
Sverige köper de tre planen tillsammans med fjorton andra länder, däribland Finland, Norge och Nederländerna. Planen ska stationeras i Natolandet Ungern där 25 svenska militärer ska vara förlagda. Kostnaden för Sverige blir 1, 5 miljarder kronor under de fyra första åren.
Därefter kommer planen att kosta 200 miljoner per år i underhåll, uppger SVT.
- Det handlar om att det är ont om tung strategisk flygplansmateriel. Små länder har inte möjlighet att köpa in dessa flygplan själva, säger Mikael Östlund, pressekreterare hos försvarsminister Sten Tolgfors.
Betyder det här att Sverige inleder ett fördjupat Natosamarbete?
- Nej, inte alls. Det innebär ett fördjupat samarbete med de länder som vi redan samarbetar med i internationella insatser.
Men behöver vi vara med och äga plan av den här typen?
- Man kan ta den pågående Tchadinsatsen som ett exempel på att det är nödvändigt. Befälhavaren i Tchad, Patrick Nash, var tvungen att gå till EU fem gånger och be om resurser för att kunna starta insatserna. Om vi hade haft tillgång till ett sådant här plan hade vi kunnat agera mycket snabbare, säger Östlund.

Sverige köper militärflygplan

Att USA för ett tredje krig mot terrorismen i Somalia är dåligt uppmärksammat av svenska medier. Utrikesbloggen hade dock en intressant artikel i ämnet.

Att Etiopiska soldater tränade av USA invaderade somalia med de s.k krigsherrarna i släptåg verkar många missat.

USA har genomfört sina attacker med samtycke från Somalias president Abdillahi Yusuf och grannländerna. Djibouti, Etiopien och Kenya stödjer USA:s krig mot terrorn i Somalia och är tacksamma för att underrättelsetjänsten CIA hjälper dem med att övervaka gränserna mot landet. President Yusuf tar all hjälp han kan få i kampen mot olika avknoppningar till Somalias muslimska domstolar. Dessa sammanfaller ofta med de grupper USA klassar som terrorister.

Allt fler börjar dock tvivla på al-Qaidas närvaro och eventuella styrka i Somalia. Sant är att åtminstone tre av de tolv muslimska domstolarna haft kontakter med nätverket. Sant är också att de attentat mot amerikanska och israeliska mål som skett i östra Afrika på senare år kan kopplas till personer som finns i Somalia.

Men det är inte trohet mot Usama bin Laden som förenar mixen av muslimska krigare och milis från huvudstaden Mogadishus största klan Hawiye. Ingen betvivlar att det finns individer inom dessa grupper som har bin Laden som förebild, men de olika talesmän som släpps fram hävdar bestämt att de inte har något med al-Qaida att göra.

En som ifrågasätter att terrornätverket opererar från Somalia i någon betydande omfattning är USA:s förre ambassadör till Etiopien, David H Shinn. Han menar att det snarare är klan- och sub-klantillhörighet som avgör vilken sida man strider för. Islamisternas framväxt beror främst på att den sekulära övergångsregering som inrättades i Somalia 2004 inte anses kunna upprätthålla ordningen i landet.

Den tillfälliga regeringen backas dessutom upp av ärkefienden Etiopien och de oppositionella är hätska motståndare till att etiopiska soldater finns i landet. Etiopisk militär gick in i Somalia i slutet av 2006 för att mota bort de muslimska domstolarna och låta regeringen återfå makten.

Domstolarna bildades av Mogadishus affärselit som tröttnat på att klanstriderna fick härja fritt. Även om de införde strikta, sharia-baserade lagar innebar deras tillkomst att läget i Somalia stabiliserades för första gången sedan 1991. Etiopierna hälsades därför inte som några befriare.

Utrikesbloggen – Mattias Johansson

En gammal historia men en som jag inte hört tidigare. Att NATO medvetet bombar en ambassad och sedan ljuger om det offentligt är ganska anmärkingsvärt tycker jag. Varför artikeln inte väckte mer uppmärksamhet när den publicerades kan man bara undra över. Men uppenbarligen förstod Kina avsikten eftersom de tillät studentprotesterna i Kina mot den amerikanska ambassaden.

Intressant vad man kan hitta när man gör research för annat.

Nato deliberately bombed the Chinese embassy in Belgrade during the war in Kosovo after discovering it was being used to transmit Yugoslav army communications.

According to senior military and intelligence sources in Europe and the US the Chinese embassy was removed from a prohibited targets list after Nato electronic intelligence (Elint) detected it sending army signals to Milosevic’s forces.

The story is confirmed in detail by three other Nato officers – a flight controller operating in Naples, an intelligence officer monitoring Yugoslav radio traffic from Macedonia and a senior headquarters officer in Brussels. They all confirm that they knew in April that the Chinese embassy was acting as a ‘rebro’ [rebroadcast] station for the Yugoslav army (VJ) after alliance jets had successfully silenced Milosevic’s own transmitters.

The Chinese were also suspected of monitoring the cruise missile attacks on Belgrade, with a view to developing effective counter-measures against US missiles.

The intelligence officer, who was based in Macedonia during the bombing, said: ‘Nato had been hunting the radio transmitters in Belgrade. When the President’s [Milosevic's] residence was bombed on 23 April, the signals disappeared for 24 hours. When they came on the air again, we discovered they came from the embassy compound.’ The success of previous strikes had forced the VJ to use Milosevic’s residence as a rebroadcast station. After that was knocked out, it was moved to the Chinese embassy. The air controller said: ‘The Chinese embassy had an electronic profile, which Nato located and pinpointed.’

Nato bombed Chinese deliberately | World news | The Observer

Att Carl Bildt har ambitioner att bli EUs utrikesminister är klart för de flesta. Hans nekande i DN artikeln här var knappast kategoriskt.  Även till utrikesminister posten var det Carl Bildt som blev tillfrågad, inte tvärt om.  Är det en tillfällighet att journalister från de båda stockholms tidningarna nu släpps in och får prata personligt med den media hatande Bildt?  Frågan är förstås om Carl Bildts ny karriär sker på bekostnad av svenska och europeiska intressen. Uppenbarligen kommer insatsen i Tchad på bekostnad av den i Afghanistan och Kosovo.

Efter gårdagens samtal främst här i Pristina bär det nu på morgonen morgon norrut mot den delade staden Mitrovica, även om situationen just nu bara gör det möjligt att besöka dess sydliga och albanska delar. De nordliga och serbiska känner jag dock relativt väl från tidigare besök.

Värd är borgmästaren Rexhepi, tidigare under ett skede premiärminister i Kosovo och en mycket resonabel och balanserad man. Jag tror han kan betyda mycket för att förhindra att en redan besvärlig situation blir än mer besvärlig.

Kosovos avgörande utmaningar handlar förvisso om ekonomisk och social utveckling. Men politiskt handlar de till stor del om situationen i och kring Mitrovica. Då är det viktigt att känna till situationen också i dess detaljer.

http://carlbildt.wordpress.com/2008/03/08/fran-en-delning-till-en-annan/

Att Tchad är Carl Bildt’s personliga projekt förklar dock inte varför det svenska deltagandet var nödvändigt. Speciellt med tanke på den militärbas i NDJAMENA, och de trupper som EU landet Frankrike redan har i sin forna koloni. Är Sverige nu en del av den franska diplomatiska offensiven i nord-afrika och mellanöstern?

i själva verket hade Sten Tolgfors varit emot insatsen från början. Hans företrädare Mikael Odenberg hade velat skicka EU:s nordiska stridsgrupp till Tchad, medan andra EU-länder och Carl Bildt då var negativa. I september hade Bildt själv besökt Tchad och sett flyktingarnas lidanden. Bildt tog upp en svensk EU-insats i regeringskretsen där den nye försvarsministern satte sig på tvären.
Det var inte bara en personlig åsiktsskillnad, det finns en osynlig spricka mellan deras två departement rakt över Gustaf Adolfs torg. UD vill ha svenska flaggor i så många kriser som möjligt i världen. Försvarsdepartementet vill ha så få, långvariga och större insatser som möjligt.
Tolgfors, som dessutom fått sitt jobb av statsminister Reinfeldt för att driva igenom finansminister Anders Borgs sparbeting, spjärnade emot. Att åka till Tchad minskade möjligheterna för Sveriges långsiktiga truppbidrag i Kosovo och Afghanistan. Om dessutom EU:s stridsgrupp skulle rycka ut 2008 ut skulle Tolgfors tvingas be om mer pengar av finansministern.
- Minsta gemensamma nämnare blev ett regeringsbeslut om en insats i Tchad till minsta möjliga kostnad under minsta möjliga tid, summerar en allianspolitiker.

Sen kan man undra över en försvarsminister som tydligen har väldigt lite att säga till om i sitt eget departement. Finansministern bestämmer budgetens resursfördelning utan hänsyn till någon säkerhetspolitiks doktrin och utrikesmininster utplacering av soldater i andra länder i samråd med EU befällhavaren. Och statsministern är som vanligt osynlig.

Sverige, som hade varit duktigt i EU, bland de första att anmäla sig, höll nu fast vid sin tidtabell. Men optiken blev den motsatta: svenskarna åker hem när de andra EU-förbanden kommer fram för att stanna i ett år. Signalerna från Bryssel blev allt tydligare, först diplomatiskt, sedan offentligt. EU-ländernas högste befälhavare för EUFOR-styrkan, generallöjtnant Patrick Nash vädjade på en presskonferens i januari om en längre svensk insats.
General Nash vädjade slutligen personligen till försvarsminister Sten Tolgfors, brevet diarefördes den 14 februari. Utrikesminister Carl Bildt hade dagen före i riksdagen sagt att insatsen är ”den mest komplicerade och krävande” EU gått in i. Den som skrivit under regeringens proposition om styrkan var just Carl Bildt och i SvD den 18 februari öppnade han för ”fortsättningen i Tchad”. Men försvarsministern, som ännu inte repat sig från försvarets budgetkris som exploderade i hans ansikte i januari, ville inte öppna en rännil med pengar till Tchad.
- Det är min budget och i den finns det inte ytterligare resurser.
Tolgfors grävde sin skyttegrav allt djupare, begärde inte mer pengar i regeringen eller diskuterade en lösning med de övriga allianspartiernas försvarspolitiker. Deras frustration och kritik ökade och partiledarna började ta intryck.
Två saker fick regeringen att i tisdags gå med på en förlängning, enligt Sten Tolgfors. Det ena var ett mer preciserat brev som dagen innan anlänt från general Nash där han önskade en förlängning till augusti. Det andra var nya kostnadsberäkningar från svenska högkvarteret.
Men vad som hittills inte kommit fram var att generalens brev inte alls var ställt till Sten Tolgfors. Denna gång var adressaten en annan: Mr Carl Bildt (se faksimil).
- Det hade gått upp för generalen Nash vem som är föredragande för de här frågorna i regeringen, säger en av SvD:s källor.
I själva verket var det UD som tipsat general Nash om att han borde skriva till Bildt om han ville nå resultat.
Dessutom hade EU-generalens precisering om en svensk insats augusti månad ut varit i säck innan den kom i påse. Det var ett av de fem alternativ som det svenska högkvarteret hemligstämplat och lämnat till Tolgfors. Nu återkom det i brevet från Nash. Det är hemligt, men nyckelmeningen enligt SvD:s källor lyder: ”Det skulle vara mycket uppskattat om ni i positiv anda kunde förlänga till slutet av detta år, eller åtminstone till slutet av augusti 2008.”

SvD » Politik » Brev till Bildt manövrerade ut Tolgfors

Är det bara jag som undrar över var den svenska insatsen i Tchad passar in i ett längre perspektiv? Kommer inbördeskrig, svält och flyktingar i 100000-tal ha löst sig när svenskarna åker hem? Hur ser planen ut när EU i praktiken nu verkar ta över styret i ett land. På vilket sätt kan ökad säkerhets infogas i en plan som stabiliserar landet.

En annan sak är att både alliansen och oppositionen verkar hålla på med någon slags tävlan om vem som kan skicka flest soldater utomlands. En något ny variant på den traditionella svenska biståndspolitiken.

Beslutet om en förlängning välkomnades av samtliga partiföreträdare i riksdagen.
- Jag är jätteglad över att regeringen har tagit sitt förnuft till fånga, sade Urban Ahlin (s).
Däremot kvarstod kritiken av hur frågan skötts.
- Regeringen har hanterat frågan okänsligt och klumpigt. Trovärdigheten har fått sig en allvarlig, knäck, sade Per Rådberg (mp).
Ledamöter från s-v-mp tyckte att det var bra att Tolgfors tvingats "krypa till korset" alternativt "bita i det sura äpplet".
Själv hänvisade Tolgfors dock till en begäran från befälhavaren Patrick Nasch i måndags och till det underlag som han begärde in från Försvarshögkvarteret i mitten av februari.
Debatten skingrade inte de frågetecken som finns om finansieringen. Ahlin tog upp att riksdagen tidigare fattat beslut och godkänt anslag för två insatser, den i Tchad och den i Darfur. Eftersom Darfur aldrig blev av borde det finnas pengar över, anser han.
Men det håller Tolgfors inte med om. De pengarna och mer därtill har gått åt till Tchadstyrkan, säger han.
Därför behövde han klartecken från partiledarkretsen om ekonomiska garantier för den nordiska insatsstyrkan innan ett beslut om förlängning kunde tas.
Vänsterpartiet och miljöpartiet vill helst att svenskarna stannar året ut då FN tar över ansvaret för säkerheten.
Enligt Tolgfors är det inte aktuellt. Det skulle kosta mer än de 300 miljoner kronor, som han tidigare angett.
Urban Ahlin (s) stödjer att svenskarna ska stanna augusti ut eftersom avsikten är att de då ska ersättas av ett annat EU-lands soldater.
- Det viktiga för oss är att flyktingarna inte lämnas i sticket. Kan ett annat land gå in och avlösa oss så är det fullgott, påpekar han.

Förlängd Tchadinsats kostar 46 miljoner

Exakt hur de svenska resurserna kommer att användas är dock inte klart. Hur lång tid den svenska styrkan kan vara som mest effektiv beror också på var soldaterna placeras i landet. Dessutom gör ju svenskarna nytta även om inte allt och alla är på plats.
Ett mindre svenskt specialförband finns nu i Tchad för att rekognosera och förbereda för de 203 soldater som snart ska vara på plats. När – eller om – de nu kommer i väg.
Ett problem är att Sveriges insats från början är halvhjärtad. Nästan alla andra EU-länder som bildar EUFOR-styrkan har förbundit sig att vara i Tchad under ett år, medan mandatet och pengarna från Sveriges riksdag gäller ett halvår.
Tillsammans med det svenska skyttekompaniet åker nu ett 60-tal finländska jägarsoldater. Finland har till skillnad från Sverige deklarerat att de är beredda att satsa ett helt år.
Befälhavare för EU-styrkan är en irländsk general, Patrick Nash. Han krävde för ett par veckor sedan att den svenska regeringen skulle ta ställning till en förlängning och bli kvar under ett år.
Enligt försvarsminister Sten Tolgfors har det aldrig varit aktuellt och hänvisar till den budget och det beslut som finns. Försvarsmakten säger å sin sida att de kan förlänga insatsen om de får mer pengar.
Det borde försvaret också få. När regering och riksdag har beslutat att skicka trupp till Tchad måste de också ta de ekonomiska konsekvenserna för att EU-insatsen fördröjts.

080216: Svik inte Tchad – Ledare – Expressen.se – Sveriges bästa nyhetssajt!

Jag antar att våra svenska försvarspolitiker grundligt informerat sig om situationen och inte minst förutsättningarna för att framgångsrikt genomföra ett uppdrag. Och hur ser det ut med samordningen. Mellan försvars, utrikes departement riksdag och inte minst med EU. Uppenbarligen tycks det vara delade meningar om mycket kring det svenska deltagandet.

Om det är något man inte borde slarva med är det när man skickar ut soldater i krig. Vilket det handlar om. Svenska soldater ska nu skickas som ‘fredsbevarande’ styrka. Vad jag förstås finns det igen fred att bevara. Däremot pågår det ett inbördeskrig förutom en icke existerande gräns med Sudan soldater rör sig emellan. De olika aktörerna i Tchad saknar heller inte stridsträning eller vapen.

Varför verkar politikerna sedan hålla på med någon slags tävlan om hur länge styrkan ska stanna ute. Oavsett om den stannar en månad eller ett år finns det då förutsättningar att framgångsrikt genomför ett uppdrag. Och inte minst vem kommer att tillhandahålla säkerheten när svenskarna åker hem. Hur länge är det meningen att EU-styrkorna ska stanna. Finns det en politisk lösning som samordnas med den militära. Frågor som jag är säker på att våra försvarspolitiker ställt sig.

Priset kan bli blodigt för svenska ledarskap när EUs nya säkerhetspolitiska arm ska skapas. Om våra försvarspolitiker inte ställer de rätta frågorna innan de skickar ut soldater.

SvD » Inrikes » Tchadstyrkan får ändrade direktiv

I går fick riksdagens sammansatta försvars- och
utrikesutskott helt nya besked av försvarsdepartementet och
försvarsmakten: Styrkan ska nu endast vara fullt operativ i
fyra–sex veckor. Orsakerna uppgavs vara att insatsen
försenats och att säkerhetsläget nu kräver
pansarfordon som inte kan köra när regnperioden kommer i maj.

Men detta är uppgifter som är helt okända för de
203 officerarna och soldaterna i styrkan. De sitter nu otåligt
hemma i 24 timmars beredskap och väntar på order att
åka.

– Det har varit klart hela tiden att vi ska ha tunga
pansarfordon. Att vi ska vara där kortare tid är ingen
information som vi har fått. Vi är beredda att vara på
plats hela tiden till strax före den 11 juli när våra
kontrakt går ut, säger Mats Laggar, press- och
informationsofficer för styrkan.

– Vi är fokuserade på att åka ut – inte på att på att åka hem.

Flera politiker är kritiska till att sända ner en insats
för 370 miljoner kronor som bara kan vara i gång
aktivt i en månad eller lite till.

– Min uppfattning är att om vi åker ned
på denna långa resa är det naturligt att vi ska
göra nytta en längre tid. Jag skulle vilja att Sverige tar
upp en dialog med EU-befälhavaren med detta, säger centerns
försvarspolitiker Staffan Danielsson till SvD.

SvD » Inrikes » Svensk specialstyrka har landat i Tchad

Det var i natt svensk tid som Kouchner träffade FN:s
generalsekreterare Ban Ki-Moon. Efter mötet kommenterade Kouchner
EU-insatsen i Tchad.

De hårda striderna i Tchads huvudstad Ndjamena fick förra
veckan EU-styrkan EUFOR att ta en paus några dagar. Striderna
krävde runt 140 dödsoffer, ett 1000-tal personer skadades och tusentals flydde. Att EUFOR-styrkans
förtrupp nu börjat sändas till Tchad kallade Kouchner
”en stor seger” för det fredsbevarande arbetet. Och som
främsta exempel nämnde han svenskarna.

- En svensk specialförbandsinsats ingår i EUFOR. Den
insatsen kommer att vara i ungefär tio veckor. Men vi kommenterar
inte när de kommer in i landet eller när den börjar
eller slutar, säger informatör Jonas Svensson vid
Försvarsmaktens högkvarter till svd.se.

- Vi berättar inte hur många de är. Omvärlden ska
inte kunna göra sig en uppfattning om vad de klarar av.

Den lilla grupp svenskar som nu finns i Tchad ingår inte i det
kompani med 203 amfibiesoldater som visats upp och gett intervjuer den
senaste tiden. Den styrkan väntar fortfarande på order att
få åka.

Istället ingår den svenska specialstyrkan i ett
specialkommando som leds direkt från EU-styrkans stab i Paris.
Även österrikiska specialförband finns sedan tidigare i
Tchad.

- Jag vill påminna om att alla EUFOR-soldater inklusive
specialförbanden har samma uppgifter. Det är de som
regeringen och riksdagen har slagit fast.

Det börjar bli uttjatat med vietnam jämförelser men Afghanistan verkar vara på väg mot att bli NATOs vietnam. Finns det någon militärplan för att vinna kriget som Sverige deltar i? Och var finns den politiska-civila planen. Hur länge ska man stanna i Afghanistan 15-20-30 år. Till vilken kostnad. Hur ska man bygga upp ett civilt samhälle.

Svar skicka mer soldater?

Men jag antar att Sverige kommer att sitta tyst och sedan lojalt skicka mer trupp. Vi deltar ju i en organisation där vi inte har en röst. Vilken bra säkerhetspolitik vi har.

Till skillnad från vad förespråkarna för ‘humanitära’ militär invasioner säger krävs det lite mer än att bara skicka in soldater och förvänta sig att de ska fixa allt.

Det sorgliga är att största anledningen till att NATO finns kvar i Afghanistan är trovärdighetsförlusten om de skulle dra sig tillbaka. Det går ju inte att göra anspråk på att vara en global militärallians om några ‘bönder’ med kalashnikovs  kan slå tillbaka ens militär. Så kriget fortsätter medan politikerna i NATO försöker rädda ansiktet.

SvD » Utrikes » Kanada pressar Frankrike om Isaf

Förhandlingarna sker under det avgörande Natomöte om Isaf som i dagarna hålls i Litauens huvudstad Vilnius. USA driver tillsammans med Kanada, Storbritannien och Nederländerna kravet att fler soldater skickas till de oroliga delarna i södra och östra Afghanistan. Där bedriver de en offensiv kamp mot talibaner och al-Qaida.

För att stanna kvar i Afghanistan med sina 2 500 soldater kräver Kanada ytterligare 1 000 man plus helikoptrar. Kravet är inte förhandlingsbart, sade landets försvarsminister Peter MacKay i Vilnius i torsdags.

Frankrikes försvarsminister Hervé Morin sade å sin sida att Frankrike överväger att skicka fler soldater. Dagens drygt 1 300 franska soldater finns främst i den afghanska huvudstaden Kabul. President Nicolas Sarkozys talesman har bekräftat att en truppförstärkning utreds.

SvD » Utrikes » Tufft Natomöte väntas om Afghanistan

USA ökar själv sin insats i Afghanistan med 3 200 marinsoldater från april.

Samtidigt har Kanada, som har cirka 2 500 man i söder och som fått se 78 soldater stupa och en diplomat dödas sedan 2002, hotat att lämna Afghanistan nästa år om inte fler Natoländer skickar trupp till stridsområdena i söder. I landets parlament finns en majoritet för ett sådant beslut.

- Vi har aldrig gjort någon hemlighet av att vissa allierade befinner sig i mycket farligare områden än andra, sade utrikesminister Condoleezza Rice i riktning Berlin, när hon på onsdagen kom till London för att träffa den brittiska regeringen.

Förutom Kanada syftade hon på Natomedlemmarna Storbritannien, Danmark och Nederländerna plus Australien.

Det snabba tyska nejet, som levererades omgående av både av förbundskansler Angela Merkel och försvarsminister Jung, följdes dock av ett nästan lika snabbt ja till en Natobegäran om att ställa upp en mindre snabbinsatsstyrka på 250 man i norra Afghanistan. Den ska ersätta norsk trupp.

Tyskland har, liksom de flesta av de stater som bidrar till den 42 000 man starka ISAF-styrkan under Natobefäl, undantag och förbehåll för vilka operationer deras soldater får delta i.

Dessa förbehåll har beslutats av förbundsdagen. Och där finns i dag ingen majoritet för att låta tyska trupper delta i jakten på talibaner.

Tyskland är i motsats till exempelvis Sverige en relativt ny deltagare i internationella militära operationer med FN- eller Natomandat. Första gången var i Kosovokriget 1999.

Vid Natomötet i Litauen deltar också försvarsminister Sten Tolgfors tillsammans med andra icke Natoregeringar som har ISAF-trupp. Sverige har enligt försvarsdepartementet inte fått någon förfrågan om att öka insatsen i Afghanistan. Men vissa sådana planer finns.

Powered by ScribeFire.

Jag kan ge folkpartiet rätt på en punkt. Sverige har i praktiken anslutits till NATO. Detta utan varken allmänpolitisk, säkerhetspolitisk eller folklig debatt. Och alla partier både till höger och vänster är skyldiga. Det folkpartiet inte säger högt är att de med många andra vill se en militärallians under amerikansk ledning. Inte under FN-ledning eller i ett Europeiskt samarbete.

Jag är kanske ensam om detta men jag litar inte på att USA kommer att föra en politik som gynnar svensk säkerhet. Eller att den politiken kommer att genomföras kompetent. Ska militärt våld användas måste det utsättas för demokratisk insyn först. Det får aldrig mer förekomma att en militär operation drivs fram inom det europeiska och amerikanska säkerhets etablissemanget baserad på lögner för att det var politisk nödvändigt.

Ingen diskussion om NATOs militära doktrin eller syfte har förts. Är svenska folket villiga att kärnvapen bomba ‘terrorist stater’ som 5 för detta överbefälhavare inom NATO föreslog nyligen i ett paket med syfte att reformera NATO. Där vill de i praktiken ställa NATO och Europas under en gemensam militärledning. Det är inte minst för Sverige också viktigt att veta att de vill införa majoritetsbeluts för ‘offensiva’ operationer. Finns det överhuvudtaget någon diskussion om detta i Sverige. Självklart inte. Säkerhetspolitik diskuteras inte i Sverige. Högern lever kvar i kalla kriget. Vänster drömmer om ett nationalstats försvar som aldrig funnits.

Pre-emptive nuclear strike a key option, Nato told | Special reports | Guardian Unlimited
Calling for root-and-branch reform of Nato and a new pact drawing the US, Nato and the European Union together in a ”grand strategy” to tackle the challenges of an increasingly brutal world, the former armed forces chiefs from the US, Britain, Germany, France and the Netherlands insist that a ”first strike” nuclear option remains an ”indispensable instrument” since there is ”simply no realistic prospect of a nuclear-free world”.

Det finns heller ingen diskussion om avsikten att utveckla NATO till en global militärallians. NATO har redan övat i Indiska oceanen t ex. Är detta svenska flottans nästa operations område? Vill Sverige delta tillsammans med länder som Israel, Syd-Korea i militära operationer eller samarbete.

Sverige borde istället verka för en oberoende europeisk militär komponent. Och inte minst en diskussion om hur stora militära styrkor som behövs. Var finns det stora militära hotet idag? En anledningen till stora stående militära styrkor är förstås om man kan antas behöva ockupera större territorier. Och även där har stridsvagnar och flygplan vissat sig ganska ineffektiva mot folklikt motstånd och gerilla grupper.

SvD » Brännpunkt » Sverige är redan med i Nato

I denna är nyckelbudskapet att hot mot fred och säkerhet bäst avvärjs i gemenskap och samverkan med andra länder. Neutraliteten nämns som en option, inte som ett övergripande mål.

Dessutom ställde sig folkpartiet liberalerna, som verkar för medlemskap i Nato, utanför uppgörelsen som ledde fram till den nya doktrinen. För vårt parti gäller varken tanke- eller talförbud i dessa frågor.

Under hela efterkrigstiden har det offentliga Sverige levt ett säkerhetspolitiskt dubbelliv: Utåt har vi hyllat alliansfriheten och vältaligt utbrett oss om vilka särskilda möjligheter den gett oss att mäkla och främja fred mellan andra.

Bara mellan skål och vägg yppades reali­teterna: att ett litet land aldrig kan stå emot en upprustad, aggressiv stormakt. Förr eller senare blir undsättning från vänner nödvändig.

Denna insikt genomsyrade hela den svenska försvarsplaneringen under det kalla kriget. Hjälpen från Nato var väl förberedd.

Idag är detta ett välkänt historiskt faktum. Vi sade en sak, men gjorde en helt annan.

Även om muren och det kalla kriget nu blott är minnen kvarstår den grundläggande matematiken. Sverige kommer inte på egen hand att kunna möta mili­tära hot från stormakter.

I försvarsbeslutet 2004 utgår riksdagen också från att vi inte på egen hand ska behöva möta sådana hot. Ännu tydligare blir det i Försvarsberedningens rapport av den 4 december 2007, Säkerhet i samverkan: Sverige kommer inte att vara passivt om andra länder i EU angrips, och utgår från att motsvarande stöd ska gälla om angreppet riktas mot oss.

För folkpartiet är det obegripligt att ett land, som inser att samverkan är nödvändig för att bygga fred och säkerhet, avstår från det mest omfattande och beprövade försvars- och säkerhetspolitiska samarbetet, nämligen Nato.

Vi erkänner vårt säkerhetsberoende av organisationens medlemmar, våra soldater deltar i dess viktigaste fredsinsatser i Afghanistan och Kosovo och hela vårt försvar anpassas, närmast i politisk enighet, efter Natos standard, teknik och taktik.

SvD » Brännpunkt » Folket måste göras moget

Jag håller helt och hållet med Bergquist, Björeman och Lagerlöf om att vägvalet ska grunda sig på hur världen ser ut idag och inte på hur det var förr. Men har herrarna sovit de senaste 15–20 åren? På gott och ont lever vi i en globaliserad värld. Vi är en del av den ”nya världen” och säkerhetspolitiken kan inte isoleras från helheten. Frågan till svenska folket är inte om man ska svara ja eller nej till Nato. Frågan är om vi ska bygga vår framtida säkerhet på egen hand, och därmed bli en marginaliserad liten stat i norr till priset av 100 procent högre försvarskostnader (dagspriset för det gamla invasions/värnpliktsförsvaret) eller om vi ska fortsätta bygga gemensamt välstånd och gemensam säkerhet tillsammans med andra – och då är Nato det bästa alternativet.

SvD » Brännpunkt » Samverkan ersätter nedrustning

På SvD Brännpunkt 3/2 behandlar Lars Bergquist, Carl Björeman och Karl Erik Lagerlöf svensk utrikespolitik under rubriken ”Bildt driver en farlig utrikespolitik”.

Författarna hävdar att det är tydligt att Carl Bildt utgår från att ett nationellt svenskt försvar är obehövligt.

Till stöd för denna anklagelse åberopar man bland annat den ökade satsningen på internationell militär samverkan inom EU och Nato. FN nämns märkvärdigt nog inte.

En konsekvens av denna förändring i svensk försvarspolitik anges vara svårigheter att bedriva en rationell biståndsverksamhet i ”tredje världen” och en bekämpning av terrorismen.

Carl Bildt kan säkert bäst försvara sig själv, men för den som länge sysslat med svensk och internationell utrikespolitik leder artikeln till vissa kommentarer.

Sveriges linje är, heter det med rätta i artikeln, alliansfrihet i fred och neutra­litet i krig, med en förutsättning som märkligt nog har utelämnats, nämligen ”stödd på ett efter våra förhållanden starkt försvar”.

Ändring i den internationella miljön motiverar ett omtänkande i vår försvarspolitik. Därom borde en majoritet vara ense.

Frågan är hur långt och hur snabbt en förändring bör ske. Detta bör diskuteras. Det är alltför viktigt för att vara tabu.

Natomedlemskap är inte ett aktuellt problem. Men låt oss debattera det. Det finns goda argument på båda sidor av problemet.

Men att klandra utrikesministern för en farlig utrikespolitik är orimligt. Ökad samverkan med Europa och Nato är ingen anslutning, utan en ersättning i vår säkerhetspolitik för nedrustningen i hemmaförsvaret.

Vår hållning ”perforeras” inte – den stärks. Farligt vore det endast om man underlät att dra konsekvenserna av nedrustningen på hemmaplan.

Powered by ScribeFire.

Göran Pettersson ställer en intressant fråga i diskussionen krig försvaret. Innebär mer pengar alltid ett bättre försvar? Jag har alltid hävdat att om det svenska försvaret inte bara är ett förtäckt industri stöd vad är det syftet och inriktningen som borde diskuteras. Och därefter en ekonomisk ram sättas.  Det diskussionen borde både socialdemokrater och moderater ta upp även om det inte är så troligt.

Din ledamot i riksdagen – Göran Pettersson: Vem är en riktig försvarsvän?

SvD:s Mikael Holmström
har detaljgranskat Försvarsmaktens redovisning av de ekonomiska
obalanserna. Det är intressant att han väljer att etikettera
överdragen annorlunda än vad Försvarsmakten gör.
Med Mikael Holmströms kategorisering så beror obalanserna
till avsevärd del på överdrag inom administrationen.
Jag har tidigare skrivit här på bloggen att jag var av
uppfattningen att Försvarsmakten ekonomiska obalanser denna
gång huvudsakligen berodde på bristande kontroll av
utgifterna. Jag har inte ändrat uppfattning i den frågan.

Om
man är försvarsvänlig är man då alltid
för mer pengar till försvaret? Hur klassificerar man den som
vill ha en högre produktivitet i Försvarsmakten? Är det
försvarsvänligt att ha en dyr administration? Detta är
frågor som borde diskuteras oftare i försvarsdebatten
än bara frågan om det absoluta försvarsanslaget.

Powered by ScribeFire.

Uppenbarligen är det i det s.k kriget mot terrorismen som Sverige deltar med trupp i Afghanistan. Vilket förvånar mig. Var det inte säkerhet under en uppbyggnads fas som Sverige skulle bidra med. Jag undrar hur länge den uppbyggnads fasen kommer att ta. Eller hur länge det är värt att spendera 4-500 miljoner om året för att få lite trovärdighet i större internationella sammanhang.

Alla utom möjligen svensk media tycks ha fattat att det pågår ett större krig i Afghanistan. Ett krig där man självklart angriper alla de länder som deltar i konflikten. Och dess representanter. Ett krig som NATO sakta också håller på förlora. En brittisk general beskrev striderna de varit involverade i som de hårdaste sedan Koreakriget. Alltså något mycket större än några få ‘terrorister’ som springer runt på landsbygden. Det är hela befolknings element man slås mot. Även USA kallade ju allt motstånd på platser som Irak för terrorism.

Problemet för NATO är att de inte kan förlora kriget, eller vinna det. Och hela NATOs prestige och framtid som en global militärallians hänger på utgången av det fjärde eller är det femte Afghanistan kriget. För den som uppskattar blodig ironi borde NATOs misslyckande kopiering av den amerikanska strategin i Irak vara underhållande.  Efter att Secdef Gates totalt misslyckade trots hot och vädjanden att få NATO att skicka mer trupper pågår en amerikansk total utvärdering av Afghanistan insatsen. En trolig ändring förutom trupp förstärkningar  är ett försök att upprepa den enda Irakiska strategi som lyckats. D.v.s istället för att slå in dörrar och sätta befolkningen i läger köper man klancheferna med vapen och pengar för att sätta in dem  mot taliban styrkorna.

Hur mycket av detta som sedan kommer att handla om uppbyggnad kan var och en gissa. Väst övergav ju Afghanistan en gång tidigare när man vunnit ett krig.

FN-chef: Attacken riktad mot Störe

FN-chefen Ban Ki-Moon sade till journalister i
FN-högkvarteret i New York att Jonas Gahr Störe var
målet för attacken.

- Jag är tacksam över
att han inte skadades, men detta bekräftar verkligen att vi
måste vidta nödvändiga åtgärder, sade Ban
med hänvisning till arbetet mot terrorism, rapporterar AFP.

En
talesman för talibanerna, Salah Adin al-Ayoupi, förnekar dock
att den norske utrikesministern skulle ha varit målet. I ett
samtal med norska Nettavisen säger al-Ayoupi att det var hotell
Serenas inofficiella status som Nato-hotell som hade orsakade attacken
och att man inte kände till att en norsk delegation befann sig
på hotellet.

Enlit talibantalesmannen användes en bilbomb och två självmordsbombare i attacken.

- Men jag vill be Norge att dra tillbaka sina trupper från Afghanistan, sa al-Ayoupi.

Norges statsminister Jens Stoltenberg sade att han inte kan uttala sig om huruvida den norske utrikesministern var målet.

-
Men vi vet att det har varit riktade angrepp mot norska styrkor i
Afghanistan, och vi vet att norsk personal och norska intressen är
mål för terror, säger han till NTB.

Han beklagade djupt den norske journalistens död.

- Det är med chock jag har mottagit nyheten om att Carsten Thomassen ha mist livet.

Han tillägger dock att händelsen inte kommer att få några konsekvenser för Norges Afghanistan-politik.

-
Detta handlar om att terror är blind och brutal, och att vi inte
får vika oss. Att ge sig av nu vore att svika FN och det
afghanska samhället, säger Stoltenberg.

Sveriges utrikesminister Carl Bildt var en av dem som fördömde attacken i Kabul.

”Jag
känner stark avsky för dessa attacker som ytterst drabbar
oskyldiga människor och som försvårar de
internationella ansträngningarna att hjälpa till och bygga
ett bättre Afghanistan”, skrev han i sin blogg efter att ha haft
kontakt med Störe och konstaterat att norske kollegan var oskadd.

Allvarligt – men vi får inte kapitulera! « Alla Dessa Dagar

En slutsats är alldeles tydlig efter attentatet mot hotell Serena i Kabul i går: vi får inte kapitulera för dem som har våld, terror och mord som sin politiska metod.

Det är djupt tragiskt att bland de sju som förlorade livet i attentatet fanns också en norsk journalist. En norsk UD-anställd är dessutom skadad efter beskjutningen.

Just nu diskuteras huruvida attentatet var riktat mot utrikesminister Störe och hans delegation eller inte.

Norsk journalist dödades i bombdrama

Den norske utrikesministern hade ett möte på hotellet men undkom oskadd, liksom en svensk. Attacken krävde sju dödsoffer.

Norges utrikesminister Jonas Gahr Störe var på ett möte på lyxhotellet Serena i den afghanska huvudstaden när attacken utfördes. Störe beskriver de dramatiska minuterna:

Vi hade nyss inlett mötet med den afghanska människorättskommissionen då vi hörde skottlossning och flera explosioner.

Av medföljande norska poliser beordrades de ner på golvet.

Vi låg stilla i tio minuter innan två av våra säkerhetsvakter företog en väpnad evakuering, där vi rörde oss från hörn till hörn i källaren tills vi kom till ett säkert utrymme, berättar Störe för VG Nett.

Att USAs stabschef besöker Israel är ett av många tecken på hur nära det militära samarbetet mellan länder är. Det var med amerikansk ammunition Israel bombade sönder Libanons infrastruktur. Där till amerikanarnas irritation Israel gjorde slut på hela sitt lager.

Top U.S. military official to visit Israel for first time in 10 years – Haaretz – Israel News

Mullen will meet with Israel Defense Forces Chief of General Staff, Lieutenant General Gabi Ashkenazi and Defense Minister Ehud Barak. He will visit IDF military headquarters in Tel Aviv and participate in a military panel on intelligence and strategic issues and the challenges facing the IDF. He will also be informed of the development of the IDF’s infrastructure based on a recently-implemented multi-year plan.

A statement issued by the IDF called Mullen’s visit ”an indication of the strategic cooperation and excellent working relations between the two countries [the U.S. and Israel] and between the IDF and the U.S. Armed Forces.”
Advertisement
Mullen and Ashkenazi met last month at the NATO Chiefs of Staff Conference in Brussels. Mullen was sworn in to his post in October. He had previously served as Commander of the U.S. and NATO fleets in the Atlantic and in Europe. He visited Israel with his wife in May last year.

Powered by ScribeFire.