Som Washingtonpost skriver nedan handlar en stor del av den nya Afghanska ekonomin om ‘vänskaps’ kapitalism eller på ren svenska korruption och mutor mellan de som vill göra affärer och den härskande Karzai eliten tillsatt av väst. Något som i sig inte är förvånande.
Mer intressant är att cirkeln runt Karzai och hans familj har säkrat sig en reträtt plats i Dubai´tack vare multimiljon dollar lån från Afghanistans största bank. Liksom förstås de krigsherrar som kom till makten efter att Talibanerna störtats.
En del hade kanske undrat varför Sverige investerar en miljard kronor i att hålla Karzai regeringen vid makten….
Afghanistan’s biggest private bank — founded by the Islamic nation’s only world-class poker player — celebrated its fifth year in business last summer with a lottery for depositors at Paris Palace, a Kabul wedding hall.
Prizes awarded by Kabul Bank included nine apartments in the Afghan capital and cash gifts totaling more than $1 million. The bank trumpeted the event as the biggest prize drawing of its kind in Central Asia.
Less publicly, Kabul Bank’s boss has been handing out far bigger prizes to his country’s U.S.-backed ruling elite: multimillion-dollar loans for the purchase of luxury villas in Dubai by members of President Hamid Karzai’s family, his government and his supporters.
The close ties between Kabul Bank and Karzai’s circle reflect a defining feature of the shaky post-Taliban order in which Washington has invested more than $40 billion and the lives of more than 900 U.S. service members: a crony capitalism that enriches politically connected insiders and dismays the Afghan populace.
"What I’m doing is not proper, not exactly what I should do. But this is Afghanistan," Kabul Bank’s founder and chairman, Sherkhan Farnood, said in an interview when asked about the Dubai purchases and why, according to data from the Persian Gulf emirate’s Land Department, many of the villas have been registered in his name. "These people don’t want to reveal their names."
(…)
Many of those involved appear to have gone to considerable lengths to conceal the benefits they have received from Kabul Bank or its owners. Karzai’s older brother and his former vice president, for example, both have Dubai villas registered under Farnood’s name. Kabul Bank’s executives said their books record no loans for these or other Dubai deals financed at least in part by Farnood, including home purchases by Karzai’s cousin and the brother of Mohammed Qasim Fahim, his current first vice president and a much-feared warlord who worked closely with U.S. forces to topple the Taliban in 2001.
At a time when Washington is ramping up military pressure on the Taliban, the off-balance-sheet activities of Afghan bankers raise the risk of financial instability that could offset progress on the battlefield. Fewer than 5 percent of Afghans have bank accounts, but among those who do are many soldiers and policemen whose salaries are paid through Kabul Bank.
Det är nog ingen som inte förstått hur kampen för kontroll av världens energi tillgångar ligger bakom mycket av världspolitiken konflikter sedan sovjetunionens kollaps och det kalla krigets slut. Från Clintons administrationens strategiska expansion av NATO mot öst-Europa och Kaukasus till de förhandlingar som Clinton administrationen en gång förde med Taliban regimen om en pipeline genom Afghanistan till USA’s Irak krig.
I vågskålen från ett perspektiv handlar det om USA och Väst Europas energisäkerhet och att säkra leveranser av nödvändiga naturtillgångar via ‘vänligt’ sinnade regeringar tredje världen.
Afghanistans roll i detta perspektiv är dock lite uppmärksammat i Sverige trots att landet har en strategiskt viktigt roll i central-Asien och inte minst inte obetydliga egna tillgångar som kan säljas.
Det är synd att vi inte pratar utrikes och säkerhetspolitik i Sverige. Eller att ansvariga riksdagsledamöter tar sitt översiktsansvar på allvar.
Vitala värden står på spel i Afghanistan, meddelade president Hamid Karzai nyligen:
–?Afghanistan, ett av världens fattigaste länder, sitter på mineral- och petroleumreserver värda uppskattningsvis 1?000 miljarder dollar.
För beräkningen står den amerikanska regeringens organ för geologiska undersökningar. Till en kostnad av 17 miljoner dollar har USA i flera år kartlagt Afghanistans tillgångar.
[…] I ängslans epicentrum är oljan och naturgasen. Just som miljöminister Andreas Carlgren förberedde sig för klimattoppmötet i Köpenhamn for Maud Olofsson och Carl Bildt till Washington för att å EU:s vägnar tala om energisäkerheten, det vill säga tillförseln av bränsle till en bensinångande rikevärldskapitalism.
De två parterna bildade ett organ för samråd i energifrågor, EU-US Energy Council. Maud Olofsson lanserade projektet som en räddning ur klimatkrisen med ”ett klart fokus på affärsmöjligheter”. Det talades om biobränslen, koldioxidlagring och kärnkraft.
Men Richard Morningstar, Hillary Clintons sändebud för euroasiatisk energi, angav utgångspunkten: inte klimathotet utan energisäkerheten. USA och EU ska samordna sina strävanden, ”i synnerhet pipelinepolitiken i Kaukasus och Centralasien”.
Parterna har föresatt sig att främja ”öppna, stabila och icke-diskriminerande globala energimarknader”, det vill säga fri tillgång för de egna olje- och energibolagen till kvarvarande reserver av fossilt bränsle. USA och EU ska också, heter det, göra transportvägar och annan infrastruktur säkrare.
In 2002, the US Geological Survey published a list of more than 1000 deposits, mines, and occurrences in Afghanistan to confirm the country’s wealth of mineral and hydrocarbon resources. Among the minerals found in abundance are gold, copper, iron, mercury, lead, and rare metals such as cesium, lithium, niobium, and tantalum. Tantalum, which is also known as coltan, is a rare element essential in the manufacture of cell phones, computers, and digital cameras. Lithium is necessary for high-tech batteries, specialty glasses and ceramics, and for some high-performance metal alloys. Niobium is used in steel alloys.
As part of its economic liberalization and privatization strategy, USAID is directing the sale of every Afghan state enterprise in transportation, communications, manufacturing, and resource extraction.
In October 2006, the British Agencies Afghanistan Group announced privatization of the Jawzjan gas field, Karkar-e Dodkash coal mine in Baghlan, a fluoride mine in Uruzagan, a gold mine in Herat, a precious stones mine in Nuristan, and cement factories in Ghori and Parwan.
natural gas, petroleum, coal, copper, uranium, gold, silver, chromite, talc, barites, sulfur, lead, zinc, iron ore, salt, precious and semiprecious stone
Lest say that Aghanistan has everything. If one country has something and all the others don’t have well can be found in afghanistan. thanks:)
Jag undrar hur USA/NATO ledningen tänker när de inleder en stor offensiv mot ett område med 100000 civila. Varför Marjha nu?
Oavsett hur många Taliban/pashtun fot soldater NATO dödar i sin offensiv tror jag inte det påverkar hela den struktur som understödjer ledning i Afghanistan och Pakistan. Har USA/Nato tillräckliga styrkor för att genomföra vad de kalla ‘clear and hold’ i ett område där det finns Taliban krigare helt inbäddade i befolkningen ute i byarna. Och kommer USA/Nato att stanna kvar?
500000 soldater är den siffra som har nämnts för att upprätta någon form av militär kontroll av Afghanistan. De soldaterna och militära resurserna har aldrig funnits och kommer troligen aldrig finnas i Afghanistan.
Även General Stanley McChrystal säger också att det svåraste provet är inte att döda de talibanska fotsoldaterna och rensa området runt Marjha utan att sedan hålla området. USA/Nato måste både bibehålla den militära kontrollen, hålla nya och återvändande talibankrigare ute och vinna förtroende hos lokalbefolkningen. Samma lokalbefolkning som de nu kommer att slås mittibland för att driva ut talibanerna.
Att sedan Marja området är mindre strategiskt viktigt jämfört med Kandahar pekar helt enkelt på att Obamas nya COIN strategi måste börja någonstans. Marjah skulle kunna bli en symbolisk seger för USA/Nato utan att för den skulle ha någon större politisk betydelse.
Ett mer effektivt mål för USA/Nato styrkorna hade ju varit att ta kontrollen över vägarna in till Lashkar Gah från Talibanerna. Något man hittills inte gjort. Läget ser fortfarande ut som det gjorde när Al Jazeera’s reporter Zeina Khodr reste igenom juli 2009.
Vad jag förstått finns det inte heller någon genomtänkt strategi att ersätta opium odling om nu de de västliga styrkorna förstör fälten. En opium odling som majoriteten av befolkningen lever av.
Larry Nicholson, commander of the 2nd Marine Expeditionary Force which will spearhead the fight, has said he is "not looking for a fair fight".
Marjah is regarded as a stronghold of both Taliban insurgents and drug trafficking networks which must be removed to "protect" the people who live there. But so far the warnings have only had the effect of encouraging civilians to flee.
Abdul Salam, who has an extended family of 14 in the Marjah area, said his village looked almost deserted as most of its families had left for the cities of Lashkar Gah, Kandahar and Herat.
"They just picked up their jewellery and other small valuables and left everything behind," he said.
However, some civilians had remained because they could not afford to leave.
"People know they cannot protect everything, and they are more concerned about saving their lives than their houses. The people cannot protect their country from the infidels, so how can we protect our houses?"
Likadant vad som nu än sägs från officiellt håll lär de nya flyktingarna som inte har andra möjligheter hamna till största delen i de interna Afghanska flyktingläger som de okontrollerade utanför Lashkar Gah. En plats som redan är fylld med flyktingar. Att den Afghanska regeringens egen flykting ansvarig räknar med 15000 familjer på flykt undan offensiven vädjar till FN UNHCR om hjälp säger väl en del om läget.
Förövrigt notera Reuters beskrivning nedan av USA ledda NATO styrkor. Här gör man inga omskrivningar till det som i Sverige blivit FN-styrkor.
Det jag saknar i den svenska debatten är en förståelse av att Sverige deltar som en liten men ändå viktig del av den krigföring som bedrivs av USA/Nato. Och att hur denna krigföring får konsekvenser både för de svenska soldaterna och för hela insatsen i Afghanistan.
Mest förbannade blir jag av civila liberala humanister som ropar på mer soldater och fortsatt krigföring mot Talibaner utan att för den skull ha några begrep om vad det innebär. Det är allt för lätt att vara tangentbordsgeneral i Sverige och tala om krigföring i olika delar av världen.
Men om jag ska vara skrivbordsgeneral för några minuter så personligen är jag en anhängare av det som i USA kallas Powell doktrinen. Speciellt tanken att man går in med en massiv militär styrka för att uppnå ett klart definierat mål.
Något som om inte annat våra svenska politiker borde fundera över om nu Sverige ska fortsätta skicka trupper jorden runt på humanistiska fredsuppdrag. Soldater är inte biståndsarbetare vad det nu än kallas i Sverige idag.
The Powell Doctrine states that a list of questions all have to be answered affirmatively before military action is taken by the United States:
Have the risks and costs been fully and frankly analyzed?
Have all other non-violent policy means been fully exhausted?
Is there a plausible exit strategy to avoid endless entanglement?
Have the consequences of our action been fully considered?
Is the action supported by the American people?
Do we have genuine broad international support?[1]
As Powell said in an April 1, 2009 interview on The Rachel Maddow Show, the Doctrine denotes the exhausting of all "political, economic, and diplomatic means," which, only if those means prove to be futile, should a nation resort to military force. Powell has expanded upon the Doctrine, asserting that when a nation is engaging in war, every resource and tool should be used to achieve decisive force against the enemy, minimizing US casualties and ending the conflict quickly by forcing the weaker force to capitulate. This is well in line with Western military strategy dating at least from Carl von Clausewitz’s On War.
U.S.-led NATO forces are planning one of the 8-year-old war’s biggest offensives to seize Marjah, a patchwork of desert canals and opium fields that is now the last large Taliban-held bastion in Helmand, Afghanistan’s most violent province.
The assault, the first since U.S. President Barack Obama ordered 30,000 extra troops to Afghanistan in December, is the start of a campaign to impose government control on rebel-held areas this year, before U.S. forces start to draw down in 2011.
Western countries hope military success this year will persuade Taliban fighters to lay down arms and their leaders to accept invitations to talk.
Hundreds of civilians have fled, but most of the area’s population, estimated at up to 100,000, remain in their homes in the face of what could be an unprecedented level of fighting.
NATO civilian representative Mark Sedwill said "sufficient" plans were in place to feed and house any civilians who flee, but declined to give details of how many displaced people NATO or the Afghan authorities had the capacity to assist.
"There are good reasons not to go into the exact numbers of details of the operation at this stage," Sedwill, a former British ambassador who arrived this week to take up the beefed-up post of chief NATO civilian in Kabul, told a news briefing.
"What we can say is that we are confident there are sufficient resources there to accommodate and feed anybody who chooses to leave the area," he said.
Helmand’s governor, Gulab Mangal, said so far about 164 families have fled the area in recent days. A commission had been set up that has the capability to cope with any crisis, he said.
NATO forces have decided to advise civilians in Marjah not to leave their homes, although they say they do not know whether the assault will lead to heavy fighting.
HEADS DOWN, STAY INSIDE
"The message to the people of the area is of course, keep your heads down, stay inside when the operation is going ahead," Sedwill said.
"We very much hope that the military phase of this operation will go ahead swiftly and with as little incident as possible. This of course very much depends on the conduct of those people who are in Marjah at the moment, their choices about whether to resist or to lay down their weapons."
Unlike previous military operations, the assault on Marjah has been widely flagged for months. Commanders say they hope this will persuade many fighters to lay down their arms or flee, reducing the eventual death toll.
Civilians who have left the area, however, report that fighters are digging in and preparing for battle.
Det är sällan jag rekommenderar en DN ledare men den nedanstående borde läsas av alla engagerade i Afghanistan kriget liksom det övergripande svenska deltagandet i kriget mot terrorismen. Inklusive det socialdemokratiska kvinnoförbundets Nalin Pekgul och Carina Hägg.
DN ledaren ställer frågor som borde ställts mycket tidigare.
Socialdemokratiska politiker och ombud gjorde det inte på jobbkongressen 2009. Svenska riksdagsledamöter gjorde det inte när frågan om en utvidgning av den svenska truppinsatsen var aktuell 2009.
Svenska regeringen gör det definitivt inte med en utrikesminister som agerar väskbärare åt USA.
Det är riksdagsledamöter och politiska partiers förbannade plikt om de skickar ut soldater i krig att både se till att de har den utrustning de behöver och ställa de rätta frågorna om hur dessa soldater används liksom hur kriget i stort förs.
Och göra de hela tiden.
Inget av detta sker i Sverige utan istället är det massiv tystnad och konsensus politik. Eller snarare icke politik. Säkerhetspolitik diskuteras inte.
Det verkar vara speciellt socialdemokratiska säkerhetspolitiska representanter och debattörer som är oförmögna att ställa frågorna nedan. Tillsammans med en beskrivning av verkligheten som i alla fall jag inte tycker stämmer.
Ibland saknar jag Olof Palme. Han hade i alla fall en ganska nykter syn på både det svenska förhållandet till USA och västlig krigföring i det här fallet Vietnam.
Att Karzai regimen är både korrupt och odemokratisk är klar för alla. Ändå är det Karzai regeringen den svenska insatsens jobbar för att stärka.
Ordet krig har med orwellskt språkbruk blivit fred så krigsoperationer där Afghanska militärer tränas är fredsoperationer.
Afghanistan insatsen kallas en FN operation något som alla mycket väl vet att det inte är. Det är stormakterna i FNs säkerhetsråd som drev igenom ett mandat för NATO att bedriva krigsoperationer i Afghanistan. Det är inte blå hjälmar som agerar i Afghanistan om nu någon trodde detta.
DN ställer t ex nedan indirekt frågan nedan om det kan vara så att den massiva militära kampanjen i Afghanistan är vad som driver på kriget. Och gör förvånansvärt klart att det finns en tidsgräns för hur länge den västliga militära närvaron kan vara kvar liksom att de militära målen är förlorade sedan länge.
Nu är frågan hur de väst makter som öppethållit ockupationen på bästa sätt kan dra sig tillbaka.
En debatt som i Sverige tystats med ord om svek mot de svenska soldaterna. Och käcka tidingskampanjer för att stödja hjältarna. Det är så en krigskultur byggts upp i andra länder där man okritiskt skickat och skickar ut soldater som ett verktyg i utrikespolitiken. Detta verkar var på väg även i Sverige.
Det bästa de svenska politikerna kunde göra tycker vore att börja ställa frågor och inte minst krav på NATO om hur krigföringen ska bedrivas i Afghanistan. Och likadant göra det i riksdagen om nu våra folkvalda är redo att ta det politiska ansvaret.
Och ja. Jag stödjer Ohly linjen som SvD sarkastiskt kallar den. Det går inte att bomba fram jämställdhet.
Det är inte söndagens förluster utan det senaste årens utveckling som gör att de grundläggande frågorna nu måste ställas: Gör vår insats nytta? Kan detta krig vinnas? Hur högt pris är vi beredda att betala? Och hur skulle insatsen kunna avslutas?
Sådana frågor kan uppfattas som opassande eller svekfulla, inte minst i ett läge när svenska soldater just har förlorat livet. Men att intressera sig för vad som händer i Afghanistan och att försöka förstå de svårigheter som de internationella styrkorna där möter är varken ett svek mot de utsända soldaterna eller ett vanhedrande av de döda. Tvärtom. Det är att visa dem respekt.
De som riskerar sitt eget liv har rätt att kräva att de som bär det politiska ansvaret för insatsen inte bara står bakom sina trupper, utan också tänker klart.
När kriget mot talibanerna inleddes stod terrorismen i förgrunden. Talibanerna hade gett al-Qaida en fristad. Att beröva dem makten blev därmed inte bara ett mål för USA. Stora delar av världssamfundet accepterade att detta var ett rättfärdigt krig. USA:s krig blev även Natos och FN:s.
Utan 11 september hade det aldrig blivit så. Men väl på plats i Afghanistan har de länder som deltar tagit på sig ett vidare ansvar. Det går inte att störta en regim och sedan bara ge sig av igen utan att det blir kaos. Att bygga upp landet, att skapa fungerande institutioner och inte minst att förbättra villkoren för kvinnorna har blivit viktiga mål för soldaterna i Afghanistan.
Självklart finns här en mening med insatsen och ett skäl för dem som deltar att känna stolthet. Samtidigt måste det som görs sättas in i ett bredare perspektiv.
För det första finns en destruktiv sida i alla interventioner. När utländska pengar strömmar in och de för landet viktiga besluten fattas i fjärran huvudstäder skapas inte förutsättningar för eget ansvarstagande. Landet utvecklar ett biståndsberoende i stället för en förmåga att klara sig på egen hand.
För det andra talar historien emot att främmande trupper skulle kunna vinna ett krig i Afghanistan. Ett klansamhälle i bergig terräng är nästan omöjligt att etablera kontroll över utifrån. Sovjetunionen är bara den senaste i raden av stormakter som har försökt och misslyckats.
För det tredje är resurserna inte oändliga. Alla som anser att det finns ett globalt ansvar för att dämpa och försöka lösa konflikter måste våga ställa sig kontrollfrågorna: Står nyttan med insatsen i Afghanistan i proportion till kostnaderna? Eller håller insatserna, både i pengar och satsat politiskt förtroendekapital, på att bli så höga att möjligheterna att ingripa i andra oroshärdar starkt begränsas?
Det är svårt att se vägen ut ur Afghanistan. Inte minst därför måste man börja söka den och våga vara tydlig med att mer och mer av krafterna ska inriktas på att förbereda Afghanistan för livet efter de utländska trupperna.
Med tanke på de senaste händelserna i Afghanistan kan det vara värt att läsa vad ISAF underrättelsechef för för bedömning av läget. Det framgår ju ganska klart att de Afghanska Talibanerna håller på att vinna i Afghanistan över både ISAF och NATO bara genom att fortsätta sin kamp med nya generationer som slås. Det går också att ladda ner här.
MG Michael Flynn
Director of Intelligence
International Security Assistance Force, Afghanistan
U.S. Forces, Afghanistan
AS OF: 22 DEC, 2009
Vi i kvinnoförbundet vet att kampen för kvinnors rättigheter är universell och inte känner några nationsgränser.
Hur många gånger har vi inte beklagat den brittiske premiärministern Chamberlains eftergifter för Hitler? Det var då ett misstag att kompromissa med totalitära ideologier och det är ett misstag även idag. Afghanistan kan tyckas avlägset men ingen kan räkna med att demokrati och tolerans är garanterade i vårt samhälle. 11/9 visade hur dödliga och farliga totalitära ideologier kan vara tusentals mil bort, i hjärtat av världens starkaste demokrati. Om vårt samhällssystem hotades i Sverige skulle vi uppskatta att omvärlden ingrep.
Jag trodde aldrig den dag skulle komma när ett socialdemokratisk kvinnoförbund skulle gå ut och ropa på militär krigsföring för kvinnors rättigheter. Och göra med argument plockade från den yttersta amerikanska högern. Vad Nalin Pekgul och Carina Hägg skriver ovan kunde lika gärna sagts av George W Bush som argument för USA’s globala krig mot terrorismen.
Uppenbarligen finns här en samsyn mellan det socialdemokratiska kvinnoförbundet och USAs före detta president.
Att argumentet sedan bygger en felsyn och amerikanska lögner upprepade sedan 11 september gör inte det hela bättre.
1. Talibanerna hade inget att göra med 11 september eller Al Quaida
2. Talibanerna är varken en ideologi eller något totalitärt hot mot någon speciellt inte i Europa.
3. Vad som skulle komma efter ett militärt tillbakadragande vet ingen men gjordes det på rätt sätt skulle det minska den krigföring som idag dödar just kvinnor och barn.
Jag undrar om det socialdemokratiska kvinnoförbundet även ställer sig bakom sådan aktioner som den pågående NATO stor offensiven i Marja under operation Mushtarak som en del av kampen för kvinnors rättigheter internationellt. Sverige deltar inte men agerar under NATOs ledning och har därmed ett kollektiv ansvar för vad NATO gör. Något jag antar även det socialdemokratiska kvinnoförbundet tar?
Att den i Afghanistan av väst tillsatta och understöda regeringen Karzai är notoriskt korrupt liksom den avskydda poliskåren är tydligen ett problem som den Afghanska regeringen tydligen själva ansvarar för enligt kvinnoförbundet.
Att den militär väst satt upp i stort är sekterisk efter etniska linjer och dominerad av tadzjiker är Afghanernas problem.
Att det är av Karzai tillsatta släktingar som står både för mycket av korruptionen och narkotika handeln har förstås inget med den västliga närvaron.
De militära insatserna måste inriktas på skydd av civila, vilket också slås fast i den FN-resolutionen som förlänger ISAF:s mandat. President Obama har signalerat en förändrad amerikansk strategi som ligger i linje med detta.
Att Obamas strategi snarare var Pentagons är en sidosak men strategins amerikanska klassificering är COIN eller Counter-insurgency. Det är en militär taktik utvecklade för att bekämpa väpnade uppror i främst fördetta kolonier av britterna. En huvuddel är här att skilja befolkningen politisk från den väpnande gerillan som befinner sig mitt ibland dem. Eller med andra ord inte genomföra urskillningslösa bombattacker från luften mot misstänkta Taliban soldater eller nattliga räder mot befolkningen utan klara underlättelser.
Sen tror jag inte på ‘Nation Building’ som nu tydligen är på mode bland socialdemokrater. Tanken att man utifrån går in för att skapa både en nationell identitet och en livskraftig stat enligt den modell man själv utser.
Jag undrar vidare om Nalin Pekgul och Carina Hägg räknar FN och dess Afghanistan ombud till ‘de röster’ som vill tillmötesgå talibanerna eller är de inte medvetna om de internationella kontakter som pågår?
Det uppenbara som det socialdemokratiska kvinnoförbundet inte tycks veta är att det finns ingen militär lösning i Afghanistan. Och att varje slut på kriget där måste innehålla en politisk uppgörelse med delar av talibanrörelsen.
Taliban commanders held secret exploratory talks with a United Nations special envoy this month to discuss peace terms, it emerged tonight.
Regional commanders on the Taliban’s leadership council, the Quetta Shura, sought a meeting with the UN special representative in Afghanistan, Kai Eide, and it took place in Dubai on 8 January. "They requested a meeting to talk about talks. They want protection, to be able to come out in public. They don’t want to vanish into places like Bagram," the Reuters news agency quoted a UN official as saying, referring to the Bagram detention centre at a US military base outside Kabul.
The Dubai meeting was confirmed to the Guardian by officials with knowledge of the encounter, but they said they could provide no further details.
It was the first such meeting between the UN and senior members of the Taliban. The fact that it took place suggests that peace talks have revived since exploratory contacts between emissaries of the Kabul government and the Taliban in Saudi Arabia last year broke down.
It also suggests that some Taliban members might be prepared for the first time to put faith in an international organisation to broker a deal to end the nine-year war.
Den bästa sammanfattningen av läget och vad som borde göras från Svenskt håll kommer ironiskt nog från MPs Gustav Fridolinsom säger vad ingen socialdemokratisk företrädare eller utrikes talespersoner lyckats med hittills. Inklusive före detta generalsekreterare i FN.
Det alla som ser nyktert på situationenverkar vara överens om är att situationen fungerar alltsämre. Alla vet att USA:s krig inte går att vinna och det har även de amerikanska befälhavarna insett. Nyligen deklarerade USA:s befälhavare på plats, general Stanley McChrystal, liksom hans chef i USA, general Petraeus, att de tror att någon form av förhandlingar med talibanerna är nödvändiga, eftersom en militär seger inte är möjlig. Ändå har bombningar av civila fortsatt, och genom NATO-kommandots förändrade inriktning har Sverige pressats till att bli aktivare i områden där de utländska trupperna har dåligt förtroende bland lokalbefolkningen. Sverige måste tydliggöra en linje gentemot NATO som handlar om tydliga krav på USA att avbryta de rena krigsinsatserna och de trovärdighetsundergrävande bombningarna. Vi bör också utarbeta en plan för hur medel kan överföras från det militära kontot till de humanitära insatserna.
Varför kan inte socialdemokraterna ställa krav på NATO och höja upp en röst för en annorlunda militärtaktik i den svenska säkerhetspolitiska debatten?
Eller dog den rösten med Olof Palme?
Tillsist, om det är Sveriges uppgift att hjälpa det Afghanska folket och speciellt kvinnorna där kan jag inte låta bli att undra över om Nalin Pekgul och Carina Hägg läst vad Malalai Joya skrev i Guardian förra året med anledning av Obamas planer på en truppökning. Det var efter att ett stort antal brittiska soldater dödats i Afghanistan.
Nedan den dåliga google översatta texten och en länk till den engelska originaltexten. Det verkar som Malalai Joya inte riktigt ser på samma sätt på Afghanistan konflikten som det socialdemokratiska kvinnoförbundet.
Undrar hur många som förstått att vår demokrati kämpe karzai är ‘bröder i tron’ med talibanerna.
År 2005 var jag den yngsta person som valts till nya afghanska parlamentet. Kvinnor som jag, kandidera, hölls upp som ett exempel på hur kriget i Afghanistan hade befriat kvinnor. Men denna demokrati var en fasad, och de så kallade befrielsen en stor lögn. På uppdrag av de hårt prövade folket i mitt land, jag tackar kondoleanser till alla i Storbritannien som har förlorat sina nära och kära på marken i Afghanistan. Vi delar sorgen hos de mödrar, fäder, fruar, söner och döttrar till de stupade. Det är min uppfattning att dessa brittiska olyckor, i likhet med tusentals afghanska civila döda, offer för den orättvisa politik som Nato-länderna har drivit under ledning av den amerikanska regeringen. Nästan åtta år efter att talibanregimen störtades, har våra förhoppningar om en verkligt demokratisk och oberoende Afghanistan blivit förrådda av fortsatt dominans av fundamentalister och en brutal ockupation som i slutändan bara tjänar amerikanska strategiska intressen i regionen. Ni måste förstå att regeringen under ledning av Hamid Karzai är full av krigsherrar och extremister som är bröder i tro talibanerna. Många av dessa män begått fruktansvärda brott mot det afghanska folket under inbördeskriget på 1990-talet. För att uttrycka mina åsikter jag har utvisats från min plats i parlamentet, och jag har överlevt flera mordförsök. Det faktum att jag blev utsparkad från kontoret medan brutala krigsherrar åtnjutit immunitet från åtal för sina brott ska berätta allt du behöver veta om "demokrati" med stöd av Nato trupper. I författningen förbjuder det som är skyldiga till krigsförbrytelser körs för det höga ämbetet. Ändå Karzai har fastställt två ökända krigsherrar, Fahim och Khalili, som sin polare för det kommande presidentvalet. I skuggan av krigsherrar, korruption och yrke, kommer denna omröstning har ingen legitimitet, och återigen verkar det verkliga valet kommer att ske bakom stängda dörrar i Vita huset. Som vi säger i Afghanistan, "samma åsna med en ny sadel". Hittills har Obama fortsätta samma politik som Bush i Afghanistan. Skicka mer trupper och utvidga kriget till Pakistan kommer bara lägga bränsle på elden. Liksom många andra afghaner, riskerade jag mitt liv under de mörka åren av talibanernas styre att undervisa i underjordiska skolor för flickor. Idag är situationen för kvinnor är lika illa som någonsin. Offer för övergrepp och våldtäkt hitta någon rättvisa eftersom rättsväsendet domineras av fundamentalister. Ett växande antal kvinnor såg ingen väg ut ur lidandet i sitt liv, har tagit till självmord genom självbränningen. Den här veckan, vicepresident Joe Biden hävdade att fler förluster av människoliv [är] oundviklig "i Afghanistan, och att den pågående ockupationen är i den" nationella intressen "i både USA och Storbritannien. Jag har ett annat budskap till befolkningen i Storbritannien. Jag tror inte det ligger i ditt intresse att se fler unga människor skickas ut i krig, och att ha mer av skattebetalarnas pengar för att finansiera en ockupation som håller ett gäng korrupta krigsherrar och herrar drog vid makten i Kabul. Vad mer, tror jag inte att det är oundvikligt att denna blodsutgjutelse fortsätter för evigt. Vissa säger att om utländska trupper lämnar Afghanistan kommer ner i inbördeskrig. Men hur är det inbördeskrig och katastrof i dag? Ju längre denna ockupationen fortsätter, desto värre inbördeskriget kommer att bli. Det afghanska folket vill ha fred, och historien lär oss att vi alltid avvisar ockupationen och utländsk dominans. Vi vill ha en hjälpande hand genom internationell solidaritet, men vi vet att värden som mänskliga rättigheter måste kämpa för och vann med afghanerna själva.
Det är knappast förvånande att 2 svenskar dödats i Afghanistankriget. Det var väntat att så kunde ske när som helst. Så ser den Afghanska verkligheten som svensk media gjort sitt bästa att ignorera i en allmän patriotisk yra över ‘våra’ soldater. Lokala talibaner gör knappast någon skillnad på svenskar, tyskar, danskar eller några av de andra nationerna under ISAFs kommando i ett pågående krig.
Om Svenska soldater tränar Afghanska att slås mot talibaner är det knappast förvånande om Talibaner slår tillbaka. Speciellt om det i praktiken handlar om att delta i regelrätta strider som inbäddade mentorer för den Afghanska soldaterna.
I Sverige har man i stort skapat sin egen bild av vad som sker i Afghanistan med en höger som talat om att Sverige måste göra sin del i kriget mot terrorismen och rädda den västerländska civilisationen från islams hot och en socialdemokrati som främst ägnat sig åt drömmerier om att Afghanistan kriget skulle vara någon slags FN-ledd operation.
Dumheter från båda håll!
Att de svenska soldaterna dödas i en insats och för mål som inte stämmer överens med verkligheten gör det hela än värre. Den s.k Afghanska demokratin är en Potemkin kullis som har rämnat. Talet som att skapa en västerländsk demokrati har visat sig vara just detta. Prat. Tvärtom var det just krigsherrarna och de lokala klanledarna som kom tillbaka till makten med den amerikanska invasionen 2001.
Och suttit kvar vid makten just med västerländskt militärt och ekonomsikt stöd.
Nato’s new top civilian representative in Afghanistan has warned that a lasting peace will require talking to some "pretty unsavoury characters" with appalling human rights records, and bringing them within the Afghan political system.
Sedan som de flesta utanför Sverige vet har de pågått och pågår det kontakter med den Afghanska Taliban ledningen för att hitta en kompromiss som kan integrerar tillbaka delar av dessa i ett maktdelnings avtal med en Afghansk regering. FN’s förberedande samtal med Taliban ledningen nedan den 8 januari var en del av dessa kontakter. Liksom kontakter med lokala Taliban ledare.
At the same time, however, British officials have concluded that the Taliban is too deep-rooted to be eradicated by military means. Following a wide-ranging policy review accompanying Gordon Brown’s arrival in Downing Street, a decision was taken to put a much greater focus on courting "moderate" Taliban leaders as well as "tier two" footsoldiers, who fight more for money and out of a sense of tribal obligation than for the Taliban’s ideology.
Britterna driver planen tillsammans med Hamid Karzai som ett försök att dela de inhemska Afghanska lokala talibanerna mot de Pakistan baserade.
Detta medan den svenska debatten är kvar i något som liknar den amerikanska 2004 om och när USA skulle dra sig ur Irak. Britterna liksom övriga Nato har istället kommit fram till att det inte finns några möjligheter till en militär seger.
Taliban commanders held secret exploratory talks with a United Nations special envoy this month to discuss peace terms, it emerged tonight.
Regional commanders on the Taliban’s leadership council, the Quetta Shura, sought a meeting with the UN special representative in Afghanistan, Kai Eide, and it took place in Dubai on 8 January. "They requested a meeting to talk about talks. They want protection, to be able to come out in public. They don’t want to vanish into places like Bagram," the Reuters news agency quoted a UN official as saying, referring to the Bagram detention centre at a US military base outside Kabul.
The Dubai meeting was confirmed to the Guardian by officials with knowledge of the encounter, but they said they could provide no further details.
It was the first such meeting between the UN and senior members of the Taliban. The fact that it took place suggests that peace talks have revived since exploratory contacts between emissaries of the Kabul government and the Taliban in Saudi Arabia last year broke down.
It also suggests that some Taliban members might be prepared for the first time to put faith in an international organisation to broker a deal to end the nine-year war.
Att NATO liksom USA är redo att göra upp med precis samma talibaner som de svenska soldaterna är satta att träna lokala ANA soldater att slås mot verkar inte nått fram i den svenska debatten.
Har svenska folket kan man undra fattat att NATO/USA är redo att dra sig tillbaka från stora delar av Afghanistan. Jämförelsen är klar med sovjetunionen när de drog sig tillbaka från landsbygden för att sedan sätta up sin egen man Mohammad Najibullah Eller att USA/Nato knappast kommer att sätta mänskliga rättigheter och Afghanska skolflickors framtid som sin högsta prioritet.
Vad Sverige vill i det sammanhanget är totalt utan inverkan. Det är varken hos FN eller EU som avgörande beslut tas om Afghanistans framtid.
Det saknas en relevant säkerhetspolitisk debatt i Sverige som inte slaviskt följer påbud från Bryssel eller Washington. Svensk utrikes och säkerhetspolitik borde baseras på vad som är i Svenskt intresse och på en förmåga att tänka självständigt.
Idag har vi istället lämnat över nycklarna till vår utrikes och säkerhetspolitik och satt oss i baksätet till något vi bidrar med miljarder kronor och svenska soldaters liv till.
Försvarsminister Sten Tolgfors (M) säger att det var med stor sorg och bestörtning som han tog emot beskedet om att svensk personal dödats och skadats och att dessutom en afghansk medarbetare dödats.
– Tankarna går till dem som har drabbats och deras anhöriga. Mina tankar går också till deras kamrater i Mazar-i-Sharif. Jag vill understryka hur viktigt det är att vi står bakom det svenska förbandet i sådana här utsatta tider, säger Tolgfors.
Han pekar på att informationen kring det inträffade fortfarande är mycket knapphändig.
Brett stöd
Försvarsministern vill inte uttala sig om att svenska insatsen i Afghanistan ifrågasätts. Men han säger att den har brett stöd:
– Det är sex partier i riksdagen som står bakom insatsen på den nivån som den ligger på. Jag tror också att den debatt som vi haft det senaste halvåret har bidragit till att förklara insatsen för svenska folket.
Vänsterpartiet är enda parti som motsatt sig insatsen. Partiledaren Lars Ohly säger att söndagens dödsfall är oerhört tragiska. Men han tänker inte ta dem som intäkt för partiets krav att lämna Afghanistan.
– Däremot menar jag att säkerhetsproblemen i Afghanistan blivit värre och att den militära insatsen inte har förmått att lösa dem.
Det borde stå helt klart för de flesta att Sverige är idag en NATO partner även om det är populärt bland socialdemokrater att låtsas som om att kejsaren har kläder. D.v.s att Sverige skulle stå alliansfritt. Vi har idag åtaganden till EU, NATO och skulle jag misstänka hemliga avtal med USA.
Vi är en partner i Afghanistan, Asien, Mellan-Östern och Afrika. Vi är det inte minst genom det underrättelseutbyte som skulle underlättas via den så omskrivna FRA-lagen.
Det svenska agerandet faller också alldeles utmärkt in i den NATO strategi som drivits inte minst från Pentagon där NATO omvandlas till en global säkerhetsorganisation med associerade medlemmar som Indien, Syd-Korea eller Israel.
Eller med andra ord. NATO ersätter i stort FN som säkerhetspolitisk aktör men agerar under formellt FN mandat i den visionen av NATOs framtid.
En utveckling som faller som hand i handske med vad den socialdemokratiska rådslagsgruppen skrev inför den socialdemokratiska partikongressen där kongressombuden öppnade för ‘Svenskt militärt deltagande tillsammans med regionala organisationer utan FN-mandat’.
Nedanstående skrivelse är förstås totalt verklighetsfrämmande snömos speciellt i beskrivningen av NATO men det är en del av vad den socialdemokratiska rådslagsgruppen ironiskt nog kallad en rättvis värld presenterade.
Ett militärt alliansfritt Sverige
Den svenska militära alliansfriheten har tjänat och tjänar oss väl. Vi har genom åren kunnat visa att det går att kombinera ett aktivt ansvarstagande för både vår egen och andras säkerhet med att vara militärt alliansfria. Militär alliansfrihet betyder inte passivitet. Den beskrivning av svensk säkerhetspolitik som fyra partier under socialdemokratisk ledning kom överens om 2002 är fortfarande giltig. Det är viktigt att vi inte svävar på målet om vår säkerhetspolitiska grundhållning.
Skälen till att vi slår vakt om den militära alliansfriheten är följande: 1. Sverige är medlem av en politisk allians – EU – som har betydligt fler verktyg till sitt
förfogande än NATO när det gäller att möta de nya hoten t.ex. genom handel,
bistånd och diplomati. Det kallas ibland EU:s mjuka makt. EU:s solidaritetsklausul
är mycket tydlig. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett
angrepp skulle drabba ett EU-land och inte heller om ett nordiskt land skulle
drabbas. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. 2. Sverige bör bibehålla sin handlingsfrihet. Som medlemsland i NATO vore det troligt
att Sverige skulle utsättas för starka politiska påtryckningar. Vi har kunnat se hur
USA t ex krävde att medlemsländer skulle delta militärt i Irak trots att NATO som
organisation inte deltog. 3. Vår militära alliansfrihet ger oss starkare möjlighet och trovärdighet att vara
pådrivande i det globala nedrustningsarbetet. Kärnvapenanvändning är fortfarande
en del av vissa Natoländers försvarsdoktriner. 4. Vi bör själva förbehålla oss rätten att utforma storlek och inriktning på vårt försvar
baserat på vår egen säkerhetspolitiska bedömning. 5. Den militära alliansfriheten har ett starkt stöd hos det svenska folket vilket ger vår
säkerhetspolitiska hållning stark legitimitet.
Sveriges samarbete med NATO har blivit möjligt eftersom NATO har förändrats sedan det kalla kriget. NATO är en central aktör för europeisk säkerhet samt för internationell krishantering. Sverige deltar i vissa FN-stödda fredsbevarande operationer som leds av NATO.
FN ger ofta i uppdrag till NATO att utföra fredsoperationer eftersom denna
organisation har resurser att leda vissa komplicerade insatser. Vårt samarbete med NATO, i FN-mandaterade fredsbevarande insatser är viktigt, men samtidigt är vi tydliga med att Sverige inte ska delta i militära operationer som har sin grund i NATO-stadgans artikel fem om ömsesidiga försvarsgarantier.
NATO som organisation verkar förstås verkar under amerikansk militär ledning och skulle inte skulle fungera utan amerikansk logistik infrastruktur och globala underlättelsenätverk.
Det som borde diskuteras men inte kommer att diskuteras på folk och försvar är innehållet i den svenska säkerhetspolitiken i förhållande till EU, NATO och USA.
Eller med andra ord vad exakt är det vi deltar i och hjälper till att genomföra genom vårt partnerskap med det USA ledda NATO.
Det nya FN?
Överste Ulf Henricsson och miljöpartisten Annika Nordgren Christensen vill se en utredning om svensk anslutning till Nato. Henricsson är för, Nordgren Christensen är mot. Båda anser dock att det är hederligare att utreda, analysera och debattera Nato än att fortsätta den glidande anslutningen för att till sist ställa svenska folket inför fullbordat faktum. Förslaget är en utmärkt utgångspunkt för en bättre svensk säkerhetspolitik.
De tre regeringspolitikerna Anna Kinberg Batra (M), Roger Tiefensee (C) och Stefan Attefall (KD) anser för sin del att det är dags att på nytt utreda och debattera om Sverige skall byta kronan mot Euro. Folkpartiet vill skynda snabbare till en ny folkomröstning, men torde inte spjärna emot att utreda först.
För vad kan vara mera rimligt, tio år efter folkomröstningens nej till Euron, än att undersöka konsekvenserna och förutsättningarna inför framtiden? Intressanta utgångspunkter finns. Å ena sidan ökar Euroländernas inbördes handel betydligt snabbare än handeln med de EU-länder som står utanför Eurosamarbetet. Å andra sidan har Sverige inte förlorat i politiskt inflytande genom att behålla kronan. Detta enligt ett Euro-seminarium i riksdagen den andra december.
Jag tycker utredningarna skall tillsättas med det snaraste. Enda skälet att inte göra det är om partipolitisk taktik bedöms viktigare än att ge medborgarna ett så bra beslutsunderlag som möjligt.
Men vi bör ha klart för oss att en utredning om Nato knappast kan handla om medlemskap eller icke medlemskap. Den frågan avgjordes i smyg redan på 50-talet. Sedan dess har svensk försvarspolitik vilat på ett både öppet och hemligt samarbete med Nato. Analogt har säkerhetspolitiken förutsatt ett omedelbart svenskt Nato-medlemskap i händelse av krig.
I praktiken kommer Nato-utredningen att handla om vilket slags medlemskap Sverige skall ha, med eller utan rösträtt, med eller utan formulerade ömsesidiga förpliktelser. Sveriges försvar är oundvikligen en del av EU:s försvar som är en del av Natos försvar. Och Sverige är sedan länge en betydligt aktivare Nato-deltagare än flertalet Nato-medlemmar.
Det ser ut som USA/Nato trupper genomfört en ren avrättningen av vad som var oskyldiga skolbarn i jakten på lokala Talibaner i Afghanistan. 10 personer ska ha dödats i en raid som ‘militärkällor’ säger ska ha varit en Afghansk terrorist cell.
Frågan är om det var specialstyrkor eller reguljära trupper och om det var enbart amerikanska eller blandat USA/NATO soldater.
Om det stämmer som den Afghanska presidentens webbplats rapporterar var det frågan om en ren krigsförbrytelse utfört av västtrupper som påminner mycket om liknande händelser i Irak där specialstyrkor genomförde ett smutsigt krig mot misstänkta AQ celler.
"The delegation concluded that a unit of international forces descended from a plane Sunday night into Ghazi Khan village in Narang district of the eastern province of Kunar and took ten people from three homes, eight of them school students in grades six, nine and ten, one of them a guest, the rest from the same family, and shot them dead," a statement on President Karzai’s website said.
Som Brittiska Times online skriver i en intervju med rektorn för skolan handlade det om skolbarn från 11 till 17 år.
In a telephone interview last night, the headmaster said that the victims were asleep in three rooms when the troops arrived. “Seven students were in one room,” said Rahman Jan Ehsas. “A student and one guest were in another room, a guest room, and a farmer was asleep with his wife in a third building.
“First the foreign troops entered the guest room and shot two of them. Then they entered another room and handcuffed the seven students. Then they killed them. Abdul Khaliq [the farmer] heard shooting and came outside. When they saw him they shot him as well. He was outside. That’s why his wife wasn’t killed.”
A local elder, Jan Mohammed, said that three boys were killed in one room and five were handcuffed before they were shot. “I saw their school books covered in blood,” he said.
The investigation found that eight of the victims were aged from 11 to 17. The guest was a shepherd boy, 12, called Samar Gul, the headmaster said.
Notera också att de främmande trupperna ska ha samlat ihop, satt handbojor på och sedan dödat de personer de fann.
American-led troops were accused yesterday of dragging innocent children from their beds and shooting them during a night raid that left ten people dead.
Afghan government investigators said that eight schoolchildren were killed, all but one of them from the same family. Locals said that some victims were handcuffed before being killed.
Western military sources said that the dead were all part of an Afghan terrorist cell responsible for manufacturing improvised explosive devices (IEDs), which have claimed the lives of countless soldiers and civilians.
“This was a joint operation that was conducted against an IED cell that Afghan and US officials had been developing information against for some time,” said a senior Nato insider. But he admitted that “the facts about what actually went down are in dispute”.
Jag undrar fortfarande om de socialdemokratiska riksdagsledamöter och kongressombud som röstade för en fortsatt oförändrade svensk närvaro i Afghanistan inkluderat även en truppförstärkning visste vad de röstade för.
På onsdag kommer hundra av de fyrahundrafemtio svenska soldater som befinner sig i Afghanistan hem efter avslutat utlandsuppdrag. De möts då av ett ”hemkomstpaket” av Försvarsmakten som innebär samtal med psykolog i grupp eller enskilt.
Det lär behövas. Aldrig tidigare har svensk militär varit så utsatt som i Afghanistan. För bara några veckor sedan exploderade en bomb som dödade en afghansk tolk och skadade fem svenskar, varav två allvarligt.
Biståndssatsningen som egentligen är ett krig under NATOs ledning även om det kallas FN-mandat av socialdemokratiska politiker. Som Aftonbladet skriver i sin ledare inkluderar denna biståndssatsning 307 miljoner i reklampengar för att rekryterar ny soldater inför en fortsatt framtida Afghanistannärvaro som en del beräknar kommer att vara i årtionden.
Att det handlar om NATO och Sveriges förhållande till NATO är uppenbart tycker i alla fall jag om man läser nedanstående citat från AIP. Sverige har helt enkelt anpassat sin utrikes och säkerhetspolitik till den amerikanska via vårt icke medlemskap i NATO.
Något som jag också undrar om socialdemokratiska politiker förstått. I så fall borde de tala klarspråk. Klart är i alla fall att s utrikespolitiker inklusive Jan Eliasson inte instämmer med Helle Klein på Aftonbladet.
Svängningen i opinionen är fullt förståelig. Numera står det klart för alla att Sverige är i krig och inte på nån oskyldig fredsbevarande insats i Afghanistan. Det USA-ledda kriget har pågått i åtta år och resultatet har varken blivit en stärkt demokrati eller minskat inflytande från talibanerna. Det börjar alltmer likna Vietnamkriget.
Framför allt ska Natos nya militära strategi, skydd till afghaner i stället för krig mot talibaner, utvärderas. ”Civila afghaners säkerhet måste öka för att Sverige ska kunna fortsätta delta i Isaf”, skriver Urban Ahlin (S) och Peter Rådberg (MP). – Nu ökar omvärlden sitt stöd till Afghanistan. Antalet soldater ökar och alla väntar på att Obama ska ta sitt beslut. Då menar vi att om två år är det rimligt att göra en översyn och se hur den svenska insatsen fungerar och om det finns några förutsättningar att uppdraget lyckas, säger Urban Ahlin (S).
Enkelt uttryckt. Är Afghanistan priset för Sveriges icke medlemskap i en militär organisation som utgör grunden för EUs
I så fall borde de socialdemokratiska försvars och utrikespolitiska företrädarna tala klarspråk om detta.
Istället för att kalla det en humanitär insats i FNs namn.
Deras och hela styrkans chef, chef Christer Tistam, säger till DN att han hoppas att han och förbandet ska leva upp till de förväntningar som nu finns på dem. Han konsteterar att den turbulenta situationen i Afghanistan den senaste tiden har påverkat utbildningen av den nya styrkan, så att vissa moment anpassats utifrån erfarenheter från Afghanistan.
– Dels har vi övat mer och tränat mer i mörker eftersom överfallen mot oss ofta skett i mörker, och om vi är duktiga i mörker har vi en tekniköverlägsenhet som de som angriper oss inte har. Dels har vi utvecklat ytterligare utbildningsmoment och bland annat skapat en övningsbana på Livgardet där vi tränat i att se, hitta och motverka hemmagjorda vägbomber, säger Crister Tistam.
- Man löste uppgiften med hjälp av flygunderstöd, säger Jan Bohman, pressofficer vid den svenska styrkan, till TT.
Striden utspelades natten till torsdagen svensk tid.
Ingen i den svensk-finska styrkan skadades vid eldöverfallet längs en väg i mycket bergig terräng. Inte heller någon i den afghanska säkerhetsstyrka som fanns i täten vid operationen skadades. Efter striden kunde uppdraget fortsätta.
- Så vitt vi vet nu besköts truppen med finkalibrig eld, säger Jan Bohman.
Hur många fordon och soldater som deltog i operationen kan han inte säga på grund av sekretesskäl.
Om någon på motståndarsidan dödades eller skadades är ännu oklart. Under fredagen ska styrkan återkomma till platserna för att undersöka dem och försöka kartlägga var motståndarna befann sig.
- Det är mörkt nu, så nu väntar vi in dagsljuset, säger Bohman.
Han säger att stridsflyg från flera Isaf-länder deltog. Tidigare har den svensk-finska styrkan haft hjälp av stridsflyg som utfört spaningsuppdrag.
TT: Men det här var första gången ni fick hjälp av eld från stridsflyg?
När den socialdemokratiska partikongressen 2009 röstade igenom en fortsatt svensk militär närvaro i Afghanistan under NATO kommando kan man undra om de verkligen visste vad de röstade om?
Oavsett är nu, som NY Times skriver nedan, överlämnandet av Afghanistan på väg. Till precis samma talibaner som s-kongressen igår utnämnde till huvudorsaken till varför Sverige ska fortsätt sin militära närvaro.
Förövrigt är det någon som kommer ihåg det s.k strategic hamlet programmet i vietnam kriget?
Uppgifter till tidningen New York Times talar för något som en tjänsteman kallar "McChrystal för städerna, Biden för landet", syftande på att en kompromiss är på väg mellan vad som tidigare sågs som två motpoler.
USA:s Afghanistan-befälhavare Stanley McChrystal har velat ha minst 40.000 fler soldater för att bekämpa upprorsmännen och skydda civilbefolkningen, medan vicepresident Joe Biden ansett att ett ännu större amerikanskt intåg bara kommer att motverka sitt syfte och att det är viktigare att i stället bekämpa al-Qaida.
Enligt tidningens källor övervägs nu en kombination, där cirka 18.000 nya soldater sätts in för att säkra Kabul, Kandahar, Mazar-i-Sharif och landets andra större städer, liksom de viktigaste landsvägarna och jordbruksområdena, där motståndarna gärna vill odla opium. I gengäld lämnas flera andra delar av Afghanistan åt sitt öde, där det anses att motståndarna snarare drivs av lokala frågor och inte egentligen utgör något hot mot USA eller mot regeringen i Kabul.
Vart är den socialdemokratiska utrikespoltiken på väg när de socialdemokratiska utrikesföreträdarna väljer att lägga sig nära den amerikanska högern och militäretablissemangets önskan om mer soldater till Afghanistankriget??
Det är de amerikanska neokonservativas bild av den blodtörstige talibanen som talare efter talar från den socialdemokratiska partistyrelsen framförde. Några nyanser fanns knappast.
Den socialdemokratiska linjen går också tvärt emot det motstånd som finns inom t.ex NATO länder som Tyskland och Frankrike till mer trupper i Afghanistan.
Som flertalet militära experter, generaler och västpolitiker privat redan konstaterat går det inte att åstadkomma en militär politisk seger över vad som i praktiken är ett krig mot pashtun klaner i södra Afghanistan och Pakistan.
Det går inte att åstadkomma demokrati eller mänskliga rättigheter genom gevärspipan vad än de socialdemokratiska ombuden röstade för igår på kongressen. Vad socialdemokratin tvärt om underlättat för är fler döda civila Afghaner där redan nu USA/NATO enligt FN stått för 30-40% av de dödade civila.
En miljard i ökat bistånd som ett komplement till den miljard som spenderas på att hålla trupper i Afghanistan är i det här sammanhanget snarare att räknas som blodspengar.
Vad som tvärt om håller på att hända i Afghanistan är att samma ‘talibaner’ som enligt Jan Eliasson med flera utsända från den socialdemokratiska partistyrelsen skulle hugga fingrarna av de röstade i valet troligen kommer att plockas in i en framtida afghansk regering.
Utan då den marionett väst tillsatt i Afghanistan annars känd som borgmästaren i Kabul.
Motståndarna till den svenska insatsen fick dock mothugg av partistyrelsens föredragande förre utrikesministern Jan Eliasson och från andra ombud.
- Jag vill bara slå fast att vi har ett glasklart FN-mandat för vår närvaro, sade Jan Eliasson, och lade ned hela sin prestige för att övertala ombuden.
Men Jan Eliasson ska ha beröm för sin diplomatiska formuleringskonst. Visst har NATO FN-mandat att föra kring i Afghanistan. Med svensk hjälp.
Nu är det upp till den amerikanska militärlinjens socialdemokratiska förespråkare att visa fram den humanitära framgång Afghanistan kommer att bli med beslutet den 29 oktober 2009.
– De barn som växer upp i Afghanistan har, liksom sina föräldrar, bara upplevt krig. Till dem sänder vi inte humanitärt bistånd, utan soldater och stridsvagnar. Är det så vår internationella solidaritet ser ut år 2009? frågar förre försvarsministern Thage G. Peterson och förre FN-ambassadören Anders Ferm i en debattartikel i LO-tidningen.
– USA:s och Natos dröm om militär seger i Afghanistan underminerar freden, menar förre FN-ambassadören Pierre Schori i ett annat inlägg.
Men i går nämnde inte Mona Sahlin ens kriget i Afghanistan i sitt inledningstal till kongressen. De internationella frågorna finns inte med trots att Sverige numera deltar i den Nato-ledda offensiven i Afghanistan. Socialdemokraterna i riksdagen har beslutat att stödja regeringen som vill skicka fler soldater.
Det är ett beslut som den utrikespolitiske talesmannen Urban Ahlin kommer att få försvara i debatten i kväll. Kritiken mot kriget kommer nämligen inte bara från gamla ambassadörer. Flera kongressmotioner kräver att den svenska truppen tas hem.
Solidaritet
Urban Ahlin har redan mildrat sin militära retorik.
I kväll kommer han att svara kritikerna med en ökad satsning på bistånd och en utvärdering av hela insatsen om två år. Men först och främst vill han alltså skicka fler soldater.
Han borde lyssna på de diplomater som verkligen har erfarenhet av FN:s fredsarbete. Svenska socialdemokrater ska inte springa USA:s ärenden. De ska slåss för fred och frihet åt dem som aldrig upplevt annat än krig.
Åtta år senare borde den socialdemokratiska debatten om Afghanistan handla om solidaritet en och humanitär offensiv.
- Sverige är indraget i USA:s krig mot terrorism efter 200 år av fred. Åtta år av krig har inte hjälpt folket i Afghanistan. Tvärtom. Åtta år av krig har inte befriat kvinnorna. Tvärtom, sade Maj Britt Theorin, ombud från Stockholm.
Hon var en av flera som pläderade för att Socialdemokraterna ska kräva att Sverige drar tillbaka sina trupper.
Ilmar Reepalu, kommunalråd i Malmö, menade att det svenska deltagandet i Afghanistan är väldigt långt ifrån det Olof Palme stod för.
Motståndarna till den svenska insatsen fick dock mothugg av partistyrelsens föredragande förre utrikesministern Jan Eliasson och från andra ombud.
- Jag vill bara slå fast att vi har ett glasklart FN-mandat för vår närvaro, sade Jan Eliasson, och lade ned hela sin prestige för att övertala ombuden.
- För att barnen ska få gå i skolan måste vi finnas där med militären, menade riksdagsledamoten Åsa Lindestam, som refererade till att flickor inte fick gå i skolan under talibanstyret.
Sverige som gjort sig känt som ett neutralt land, alliansfritt eller i varje fall inte med i Nato. Ett land som stått för fredliga lösningar men som nu har hängt på den allmänna trenden att militarisera biståndet.
Och Socialdemokraterna hänger på. I går deklarerade partiets utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin att han stödjer regeringen, även om han inte läst förslaget än. Urban Ahlin räknar med att engagemanget i Afghanistan kommer att pågå under lång tid, kanske 30 år.
Det är bra, förutsatt att det civila biståndet ökar och de militära insatserna minskar. Självklart kan Nato-styrkorna inte bara lämna över landet till ett inbördeskrig. Carl Bildt föreslår en senior, civil diplomatisk närvaro i norra Afghanistan. Det är kanske är ett bra förslag, i varje fall i linje med svensk tradition. Mer medling och mindre militarism.
Splittrar oppositionen
Den militära insatsen skördar civila offer och den har bara lett till att fler anslutit sig till talibanerna. Afghanistan är ett av världens fattigaste länder, frustrationen bland den unga och outbildade befolkningen är enorm. Den behöver inte bara skolhus utan även lärare och så småningom hederlig försörjning. När afghanerna får myndigheter de kan lita på behöver de inte talibanerna längre. Afghanistan behöver en internationell Marshallplan för fred och utveckling.
Men Socialdemokraterna i riksdagen tänker rösta för fler militärer. Frågan splittrar oppositionen eftersom Miljöpartiet och Vänsterpartiet ifrågasätter den militära närvaron. Frågan splittrar även det socialdemokratiska partiet.
I nästa vecka börjar den socialdemokratiska kongressen. Flera motioner kräver att den svenska truppen ska dras tillbaka. Urban Ahlin hävdar att Sverige alltid ställt upp på internationella insatser. Visst, men vi har aldrig deltagit i Nato-strider där civila dödas och svenska soldater riskerar livet varje dag.
Jag undrar när socialdemokraterna ska erkänna att Sverige inte längre kan räknas som ett alliansfritt landet. Outtalade allianser och avtal binder Sverige till en politik vi inte har full kontroll över utan någon offentlig diskussion har tagit upp inriktningen på den svenska utrikes och säkerhetspolitiken.
Det är den enda anledningen jag kan tänka mig till det fortsatta stödet för en svensk närvaro i Afghanistan.
Det är naivt på gränsen till bedrägeri att hänvisa till NATOs’ roll i Afghanistan som ett FN-uppdrag för fred. Nato tillsammans med USA är i Afghanistan för att föra krig. Man skickar inte ut soldater som biståndsarbetare. Men der är ändå det som är huvudargumentet.
Det är NATO tillsammans med USA, inte FN som har ledarrollen i Afghanistan. Detta som en integrerad del av den amerikanska krigsföringen i det s.k kriget mot terrorismen.
Bistånd och uppbyggnad av demokratiska institutioner har aldrig varit huvudmålet för den västliga närvaron i Afghanistan, även om det sagts så från svensk horisont. Och fungerat som en motivering till att Sverige satsar en miljard på en millitär närvaro under NATO kommando.
Har inte de socialdemokratiska utrikes och säkerhetspolitiska företrädarna förstått att den amerikanska avsikten har varit och kommer troligen fortsätta vara att bygga upp NATO som en global militärallians och ett alternativ till FNs säkerhetspolitiska roll?
Och att NATOs närvaro i Afghanistan är en del i att bygga upp denna globala militära organisation. Är det verkligen något vi vill i Sverige?
Vill verkligen socialdemokratin i bästa fall marginalisera FN till något liknande vad Nationernas Förbund var en gång i tiden? Som bara passivt godkänner den politik dagens stormakter driver igenom.,
Vad det handlar om nu för västmakternas del är att rädda ansiktet på NATO och för amerikansk del frågan om inriktningen på det fortsatta kriget mot terrorismen. Ett krig mot terrorismen som inte har något att göra med en fortsatt krigföring mot Taliban/Pashtun grupper i Afghanistan.
Sen kan man undra vad Urban Ahlin ovan menar med att engagemanget i Afghanistan kan pågå i 30år? Är det verkligen genomtänkt.
Oavsett har USA genom den andra valomgång man tvingat Hamid Karzai att genomföra i Afghanistan drastiskt minskat hans förutsättningar att sitta kvar. Valfusk eller ej. Ett västligt (amerikanskt) närmande till Talibangrupper är på gång och med Karzai ur vägen kommer det att bli mycket lättare att inkludera dessa i en framtida ny Afghansk regering.
Någon som kommer ihåg PresidentNgo Dinh Diem eller Vietnamization som President Nixon drev som lösning på Vietnam kriget? Samma taktik för anti-gerillakrigföring är nu återigen aktuell i Afghanistan.
Jag hade sagt att det är totalt verklighetsfrämmande att tala om engagemanget i Afghanistan, liksom i Somalia eller Tchad –Sudan som humanitära insatser för demokrati och mänskliga rättigheter.
McChrystals rapport är både brett upplagd och kritisk. I en hemlig bilaga begär McChrystal 40 000 fler soldater, men Obama tvekar. Vita Huset håller låg profil innan presidenten bestämt sig, men en högt uppsatt amerikan förklarar presidentens problem:
– Läget nu är allvarligare än i våras. Både talibaner och andra upprorsmän har blivit mycket mer uthålliga och aggressiva. Till det kommer fusket i valen den 20 augusti, som gör det svårare att bygga upp ett trovärdigt afghanskt styre, säger han till SvD och slår fast:
– Förenta staterna kommer inte att vända Afghanistan ryggen. Vi tänker inte låta det falla tillbaka till att bli en fristad för terrorister.
General McChrystals rapport är huvudämnet på Natos försvarsministermöte idag, och ministrarna har fem svåra frågor att ta tag i.1.
1.Fler soldater.
Natos Isaf-styrka har idag 71 400 soldater, varav 38 400 från USA.
– Obama måste nu besluta om att sätta in ytterligare trupper. Alternativen sträcker sig från 10 000 till 60 000 man. Vi hoppas att USA:s försvarsminister Robert Gates på fredag ska ge en fingervisning om vad det blir, säger en Nato-källa till SvD.
Fler USA-soldater ökar pressen på europeiska Natoländer att följa efter. Storbritannien har lovat 500 soldater, medan andra tvekar av politiska eller praktiska skäl enligt en Natotjänsteman:
– Det handlar delvis om bristande beslutsamhet, vilja eller bristande folkligt stöd. Men det tyngsta skälet är att de saknar trupper som är tillräckligt övade, rörliga och självgående.
2. Ändrad taktik.
McChrystal dömer ut att Isaf-styrkornas nuvarande taktik. Flyganfall och pansarfordon har skapat en psykologisk och fysisk distans till de afghaner de ska skydda. Istället vill McCrystal ha en anti-gerillakrigföring (counterinsurgency) där soldaterna kliver ur sina fordon, rör sig bland folket och vinner deras förtroende.
– Detta är i kontroversiellt eftersom flera europeiska Nato-länder säger att Isaf ska skapa stabilitet. Det handlar inte om anti-gerillakrigföring för dem, utan de vill helst ha humanitära förtecken, säger en Natokälla i Bryssel.
En hög amerikansk företrädare understryker allvaret i vägvalet:
– Att kliva ur fordonen ökar risken för förluster. Det kräver i sin tur folkligt stöd hemmavid i USA och i andra länder. Detta är ett mycket allvarligt övervägande, för när vi väl det fattat beslutet måste vi också genomföra det.
3. Afghanisering.
Vägen ut ur Afghanistan för de främmande trupperna är att ge afghanerna resurser att själva hantera sin säkerhet. Samverkan i fält och utbildning måste intensifieras. Målet är hela 400 000 afghaner i uniform år 2011: 260 000 soldater och 160 000 poliser. Det blir dyrt för omvärlden, men kostar mindre än att ha egna fredsstyrkor på plats.
4. Militärt-civilt
Civila insatser och bistånd måste effektiviseras och samordnas med militära insatser – annars misslyckas bägge.
– Det år inte att bedriva återuppbyggnad i Afghanistan utan att det finns ett säkerhetsstöd från soldaterna. Men kan vi inte skapa påtagliga förbättringar för folket i byarna, så kan vi inte heller vidmakthålla de militära operationerna, säger en högt uppsatt amerikan som arbetat i Afghanistan.
5. Ansvarig regering
Afghanistan måste få en regering och myndigheter med kontroll över landet. Men det måste också utkrävas ansvar för korruption och övergrepp. En Natokälla i Bryssel talar om att uppnå 1970-talets nivå i Afghanistan. En regeringskälla i Washington understryker vikten av "realistiska mål":
– Det innebär ett fungerande statligt styre med myndigheter som folket respekterar och har förtroende för, så att de inte gör gemensam sak med talibanerna, lokala krigsherrar eller knarkkungar.
Frågan som den Socialdemokratiska partistyrelsen borde ställa är om det behövs mer soldater i Afghanistan. Och om dessa soldater ska ledas av en amerikansk NATO-General av militäralliansen NATO. Även om denna general och trupperna har ett mandat från FN att vara där.
Att USA med flera länder länge haft som mål ersätta FN med NATO som den etablerade internationella säkerhetsorganisationen tycks helt ignoreras av de socialdemokratiska utrikespolitiska företrädarna också. Om nu målet är att stärka FNs roll i världen?
Partistyrelsen och huvudföredragande Urban Ahlin (S) betonar starkt att det finns ett FN-mandat och att målet med den svenska insatsen är att afghanska myndigheter själva ska kunna ansvara för säkerheten i sitt land. Att den långsiktiga freden och stabiliteten skulle riskeras om FN lämnade Afghanistan i förtid. ISAFs och OEFs uppdrag ska hållas isär, anser partistyrelsen, även om ”samordning mellan styrkorna är behövlig”.
Ytterligare en fråga är om hjälparbete ska bedrivas av militärstyrkor. Eller om Sverige ska delta i nationsbyggande av stormakter som med våld genomför politiska förändringar i andra länder.
Det var en vattendelare när USA med flera länder fick mandat från FN att störta ett annat lands regering. Detta med motivering självförsvar även om Talibanerna inte hade medverkat till 11 september. Det är FN inklusive Sverige som medverkat till attacker länder utanför Afghanistan som Pakistan och till en militarisering av hela central-asien i ett nytt kallt krig.
Något som socialdemokratiska utrikesföreträdare också tycks omedvetna om?
Det var även en vattendelare när den svenska socialdemokratiska regeringen under Göran Persson acceptera detta och i stort köpte motiveringen för det amerikanska kriget mot ‘terrorismen’
Sen är det bedrövligt att Sverige inte längre kan tycks ha förmåga att tala med egen röst i omvärlden. Sedan när blev Sverige passiva efterföljare till den utrikespoltik som förs i Washington? Eller Bryssel?
Barack Obama eller för den delen George W. Bush är inte presidenter i Sverige. EU-medlemskap innebär inte att Sverige ska eller måste sitta passivt tysta i med i EU som deltagande observatörer. Vilka åsikter har socialdemokratin om de säkerhetspolitiska och militära planerna som pågår inom EU. Eller den utrikespolitik som EU ska föra i framtiden.
Det verkar som de socialdemokratiska utrikespolitiska företrädarna helt enkelt kommer att fortsätta i Göran Perssons fotspår med det närmande och samordning av svensk utrikespolitik med amerikanska och europeiska stormakters intressen.
Frågan är om detta gagnar fred eller säkerhet?
Direkt efter kongressen, 3 november, är det dags för regeringen att lägga en ny proposition om den svenska ISAF-styrkan. Försvarsminister Sten Tolgfors (M) vill nu förstärka styrkan och dess utrustning ytterligare. Exakt hur mycket är oklart. – Regeringen har markerat i budgeten att de vill ha mer pengar. Vi har mindre pengar i budgeten till utlandet än de, säger Anders Karlsson (S) ordförande i försvarsutskottet. Partiledningen har inte satt ned foten än, men argumenterar för den nuvarande insatsen i kongressens motionsutlåtande: ”Det måste finnas en militär närvaro i Afghanistan för att garantera en säkerhet för medborgarna men också för biståndsarbetarna och för att möjliggöra återuppbyggnad av landet.” Men först är det alltså kongress, vilket betyder att den debatten får en mycket avgörande betydelse för riksdagsgruppens beslut. Det var först efter intern debatt och tilläggskrav som S-riksdagsgruppen gick med på den senaste utökningen av den svenska FN-truppen i november 2008. Då krävde partiet samtidigt en långsiktigare och bredare strategi för det svenska engagemanget i Afghanistan ”med tonvikt på en framtida ökad civil närvaro och en minskad militär närvaro”. S förklarade också att agerandet från USAs då nya administration skulle vara avgörande för det framtida svenska ställningstagandet. Nu ser det ut som om president Obama kommer att öka trupperna till Afghanistan. USAs Operation Enduring Freedom, OEF, krigsföringen mot al-Qaida och talibanerna, har hårt kritiserats för civila offer och kohandel med krigsherrar. Samtidigt går dagligen talibanerna till nya offensiver med det ökade förtryck det innebär, inte minst mot kvinnorna.
Har Sverige blivit en leverantör av legosoldater? Man kan nästa undra.
När vi skickar iväg svenska soldater och material för miljarder för att ställa till förfogande för en organisation vi inte är med i och vars politiska och militära beslut vi inte har någon formell rätt att delta i är det snubblande nära. Och det handlar inte bara om Afghanistan. Sverige deltar i insatser över hela världen.
Skillnaden är möjligen att vi får ingen formell betalning. Men jag antar att insatserna sker med Sveriges nationella och säkerhetspolitiska intressen i förgrunden.
Oavsett när det gäller Afghanistan kommer beslutet om fortsatt krig eller fred fattas i Washington, inte Stockholm.
De som möjligen borde fundera över insatsen i Afghanistan är utöver moderaterna socialdemokratin.
Är en USA ledd utrikes och säkerhetspolitik verkligen i Sveriges intresse? Moderaternas och de övriga borgerliga partiernas svar är klart.
I Afghanistan har Sverige och övriga EU-länder sina trupper under befäl av Nato. Det civila stödet är däremot en EU-fråga, det är EU som ska bygga upp afghansk polis.
– Det militära bidraget är helt nödvändigt för säkerheten, men det är inte tillräckligt för att vinna framtiden. Då krävs en bred ansats där frågor som rättstat, demokrati och utveckling är avgörande, säger Sten Tolgfors till SvD.
Därför är Afghanistan temat när EU:s försvarsministrar avslutar sitt informella möte i Göteborg.
Efter lång tvekan sände Försvarsmakten i våras ned tre Stridsfordon 90 till Afghanistan och har nu begärt att få sända ner fyra till. Sten Tolgfors har nyligen besökt de 430 svenska militärerna där och sett hur materielen används.
– Stridsfordon 90 beskrevs i debatten i vintras som om den endast skulle sättas in som förstärkning vid strider. Men poängen med Stridsfordon 90 är främst att den har en mörkerförmåga för nattpatrullering som är mycket, mycket god. Nu har vi Stridsfordon 90 på plats och det kommer att bli fler, lovar Sten Tolgfors.
Loading ...