Claeskrantz.se

En annan faktor i en den Israeliska invasionen av Gaza är som Nytimes skriver nedan om är att man nu från Israels sida kan etablera faktum på marken före den nya amerikanska presidenten tillträder. Precis som de palestinier Svd citerar nedan tror jag inte Obama har en egen åsikt om hela den Israelisk-Palestinska konflikten.

Tvärtom tror jag Obama är en kylig pragmatiker som kommer att agera efter vad han anser USAs och hans administrations intressen. Det inkluderar förstås även att hålla den starka Israel lobbyn i USA på gott humör. Vill Obama driva igenom ett starkt inrikespolitiskt program med åtgärder måste han få med sig den amerikanska kongressen och de stora antalet ledamöter där som AIPAC kan påverka positivt eller negativt.

Lite mer om AIPACs inflytande i youtube videon nedan från 2006 när mycket av dagens politik drogs upp av Israel och USA för hur Hamas valseger skulle hanteras. Det handlar knappast om judiska konspirationsteorier från de två professorerna nean utan en kritik mot ett ensidigt stöd för Israel i USA. Vilket förstås genast bemötes med anklagelser om antisemitism. Precis som i Sverige används antisemitism ankalgelsen mot allt som inte är blint stöd för Israel. Oftast  kommer denna kritik från höger. Att den finns en stark anti-krigs opinions mot staten Israels agerande i själva Israel brukar oftast bara nämnas i förbigående om det inte avvisas med att det bara handlar om självhatande judar.  

Obama är heller inte och har aldrig varit den idealist som han beskrivits som. Det kan vara värt att återigen se det  tal Obama höll till AIPACs kongress för ett halvår sedan. Jag tror inte det kommer att ske några radikala förändringar i en amerikanka utrikespolitiken under Obama.

Till det kommer den vapenlobby och IDF som i stort fungerar som en filial till pentagon. Den Israeliska militären är en integrerad inofficiell del av både den amerikanska militär organisationen och förstås NATO. Även sverige har väl samövat med Israel i medelhavet

Poängen är förstås att väst-europeiska regeringar inklusive den svenska och USA är direkt knutna till Israel militärt och säkerhetspolitiskt. Vilket också kanke förklara bristen på konkreta åtgärder eller vilja att göra något åt vad som är rena krigsförbrytelser från Israels sida. Mer än enstaka fall av mild kritik för Israels ‘överagerande¨ Israel har i stort fått fria händer att göra vad de gör.

– Denna dånande tystnade sänder ett väldigt starkt budskap om att Obama inte har någon egen hållning. Han ärver givetvis amerikansk utrikespolitik. Men att han inte har någon egen åsikt om konflikten gör mig illa berörd, säger en väl placerad palestinsk källa på Västbanken.

Palestiniernas president Mahmoud Abbas och hans myndighet, PA, är inte en direkt part i kriget. Men striderna påverkar även Abbas och PA. Bilderna av barn i Gaza som är inringade och skyddslösa, som inte har någonstans att fly till, berör varje palestinier. Även Västbankspalestinier som kritiskt hävdar att Hamas provocerade fram striderna med Israel – sedan den halvårslånga vapenvilan inte gett Gazaborna några lättnader i blockaden – talar om Israels offensiv som riktad mot hela det palestinska samhället.

–Det vi ser är att Israel inte vill ha någon fred, säger Västbankskällan och tillägger apropå de förhandlingar mellan PA och Israel som nu är lagda på is:

–Den dag de återupptas kommer klimatat i de fortsatta samtalen att bli väldigt ansträngt.

EU-trojkans resa till Mellan- östern, som inleddes igår när utrikesminister Carl Bildt och hans kolleger från Tjeckien och Frankrike begav sig till först Egypten och därefter Israel i ett försök att utverka eldupphör, tog knappast någon notis om i närmast berörda områden.

Carl Bildt anmärkte kritiskt på sin blogg före avresan mot Kairo att Israels markoperation i Gaza med all sannolikhet inleddes ”för att den skulle vara i gång innan det diplomatiska trycket för en snabb vapenvila skärptes.”

Försöken i FN:s säkerhetsråd att få igenom en resolution som kräver omedelbart eldupphör och humanitärt bistånd till Gaza har misslyckats sedan USA lagt in sitt veto. En tidigare vädjan från rådet om eldupphör, som även USA stod bakom, har mycket svagare status än den resolution som majoriteten rådsmedlemmarna ville få fram.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_2277891.svd

Mer i media:
Mellanöstern
En tredje intifada?
Bitte Hammargren
,

Israeliska soldater nära Gaza city. Runt tio svenskar vill nu lämna området., Mona Sahlin., Fredrik Reinfeldt., Invånarna försöker fly Gaza

Bloggat:
It takes two to tango- Hamas är inte oskyldiga (Magnus Andersson), ?De dör i våra armar!? (Esbatis kommentarer), en skammens dag (Maria Ferm), Massmordet kallas krig och extremhögern hejar på. (Scaber Nestor), Nödvändig läsning om massakern i Gaza (Jakop Dalunde), annarkia, Alliansfritt Sverige…, Våra
tårar hjälper inte men det gör vår frustration
och vrede så kämpa istället för gråta! (Reza
Javid), Svensson,  Helvetet på jorden (Anna Wester), Röda Malmö, Jag blir gråtfärdig

News Analysis – For Israel, Chance to Strike Before an Ally Departs – NYTimes.com

Many Middle East experts say Israel timed its move against Hamas, which began with airstrikes on Dec. 27, 24 days before Mr. Bush leaves office, with the expectation of such backing in Washington. Israeli officials could not be certain that President-elect Barack Obama, despite past statements of sympathy for Israel’s right of self-defense, would match the Bush administration’s unconditional endorsement.

“Obviously Bush, even by comparison with past U.S. presidents, has been very, very pro-Israel,” said Sami G. Hajjar, a longtime scholar of Middle East politics and a visiting professor at the National Defense University. “Despite Obama’s statements, and his advisers who are quite pro-Israel, the Israelis really didn’t know how he’d react. His first instinct is for diplomacy, not military action.”

Mr. Hajjar said that in addition to relying on the backing of Mr. Bush, Israeli officials may not have wanted to begin their relationship with the new president by forcing him to respond to their military action. On Dec. 19, just one month before Mr. Obama’s inauguration, Hamas declared an end to an Egyptian-mediated truce with Israel that had taken effect in June, and rocket attacks from Gaza have been increasing since then.

Mr. Obama has disappointed many commentators in the Muslim world by steadfastly declining to condemn the Gaza operation, and he maintained his silence over the weekend as Israel began a ground invasion. “President-elect Obama is closely monitoring global events, including the situation in Gaza, but there is one president at a time,” said Brooke Anderson, chief national security spokeswoman for Mr. Obama, repeating what has become a mantra for the incoming administration.

Det har alltid roat mig att Obama i svensk media presenterades som något vänster. När det gäller säkerhetspolitiken är Obama snarare en återgång den traditionella amerikanska utrikespolitik om gällde från andra världskriget i stort fram till GW Bush. Obama har mer gemensamt med realister som Colin Powell och George Bush den äldre än de anti-krigsmotståndare som röstade på honom. Hans motstånd mot irakkriget hade mer att göra med att han ansåg det dumt och icke-rationellt än moraliskt fel. Precis som Colin Powell och övriga inom realisterna i den amerikanska utrikespolitiken.

Som NYtimes rapporterar kommer USA förstärka sina trupper i Afghanistan med de som dras tillbaka från Irak. Och USA kommer även att placera delar av dessa trupper utanför Kabul för att säkra huvudstaden. USA kommer att förstärka med mer än 20000 soldater och förstås som SVD skriver även öka trycket på NATO medlemmarna inklusive sverige att delta med mer soldater. Till detta kommer den redan existerande styrkan på minst 62.0000 amerikanska och NATO soldater.

Något som jag tyckte var intressant är planeringen för den Afghanska armen. Är 4 eller 5 år tidsramen som Väst-länderna räknar med att finnas kvar i Afghanistan tro? Det är ju till den Afghanska armen säkerheten i landet ska överlämnas? Sedan är det ju värt att notera att USA behöver stationerna styrkor i närheten av huvudstaden för så långt har talibanernas infliltration nått. 

The United States and NATO forces are hoping to expand the Afghan Army to 134,000 from nearly 70,000 over the next four or five years.

Obama kräver fler insatser av Europa | Utrikes | SvD

- Det gryr för ett nytt amerikanskt ledarskap. Till de av er som vill riva ner världen – vi kommer att besegra er. Till de av som söker fred och säkerhet – vi kommer att stödja er.

Nu ska hans ord omsättas i handling – men utgångsläget är dåligt. Inte ens inom försvarsalliansen Nato som är USA:s främsta redskap i Europa, står Amerikas politik högt i kurs.

”Folket i Amerika – och världen över – längtar efter ett slut på Bush-eran som står för fel krig (eller åtminstone krig som gått fel), hybris och ett allmänt förfall av USA:s ekonomiska makt, politiska inflytande och moraliska ställning”, slår dr Patrick Keller vid Natos Defense College i Rom fast.

Längtan efter Obamas utlovade ”change” har fått Västeuropas huvudstäder att kasta sig på telefonerna till hans stab. I Bryssel finns Natohögkvarteret där USA:s mission leds av karriärdiplomaten Kurt Volker:

- Vi har en stor entusiasm i Europa för förändringen i USA. Men det är också en chans för Europa att se på sig själv. Framför allt innebär det en möjlighet att börja om från början, säger ambassadör Kurt Volker till SvD.

Obama-kampanjen hade ett mjukare tonläge gentemot allierade, partners och Ryssland än president Bush. Vad valet av Hillary Clinton som utrikesminister innebär är ännu oklart. Men Obama själv gjorde i sitt stora utrikestal i Berlin den 24 juli klart att Europa inte kan vara fripassagerare i en globaliserad värld.

Att Obama ställer krav på Hillary och Bill Clinton att lämna över alla tänkbar information är knappast något nytt. Det nya Obama administrationen har väl om något lärt sig av Clinton administrationens första misslyckade utnämningar.

Alla kandidater till utnämningar krävs på information från vad man sagt online på bloggar och forum till finansiell information om avlägsna familjemedlemmar.

Mer intressant är som NYtimes skrev i helgen att Obama administrationen ser ut att bli en kopia George Bush den äldres första administration, eller det som kallas realisterna i amerikansk utrikespolitik. Obamas kritik mot irak kriget byggde ju också på att han ansåg det vara dumt och overtänkt, inte att han var principiell motståndare till militärt våld. Något som många inte förståt tror jag.

Obama’s vetting could chase away candidates – CNN.com
…in
addition to the already invasive FBI background check, the Obama team
is requiring prospective candidates to complete a seven-page
questionnaire that requires the disclosure of nearly every last private
detail. In addition to the obvious questions involving past criminal
history, candidates are asked about personal diaries, past blog posts,
and the financial entanglements of extended family members.

”This
questionnaire they’ve been giving to people who are thinking about
signing up for a government job is extremely invasive,” said David
Gergen, a CNN senior political analyst and adviser to four past
presidents.

”I’ve
never seen anything like this at the presidential level before — the
FBI asks these kind of questions, but to have the presidential
transition team asking these questions requires … great volumes of
records that have to be checked out.”

The most recent victim of
the process appears to be Chicago businesswoman Penny Pritzker, the
longtime Obama supporter and major Democratic fundraiser who was said
to be the president-elect’s top choice for commerce secretary.

Pritzker
publicly took herself out of the running on Thursday, issuing a
statement saying she had submitted no information to begin the vetting
process and citing ”obligations here in Chicago that make it difficult
for me to serve at this time.”

It could also be the case the
multibillionaire Pritzker didn’t want her corporation’s financial ties
fully made public or her family, among Chicago’s most prominent,
painstakingly investigated.

Sources close to the Obama
transition say Pritzker’s decision is not surprising given the nature
of the vetting process, one they themselves have described as stressful.

Barack Obamas krav för att Hillary Clinton ska få bli utrikesminister i USA | USA-valet | Nyheter | Aftonbladet

Barack Obama väntas i dag utnämna Hillary Rodham Clinton till USA:s nya utrikesminister.

Topposten kom med ett ultimatum:

– Vi måste få syna din make i sömmarna.

Orsaken till det hårda kravet var rädslan för ett politiskt bakslag.

Obamas team fruktade att det kunde finnas inslag i Bill Clintons verksamhet som stred mot Obamas ställningstaganden.

Extra känslig ansågs listan vara över bidragsgivare till Bill Clintons internationella stiftelse.

Sedan den grundades har Bill Clinton samlat in mer än fyra miljarder kronor.

Att republikanen och den föredetta CIA chefen och analytikern Robert Gates förväntas bli kvar i Pentagon är också en intressant utveckling i Obamas nya administration. Gates kan också sägas höra till den inre cirkeln i George Bush den äldres första administration och var senare rektor för George Bush school of goverment affairs vid texas universitetet A&M . Och förövrigt om det nu har någon betydelse längre en av de som fälldes i Iran-Contra affären för att ha ljugit för kongressen. Om Obama mantrat var ‘change’ visar sig den verklige Obama vara en iskall pragmatiker hade jag sagt. Vilket jag förstås alltid trott.

Gates agrees to stay on under Obama – Mike Allen – Politico.com

Defense Secretary Robert Gates has agreed to stay on under President-elect Barack Obama, according to officials in both parties. Obama plans to announce a national-security team early next week that includes Gates at the Pentagon and Sen. Hillary Rodham Clinton (D-N.Y.) as secretary of state, officials said.

Retired Marine Gen. James Jones, former Marine commandant and commander of U.S. and NATO forces in Europe, will be named national security adviser, the officials said.

The national security adviser heads the National Security Council, which is the part of the White House structure that deals with foreign policy, and varies in influence from presidency to presidency. Jones insisted on – and got – a commanding role, the sources said.

Democrats familiar with the national-security event early next week said they also expect James Steinberg, who was deputy national security adviser in the Clinton administration, to be named deputy secretary of State; Susan Rice, Obama’s senior foreign policy adviser on the campaign, to be named U.S. ambassador to the United Nations; and retired Adm. Dennis Blair, the former commander-in-chief of the U.S. Pacific Command and a veteran of the NSC, Central Intelligence Agency and Joint Chiefs of Staff, to be named the director of national intelligence.

Tom Donilon, an assistant secretary of state for public affairs and chief of staff at the U.S. Department of State during the Clinton administration, is a leading candidate to be Jones’ deputy at the NSC, officials said.

The team gives Obama experience in the bureaucracy and credibility with the military, although it could lead to criticism from his party’s left wing that the lineup is more hawkish and less revolutionary than his supporters expected.

För den som är intresserad har nu personerna som ska utarbeta grunderna för den nya Obama administrationen offentliggjorts. Med Susan Rice som kallade Hillary för en häxa som en del av det natioella säkerhetsteamet villket kanske får en eller annan att undra. För den som följer amerikanska politik kan man undra om det blir en liknande situation som med John Bolton i utrikesdepartementet under Colin Powell.

Policy Working Groups | Change.gov: The Obama-Biden Transition Team

Policy Working Groups

The focus of the Policy Working Groups will be to develop the priority policy proposals and plans from the Obama Campaign for action during the Obama-Biden Administration. The Policy Working Groups will focus on the following areas: Economy, Education, Energy & Environment, Health Care, Immigration, National Security, and Technology, Innovation & Government Reform.
—-

National Security

The National Security Policy Working Group works closely with key
experts and our agency review teams to help prepare the
President-elect, Vice President-elect and senior national security
appointees as they are named to make early decisions on critical
national security issues.

James B. Steinberg is dean of the LBJ School of
Public Affairs (2006-present) and is a former Deputy National Security
Advisor to President Clinton (1996-2000). His previous positions
include vice president and director of Foreign Policy Studies at the
Brookings Institution (2001-2005), director of the Policy Planning
Staff (1994-1996) and Deputy Assistant Secretary for Regional Analysis
in the Bureau of Intelligence and Research (1993-1994) at the U.S.
Department of State. He is the author of and contributor to many books
on foreign policy and national security topics, including, most
recently, with Kurt Campbell, Difficult Transitions: Foreign Policy Troubles at the Outset of Power.

Dr. Susan E. Rice served most recently as a Senior
Foreign Policy Advisor to the Obama for America campaign while on leave
from the Brookings Institution where she is a Senior Fellow in the
Foreign Policy and Global Economy and Development Programs. Rice
currently serves on the Obama-Biden Transition Project Advisory Board.
From 1997-2001, she was U.S. Assistant Secretary of State for African
Affairs. Prior to that, Rice served in the White House at the National
Security Council as Special Assistant to the President and Senior
Director for African Affairs and as Director for International
Organizations and Peacekeeping. Rice was previously a management
consultant at McKinsey and Company. She received her B.A. in History
with Honors from Stanford University and her M.Phil. and D.Phil.
(Ph.D.) degrees in International Relations from Oxford University,
where she was a Rhodes Scholar.

Group Members

Jeffrey Bader
Jeremy Bash
Antony Blinken
Gregory Craig
Ivo Daalder
Richard Danzig
Mary De Rosa
Michele Flournoy
Stephen Flynn
Michelle Gavin
Philip Gordon
Scott Gration
Frank Januzzi
Colin Kahl
Liz King
Paul Kurtz
Daniel Kurtzer
Ellen Laipson
Mark Lippert
Denis McDonough
Michael McFaul
Carlos Monje
Erin O’Connor
Peter Ogden
Joseph Paulsen
Daniel Restrepo
Bruce Riedel
Dennis Ross
Mara Rudman
Whitney Schneidman
Eric Schwartz
Sarah Sewall
Daniel Shapiro
Steven Simon
Peter Singer
Gayle Smith
Mona Sutphen
Jennifer Urizar
Toni Verstandig
Jeremy Weinstein

Jag vet inte ur många som sett serien westwing vars presidentval och demokratiska kandidat till stora delar sägs varit inspirerat av Obama. Med den som sett serien vet att den besegrade republikanska kandidaten blev erbjuden en post i seriens demokratiska kandidats regering. Kommer Hollywood skriva manuskriptet här också.

Vem sade Òbama inte var pragmatiker?

Hopp om samarbete i krisen | USA-valet 2008 | SvD

Mötet ägde rum i Obamahögkvarteret i Chicago med reportrar närvarande i ett par minuter.

–Uppenbarligen, löd svaret från McCain på frågan om han är redo att bistå den nye presidenten.

Denne, med ena benet korsat över det andra, övade helt uppenbarligen på den pose som presidenter använder när de tar emot gäster i Ovala rummet. Syftet var att talas vid ”om hur vi kan fixa till landet och också tacka senator McCain för de enastående insatser han redan gjort” sade Obama.

Efter förra valet, 2004, blev det aldrig något liknande möte och valet 2000 slutade ju i bitterhet på båda sidor. Men precis som 1992 när förloraren George Bush sr bjöd in Bill Clinton vittnade detta möte om att de här bägge ovanliga politikerna nu är villiga att begrava stridsyxorna.

Självklart kommer inte USA lämna Irak direkt med Obama. Planen har alltid varit att utveckla de interna irakiska styrkorna så att de kan slås med rebeller och AQ medan de amerikanska styrkorna håller sig till de militärbaser som kontrollerar landet Irak. Tanken har alltid varit att sedan dra ner trupperna när situationen är så stabil att det kan göras. Det var den urspungliga Rumsfeldt planen att en av USA godkänd och beroende regering skulle installera i Irak.

Det är den Irakiska oljan som ska kontrolleras. Inget annat. Och förstås besittningen av vad som i praktiken är ett amerikanskt protektorat i mitten av mellanöstern.

Det folk borde orora sig för är vart de trupper som dras tillbaka ska skickas. Afganistan. Det amerikanska protektoratet i mitten av central-asiens energitillgångar.

Förövrigt är det någon som undrat över varför de enda länder USA har djupare konflikter med även är oberoende energiproducenter? Ryssland, Venezuela, Iran?

Faktum är att amerikanska trupper har placerats över världen från Afrika till mellanöstern så att USA kunde med militärt våld kontrollera större delen av världens energitillgångar.

Mer i Media:
Aftonbladet, DN

USA vakar över Iraks välfyllda oljekällor | Utrikes | SvD

Det innebär bland annat att de amerikanska trupperna, i dagsläget 150000, ska dra sig bort från Iraks städer senast i juni. Där ska istället irakiska styrkor ta över. Men ett grundtips är att USA-trupperna kommer att placeras nära Iraks enorma oljekällor.

Den tid är förbi när det var lätt och billigt att utvinna olja. Samtidigt ökar den globala efterfrågan enormt, inte minst genom Kinas och utvecklingsländernas energihunger. Inom 25 år kommer världen att förbruka 50 procent mer olja än idag, hävdar oljejätten Chevron. Men oljan finns främst i konfliktområden – och de allra största tillgångarna ligger i det laddade Mellanöstern.

Barack Obama har lovat sina väljare att USA inom tio år kommer att göra sig oberoende av olja från Venezuela och Mellanöstern. Men Kjell Aleklett, professor i fysik i Uppsala och ett internationellt namn i diskussionen om ”peak oil” (när produktionstoppen kan komma), är övertygad om att Obama blir tvungen att ändra i sina manus.

–Det har alla USA:s presidenter gjort de senaste 20 åren. När de blir valda och briefade av amerikanska säkerhetstjänster ändras deras politik, säger Aleklett.

Tydligen stör det Johan Ingerö med flera att Birgitta Ohlsson med flera kallar sig feminist eller att hon ansåg/anser kvinnor är strukturellt underordnade män. Det som stör mig är de dåliga USA kunskaper som främst Ingerö visar när han placerar Hillary till höger om Obama.

Sen har faktiskt amerikanska utrikesministrar varit män i medelåldern med militär och företagsbakgrund. 

Både Obama och Hillary är amerikanska mittenpolitiker som hade passat bra i ett svenskt liberalt parti. Eller för den delen i de nya moderaterna. Men poängen med Ingerös stycke var väl inte att sprida någon ytterligare informations om Obama eller Hillary.

Ohlsson gör Hillary till sitt privata kuttersmycke | Newsmill

Feminismen definieras normalt som ”insikten om att kvinnor är strukturellt underordnade män och att detta bör motverkas”. Den definitionen lärde jag mig för ungefär tio år sedan av en viss Birgitta Ohlsson när vi båda var aktiva i Liberala ungdomsförbundet. En annan populär uppfattning i såväl liberala som socialistiska kretsar vid den tiden var att män och kvinnor, förutom rent anatomiskt, egentligen är likadana och att alla upplevda skillnader beror på sociala konstruktioner.

Med detta som utgångspunkt blir Birgittas senaste utspel, ”Därför är kvinnor bättre utrikespolitiker”, helt obegripligt. Birgitta skriver att ”Den klassiska bilden av utrikesministern som en militärutbildad, medelålders herre med patriotisk agenda har bytts ut mot öppna, kosmopolitiska och moderna damer.” Så kan man naturligtvis generalisera om man själv är kvinna. Vi män vet däremot att vi inte kan uttala oss så utan att rekommenderas kurser om härskartekniker, kallas unkna eller på annat sätt drabbas av 2000-talets feministiska voodoförbannelser. Men märkligast är att Birgitta, i all sin Hillary Clinton-dyrkan, lyckas med att så grovt nedvärdera sin idol.
—-
Birgitta går längre än så. Alla Clinton-handlingar som inte vinner Birgittas godkännande utmålas som oäkta. När Hillary ”går åt höger”, ”ställer upp i mesiga matprogram” eller ”står fast vid makens sida” så är det av taktiska skäl. Inte för att hon faktiskt har sådana åsikter eller älskar sin man. Detta vet Birgitta, ty hon har en gång sett Hillary i verkligheten, i en hotellobby på Manhattan. På detta sätt reduceras Hillary Clinton till Birgitta Ohlssons privata kuttersmycke.

Den som på allvar följer amerikansk politik vet naturligtvis att Hillary enligt den traditionella politiska skalan står till höger om Barack Obama, samt att detta bidrog till hennes förlust i de demokratiska primärvalen. Men den som inte vill se den faktiska politikern, utan enbart kvinnan, bortser gärna från dessa faktum. Om jag var en kvinnlig toppolitiker, och bedömdes på samma ytliga premisser som Birgitta Ohlsson visar upp, så skulle jag nog faktiskt känna mig en smula kränkt. Vem vet, jag kanske rent av skulle komma att betrakta mig själv som ett offer fö

Det är ganska intressant att läsa i Washington Post hur kyligt pragmatiskt Obama verkar agera både i förhållande till Clintons och det demokratiska partiet i stort. Det är knappast någon hemlighet för den som följer amerikansk politik att Hillary Clinton letar efter en roll utanför senaten. Tydligen handlar det också nu om direkta kontakter mellan Obama och Hillary. En utnämning av Hillary skulle förstås få vänsterdelen av det demokratiska partiet att skrika högt då både Hillary och Bill är hjärtligt avskydda liksom förstås diverse partipampar i senaten som heller inte gillar Clinton.

Om Hillary tar ett jobb inom Obama administrationen innebär det förstås även att hon pragmatisk som alltid räknar med att det inte finns någon chans att utmana obama om nominineringen 2012 även om det går dåligt i mellanvalen 2010.

Hillary som utrikesminister skulle förstås också vara en intressant parallel till vad George Bush gjorde med sin allvarligaste rival Powell. Jag gissar också att Hillary skulle bli en tuffare utrikesminster än generalen Powell som var allför tränade att säga ‘yes sir’´ och salutera presidenten.

Mer i media:
Därför är kvinnor bättre utrikespolitiker, Rival kan få tung post., Newsmill, SVd

HRC for Secretary of State: Crazy or Crazy Like a Fox? – The Fix

The news that Hillary Rodham Clinton and Barack Obama huddled yesterday at the president-elect’s transition headquarters in Chicago has set off another round of speculation that the New York senator may well be in line to be Secretary of State in an Obama administration.

While neither side is offering any official comment, one source close to Hillary Clinton told The Fix today that it is a ”very good possibility” that the New York senator would end up as the Secretary of State.

Given all of the speculation, we thought it made sense to lay out the arguments for and against Clinton as Secretary of State.

Our pros and cons are below. Have some of your own? Offer them in the comments section below.

Som en del kanske fattat är det imperiet i väst som avgör framtiden för det som finns kvar av Georgien. Och förstås för dess andra klienter i Ukraina och central-asien. Det är kanske då inte så konstigt att både parterna, Georgien och Ryssland skickat lobbyister till vad som troligen blir den nästa ‘första medborgare’ i USA.

För den som läst historia känns situationen något bekant. Fast då var det platser som Rom och London dit länder utanför imperiet skickade sina sändebud för att plädera för sin sak.

Guns Silent, Moscow and Tbilisi Open New Front in Denver – NYTimes.com

They came from the small former Soviet republic that fought a brief and disastrous war with Russia this month, and they were in Denver to plead their case to representatives, senators, delegates and any other political figures they could buttonhole.

A competing set of envoys from Moscow likewise made the rounds at the Democratic gathering, hoping to repair some of the damage to American-Russian ties. The Georgian and Russian governments plan to send representatives to the Republican convention in Minnesota next week as well.

With the guns now silent, the war between Russia and Georgia has shifted into a new phase, one for the hearts and minds of the Americans. The Georgians have a head start, embraced by the Bush administration and many in both parties as a small, emerging democracy bullied by Moscow. The Russians argue that the situation has been distorted and that in any case the relationship between Washington and Moscow is far too critical to let it unravel.

The timing proves particularly delicate, heading into two weeks when the parties formally anoint their presidential nominees. The attention on the Russia-Georgia conflict in recent weeks has already thrust national security back to the top of the campaign agenda and may have helped inspire Senator Barack Obama to choose Senator Joseph R. Biden Jr. of Delaware as his running mate.

Mr. Biden had just traveled to Tbilisi to show solidarity with the Georgians, and Cindy McCain, the wife of Senator John McCain, the presumptive Republican nominee, made an unannounced trip there on Monday as part of a humanitarian mission. The man Mr. Biden seeks to replace, Vice President Dick Cheney, announced Monday that he would go to Georgia the day after addressing the Republican National Convention next week.

The shadow struggle in Denver got under way with envoys from both Georgia and Russia seeking out influential players.

“It is important for us to meet the key politicians in this country to make sure they have the right sense of what’s happening in our country and the right sense of what happened,” David Bakradze, the chairman of the Georgian Parliament and a former foreign minister, said by telephone from Denver.

Among those Mr. Bakradze and his compatriots met with on Monday were Madeleine K. Albright, former secretary of state; Richard C. Holbrooke, former ambassador to the United Nations; and Susan E. Rice, senior foreign policy adviser to Mr. Obama. (A session with Howard Dean, the party chairman, was postponed.)

En ganska intressant spekulation nedan är att Chuck Hagel blir Obamas utrikesminister. Det var också Chuck Hagel som var med i den grupp politiker som var resesällskap och utbildare för Obama på hans resa runt jorden för två månader sedan. Hagel är en s.k ‘moderate’ republikan och före detta krigsveteran.

Det skulle i så fall bli två mittenpolitiker i amerikansk politik från Washingtons inersta etablissemang som blir Obamas främsta utrikespolitiska rådgivare. Jag har svårt att tro att Biden roll skulle bli den traditionella vice-presidents rollen. Snarare tror jag han får en roll mer lik Dick Cheney som inoficiell ‘foreign policy advisor’.

More Good Stuff for the ”Biden Brief” – The Washington Note

Joe Biden’s selection as Vice President doubles the chances that Senator Chuck Hagel will be selected as Barack Obama’s Secretary of State, which this writer considers positively.

Joe Biden was a key partner with many NGOs and this blog in stopping John Bolton’s confirmation as US Ambassador to the United Nations.

When President Bush essentially threw the Baker-Hamilton Iraq Study Group into the trash, Joe Biden embraced it and held numerous Senate Foreign Relations Committee hearings to make sure that the core elements of the Study Group report were positioned well for public attention.

Biden voted against the Kyl-Lieberman IRGC amendment that would have provided another ”Iraq War Resolution-like” loophole for Iran.

After President Bush’s provocative State of the Union and post-Iraq Study Group ”Statement to the Nation” speeches in 2007, in which both the Wall Street Journal and I thought Bush was telegraphing that he had given permission for covert actions against Iran, the next morning, Biden pounded on Condoleezza Rice and said ”the President has no authorization to invade or conduct covert operations against Iran.”

Good stuff — and it belongs in the Biden brief.

Ingen förändring i den amerikanska mellanösternpolitiken misstänker jag.

Det hade varit ironiskt om en ny variant på den gamla negativa kampanj strategin skulle få in McCain i Vita Huset. I en sådan har ju varken fakta eller seriösa frågor någon betydelse. Att direkt angripa Obama på hans svaga sida visade ju sig vara ganska effektivt för Hillary.

Just den kändis och idol statusen som gav Obama hans första plats i primärvalen försökte han ju i sluttampen gå ifrån. Framträdanden med Oprah stoppades tillsammans med de väckelsrörelse liknande massmötena. Istället var det bowlinghallar och ‘riktiga’ amerikaner Obama skulle träffa i sina mediabevakade möten.

Och McCain kampanjen jar ju fungerat där amerikansk media helt struntat vad Obama gjorde på sin resa runt världen för att istället fokusera ‘Obimbo’ eller ‘Obrittney’ som någon elak republikan döpte honom till. Även sedan han kom tillbaka vid kampanjmöten på platser som Florida är det ‘Obimbo’ som dominerat.

För den som följer vad som händer i Washington och den framtida amerikanska utrikespolitiken är det ganska intressant vem som kommer att bli nationell säkerhetsrådgivare i en Obama administration.

Bloggen washington note pekar ut James Steinberg som den just nu främst kandidaten till jobbet som under GWB hanterats av Condi Rice och Steven Hadley.

Det blir ju då som Washington Note påpekar ganska intressant att läsa den artikel Steinberg skrev 2004 med en medförfattare om hur ett amerikanskt Irak tillbakadragande skulle kunna ske. Notera att legitima amerikanska säkerhetsintressen ska bevaras i Irak men demokrati promotion blir en sekundär angelägenhet.

Det är en återgång till den politik som George Bush senior och realist skolan av den amerikanska utrikespolitiska etablissemanget som Scowcroft och Brezinski drev.

Set a Date to Pull Out – Brookings Institution
Unless
we restore the Iraqi people’s confidence in our role, failure is not
only an option but a likelihood. Critical to achieving our goal is an
announced decision to end the current military deployment by the end of
next year, following the Iraqi adoption of a constitution, together
with greatly intensified training for the Iraqi security forces.
Otherwise, the issue may well be not how long we want to stay but how
soon the Iraqis kick us out.

From the beginning the
administration’s strategy assumed that the United States would be
welcomed as ”liberators” by most Iraqis. Yet the failure of the
U.S.-led provisional authority to provide basic security for many, and
the slow pace of reconstruction, has eroded support for our presence.
The Abu Ghraib outrages and the recent escalation of fighting have
further undermined our position. A majority of Iraqis now believe their
country is worse off than before Saddam Hussein was overthrown,
according to a recent poll.

This dramatic loss of support
undermines the legitimacy of our continued military presence. It also
makes our task of stabilizing the country nearly impossible.

The
problem is compounded by our own ambivalence about the political
transition in Iraq. Although we defined our mission as liberation, we
have been deeply reluctant to trust the Iraqi people to set their own
course. From the decision to install a handpicked interim governing
council, to our initial reluctance to support early elections for the
limited authority we plan to grant the transition government after June
30, the message is that we will not permit self-determination in Iraq
until Iraqis choose a government that meets our goal: a Western-style
democracy broadly supportive of U.S. interests in the region.

That
objective was wildly ambitious even before the military operation
began; today it is simply unattainable in the near term. The more we
talk about staying ”as long as it takes” the more it appears we are
trying to impose our vision on Iraq—further alienating the Iraqi
public. The danger is not that we will cut and run but that the Iraqis
will insist that we get out, leaving behind a security vacuum that
could ignite civil war and wider regional strife.

How can we
avoid such a disaster? First, we must make clear that our military
presence in Iraq is designed to permit the Iraqis to freely choose
their own future—even if it is not fully to our liking. We should
indicate not just that we will leave if asked but that we will
ourselves plan to end the deployment of coalition forces following the
election of an Iraqi government and the adoption of a new constitution
next year. We should make clear that we (as part of a wider
international coalition) would be prepared to stay beyond that time—but
only at the request of the new Iraqi government, and as part of a new,
U.N.-sponsored mandate on terms that are acceptable to the new Iraqi
government and to us.

Second, we must be clear about our
legitimate security interests in Iraq. We have a right to insist that a
new Iraqi government not threaten peace and security—by developing
weapons of mass destruction, harboring terrorists or attacking other
nations. And we should certainly seek to use our influence to encourage
a tolerant, pluralist society. But because this is a responsibility
Iraq owes to all, not just us, we should shift the focus away from the
United States as the enforcement arm of the international community to
Iraq’s neighbors and others that share these interests, including NATO
and the United Nations. We should begin by convening a major
international summit on Iraq, involving not only Western allies but
also Arab leaders and Iraqis, at the time of the NATO summit next month
in Istanbul. And we should invite the International Atomic Energy
Agency to play a role in ensuring that a new Iraqi government does not
pursue weapons programs.

Third, we should accelerate the
training and equipping of new security forces for Iraq. Less than 10
percent of the necessary numbers of soldiers and police have been
properly trained to date. Filling this vacuum is critical to the
success of this strategy, because indigenous forces are far more likely
than foreign forces to succeed in defeating the residual Baathist and
foreign fighters in Iraq. If Arab countries and NATO devoted just 10
percent of their police and military training capacity to Iraqi forces,
we could complete an intensified training process by next year.

Some
will see this as cut-and-run. It is not. Unlike the case with most
previous stabilization missions, our own enduring commitment to success
in Iraq is beginning to work against us. It breeds cynicism among
Iraqis that we are like the colonialists of old, planning to stay
indefinitely to keep our hands on their oil and to use Iraq for our
own, broader foreign policy objectives. The lesson of our history is
that our best partners are those who freely choose to be. We must give
the Iraqis the opportunity to seize that possibility for themselves.

The Race to be Obama’s National Security Advisor – The Washington Note

(UT Austin LBJ School Dean and potential Obama National Security Advisor candidate James Steinberg)

There are four horses out front — way ahead of everyone else who might be considered.

They are:

Brookings Senior Fellow and former Assistant Secretary of State for African Affairs SUSAN RICE, UT Austin LBJ School of Public Policy Dean and former Deputy National Security Advisor JAMES STEINBERG. Willams & Connolly trial lawyer and former special counsel to President Clinton GREGORY CRAIG, and lastly, Washington Institute for Near East Policy counselor and former Clinton Middle East envoy and negotiator DENNIS ROSS.

When I was appearing recently on a special Al Jazeera program on Obama’s Middle East trip with former Israel Ambassador to the US Dany Ayalon, I watched on various screen shots James Steinberg — who preceded Carlos Pascual as head of the foreign policy division at Brookings — ably run interference and ”attend” to Barack Obama during key parts of Obama’s Israel trip. I guess I was surprised that he was there. Then not.

As it turns out, Obama’s recent trip to the West Bank, Israel, Afghanistan, Iraq, Jordan, France, the United Kingdom, and Germany was also a time for auditions by those who might be asked by a President Obama to serve as national security advisor.

From what I have learned, all four continue to impress Obama. Some rumors place Dennis Ross — who recently led a team developing this disconcerting report on US-Israel policy coordination — in the lead. Some say that the combination of his experience and his ”presentation skills” are generating ‘an edge’ for him.

Most of my other sources place James Steinberg out in front. My own assessment of Steinberg is that he is a shrewd thinker. He spends as much time pondering what he doesn’t know as refining what he does — and that’s what an NSC Advisor should do.

Washington Note är en intressant amerikansk blogg kring amerikanska utrikes och säkerhets politik. Här intervjuas Mustafa Barghouti om tillståndet på västbanken och reaktionen på Barak Obamas tal i Israel.

The Washington Note

Mustafa Barghouti is one of Palestine’s real gems — a former doctor turned political leader who previously ran for the presidency of Palestine. He now heads the Palestinian National Initiative and is an advocate of non-violent resistance against Israeli occupation of the Palestinian territories.

I interview Barghouti in my office yesterday, July 24, and found that while he was and remains an enthusiast for Barack Obama — his hope is being replaced by ‘disappointment.’

This for me was an incredible five minute exchange — but particularly disturbing was his comment that road blocks and barriers to movement before the Annapolis process started number 521. Today, there are 607. Settlements are growing at a faster pace after Annapolis than before. This is wrong.