Claeskrantz.se

Vad som är sataniskt är att inte göra något när tiotusentals svenskar skickas ut i arbetslöshet eller bidrag. Detta samtidigt som miljarder satsas på en finanseliten som slarvat bort miljarder i dålig utlåning.

Vad innebär regerings 1.5 miljarder extra i omfördelade pengar för Göteborg med flera platser? Jo, totalt 40 omfördelade arbetsförmedlare till orter med extra varsel. Det är allt regeringen gör. Detta medan alla från kommuner, vanliga svenskar till även svenska näringslivet ropar på hjälp. Vad hade arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin för besked i riksdagen till de bara under oktober 20000 varslade när socialdemokraterna ville ha ett extra stimulanspaket.

“Socialdemokraterna är alltför snabba med att befria företagen från ansvar för att i stället kräva fluffiga åtgärdspaket”, sade Littorin i riksdagens extrainsatta debatt om
varselläget i Sverige.

Med andra ord arbetslösheten är inte regeringens problem. Det är de svenska företagen som ska ta ansvar för de som blir arbetslösa? Om de försåts inte jobbar inom finansindustrin som chefer. Då rycker staten in.

Till detta kommer de 60000 inom jobb och utvecklings garantin och ungdomsjobbsgaratin som börjar gå ut 2009. Och glöm för all del inte de 12000 som står utan sjukpenning 1 januari. De ska ju arbeta istället för att leva på bidrag i enlighet med den moderatledda alliansregerings filosofi.

Littorin konstaterade att det trots tusentals varsel de senaste månaderna finns tiotusentals lediga jobb anmälda på arbetsförmedlingarna. Och det finns, trots krisstämningarna,
goda förutsättningar för att de som varslats ska kunna få nya jobb.

“Det som oroar är förstås omfattningen av varslen”, sade Littorin som värjde sig mot
attackerna från oppositionen om att regeringen står handfallen och inte
tar varslen på allvar.

Han pekade på stora satsningar i regeringens budget för nästa år, om extra företagskrediter via Almi och Riksbanken, om samordningsmän och klartecken för arbetsförmedlingen att
använda 1,5 miljarder kronor som tidigare inte har förbrukats.
Mer i DI

Det kan ju också vara värt att notera att de 1.5 miljarder som det talats om kan bara användas fram till åskiftet. Men kvar finns ju alliansregerings samordningsmän. De kan säkert ordna situationen?

Dumdryg arrogans och total känslokylla är sataniskt när tusentals svenskar riskerar ekonomisk ruin och hemlöshet vid den halverad a-kassan vid arbetslöshet.

Men nu kanske folk i allmänhet börjar fatta att dumdryg arrogans är grunden för moderaterna under Fredrik Reinfeldt.

Bloggat:
Tv-debatt, bomber, offentliga jobb m m,Politisk kalabalik och mer tråkigheter, Gudomligt att höja arbetslösheten?

Sataniskt, sade Mona Sahlin | Ledarsidan | SvD

tisdags anklagade Mona Sahlin rege- ringen för att driva en ”misslyckad och ­satanisk” arbetslinje, och det var taket i arbetslöshetsförsäkringen som spökade. Det heter att man får ut 80 procent av ­lönen om man blir arbetslös, men det ­gäller bara upp till en viss inkomstnivå. ­Lönen ovanför är inte försäkrad, vilket betyder att ingen kan få ut mer i a-kasseersättning än 680 kronor om ­dagen.

Det är inte mycket pengar. Men skillnaden mellan vad som gäller med Alliansen idag och vad som gällde när Mona Sahlin var minister i Göran Perssons ­regering är mycket mindre än vad hon vill låtsas om. Med s i Rosenbad var ­högsta dagersättning i ­­­a-kassan 730 ­kronor per dag – i hundra dagar. Därefter sjönk maxersättningen ned till samma nivå som idag, och detta belopp var i alla fall inte förfärligare än att s-ledningen kunde leva med det (även om man lockade med framtida höjningar).

Det är alltså inte ens 50 kronor om dagen som är avståndet till sataniskt utan 50 kronor om dagen i 100 dagar. National­encyklopedins ordbok definierar för ­övrigt begreppet så här: ”som tycks likna eller härröra från satan och alltså har motsvarande onda egenskaper”.

Göteborgs Postens recension över Sahlin boken sanning och konka kan vara värd att läsa. Om inte annat för att GP kan knappast anklagas för att representera ett socialdemokratiskt pravda vilket gjordes Eric Sundström sade samma sak i Expressen.

Inget nytt ljus över Mona Sahlin – Kultur – Göteborgs-Posten

Även Lotta Gröning försöker förstå Mona Sahlin. Det går inget vidare. Sanning och konka är bitvis parodiskt usel. Grönings illa maskerade antipatier för Sahlin ligger som ett blött filter över varje sida där upprepade stavfel och faktafel ackompanjeras av analyser som får en att rodnande bläddra vidare. ”Det handlar om att hon i grunden är en ensam människa med dåligt självförtroende som söker en gemenskap och framför allt strävar efter upprättelse”. Apropå Mona Sahlins starka identifikation med partiet.

Lotta Gröning jobbar hårt för att förklara Mona Sahlins framgångar. Ibland fastnar Gröning för att det beror på att ”hon är så vanlig – precis som folk är mest”. Andra gånger handlar det om att Mona Sahlin är enastående på ”att tycka rätt”. I ett anfall av eftertanke funderar Gröning vidare. Kanske beror Sahlins framgångar helt enkelt på att hon är ”en taktiker”. Passar inte det kan man pröva en annan av Grönings teorier. ”Hennes absolut starkaste sida är att marknadsföra sig själv”. Hela tiden har man Grönings ord från inledningen av boken med sig: ”Innerst inne är hon en liten rädd flicka som nått sina drömmars mål”.Hobbypsykologi från underjorden alltså.
Ingenting i boken leder till ökad förståelse av den person som mycket väl kan bli landets nästa statsminister. Tvärtom bidrar den till ökad förvirring vilket knappast kan ha varit avsikten. Det är anmärkningsvärt att landets största förlag riskerar sitt rykte genom att ge ut en bok som Sanning och konka.

Om något visar nedgång i dagens optionsmätning, oktober 2008, för socialdemokraterna att det går inte att stå utan konkret dagspolitik och ett aktivt politiskt opinionsarbete när den värsta ekonomiska krisen sedan troligen 30-talets depression drar in över Sverige. Och ett klart regeringsalternativ.

Vad som saknas är både en klar färdriktning och vilka som ska sitta i förarhytten. Men än viktigare.

Socialdemokratin har misslyckats i politisk kommunikation när det gäller dagspolitiken. Ansvaret för detta finns hos hela partiledningen även om jag är säker på att som vanligt kommer allt att skyllas på Mona Sahlin.

Ansvaret finns inte minst hos  partiföreträdare likt Helen Fritzon i Malmö, vilka samtidigt som Sverige gick in i en ekonomisk kris och socialdemokraterna skulle presentera ett regeringsalternativ sparkade undan benen på sin egen partiledare. Liksom diverse LO företrädare som ansåg MP ideologiskt opålitligt.
Är arbetsrätten mer tryggad om alliansen sitter kvar kan man undra, med frågan hänvisad till LO förbunden? Lite verklighetsförankring tack.

Skillnaden är förstås att Göran Person hade sågat dessa personer jäms med fotknölarna. Nu fick socialdemokraterna istället en lyssnande partiledare som vek sig både för partihierarkin och LO förbunden när dessa skrek högt.

Osanningar, felaktigheter och  oklarheter får stå kvar i media oemotsagda. Det handlar om att istället direkt svara och slå ner på felaktigheter när de är aktuella. Det är en elementär media hantering som socialdemokratin inte tycks klara av.

Till det kommer att partiledningen måste kommunicera internt och klart säga ifrån när diverse s-företrädare bedriver ‘internt oppositions arbete.’ Det är skillnad på att ha olika åsikter i en fråga och bedriva politiskt  krypskytte mot sin egen partiledning. Speciellt om företrädare i demokratisk ordning fattat ett beslut där alla haft en chans att säga sitt. Men tydligen är det tradition inom socialdemokratin att man aldrig har avvikande åsikter öppet.
 
Som exempel är nog stor majoritet av svenska folket är övertygade om att det var Mona Sahlin ensam som kom fram till att S skulle gå i koalition med MP. Något som inte är sant. Likadant har rådslagsförslag och tyckanden från enskilda presenterats som färdig politik i media. Och dessa har varit så dåligt presenterade att det bestående mediaintrycket är att det inte skiljer mycket mellan alliansenspolitik och socialemokraternas.

Valrörelsen har börjat. Samtidigt står socialdemokratin internt delat mellan hög och vänster. Och en partiorganisation som inte är redo för val. Likant är hela oppostionen delad.

Frågan är förstås vilken politik man ska driva. Vänster eller höger?. Om partiet förlorar väljare både till moderaterna och vänsterpartiet är det en signal för en höger eller vänsterpolitik.  Eller är det än misstroende förklaring mot socialdemokratins regeringsduglighet. Jag tror på det senare.

Vad hela röran visat är att det finns inget klart regeringsalternativ.

Valet 2010 är Mona Sahlins och socialemokraternas att förlora. Varken V´s Ohly eller MP kan leda en opposition till seger. Och man kan undra om diverse företrädare för S och LO aktivt arbetar för att alliansen ska sitta kvar? Har inte dessa personer fattat att det har ingen betydelse om socialdemokraterna lägger ‘ideologiskt riktiga’ förslag om partiet inte sitter vid makten. 

Mer i media:
Tappar 6,2 procent. Opinionsexpert: ”Mest dramatiska omsvängningen under 15 år”., Politiskt spel bakom beslut. S tvingades att backa om v., ”Mycket ovanligt utspel”. Bråket sänker (s) trovärdighet., Tror Sverige på Östros eller Borg, 
Rödgrön förhandling körde fast., ”Sahlin hade stöd i partiet”., Historisk minskning i väljarnas stöd för socialdemokraterna, Trampade i klaveret – får hjälp av kompisarna, S och v inte överens ännu

Bloggat:

Historiskt ras för s
Det här är den mest dramatiska omsvängning jag sett på en enda månad under 15 års arbete med opinionsmätningar, säger Synovates Nicklas Källebring.

Socialdemokraterna får 39,5 procent i mätningen, jämfört med 45,7 i september. Det är en statistiskt säker nedgång och det är det lägsta stödet för partiet sedan månaden efter valet 2006. Det motsvarar ett förlorat stöd med drygt 340.000 väljare på en månad.

Socialdemokraternas Mona Sahlin kan notera förluster i stort sett i alla väljargrupper. Partiet förlorar framför allt bland yngre väljare under 30 år och bland män. Stödet faller också kraftigt i storstäderna.

Moderaterna kan samtidigt notera en uppgång till 26,1 procent, jämfört med 21,6 i september. Det är en statistiskt säker uppgång och motsvarar ett ökat röststöd med 250.000 väljare. Det är den högsta siffran för partiet sedan januari 2007.

Väljarstödet ökar framför allt bland yngre män under 45 år och bland kvinnor över 45. Stödet ökar nu också kraftigt utanför storstäderna.

Vänsterpartiet kan också glädja sig åt rekordsiffror. Partiet får 7,4 procent, mot 5,1 förra månaden, en statistiskt säker uppgång. Det är den högsta nivån för partiet sedan februari 2005. Den största uppgången sker i storstäderna och bland yngre män under 45 år.

Per Nuders bok liksom Göran Persson och de två böckerna om Mona Sahlin är en del i det förändrade politiska media klimatet i Sverige. Politiker är  kändisar där ett besök i TV-soffan är lika viktigt eller viktigare än att möta väljarna personligt. Det politiska spelet blir också viktigare än innehållet i politiken.

Till det hör även att medarbetare i toppen skriver sina egna böcker för att beskriva sina händelser enligt sin version. Något som i USA kommit att bli ett problem när de handlade om medarbetare i vita huset. Plötsligt är allt som sagt i regeringssammanträden, i möten mellan politiker eller diskussioner något som kan dyka upp i media. Ett resultat av detta var Bush administrationen och dess hemligstämplande av i princip allt som skedde i styret av USA.  Och en mani på att kontrollera information.

Det gör också att politiker aldrig vet vem de kan lita på eller diskutera öppet med då detta kan hamna i en bok inom några månader. Där det hamnar som bränsle för media att skapa både drev och förtroendekriser.

Jag håller med Urban Ahlin om Nuder boken skadar samtidigt som jag tror det är försent att förändra mediaklimatet. Även i USA var det fram till Clinton administrationen tradition att man väntade med att skriva om politiker, eller i alla fall presidenten, fram till dessa avgått om man ingått i samman administration. Med Bush administrationen har det kommit dussintals avhoppade politiker och högre tjänstemän som en del i det politiska media klimat som råder.

Samtidigt är det ockå bra att böckerna kommer nu, inte om två år.

Ny skarp kritik mot Nuders bok

Under veckan har den förre finansministern Pär Nuder (s) medverkat i stort sett alla större svenska medier för att berätta om
sin bok ”Stolt men inte nöjd”. Där beskriver han året under Perssonstyret, de interna diskussionerna och meningsskiljaktigheterna i den dåvarande regeringen.

Urban Ahlin reagerar starkt emot att Pär Nuder väljer att skriva boken så nära efter att han lämnat den högsta partitoppen.
- Jag har fått många frågor från medlemar i arbetarkommunen och distrikten som undrar vad det är som håller på att hända. Vi i partiet
har alltid haft hållningen att man ska bita ihop och komma igen vid ett nederlag, inte gå ut offentligt, säger Urban Ahlin.

Urban Ahlin är orolig att Nuders bok är en trend. Han tycker att böcker som Kjell-Olof Feldts och i viss mån också Tage G. Peterssons skadar
interndebatten.

- Vi ska ha en öppen intern debatt för att vi är ett parti, annars kan vi lika väl mejla varandra eller blogga men så vill inte jag ha det och det kan tyckas gammelmodigt. Jag är medlem i det socialdemokratiska partiet för att jag vill utmejsla politiken tillsammans med mina partikamrater, säger Ahlin.

Vad vänder du dig mest emot i Nuders bok?
- Att han skulle vara ett offer, men min poäng är inte att främst det utan att det händer varje dag ute lokalt att människor blir besvikna men folk biter ihop, ett kommunalråd tycker inte alltid lika som arbetarekommunen, säger Ahlin.
_________

”Jag längtar tillbaka till möjligheten att påverka” | SvD

–Jag satt i regeringsrummet i nio års tid och det var vid ett tillfälle jag upplevde det här. Och det råkade drabba mig, säger han om händelsen när vi träffas på Norstedts förlag på Riddarholmen bara ett stenkast från riksdags- och regeringskvarteren.

Han sitter visserligen kvar i riksdagen, men har ”tagit ett steg tillbaka”.

–Det hade väl sett ganska kons­tigt ut om jag hade börjat ställa en massa frågor till Anders Borg efter att jag blev avpolletterad. Det är Thomas Östros sak att ha den rollen.

Om det blir ytterligare en period i riksdagen efter valet 2010 är än så länge osäkert.

–Jag har haft förmånen att få sitta 15 år i riksdagen och det kanske är läge att göra något annat så här mitt i livet. Men jag är inte framme där än.

Han säger att han inte längtar tillbaka till det mediala rampljuset.

–Däremot längtar jag tillbaka till möjligheten att kunna påverka och att ha inflytande, men inte till att få synas. Det ligger inte för mig.

Medier, i vid mening,är en stor del av politiken idag.

Pär Nuder menar att en ”realtidskultur” håller på att byggas upp.

–Det finns en mediekonsumtion bland politiker som ligger långt ifrån medborgarnas. Det finns arméer av pressekreterare och sakkunniga som ligger online hela tiden. Parerar man inte ett uttalande där och utspel här så är man till synes inte med.

–I mina dystra stunder kan jag tycka att realtidstänkandet är ett hot mot folkrörelsedemokratin som vi ändå har strävat efter i Sverige, säger han och påpekar att han också är ”ett barn av den här nya tiden”.

Det är knappast något som missat att det pågår en mosa Mona kampanj. En del kanske blir något förvånade när de får klart för sig att det inte handlar om en kampanj från de borgerliga eller den yttersta vänster utan inom de egna socialdemokratiska leden. Och att den i vanlig ordning förs med de kampanj metoder SSU gjorde till sina egna under både 80 och 90-talet. D.v.s med förtal, snack bakom ryggen, rena lögner och angrep mot person istället för sak. Men det är också så det går till inom socialdemokraterna där man hellre sticker kniven i ryggen på motståndaren än öppet tar en konflikt om politikens innehåll. Och där man inte skiljer på sak och person.

Lotta Grönings bok är helt i klass med de hatböcker som skrivits i mängder om Hillary Clinton. En person som avskytts och hatats både från höger och vänster. Allt känns igen från kommentarer om utseende och klädsel till att hon är för känslosam. Och iskall maktmänniska. Allt förstås kryddat med overifierade påståenden och sakfel. Som sedan sprids vidare genom otaliga bloggar tills det blir etablerade sanningar.

Det är också ett typiskt sätt att angripa kvinnor att tala om utseende eller känslosamhet. Alternativt maktunger. Speciellt om det råkar vara kvinnor i en maktposition.

Sen har Eric Sundström från AIP fel. Likande böcker produceras öppet av etablerade journalister och skribenter i USA. Det är de böckerna med rena lögner likt Hillarys mord på sin älskare Vince Foster som brukar spridas av slamkryparna. Båda brukar dock alltid vara en del av eller anknytna till den republikanska maktapparaten.

Det sorgliga är att detta görs istället för att skriva om arbetslösa, sjuka, de vidgande ekonomiska klyftorna i Sverige eller den ekonomiska storm som hållet på att dra in över landet. Så mycket var den solidariteten värd när makthunger, egennytta och ideologiska talibaner tar över.

Det ser verkligen ut som det amerikanarna kallar ‘politics of personal destruction’ kommit till Sverige för att stanna. Istället för att diskutera politikens sak innehåll handlar om att förinta motståndaren personligen.
 
Mer i Media:
Lars Lindström: Skämtet om Mona – något i hästväg – Lars Lindström,  Mannen bakom Monas fiasko

Bloggat:
Beställningsjobb. Två exempel:, Lotta Gröning gör mig besviken
Lotta Grönings bok om Mona Sahlin, Dags att mosa Mona, nu igen?, Johan Norberg i fet form
Monabashing på hög nivå,  Per Schlingmann v. Stefan Stern – Del II, Mannen bakom allt

Ett slaskigt angrepp på Sahlin – Debatt – Expressen.se

En samhällsintresserad medborgare som ser Grönings alster hos sin bokhandlare kan förledas att tro att boken handlar om politik och vilka värderingar som driver Mona Sahlin. Men de värderingar som präglar den partiledare som likt sina namnkunniga företrädare kan bli svensk statsminister, får två omnämnanden i Grönings bok. Däremot: Mona Sahlins utseende, klädstil och frisyr kommenteras vid minst 14 tillfällen. Vidare: När du som politiskt intresserad läser en bok och hittar ett pinsamt sakfel, uppstår en osäkerhetskänsla. Om författaren gör en sådan enkel miss, hur kan jag då veta om resten stämmer?

Gröning sätter troligen inofficiellt svenskt rekord i pinsamma sakfel och bristande källkontroll. Vid två tillfällen hävdar Gröning att folkomröstningskampanjen om svenskt EU-medlemskap inföll 1995, men den genomfördes 1994. Hon kritiserar Thomas Östros, men stavar fel till hans namn. Hon missar årtalen då socialdemokraterna har styrt Sverige. Gröning skriver att s har haft egen majoritet i opinionsmätningarna sedan Mona Sahlin blev partiledare, vilket inte har inträffat i någon av de etablerade institutens mätningar. Och så vidare.

Men boken innehåller inte bara slarvfel. Gröning går på grund i en rad sakpolitiska frågor, vilket reser frågetecken kring hennes kunskaper om svensk inrikespolitik. Gröning skriver att s inte har lovat att riva upp FRA-lagen, vilket Sahlin gjorde i Almedalen 2008. Gröning hävdar att s inte har en strategi för att bemöta sverigedemokraterna, men den socialdemokratiska partistyrelsens analysunderlag om detta främlingsfientliga parti har diskuterats flitigt i medierna. Den socialdemokratiska partistyrelsen kritiseras för att redan ha slagit fast partiets nya politik, en total missuppfattning eftersom s-politiken fastställs på partikongresser (nästa gång hösten 2009). Hur står det egentligen till med Grönings kunskaper om socialdemokratin och dess partiledare?

Alltså: Boken innehåller en oförsvarlig mängd allvarliga felaktigheter som hade kunnat korrigeras om Gröning hade orkat använda Google en förmiddag. Behöver jag nämna att fotnoter och källförteckning saknas helt? Men vad allvarligare är: Vad säger alla dessa felaktigheter om bokens övriga påståenden? Boken är nämligen proppfull av osmakliga personangrepp, som konsekvent saknar varje form av källhänvisning. Gröning hävdar att ”det pågår en inofficiell vadslagning om att hon (Sahlin) inte ens sitter kvar på partiledarposten till 2010″. Hon skriver också att Mona Sahlin är ”en i grunden ensam människa med dåligt självförtroende”.

Amatörpsykologen Gröning når dock en ännu lägre och ytterst obehaglig nivå när hon anklagar Mona Sahlin för att medvetet utnyttja sina två livssorger: förlusten av sonen Johan, som omkom i unga år, och mordet på den nära vännen Anna Lindh. ”Hon dramatiserar”, skriver Gröning, ”letar efter de rätta knapparna för att väcka känslor”. Enligt Gröning har Mona Sahlin gjort sina livssorger till ”en del av hennes varumärke”. Grönings påståenden är ett grumligt, osmakligt och okänsligt lågvattenmärke som gränsar till förtal.
Som journalist försöker jag följa det politiska samtalet i flera olika länder, däribland USA. Lotta Grönings slaskiga angrepp på Mona Sahlin, från kvinna mot kvinna, liknar det som en annan beundrad, hårdhudad, och framgångsrik politiker – Hillary Clinton – har fått utstå i USA. Alltså: Lotta Grönings bok importerar den slarviga och slaskiga smutskastning som tyvärr präglar delar av amerikansk politik. I Sverige har vi hittills varit relativt förskonade från den här typen av hafsig och illa underbyggd politisk journalistik. Därför väljer jag att reagera: Låt Grönings bok bli ett undantag!

Liknelsen med USA haltar dock på en punkt, för där sker smutskastning av det här slaget under radarn. Lotta Gröning är en etablerad tyckare och anställd på Nordens största tidning, och det är ytterst tveksamt om en journalist i en sådan ställning i USA skulle belasta sitt anseende med en bok av så låg kvalitet. Och det är tveksamt om ett bokförlag med Albert Bonniers renommé bör publicera ett sådant här osakligt hafsverk. Jag hoppas på att få läsa många fler politiska biografier och debattböcker inför valet 2010. Alla ledande politiker, och i synnerhet en möjlig statsminister, ska tåla tuff granskning. Men politiska böcker ska bidra till att stimulera det demokratiska samtalet, och inte importera amerikanska avigsidor i form av oseriös och illa underbyggd smutskastning.

Frågar man en vanlig väljare efter superveckan tror jag de flesta är ytterst oklara om vad de olika partierna vill. A-kassa, skatter, miljö, bilar i en något oklara blandning. Förutsatt att folk lyssnande.

Debatterna var helt enkelt ett uruselt sätt att presentera ett alternativ till den borgerliga politiken. Det var skådespel för media och kanske en högtidsstund för de redan frälsta men uppnådde knappast något.

Alliansen med reinfeldt får nog sägas ha vunnit på walkover.

Ja, förutom att rikta fokus på att det idag 2008 inte finns något färdigt regeringsalternativ till den moderatledda alliansen. Vilket jag antar inte var avsikten. Det var fler frågor om vem som skulle regera med vem än hur väl alliansens lyckats med sin politik från media.

Det främst socialdemokraterna misslyckades med var att presentera en djupare och genomgående kritik av alliansens s.k arbetslinje. Socialdemokraterna bröt inte den moderatledda alliansens bild av verkligheten. Fredrik Reinfeldt kunde fortsätta att hänvisa till siffror som inte stämmer eller tolkas selektivt. Vilka media förstås troget rapporterade om. Ingen ifrågasatte den vetenskapliga grunden för den moderata arbetslinjen, de 180000 i ‘utanförskap’ som lämnat utanförskap eller alla de nya företag det talades om. Eller för den delen de av bostadsbubblan och konsumtionshystering uppblåsta statsfinanserna.

Helt enkelt, ingen granskade grunderna för alliansens argument. Var det verkligen det smartaste sättet att bedriva politisk kampanj. Varför istället inte nåla fast alliansen med deras egen politiska retorik.

Socialdemokraterna har också visar fram sin egen version av MP’s ständiga bråk mellan ”realister” och ”fundamentalister” eller med andra ord mellan de som vill säkra makten för att kunna driva en egen politik och de som vill gå till val på sin vision om ett alternativt samhälle oavsett vad evetuella väljare tycker.

En del socialdemokraterna har också visat att de är redo att göra allt för att sparka undan benen på Mona Sahlin av rent maktpolitiska orsaker. Alliansens behöver knappast driva någon mosa Mona kampanj när partidistriktet i skåne och diverse andra företrädrare driver en egna kampanjer.

Och som man påpekade från partidisktriktet i  GBG går ut med rena osanningar i media.

Jag räknar mig själv till realisterna. Vinner man inga val är det meningslöst hur bra visioner man har. Eller vem som sitter var i maktpyramiden. Det finns heller ingen möjlighet att påverka samhällsutvecklingen. Något som Frerik Reinfeldt insåg och som som var grunden för hela den makeover moderaterna gjorde.

Det gick inte bra för moderaterna att gå till val på sänkta skatter för höginkomsttagare i Sverige. Så retoriken ändrades till att tala om hårdare krav på ‘bidragstagare’, ordning och reda och en omfördelning från de som inte arbetade till de som arbetar. Att sedan dessa ‘bidragstagare’ var sjuk, arbetslösa och pensionärer hade mindre betydelse. Argumenten följde ju den urgamla svenska synen på de ’som inte gjorde rätt för sig’ och låg andra till belastning.

Alltför många socialdemokraterna tycks också tro att man kan vinna val på en ren ‘vänster’ politik och en politiks sväng åt vänster i Sverige. Vilket jag undrar om det stämmer med 165000 socialdemokraterna som röstade på moderaterna 2006 eller det faktum att fler LO medlemmar röstade på moderaterna än vänsterpartiet 2006. Om Ohlys vänsterparti inte vann s-väljare 2006 varför skulle han vara en röstmagnet 2010? Även om vänsterpartister och de som kallar riktig vänster drömmer om att ett 40-50% alternativ är de idag ett 5-6% alternativ. Och lär vara det under överskådlig framtid sedan Ohly tog död på all försök till förnyelse inom vänsterpartiet.

Det är blockpolitiken som Fokus skriver om nedan som utgör grunden för regeringsmakten. Kan moderaterna hålla ihop sin allians fram till 2010 och säkra några av de mittenväljare som röstade på alliansen 2006 sitter alliansen kvar.

Om det går att bryta blockpolitken och säkra MP blir socialdemokraterna det enda regeringsalternativet oavsett vilka konstellationer det gäller. Speciellt med sverigedemokraterna i riksdagen.

Det är då extra förvånande att ett så stort antal socialdemokrater går ut och talar för att cementera blockpolitiken genom att röra sig mot vänster. Och gör jämförelsen med det interna rådslagsarbetet och alliansenspolitk där båda kategoriserar som ‘högerpolitik’.

S-partiledningen har uppenbarligen ett gigantiskt internet kommunikationsproblem här. Och ett externt. Den socialdemokratiska partiorganisationen är idag inte redo för val. Trots att det är nu som valet 2010 vinns om s ska följa alliansmodellen med att presentera ett tydligt regeringsalternativ och politik långt före valdagen. 

Valet 2009/10 är Mona Sahlin och socialdemokraternas att förlora. Efter superveckan är jag tveksam om man lärt läxan efter 2006 både när det gället organisation och politik.

Mer i Media:
Debatt 1: , Debatt 2: , Debatt 3:, Stridsfråga om flyktingar. Tappar kraftigt i väljarstöd, visar DN/Synovates undersökning.,  Kritik på kongressen., Dagens radiodebatt., Superveckan verkningslös.,
Lena Mellin: Båda partiledarna gjorde bra ifrån sig, Klart besked från Fredrik Reinfeldt i veckans sista debatt mellan honom och Mona Sahlin,

Bloggat:
Ida Gabrielsson,  Magnus Andersson, Sahlins hemska fjorton dagar, Reinfeldt lämnar inga raka besked, Mona Sahlin – Sossarnas Kvarnsten, Ett block i riksdagen, Reinfeldt vägrade svara på om han kan tänka sig regera med sverigedemokraterna, Statsministern tog hem superveckan…,

Fokus » Resan mot mitten
[..]

Ända sedan Mona Sahlin blev partiordförande hade hon jobbat med den interna förankringen. Partiledarna för de tre partierna träffades i ett och ett halvt års tid i olika konstellationer. Relationen mellan dem var sargad efter åtta års uppgörelser om femton budgetar. Nu skulle hon gjuta olja på vågorna.

Under processen förde hon diskussioner på alla nivåer i partiet, samtidigt som hon bakom kulisserna vred och vände på argumenten med sina strateger.

De konstaterade snabbt att Lars Ohly vore ett problem för en trepartiallians. Enligt opinionsmätningar uppfattas han av väljarna som ett sänke, alltså att han är mindre populär än sitt parti. Fredrik Reinfeldts önskescenario, tänkte de, vore att hota med Lars Ohly som finansminister och sänka trovärdigheten i den socialdemokratiska ekonomiska politiken. Då var det bättre att strunta i vänstern och möta attackerna om splittring.

Dessutom var det så stor konkurrens mellan Lars Ohly och Peter Eriksson. När miljöpartiets språkrör i somras besökte vänsterpartiets kursgård och träffade Lars Ohlys partistyrelse var Peter Eriksson tydlig. Han ville liera sig enbart med socialdemokraterna, i andra hand kunde han tänka sig att ett borgerligt mittenparti kunde ingå. Men aldrig vänsterpartiet! Det förbättrade inte direkt deras spända relation.

– Mona fick vara lite av morsan som tog grabbarna i örat, enligt en socialdemokrat med insyn i processen.

Vänsterpartisterna å sin sida förstod sig aldrig på Mona Sahlin.

– Sossarna var jävligt svåra. Mona ville nog bara ha miljöpartiet, säger en ledamot i partistyrelsen.

Ledande socialdemokrater tolkade tidigt Lars Ohlys attityd som att han ville hitta en officiell anledning att inte delta i en allians. Att bli »utesluten« passade perfekt.

Så där höll det på fram och tillbaka, tills Mona Sahlin satte ner foten. Kanske tog hon i lite för hårt när hon äntligen stod där med Peter Eriksson och Maria Wetterstrand.

– Mona svarade lite olyckligt på presskonferensen. Vårt regeringsalternativ är genomtänkt och förankrat, men det finns krafter som ville att hennes uttalande skulle misstolkas, förklarar socialdemokraten Urban Ahlin, distriktsordförande i Skaraborg.

Ursäkten till Lars Ohly i dagarna betyder inte så mycket i sak. Hon – en av de mest erfarna politikerna i landet – uttryckte sig bara klumpigt.

Valet av miljöpartiet som den nära partnern är enkel, tycker flera socialdemokrater i Mona Sahlins krets. Även om det inte går att konkret peka på en ny sahlinsk politik så står partiledaren långt från vänsterpartiet. Med Lars Ohly skulle hon få svårt att ta tillbaka de medelklassväljare socialdemokraterna förlorade i valet 2006. En inflytelserik socialdemokrat hävdar att »det har aldrig varit aktuellt för henne med en s-v-mp-allians«.

– Vänsterpartiet kan nu bli ett renodlat vänsteralternativ och slipper ingå i en luddig s-v-mp-konstellation. Inte så dumt för dem att stå utanför. Och det passar också Mona, säger en som sitter i partistyrelsen.

Planen ligger fast, men det mediala kaoset ligger kvar och Carl Bildts ord om rödgrön röra har fått ny livsluft. Det som började med att Mona Sahlin statsmannalikt erbjöd Fredrik Reinfeldt sina tjänster som erfaren krisförhandlare slutade med att hon framstod som vinglig regeringsbildare.

Moderaternas partisekreterare och kampanjmakare Per Schlingmann kan konstatera att Mona Sahlin sitter i en situation han inte ens önskar sin värsta fiende. Inför ett antal socialdemokratiska fackliga ledare har han beskrivit sin lättnad över att slippa attackerna om borgerlig splittring:

[..]
Fredrik Reinfeldt har själv konstaterat hur socialdemokraterna utnyttjat en svag blockpolitik:

– Utan blockpolitik är socialdemokraterna, med hjälp av hoppande majoriteter i riksdagen, enda regeringsalternativet. De kan då välja sina samarbetspartner i olika frågor. Och de får som de vill. De kan fortsätta att regera ensamma och byta majoritet genom att hålla hov med alla runt omkring.

Det Fredrik Reinfeldt har gjort med svensk politiks struktur är att han har befäst blockpolitiken. Han har rest en mur mellan två alternativ. Och han tänker inte låta den rasa utan strid.

Mona Sahlins relation till miljöpartiet var gott under åren som miljö- och samhällsbyggnadsminister. Språkrören var bra partners när hon ville driva igenom sina förslag under regeringen Perssons två sista år.

Hennes drömscenario är att få behålla dagens opinionsläge och bilda majoritetsregering tillsammans med miljöpartiet. Går inte det kan miljöpartiet bli bryggan till en uppgörelse över blockgränsen, tänker hennes strateger.

– Hon lyssnar nog på Ingvar och han tycker säkert att det är viktigt att i detta läge säkra miljöpartiet på rätt sida om blockgränsen, säger en ledande socialdemokrat.

Vad som helst kan hända på två år, och hon måste hålla alla dörrar öppna. Även till vänsterpartiet, men det betyder inte att hon för den skull behöver ta in dem i sin allians.

Ett samarbete med moderaterna kan uteslutas, dessutom skulle Fredrik Reinfeldt vägra. Lika svårt är det att se miljöpartiet och kristdemokraterna sida vid sida. Men centerpartiet och folkpartiet finns i strategernas sikte.

Sverigedemokraterna har sagt att de vägrar rösta på Mona Sahlin som regeringsbildare om de kommer in i riksdagen. Det blir en knepig situation för den borgerliga alliansen. Kommer mittenpartierna att hålla fast vid blockpolitiken om Sverigedemokraterna får en vågmästarroll? För Mona Sahlin skulle det kunna vara den kil som spräcker Fredrik Reinfeldts grepp om svensk politik.

– För mig räcker det att ta upp diskussionen om Sverigedemokraterna för att det ska bli tydligt att vi inte kan utesluta någon lösning, annat än en som ger dem inflytande, säger hon.

Sverigedemokraterna utgör alltså en viktig pusselbit, och för dagen ser andra vägar in i borgerligheten ut att vara omöjliga. Urban Ahlin, en av Mona Sahlins förtrogna, är dock hoppfull. På sikt går det att nå mittenpartierna, tror han:

– Vi ska inte glömma bort landsbygdscentern. Ute i landet är de inte främmande för samarbete, det är bara på riksnivå som det är stängt.

Med centerpartiet finns en historia att luta sig emot. Tillsammans med socialdemokraterna har de både regerat och samarbetat. Partikulturen är densamma, en överenskommelse håller, det behövs inte några dokument, brukar båda partierna framhålla när de minns samarbetet som löste 1990-talets ekonomiska kris.

Under slutet av 1980-talet – när Mona Sahlin gjordes till stjärna – var folkpartiet en viktig partner för socialdemokraterna i de stora strukturella ekonomiska frågorna. Partierna gjorde en stor skattereform, och drev tillsammans fram det nya pensionssystemet.

Den krets socialdemokrater som har fått makten nu söker sig högerut. De gillar miljöpartiets och folkpartiets syn på småföretag, utvecklingen i offentlig sektor och moralfrågor. Det finns en fråga där Mona Sahlin verkligen ändrat socialdemokraternas politik, och i den har hon redan sökt folkpartiets stöd. Hösten 2007 drev hon igenom en hårdare skolpolitik och erbjöd sedan Björklund en blocköverskridande uppgörelse.

I folkpartilandet – med några liberala ledarskribenter i Stockholm som språkrör – finns en motsvarande längtan efter samarbete i mitten.

– Socialdemokraterna har det sista året flyttat sig till höger, det gör möjligheten intressant, säger en ledande folkpartist anonymt.

Om det går som Mona Sahlin vill finns det efter valdagen både en öppning åt höger och vänster, och en stor socialdemokrati i mitten som leder regeringsförhandlingarna.

Men hon har en lång väg kvar att vandra.

Gå och läsa hela artikeln i fokus. Den är intressant.

Så vad händer nu. Ska man tro media, diverse  ledarsidor och ett antal s-bloggar ska nu samtal inledas med vänsterpartiet som någon slags del i en koalition, något miljöpartiet säger inte stämmer. Enn Kokk’s blogg sammanfattar inställningen från alla de till vänster som protesterat. Jag ’ser fram’ emot gemensamma framträdanden med Lars Ohly nu när det demokratiska vänsterpartiet och socialdemokraterna har så mycket gemensamt. Och nej, jag köper inte hänvisningen till historiska dygder.

Enn Kokk » Vänsterpartiet behövs om det ska finnas något vänsteralternativ i nästa val

Vänsterpartiet behövs om det ska finnas något vänsteralternativ i nästa val
10 oktober 2008 16:48 | Politik |

Som mina läsare vet, är jag en gammal kommunistätare. Historiskt sett, när
Vänsterpartiet fortfarande förkortade sig VPK (där K stod för
Kommunisterna) eller ännu tidigare SKP (Sveriges Kommunistiska Parti),
reducerade sig partiet självt till att på sin höjd utgöra ett passivt
röstunderlag till Socialdemokraterna, och då skulle jag aldrig ha
kunnat tänka mig, att partiet ingick i någon regering tillsammans med
Socialdemokraterna.

Jag är fortsatt kritisk till att det i Vänsterpartiet än idag finns människor, som själva betecknar sig som kommunister. Men man måste vara både blind och döv för att inte se, att
partiet som helhet har ändrat karaktär: numera är partiet ett
demokratiskt och socialistiskt parti, något som också socialdemokratin,
åtminstone historiskt, har ansett sig vara, till och med ensamt vara.

Är det vänsterpartiet man vill ha? Något, som i säg är konstigt med tanke på att i LOs fall fler LO
medlemmar röstar på moderaterna än vänsterpartiet om jag kommer ihåg rätt. Och att socialdemokraterna förlorade valet 2006 på att delar av socialdemokratin gick till höger. Det var inte till vänsterpartiet som 165000 socialdemokrater gick 2006.

Ändå är det nu genom att gå till vänster som valet 2010 ska vinnas. Med vänsterpartiet som valmagnet. Utan att någon kan säga vad denna vänstersväng ska innebära i konkret politik. Suck.

Tydligen har också, om SvD’s ledarsida, ska anses trovärdig, bara två av 15 LO förbund stöt uppgörelsen med miljöpartiet. Och inte heller distriktsordföranden?

Är det 13 fackförbundordföranden som ska styra politiken? Tydligen är det i alla fall inte det socialdemokratiska partiet man ska gå med i om man vill påverka. Handels och Seko har gjort klart att hela rådslags arbete var värdelöst och tydligen högpolitik. Bra gjort av facket att skita i övriga s-medlemmar.

”Socialdemokratin måste bilda front med vänstern”

Fackförbunden Seko och Handels kräver att s tar steg till vänster: Samverkan mellan samtliga tre oppositionspartier är helt avgörande. För att skapa ett tydligt alternativ till alliansregeringen är det nödvändigt att oppositionen formulerar en egen politik. Helt avgörande blir att få ihop ett samarbete mellan samtliga oppositionspartier för att bekämpa klyftor och orättvisor i samhället. Om socialdemokratin lanserar en ny välfärdspolitik med samma retorik som alliansens hur ska väljarna då kunna se skillnaderna? Varför välja en ny regering som lägger sig nära den borgerliga regeringen? Det är dags att socialdemokratin tar ett steg åt vänster, skriver Janne Rudén, förbundsordförande för Facket för Service och Kommunikation, Seko, och Lars-Anders Häggström förbundsordförande för Handelsanställdas förbund.

Har ingen av alla dessa kritiker varit medvetna om arbetet med att gå ifrån alla de minoritetsregeringar som styrt Sverige de senaste åren. Och ta fram ett alternativ till alliansen. Tydligen inte, eftersom ingen hade en aaaning om samarbets planerna med miljöpartiet.

Hela diskussionen har tagit en märklig vändning. Plötsligt är hela det socialdemokratiska rådslags arbetet underkänt av diverse röster som borgerlig politik. Och samarbete med miljöpartiet beskriv närmast som en statskupp. För mig verkar det dock snarare som en högljud opinion genomfört en egen statskupp när det inte genom vanligt partiarbete kunde få igenom sin vilja. Den som skriker högst vinner oftast.

Nu ska tydligen vänsterpartiet vara alibi och pådrivare för att en riktig vänsterpolitik förd av socialdemokraterna? Ett vänsterparti som på två år inte sagt ett pip om de liberala samhällsförändringar alliansens gjort ska nu gå i ledningen för oppositionen?

Vi är tillbaka till strider mellan förnyare och traditionalister. Där Mona Sahlin och partiledningen nu öppnat för ett rejält bråk inom både organisation och om innehållet i politiken. Vilket får anses vara Mona Sahlins fel. Hon pallade inte för trycket som det verkar. 

Är det sedan ingen som fattar att diskussionen om politikens djupare innehåll och socialdemokratins organisation skulle man inlett för två år sedan? Och att det hela tiden funnits möjlighet att påverka via rådslagen. Och att det nu handlar om att ha en politik klar för vinna två val varav det första är det mindre än ett år kvar till? Att då gå tillbaka till ruta 1 är politiskt självmord.

Eller att Sverige står inför enorma utmaningar förutom katastrofen av 4 års borgerligt regerande. Något som det uppenbarligen inte finns något medvetande om bland alla som hellre diskuterar rätt etiketter på politiken och hur viktigt organisations utformningen är. Det är intellektuellt navelskskåderi. Och vad värre är sviker det alla de svenskar som verkligen behöver hjälp.

Jag, som dumt nog trodde det var just nog trodde det var solidaritet med utsatta som var viktigaste för socialdemokrater och övriga till vänster. Personligen är jag trött på en akademiker vänster som hellre pratar än agerar med konkret politik. Jag har sett allt för mycket av detta från alla de organisationer som florera till vänster.

Jag vill inte ha kvar alliansen 2010. Men Reinfeldt måste skratta gott nu. Det är bara att upprepa vänsterparti och regeringsduglighet fram till 2010 för honom.

Mp: Vänsterpartiet inte aktuellt för koalitionsregering

- Som jag förstår det vill Mona förtydliga att vänsterpartiet inte har varit beredda att vara med i den här processen. Däremot är det inte så att vi aktivt har tagit ställning för att göra oss av med dem. Om hon vill prata med Lars Ohly om det en gång till så lägger inte jag in något veto mot det.

Vad fick du själv för besked av Mona Sahlin i dag?

- Inget som förändrar vår överenskommelse, och i den ingår att vi inte ska sluta prata med vänsterpartiet. Vi gör ju saker gemensamt i riksdagen under mandatperioden.

Enligt överenskommelsen mellan miljöpartiet och socialdemokraterna ska representanter för de två partierna nu ge sig ut på en gemensam turné. Gemensamma arbetsgrupper ska tillsättas och en regeringsplattform arbetas fram. Och i det arbetet är inte vänsterpartiet med.
Maria Wetterstrand

Mer i Media:
Sahlin gör en pudel för vänstern, ”Trovärdigheten saknas helt”,Sahlin öppnar dörren för vänsterpartiet,
Sahlin överraskade sitt eget parti,

Bloggat:

Är möjligen nedanstående ett utslag av den s.k ‘jaga mona’ kampanjen som Per Schlingmann vill driv enligt politkerbloggen. I en sådan angriper man motståndaren med osanna eller vinklade argument för att måla en bild som inte stämmer hos väljare. Samtidigt som man undviker som sjutton att prata om den egna politiken.

I så fall har Mona Sahlin all anledning att vara förbannad. Att socialdemokraterna skulle gynna sverigedemokraterna är ett lågvattenmärke. Frågan är förstås var artikeln godkänd av den alliansens partiledning och pressfolk?

”S har lagt förslag om att höja skatterna för vanligt folk”

”Sahlins integrationspolitik gynnar sverigedemokrater”

Politikerbloggen » Roves negativa kampanjer

Karl Rove har redan haft inflytande över den svenska politiken, enligt en intern s-analys som Politikerbloggen tagit del av.
Moderaternas spinndoktor Per Schlingmann har talat om att “jaga Mona”. Regeringskamraterna i folkpartiet går i dag från ord till handling när Nyamko Sabuni på DN Debatt skriver att Mona Sahlins integrationspolitik gynnar sverigedemokraterna.

Det är Roves negativa kampanjmetoder som får genomslag, enligt s-analysen.

Dagen,

Orättvisor aldrig lösningen på Sveriges problem. Applåder. Trygghet i förändring. Utbildning och åter utbildning är grunden för ett framtida sverige. Alliansen misslyckats med att rusta Sverige inför framtiden i sin jobbpolitik.

DN2

DN