Claeskrantz.se

Det ska bli intressant att se hur rikspolitiken och valrörelsen kommer att hanteras av de både nya och gamla riksdagsledamöter som ska representera socialdemokraterna i Göteborg om allt går väl i valet. 

Göteborg får både tyngd och spännvid i sin riksdagslista för socialdemokraterna men det är fortfarande en lista som i stort är ett blankt papper för de flesta göteborgare utanför socialdemokratin. Jag hoppas att alla kandidaterna är redo att gå ut och tala med göteborgare och minst lika viktigt har en vision och tanke med vad de vill göra i riskdagen. Speciellt med tanke på alla de utmaningar som Göteborg står inför de närmaste åren.

Valkommittén i det socialdemokratiska partidistriktet i Göteborg föreslår dessutom att en annan nykomling, ombudsman Mattias Jonsson på Metall-41:an, hamnar på valbar plats.

Blir valet en framgång för socialdemokraterna i Göteborg så kan även Cecilia Dalman Eek ta plats på Göteborgsbänken i riksdagen. De tre toppnamnen på listan, Leif Pagrotsky, Gunilla Carlsson och Lars Johansson, är redan i dag riksdagsledamöter.

Nya s-namn till riksdagen i höst – Göteborg – www.gp.se

Det är intressant hur en handskakning eller ej kan bli en symbolfråga. Men det berättar också vilken laddad konflikt det finns i Sverige kring både Islam och främmande kulturer i stort. 

Som vanligt klokt skriver Cecilia Dalman Eek nedan om det få uppmärksammat. Mannen fick sin ersättning avslutad för att en tjänsteman på AF gick på hörsägen om vad som hade hänt vid ett möte om en eventuell praktikplats.

Detta har sedan tolkats in i större sammanhang som att mannen skulle framfört något slags krav på könssegregation eller vägrade arbeta med kvinnor. Både från höger och vänster har det sedan framförts krav på politisk handling efter DO domen om att lagen måste ändras. Att det handlar om värderingen hos en relativt lite grupp muslimer och den tolkning de gjort av Islam har helt försvunnit.

Det enda mannen i Älmhult velat var dock att få hälsa på sitt sätt på den kvinnliga chefen vilket han också gjorde med en respektfull bugning.

Det är synd att inte fler vill stå upp för den rätten för individer utan att detta för den skulle innebära någon slags legitimering av politiska krav på könssegregering.

Jag undrar förövrigt om samma konflikt hade uppstått om en kvinna hade vägrat hälsa på en man?  

För en dryg vecka sedan kom handskakningsdomen från Stockholms tingsrätt. En muslimsk man blev av med sin ersättning från arbetsförmedlingen för att en tjänsteman gick på hörsägen, i stället för att skaffa dokumentation från det företag i Älmhult där han sökt praktik. Så får självklart inte tjänstemän göra, vilket domen slog fast.

Men domen tolkades som att mannen fick skadestånd för att han vägrade ta den kvinnliga företagsrepresentantens utsträckta hand för att hälsa. Tingsrätten använder det enda argument arbetsförmedlaren lämnat –att mannen "till följd av sin religiösa övertygelse saknade möjlighet att ta främmande kvinnor i hand”.

Uppfattningen att en man inte bör beröra främmande kvinnor ens med handhälsning finns hos en liten grupp muslimer och den är omdiskuterad. Muslimer jag talat med anser att vägran till handhälsning strider mot Islams fredsbudskap och den generositet och respekt varje muslim ska visa. De säger att det inte finns något stöd för en sådan hållning i Koranen. Envar har självklart rätt till uppfattningen att kvinnor och män bör leva åtskilda, men det är inte okej att kräva att samhället ska ändras för att tillmötesgå den religiösa uppfattningen.

Handskakningsdomen får inte användas för att legitimera krav på kvinnofria arbetsplatser, eller mansfria heller för den delen. Att kräva könssegregation är politik och ska bemötas som det. Det kravet har dock inte mannen i Älmhult rest, han har bara bett att få hälsa på sitt eget sätt.

Att hälsa utan kroppskontakt är hävdvunnet i stora delar av världen och anses mycket respektfullt. Ändå är det svårt för mig att se det som ett uttryck för respekt när en man inte handhälsar för att slippa beröra okända kvinnor. Likaväl som det kan upplevas som en kränkning att inte få hälsa efter sin tro, så är det förolämpande för en kvinna att inte bli hälsad på. Men i ett öppet och tolerant samhälle har vi ett ömsesidigt ansvar som går utöver rätten att kränka och förolämpa varandras känslor. Vi behöver mötas i respekt för varandras upplevelser. Det är en tuff uppgift som gäller oss alla, oavsett livsåskådning.

Kanske måste vi inte ta så illa vid oss av den andres önskemål utan acceptera olika sätt att hälsa och umgås, i de sammanhang där det fungerar. Då kan olika hälsningsvanor bli en del av hur vi umgås och inte en motsättning mellan olika grupper eller ett politiskt hot.

Cecilia Dalman Eek: Rätt att vägra skaka hand? – Ledare – www.gp.se

DO stämde Arbetsförmedlingen för religiös diskriminering sedan en muslimsk 28-årig man stängts av från aktivitetsstöd med hänvisning till hans religion. I december 2005 påbörjade mannen en arbetsmarknadsutbildning till verkstadsoperatör i Älmhult. Under utbildningen fick han ersättning i form av aktivitetsstöd.

Fick inte jobbet

I maj 2006 besökte den muslimske mannen tillsammans med en representant från utbildningsföretaget Lernia AB ett företag för att diskutera en praktikplats. Under besöket avböjde mannen att ta företaget Melaments kvinnliga vd i hand. Istället hälsade mannen genom att lägga sin hand mot sitt bröst samtidigt som han förklarade att hans religion förbjöd honom att vidröra andra kvinnor utanför familjen.

Efter mötet beslutades att mannen inte skulle få någon praktikplats på företaget. Företagets förklaring var att 28-åringen saknade den ”kompetens och erfarenhet som krävdes”.
Vägrade ta i hand – då stängde AF av honom | Nyheter | Aftonbladet

Jag undrar om mannen i fråga ovan hade varit en ortodox jude det hade ställts samma frågor om det var diskriminering och vem som diskriminerades som det nu görs när mannen råkade vara muslim. Eller att någon skulle krävt från en jude att han skulle ta av sin kippah för att visa respekt för en potentiell arbetsgivare t ex.

Av någon anledning tror jag inte det. Det hade varit för känsligt.

Att sedan mannen som aftonbladet skriver inte fick någon praktik och stängdes av från sin aktivitetsersättning för att han ansågs ‘ genom sitt uppträdande hade medverkat till att han inte fick praktikplatsen’ och därför inte kunde ses som aktivt arbetssökande är om något ett solklart fall av diskriminering. Både från AFs och företagets sida.

Eller med andra ord han fick ingen praktikplats för att han agerade efter den religiösa tron han hade.

Att detta sedan tas upp både till höger och vänster med  en retorik som närmast liknar sverigedemokraternas visar ju på hur djupt just anti-muslimska och anti-religiös stämningar går inom det etablerade politiska etablissemanget liksom i det svenska folkdjupet. Både socialdemokrater och moderater har ju uttryckt åsikten att diskrimineringslagen måste ändras för att förhindra liknande fall.

Där kan man även undra över en retorik som verkar mena att det var den kvinnliga chefen som blev diskriminerad trots att hon stod i en position som med ett klart överläge.

Sen är det en annan fråga vilken rätt arbetsgivare har att vägra anställa eller ta emot personal ‘som inte passar in’ vilket det i det här fallet misstänker jag argumenteringen hade fallit på ett sätt om när mannen var muslim och ett helt annat sätt om det hade varit en homosexuella man som ett företag inte hade velat anställa och han sedan förlorat sin aktivitetsersättning tack vare detta.

Det som förvånar mig mest är dock den enighet som finns bland många moderater, socialdemokrater och ja Sverigedemokrater om att vissa uttryck för mångkultur är ett problem.

I praktiken legitimerar etablerade politiska företrädare den hets retorik som sverigedemokraterna fört i åratal mot just muslimer.

Personligen hade jag sagt så länge man följer de lagar som stiftas i den svenska riksdagen och accepterar ett demokratisk samhälle ska det råda tolerans. I denna tolerans ingår då rätten att vägra skaka hand. Däremot ingår inte rätten att vägra anställa någon pågrund av personens kön, ålder, sexualitet eller etniskt ursprung som enda orsak.

/ck

Bloggat: 
Vem diskriminerade egentligen vem?, Sluta skicka dubbla signaler till muslimer. Slå näven i bordet!,  Okej att vägra skaka hand?, ”Vem diskriminerade egentligen vem?”, Vem diskriminerade vem egentligen (läs , Frank Gaffney om att frihetshot nått USA

Häromveckan fälldes Arbetsförmedlingen för religiös diskriminering mot en arbetssökande man, som förlorat inte bara en praktikplats, utan även sin aktivitetsersättning då han på en intervju på en tilltänkt arbetsplats varken mött den kvinnliga VD:ns blick eller tagit henne i hand.

Arbetsförmedlingen dömdes att betala ett skadestånd på 60000 kronor samt rättegångskostnader plus ränta till mannen.

Domen är olycklig. Arbetsgivare kan bli överdrivet rädda för att tacka nej till någon på grund av dennes olämpliga beteende gentemot kolleger och kunder för att undvika att bli anklagade – och fällda – för diskriminering.

Det är bra att Diskrimineringsombudsmannen drev målet och på så sätt prövar lagstiftningen, men DO Katri Linna bör avhålla sig ifrån att agera som multikultimegafon. För hur resonerar hon om någon av ideologiska skäl inte vill skaka hand med homosexuella eller muslimer, eller menar att deras tro förbjuder dem att arbeta med ateister?

Domen tarvar främst klargöranden från ansvariga och lagstiftande politiker: För det första måste en arbetsgivare själv få bestämma vem han ska ta in på arbetsplatsen. I domen framgår det att arbetsgivaren inte ansåg att mannen hade kvalifikationer nog att klara jobbet, men hans agerande under intervjun måste också kunna få spela roll.

För det andra bör inte religiös övertygelse eller kulturell tillhörighet ge särskilda friheter att uppträda apart. Mannen blev inte fråntagen sin aktivitetsersättning för att han är muslim, utan för att Arbetsförmedlingen ansåg att han uppträtt på ett sätt som inte gagnade hans möjligheter att få jobbet. Enligt domen stod ord mot ord om huruvida den muslimska mannen förklarat sin uteblivna handskakning eller inte för den kvinnliga chefen.

Vem diskriminerade egentligen vem? | Ledarsidan | SvD

Det finns idag en märkbar ovilja bland många svenskar att se en verklighet där alla människor inte har det lika bra som de själva. Om det inte handlar om länder i tredje världen eller behövande under jul och nyårshelger.

Den verklighet som Evin Centin beskriver i Expressen citerat längst ner är idag vardag för många svenskar.  Både unga och gamla, svenskar och invandrare. Det svenska 2/3 dels samhället eller som det en gång hette klassamhället kanske idag inte befolkas med samma personer men det finns där.

Det handlar om en grundsyn. Alla ska med. Ingen ska lämnas utanför. Med den tanken bygger socialdemokratin Sverige. Med den modellen och tron på att genom kollektivet så stärker vi den enskilde och låter den växa skapar vi stjärnor på isen och i spåret. Så när jag hör ordet sossehockey blir jag varm. Vi såg hur man ställde upp och hjälpte individen växa i den fantastiska skidtävlingen som slutade med guld och brons.

Högbergs tankar: Sossehockey gör mig varm

Som Peter Högberg också skriver ovan handlar det om för socialdemokratin om en grundsyn på människor och samhälle där ingen ska behöva stå ensam. Eller hungrig. 

Det är detta aftonbladet så träffande kallar sossehockey.

Skillnaden finns mot en syn på samhälle och individer där ansvaret för att lyckas eller misslyckas i livet läggs på den enskilde. Eller beskrivet på ett annat sätt det är den enskildes egen förmåga och vilja som ska avgöra om han eller hon sjunker eller simmar. Ett fint ord för detta är socialdarwinism. Andra är nyliberala eller nykonservativa.

Oavsett vad det kallas handlar det om ett ganska kallt och ensamt samhälle hade jag sagt. Tillskillnad från sossehockeyn.

Bloggat:
HBT,  Hockeyfeber!,  Noterat: Sossehockey, Om socialister, Per Gudmundson och vänsterliberaler

Tidigt beslutade jag mig för att inte belasta mina föräldrar med ytterligare kostnader.
Min uppväxt och situation som barfotafriidrottare var inte unik då och är det inte heller i dag. Det finns fortfarande barn i såväl Bollnäs som Södertälje som förminskas på grund av föräldrarnas ekonomi eller sociala situation. Ännu värre är det med de barn som inte vågar äta sig mätta av oro för att småsyskonen inte får tillräckligt med mat. Eller barn som undrar vart de ska sova när släktingarna inte längre vill ha dem i lägenheten.
I dag pratar vi om föräldrar som blir utförsäkrade, vuxna som blir arbetslösa eller lever i utanförskap. Vi ser ökade klasskillnader mellan de som har och de som inte har. För barnen översätts de svepande orden i pinsamt inställda skolresor, innehållslösa semestrar hemma i kvarteret eller att de gamla trasiga idrottskläderna måste behållas något år till. Barnens nödlögner och skam är ofta konsekvenser av politiska beslut. Men att många människor runt om i landet har det tuffare än någonsin verkar vara en helt ointressant fråga.
Politik handlar om att förbättra Sverige och skapa en värld där möjligheterna växer. Politik handlar om ett ställningsstagande om hur samhället bäst ska utvecklas men också om vilket skydd som ska finnas för dem allra längst ner på samhällsstegen. Politik handlar om hur vi tar hand om varandra, hur vi ger och får. Jag började mina dagar i Sverige genom att få, först som asylsökande barn och flykting, sedan som elev i skolan och juriststudent.
I dag när jag har ett eget jobb kan jag ge tillbaka till dem som behöver. Att kandidera är ett sätt för mig att ge tillbaka – men också att förändra för alla de barn som inte får vara barn fullt ut.

Evin Cetin: Jag kommer aldrig svika barfotabarnen – Debatt – Expressen.se

Sverige som gjort sig känt som ett neutralt land, alliansfritt eller i varje fall inte med i Nato. Ett land som stått för fredliga lösningar men som nu har hängt på den allmänna trenden att militarisera biståndet.

Och Socialdemokraterna hänger på. I går deklarerade partiets utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin att han stödjer regeringen, även om han inte läst förslaget än. Urban Ahlin räknar med att engagemanget i Afghanistan kommer att pågå under lång tid, kanske 30 år.

Det är bra, förutsatt att det civila biståndet ökar och de militära insatserna minskar. Självklart kan Nato-styrkorna inte bara lämna över landet till ett inbördeskrig. Carl Bildt föreslår en senior, civil diplomatisk närvaro i norra Afghanistan. Det är kanske är ett bra förslag, i varje fall i linje med svensk tradition. Mer medling och mindre militarism.

Splittrar oppositionen

Den militära insatsen skördar civila offer och den har bara lett till att fler anslutit sig till talibanerna. Afghanistan är ett av världens fattigaste länder, frustrationen bland den unga och outbildade befolkningen är enorm. Den behöver inte bara skolhus utan även lärare och så småningom hederlig försörjning. När afghanerna får myndigheter de kan lita på behöver de inte talibanerna längre. Afghanistan behöver en internationell Marshallplan för fred och utveckling.

Men Socialdemokraterna i riksdagen tänker rösta för fler militärer. Frågan splittrar oppositionen eftersom Miljöpartiet och Vänsterpartiet ifrågasätter den militära närvaron. Frågan splittrar även det socialdemokratiska partiet.

I nästa vecka börjar den social­demokratiska kongressen. Flera motioner kräver att den svenska truppen ska dras tillbaka. Urban Ahlin hävdar att Sverige alltid ställt upp på internationella insatser. Visst, men vi har aldrig deltagit i Nato-strider där civila dödas och svenska soldater riskerar livet varje dag.

Ledare: Militarisera inte biståndet | Ledare | Aftonbladet

Jag undrar när socialdemokraterna ska erkänna att Sverige inte längre kan räknas som ett alliansfritt landet. Outtalade allianser och avtal binder Sverige till en politik vi inte har full kontroll över utan någon offentlig diskussion har tagit upp inriktningen på den svenska utrikes och säkerhetspolitiken.

Det är den enda anledningen jag kan tänka mig till det fortsatta stödet för en svensk närvaro i Afghanistan.

Det är naivt på gränsen till bedrägeri att hänvisa till NATOs’ roll i Afghanistan som ett FN-uppdrag för fred. Nato tillsammans med USA är i Afghanistan för att föra krig. Man skickar inte ut soldater som biståndsarbetare. Men der är ändå det som är huvudargumentet.

Det är NATO tillsammans med USA, inte FN som har ledarrollen i Afghanistan. Detta som en integrerad del av den amerikanska krigsföringen i det s.k kriget mot terrorismen.

Bistånd och uppbyggnad av demokratiska institutioner har aldrig varit huvudmålet för den västliga närvaron i Afghanistan, även om det sagts så från svensk horisont. Och fungerat som en motivering till att Sverige satsar en miljard på en millitär närvaro under NATO kommando.  

Har inte de socialdemokratiska utrikes och säkerhetspolitiska företrädarna förstått att den amerikanska avsikten har varit och kommer troligen fortsätta vara att bygga upp NATO som en global militärallians och ett alternativ till FNs säkerhetspolitiska roll?

Och att NATOs närvaro i Afghanistan är en del i att bygga upp denna globala militära organisation. Är det verkligen något vi vill i Sverige?

Vill verkligen socialdemokratin i bästa fall marginalisera FN till något liknande vad Nationernas Förbund var en gång i tiden?  Som bara passivt godkänner den politik dagens stormakter driver igenom.,

Vad det handlar om nu för västmakternas del är att rädda ansiktet på NATO och för amerikansk del frågan om inriktningen på det fortsatta kriget mot terrorismen. Ett krig mot terrorismen som inte har något att göra med en fortsatt krigföring mot Taliban/Pashtun grupper i Afghanistan.

Sen kan man undra vad Urban Ahlin ovan menar med att engagemanget i Afghanistan kan pågå i 30år? Är det verkligen genomtänkt.

Oavsett har USA genom den andra valomgång man tvingat Hamid Karzai att genomföra i Afghanistan drastiskt minskat hans förutsättningar att sitta kvar. Valfusk eller ej. Ett västligt (amerikanskt) närmande till Talibangrupper är på gång och med Karzai ur vägen kommer det att bli mycket lättare att inkludera dessa i en framtida ny Afghansk regering.

Någon som kommer ihåg President Ngo Dinh Diem eller Vietnamization som President Nixon drev som lösning på Vietnam kriget? Samma taktik för anti-gerillakrigföring är nu återigen aktuell i Afghanistan.

Jag hade sagt att det är totalt verklighetsfrämmande att tala om engagemanget i Afghanistan, liksom i Somalia eller Tchad –Sudan som humanitära insatser för demokrati och mänskliga rättigheter. 

McChrystals rapport är både brett upplagd och kritisk. I en hemlig bilaga begär McChrystal 40 000 fler soldater, men Obama tvekar. Vita Huset håller låg profil innan presidenten bestämt sig, men en högt uppsatt amerikan förklarar presidentens problem:

– Läget nu är allvarligare än i våras. Både talibaner och andra upprorsmän har blivit mycket mer uthålliga och aggressiva. Till det kommer fusket i valen den 20 augusti, som gör det svårare att bygga upp ett trovärdigt afghanskt styre, säger han till SvD och slår fast:

– Förenta staterna kommer inte att vända Afghanistan ryggen. Vi tänker inte låta det falla tillbaka till att bli en fristad för terrorister.

General McChrystals rapport är huvudämnet på Natos försvarsministermöte idag, och ministrarna har fem svåra frågor att ta tag i.1.

1. Fler soldater.

Natos Isaf-styrka har idag 71 400 soldater, varav 38 400 från USA.

– Obama måste nu besluta om att sätta in ytterligare trupper. Alternativen sträcker sig från 10 000 till 60 000 man. Vi hoppas att USA:s försvarsminister Robert Gates på fredag ska ge en fingervisning om vad det blir, säger en Nato-källa till SvD.

Fler USA-soldater ökar pressen på europeiska Natoländer att följa efter. Storbritannien har lovat 500 soldater, medan andra tvekar av politiska eller praktiska skäl enligt en Natotjänsteman:

– Det handlar delvis om bristande beslutsamhet, vilja eller bristande folkligt stöd. Men det tyngsta skälet är att de saknar trupper som är tillräckligt övade, rörliga och självgående.

2. Ändrad taktik.

McChrystal dömer ut att Isaf-styrkornas nuvarande taktik. Flyganfall och pansarfordon har skapat en psykologisk och fysisk distans till de afghaner de ska skydda. Istället vill McCrystal ha en anti-gerillakrigföring (counterinsurgency) där soldaterna kliver ur sina fordon, rör sig bland folket och vinner deras förtroende.

– Detta är i kontroversiellt eftersom flera europeiska Nato-länder säger att Isaf ska skapa stabilitet. Det handlar inte om anti-gerillakrigföring för dem, utan de vill helst ha humanitära förtecken, säger en Natokälla i Bryssel.

En hög amerikansk företrädare understryker allvaret i vägvalet:

– Att kliva ur fordonen ökar risken för förluster. Det kräver i sin tur folkligt stöd hemmavid i USA och i andra länder. Detta är ett mycket allvarligt övervägande, för när vi väl det fattat beslutet måste vi också genomföra det.

3. Afghanisering.

Vägen ut ur Afghanistan för de främmande trupperna är att ge afghanerna resurser att själva hantera sin säkerhet. Samverkan i fält och utbildning måste intensifieras. Målet är hela 400 000 afghaner i uniform år 2011: 260 000 soldater och 160 000 poliser. Det blir dyrt för omvärlden, men kostar mindre än att ha egna fredsstyrkor på plats.

4. Militärt-civilt

Civila insatser och bistånd måste effektiviseras och samordnas med militära insatser – annars misslyckas bägge.

– Det år inte att bedriva återuppbyggnad i Afghanistan utan att det finns ett säkerhetsstöd från soldaterna. Men kan vi inte skapa påtagliga förbättringar för folket i byarna, så kan vi inte heller vidmakthålla de militära operationerna, säger en högt uppsatt amerikan som arbetat i Afghanistan.

5. Ansvarig regering

Afghanistan måste få en regering och myndigheter med kontroll över landet. Men det måste också utkrävas ansvar för korruption och övergrepp. En Natokälla i Bryssel talar om att uppnå 1970-talets nivå i Afghanistan. En regeringskälla i Washington understryker vikten av "realistiska mål":

– Det innebär ett fungerande statligt styre med myndigheter som folket respekterar och har förtroende för, så att de inte gör gemensam sak med talibanerna, lokala krigsherrar eller knarkkungar.

Ödesuppdrag på Natos bord | Utrikes | SvD

Så vad händer nu. Ska man tro media, diverse  ledarsidor och ett antal s-bloggar ska nu samtal inledas med vänsterpartiet som någon slags del i en koalition, något miljöpartiet säger inte stämmer. Enn Kokk’s blogg sammanfattar inställningen från alla de till vänster som protesterat. Jag ’ser fram’ emot gemensamma framträdanden med Lars Ohly nu när det demokratiska vänsterpartiet och socialdemokraterna har så mycket gemensamt. Och nej, jag köper inte hänvisningen till historiska dygder.

Enn Kokk » Vänsterpartiet behövs om det ska finnas något vänsteralternativ i nästa val

Vänsterpartiet behövs om det ska finnas något vänsteralternativ i nästa val
10 oktober 2008 16:48 | Politik |

Som mina läsare vet, är jag en gammal kommunistätare. Historiskt sett, när
Vänsterpartiet fortfarande förkortade sig VPK (där K stod för
Kommunisterna) eller ännu tidigare SKP (Sveriges Kommunistiska Parti),
reducerade sig partiet självt till att på sin höjd utgöra ett passivt
röstunderlag till Socialdemokraterna, och då skulle jag aldrig ha
kunnat tänka mig, att partiet ingick i någon regering tillsammans med
Socialdemokraterna.

Jag är fortsatt kritisk till att det i Vänsterpartiet än idag finns människor, som själva betecknar sig som kommunister. Men man måste vara både blind och döv för att inte se, att
partiet som helhet har ändrat karaktär: numera är partiet ett
demokratiskt och socialistiskt parti, något som också socialdemokratin,
åtminstone historiskt, har ansett sig vara, till och med ensamt vara.

Är det vänsterpartiet man vill ha? Något, som i säg är konstigt med tanke på att i LOs fall fler LO
medlemmar röstar på moderaterna än vänsterpartiet om jag kommer ihåg rätt. Och att socialdemokraterna förlorade valet 2006 på att delar av socialdemokratin gick till höger. Det var inte till vänsterpartiet som 165000 socialdemokrater gick 2006.

Ändå är det nu genom att gå till vänster som valet 2010 ska vinnas. Med vänsterpartiet som valmagnet. Utan att någon kan säga vad denna vänstersväng ska innebära i konkret politik. Suck.

Tydligen har också, om SvD’s ledarsida, ska anses trovärdig, bara två av 15 LO förbund stöt uppgörelsen med miljöpartiet. Och inte heller distriktsordföranden?

Är det 13 fackförbundordföranden som ska styra politiken? Tydligen är det i alla fall inte det socialdemokratiska partiet man ska gå med i om man vill påverka. Handels och Seko har gjort klart att hela rådslags arbete var värdelöst och tydligen högpolitik. Bra gjort av facket att skita i övriga s-medlemmar.

”Socialdemokratin måste bilda front med vänstern”

Fackförbunden Seko och Handels kräver att s tar steg till vänster: Samverkan mellan samtliga tre oppositionspartier är helt avgörande. För att skapa ett tydligt alternativ till alliansregeringen är det nödvändigt att oppositionen formulerar en egen politik. Helt avgörande blir att få ihop ett samarbete mellan samtliga oppositionspartier för att bekämpa klyftor och orättvisor i samhället. Om socialdemokratin lanserar en ny välfärdspolitik med samma retorik som alliansens hur ska väljarna då kunna se skillnaderna? Varför välja en ny regering som lägger sig nära den borgerliga regeringen? Det är dags att socialdemokratin tar ett steg åt vänster, skriver Janne Rudén, förbundsordförande för Facket för Service och Kommunikation, Seko, och Lars-Anders Häggström förbundsordförande för Handelsanställdas förbund.

Har ingen av alla dessa kritiker varit medvetna om arbetet med att gå ifrån alla de minoritetsregeringar som styrt Sverige de senaste åren. Och ta fram ett alternativ till alliansen. Tydligen inte, eftersom ingen hade en aaaning om samarbets planerna med miljöpartiet.

Hela diskussionen har tagit en märklig vändning. Plötsligt är hela det socialdemokratiska rådslags arbetet underkänt av diverse röster som borgerlig politik. Och samarbete med miljöpartiet beskriv närmast som en statskupp. För mig verkar det dock snarare som en högljud opinion genomfört en egen statskupp när det inte genom vanligt partiarbete kunde få igenom sin vilja. Den som skriker högst vinner oftast.

Nu ska tydligen vänsterpartiet vara alibi och pådrivare för att en riktig vänsterpolitik förd av socialdemokraterna? Ett vänsterparti som på två år inte sagt ett pip om de liberala samhällsförändringar alliansens gjort ska nu gå i ledningen för oppositionen?

Vi är tillbaka till strider mellan förnyare och traditionalister. Där Mona Sahlin och partiledningen nu öppnat för ett rejält bråk inom både organisation och om innehållet i politiken. Vilket får anses vara Mona Sahlins fel. Hon pallade inte för trycket som det verkar. 

Är det sedan ingen som fattar att diskussionen om politikens djupare innehåll och socialdemokratins organisation skulle man inlett för två år sedan? Och att det hela tiden funnits möjlighet att påverka via rådslagen. Och att det nu handlar om att ha en politik klar för vinna två val varav det första är det mindre än ett år kvar till? Att då gå tillbaka till ruta 1 är politiskt självmord.

Eller att Sverige står inför enorma utmaningar förutom katastrofen av 4 års borgerligt regerande. Något som det uppenbarligen inte finns något medvetande om bland alla som hellre diskuterar rätt etiketter på politiken och hur viktigt organisations utformningen är. Det är intellektuellt navelskskåderi. Och vad värre är sviker det alla de svenskar som verkligen behöver hjälp.

Jag, som dumt nog trodde det var just nog trodde det var solidaritet med utsatta som var viktigaste för socialdemokrater och övriga till vänster. Personligen är jag trött på en akademiker vänster som hellre pratar än agerar med konkret politik. Jag har sett allt för mycket av detta från alla de organisationer som florera till vänster.

Jag vill inte ha kvar alliansen 2010. Men Reinfeldt måste skratta gott nu. Det är bara att upprepa vänsterparti och regeringsduglighet fram till 2010 för honom.

Mp: Vänsterpartiet inte aktuellt för koalitionsregering

- Som jag förstår det vill Mona förtydliga att vänsterpartiet inte har varit beredda att vara med i den här processen. Däremot är det inte så att vi aktivt har tagit ställning för att göra oss av med dem. Om hon vill prata med Lars Ohly om det en gång till så lägger inte jag in något veto mot det.

Vad fick du själv för besked av Mona Sahlin i dag?

- Inget som förändrar vår överenskommelse, och i den ingår att vi inte ska sluta prata med vänsterpartiet. Vi gör ju saker gemensamt i riksdagen under mandatperioden.

Enligt överenskommelsen mellan miljöpartiet och socialdemokraterna ska representanter för de två partierna nu ge sig ut på en gemensam turné. Gemensamma arbetsgrupper ska tillsättas och en regeringsplattform arbetas fram. Och i det arbetet är inte vänsterpartiet med.
Maria Wetterstrand

Mer i Media:
Sahlin gör en pudel för vänstern, ”Trovärdigheten saknas helt”,Sahlin öppnar dörren för vänsterpartiet,
Sahlin överraskade sitt eget parti,

Bloggat:

Jag misstänker att det är många som förknippar kristendom med konservatism. Något som knappast stämmer med verkligheten. I alla fall i den moderna svenska kyrkan. Värt att läsa i sin helhet nedan.

Att vara kristen och vänster…! « Daniel Carlstedts finurliga tankar

Många förknippar kristendomen med konservativa högerkrafter. När man säger att man är kristen tänker många att man är en sån där som inte gillar kvinnliga präster, att man är emot aborter och att man absolut inte gillar homosexuella. Själv är jag kristen och vänster och det är jag inte ensam om. I Broderskapsrörelsen, Sveriges kristna socialdemokrater, där jag arbetar, är vi 3200 medlemmar som anser att man inte behöver vara konservativ och höger bara för att man är kristen. Istället anser vi att det är det kristna kärleksbudskapet som är en av de viktigaste delarna av vår religion, kärleken till alla våra medmänniskor. Vi anser också att religion kan användas som en radikal kraft för att förändra världen och skapa ett bättre samhälle.

Just nu skriver vi på ett manifest för den kristna vänstern, ett första utkast presenterades idag på SvD Brännpunkt. Här lyfter vi fram viktiga frågor för hur vi i den kristna vänstern ska fungera som en motkraft till den kristna högern. En kristen höger, till mångt och mycket personifierad i Kristdemokraterna, som exkluderar och gör skillnad på människor och som driver en ta-dig-i-kragen politik som inte gynnar någon.

Från en intressant diskussion på s-info nedan. Vilket fick mig att fundera.

Det jag undrar över är vilket genomslag s-info har både i den s.k bloggosfären och i den allmänna debatten. Det är ju lite talande att alla s-bloggare med genomslag verkar använda något annat än just s-info.

Jag har hittills t ex aldrig sett en länk från Svd, DN aftonbladet o.s.v till s-info via twingly? Eller från knuff.se. Var finns alla dessa s-bloggare i den allmänna debatten?

Om 100 S bloggar hade gått in och kommenterar senaste SvD ledaren t ex hade det kanske fått visst genomslag. Eller Aftonbladets. Det är ju aktiv politisk opinionsbildning på nätet. Varför sker inte detta idag? Var finns de socialdemokrater som driver debatten via nätet. Inte på s-info vad jag kan se. Varför ger sig s-bloggare inte på aftonbladets debattforum eller skriver på de liberala bloggarna som idag dominerar samhällsdebatten?

Det är också genom s.k korslänkande som bloggar driver trafik och får läsare. Länkar ingen till s-info utanför s-info kommer ingen heller att läsa vad som skrivs. Det om något borde vara grundläggande.

Om socialdemokrater bloggar för socialdemokrater är det i princip bara ett internt diskussionsforum på s-info. Och det vinner man ingen allmän samhällsdebatt på. Vilket borde vara ett långsiktigt mål.

Varför dominerar idag borgerlig media, ledarskribenter och diverse bloggare samhällsdebatten? Tillsammans med SN finansierade opionionsinstitut. För en förändring krävs dock att folk aktiverar sig både på internet och lokalt.

Det kanske vore dags att fler partidistrikt gjorde vad Göteborg satsar på med en direkt utbildning i webbmedia för aktiva.

Lördag 6 december
Studiecirkel i Webbmedia
[Partidistriktets aktiviteter]
Alla medlemmar i Göteborgsområdet erbjuds att delta i en studiecirkel
som ger grundläggande träning i olika webbmedia-tekniker för
publicering av ljud, bild och text på Internet eller annan media. Målet
är att efter cirkeln ska du självständigt kunna arbeta med en PC-dator
och besitta tillräckliga kunskaper för att kunna hantera publiceringen
av text, ljud, video och bild på Internet. Litteratur och material ges
vid studiecirkeltillfällena. Kl 09:30-15:00, ABFs datalokaler. Anmäl
dig till Jeanette Werner Linnarsson

Kanske vill s-info inte riktigt ha en levande debatt | Kulturbloggen

S-info
är en fristående portal för bloggare med anknytning till
socialdemokraterna. Där kan s-bloggare dels starta en egen blogg eller
pinga sin blogg som de har på annat ställe. (Med fristående menar jag
att den inte startats eller byggts på uppdrag av socialdemokraterna
eller sponsras av s, det är i alla fall den information jag fått om
portalen.)

Där finns möjlighet att skriva kommentarer, men där
finns inget fält för den som kommenterar att lämna adressen till sin
blogg. Det är ju en viktig del i ett utbyte mellan bloggare att kunna
hitta till varandra. Jag är en påhittig person som försöker lösa
problem när de uppstår. Och eftersom en viktig bit i kommenterandet hos
varandra är att kunna hitta varandras bloggar, för att kunna
vidareutveckla debatten. Så jag har helt enkelt valt att i ena fälten
fylla i adressen till min blogg.

Nu har jag fått på näsan för det. Idag fick jag ett mail från moderatorn på s-info:

Du
skriver ofta kommentarer på s-info, vilket vi uppskattar! Vi vill ändå
be dig, att följa de regler gäller för kommentarerna, bl a att skriva
ut förnamn och efternamn och inte enbart
skriva “RS” samt lämna en webbadress i namnfältet.

Eftersom det gäller att vara konsekvent i tillämpningen av reglerna,
för att de skall vara trovärdiga, så känns det inte rätt att göra några
undantag.

Med vänlig hälsning och hopp förhoppning om förståelse.

Moderator

Jag
som hade hoppas att utvecklaren av s-info skulle inse att det fattas
något i formulären till kommentarerna. Jag hade hoppats att utvecklaren
där besökte andra bloggverktyg och såg hur det brukar se ut och insåg
att det finns någon anledning till det.

Klaga inte på s-info!

”S-info vill nog inte ha en levande bloggdebatt, tyvärr. Det gör mig besviken”, skriver Rosemari Södergren i sin senaste blogg. Jag har försökt kommentera denna felsyn direkt på Rosemaris blogg men efter tre försök ger jag upp.

Till skillnad från s-infobloggarna, där man utan krusiduller och en massa hinder av olika slag kommer in, sätter tydligen en del bloggare en ära i att göra passagen till sina bloggar så svår som möjligt.

Men då Rosemari Södergren enligt min mening är ute i ogjort väder kommenterar jag hennes påstående på min egen blogg.

Visst är debatten på s-info levande. Det ”problem” du tar upp är ju en ren petitess. Spar i stället på krafterna och rikta kritiken mot partiets officiella hemsida som utan förklaring vägrar länka till s-info – den största socialdemokratiska bloggen.

Låt oss göra gemensam sak och ett upprop som får partiet att tänka om!

Var det inte Fredrik Reinfeldt som sade i Vaxholm i år att han var redo och ’sugen’ att debattera och föra fram moderaternas politik? Tydligen var det utan debatt eller diskussion.

Men det kanske hör till det nya moderaternas stil att den ’stora ledaren’ ensam intervjuas i TV. Det fungerar visst i Nord Korea.

Man kan förstås undra varför ett debattprogram sänder en intervju som lika gärna kunde gjorts i Rosenbad. I princip kunde Reinfeldt skickat ett band där han svarade på frågor

Reinfeldt vägrade debatt med Sahlin | Nyheter | Aftonbladet

Här sitter Fredrik Reinfeldt ensam i ”Agendas” studio. Mona Sahlin fick inte vara med.

Anklagelserna mellan rivalerna haglar i spelet bakom sändningen.

Säsongens första ”Agenda” skulle bli en halvtids- duell mellan s-ledaren Mona Sahlin och statsministern Fredrik Reinfeldt (m). Men Reinfeldt tackade nej till debatten – två gånger.

Så medan Fredrik satt i studion fick Mona stanna hemma i tv-soffan. Trots att statsministern sagt sig vara ”redo och sugen” att ta debatten.
”Han vill vara själv”

– Jag är mycket förvånad över att Reinfeldts önskan att möta mig i en debatt inte var värd mer än så. Han ställer in debatten så att han själv får sitta ensam i samma program, säger Mona Sahlin.

Bråket och mediespelet inför ”Agenda”-premiären har pågått i flera veckor. Redan i augusti kritiserades Reinfeldt av s-staben för att han inte vågade möta Mona Sahlin i ”Agenda”.

Och statsministern svarade som han gjorde till

Aftonbladet efter programmet i går:

– Jag är absolut redo och sugen att debattera, men det blir mycket intressantare när det utgår från två ekonomiska alternativ.

Ändå reagerade oppositionen med förvåning och indignation i går, som om det tidigare debatt-bråket aldrig hade inträffat.

– Det är samma gamla vanliga apspel. Så där har politikerna hållit på sedan 1977. Reinfeldt har inget att vinna på att debattera med Sahlin.
”Drar sig ur”

– Och Sahlin har egentligen inte visat någon särskild styrka så då kan hon i alla fall kritisera honom för att inte våga ta fajten, säger medierådgivaren Paul Ronge.

Fredrik Reinfeldt suckar över uppståndelsen och skickar en känga till s-

ledaren.

– Vi ska mötas fyra gånger i oktober. Fyra gånger. Det här är tredje gången de gör det här utspelet, säger han.

Men Mona Sahlins pressekreterare Cecilia Eklund försvarar agerandet:

– Vi hade fått informationen att han tackat ja. Nu är det halvtid och då drar sig Reinfeldt ur. Det blir så

uppenbart.

Jag hade starkt rekommenderat alla att gå och läsa Dan Josefssons hela artikel nedan. Det ger ett utmärkt sammandrag av 30 års historia och propagandaarbete från det av Wallenberg med flera finansierade svenskt näringsliv. Hur många känner idag till de miljoner svenskt näringsliv använt för att vrida utvecklingen i det svenska samhället?

Speciellt för socialdemokrater kan det vara värt att läsa berättelsen. Hur många vet att det var socialdemokraterna som startade den nyliberala revolutionen i Sverige?

Få trodde i början av 70-talet att den gryende nyliberalismen var
något att räkna med. Men 1976 fick Milton Friedman till mångas förvåning
det pris ”till Alfred Nobels minne” som Riksbanken instiftat 1969 och
som de flesta tror är ett nobelpris i ekonomi. Ordförande i kommittén
som gav Friedman priset var nationalekonomen Assar Lindbeck. Han skulle snart bli en av nyliberalismens främste företrädare i Sverige.

Något politiskt stöd för nyliberalismen fanns dock inte. När Sverige
1976 fick en borgerlig regering för första gången på 44 år fortsatte den
keynesianska politiken precis som tidigare. Den nya statsministern Torbjörn Fälldin deklarerade att i Sverige var det en rättighet att ha ett jobb, och den moderate finansministern Gösta Bohman höll med.
Svenska Arbetsgivarföreningen jobbade dock beslutsamt på. När Curt Nicolin,
en stjärndirektör från Wallenbergsfären, blev SAF-ordförande 1976
trappades den nyliberala propagandan upp till stormstyrka.
Opinionsbildning blev från och med nu organisationens huvuduppgift och
Milton Friedmans nobelpris gav draghjälp i arbetet. SAF och dess
svåröverskådliga myller av underorganisationer producerade mängder av
nyliberalt opinionsmaterial till höga kostnader. Det drevs kampanjer i
skolorna, annonskampanjer i tidningarna och det gavs ut ekonomiska
rapporter.

Ett problem för kampanjmakarna var att Sverige
länge fungerat så bra. Vi var ett av världens rikaste länder med hög
levnadsstandard och stor jämlikhet. Det var svårt att argumentera för
ett fundamentalt systemskifte som skulle gynna de rikaste när allt
faktiskt tycktes fungera bra ändå.
Räddning blev oljekrisen i
mitten av 70-talet. Oljan blev dyr och de flesta länder fick därför stora
problem med inflation. 1977 svängde den ekonomiska
samarbetsorganisationen OECD i nyliberal riktning och rekommenderade
sina medlemsländer att enligt Milton Friedmans recept bekämpa
inflationen snarare än arbetslösheten. Land efter land kapitulerade.
Danmark släppte fram massarbetslösheten redan 1975, sedan följde
Irland, Belgien, Holland, Finland, Storbritannien, Frankrike,
Västtyskland och till sist Italien 1983.
Men Sverige höll fast vid
Keynes modell och valde att stimulera ekonomin ur krisen. Det
fungerade. Samtidigt som arbetslösheten i övriga Europa exploderade låg
den 1980 kvar på två procent i Sverige. Vi fick dock kris i varvs- och
stålindustrin. SAF tog chansen och målade upp dessa kriser som ett
bevis för att det höll på att gå mycket illa för Sverige. Vilket inte
var sant, Sverige hade ju klarat sig bättre än de flesta andra länder.
Men det var inte den bilden som nådde befolkningen.

Om socialdemokraterna nu hade slagit tillbaka så hade nog SAF-propagandan till sist genomskådats. Men istället händer något märkligt.
Socialdemokraterna börjar mot alla odds ta till sig det nyliberala tänkandet.
Vi
vet att det sker någon gång i slutet av den borgerliga
regeringsperioden mellan 1976 och 1982. Men ännu denna dag har ingen
kunnat ge ett klart svar på varför det sker. Det finns dock några
hypoteser. Gå och läs

Länk här.

Korståget mot välfärden eller Den svenska elitens våldsamma revolt
Korståget mot välfärden (med underrubriken Den svenska elitens våldsamma revolt) är en längre artikel som ursprungligen publicerades i Ordfront 2005. Här gör jag en tillbakablick på några decennier av oavbrutna lögner från högern. I 25 år fick vi svenskar höra att välfärdssamhället var en omöjlighet i det långa loppet. Men sedan blev det 2000-tal och det visade sig att alltihop var bluff. Välfärdssamhället är i själva verket värlens mest framgångsrika samhällsystem. Och svenskarna måste vara ett av världens mest grundlurade folk.
Artikeln anknyter starkt till det som sker i Sverige när detta skrivs (2008). Den borgerliga alliansen påstår fortfarande att den inte vill försvaga välfärdssamhället, men idag vet vi att man i praktisk handling visar något helt annat. Ur det perspektivet kan slutsaterna jag drar i artikeln om att välfärden nu inte längre är hotad synas vara något förhastade, ja kanske till och med naiva.
Hur som helst är detta en av de artiklar jag själv är mest nöjd med och jag får då och då frågor om. Den bygger delvis på sådant som gick upp för mig under arbetet med dokumentären Novemberrevolutionen, men som jag inte fick plats med i filmen. Jag tycker att det är en viktig text och jag hoppas du har nytta av den. /Dan J

Att Göteborgs-Posten är upprörda över allt som socialdemokraterna gör är inget nytt. GPs ledare skrivs ju efter mallen klaga på sossar, beröm liberaler utan att innehållet har någon betydelse.

I det här fallet handlar det om att föra fram en berättigad kritik och arbeta konstruktivt för att förändra EUs sätt att arbeta. Inom eu-samarbete.

Göteborgs-Posten är i ledare riktigt upprörd över Mona Sahlins senaste utspel om EU och Waxholmsdomen, Sahlin talar inte klartext

EU och arbetsmarknaden vållar uppenbarligen socialdemokraterna problem. I praktiken är de överens med allianspartierna om EU-fördraget. Samtidigt vill de utså misstro mot regeringen. Metoden är vagt instämmande hummanden med EU-motståndarna. Det är ett i sak svagt, partitaktiskt betingat spel.

I debattartikeln Regeringen måste värna den svenska modellen skriver Mona Sahlin:

För oss är det omöjligt att acceptera en utveckling inom EU där löntagare ställs mot löntagare i en accelererande negativ lönespiral. Den obalans mellan EU:s sociala och ekonomiska dimensioner som EG-domstolens beslut har givit upphov till måste justeras . . . Fredrik Reinfeldt måste nu agera kraftfullt tillsammans med övriga medlemsstater i ministerrådet för att åtgärda de skador som EG-domstolens beslut inneburit.

Vad betyder “omöjligt att acceptera en utveckling inom EU som…”? Omöjligt. Acceptera.

Går s-ledningen i EU-motståndarnas riktning?

Är på det socialdemokratiska Jobbtoppmöte i  Stockholm. Inväntar inledningen från Mona Sahlin klockan 10

Socialdemokraterna håller jobbtoppmöte den 12 maj i Stockholm. Jobbtoppmötet ska diskutera en ny inriktning på socialdemokraternas politik kring entreprenörsskap och näringspolitik, utifrån de förslag socialdemokraternas jobbrådslag arbetat fram. Dagen avslutas med att partistyrelsen sammanträder och fattar beslut. 

Tid: kl 10.00-16.30

Plats: Norra Latin i Stockholm

Program

10.00 Partiordförande Mona Sahlin håller välkomstanförande

10.30 Ordföranden för jobbrådslaget Luciano Astudillo och Sven-Erik Österberg diskuterar jobbrådslagets rapport.

10.45 Panelsamtal kring näringspolitik

11.45 Ordet är fritt

13.00 Lunch

14.00 Workshops kring ”Det skapande arbetslivet” och ”En starkare arbetslinje”.

15.15 LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin håller avslutningsanförande

15.30 Partistyrelsen sammanträder. Öppet för åhörare att lyssna.

16.30 Slut för dagen