Det liberala magasinet NEO hade tidigare i år en konferens om Islam i Europa där dom även ägnade ett helt tidningsnummer åt hotet från islamister mot Europa med deltagare som Magnus Norell, Per Gudmundsson, Björn Ulveaus, Sakine Madon
Henrik Alexandersson, Dick Erixon och andra från Sveriges liberala media och web elit. Det genomgående temat var att det inte går att förhandla med islamister och islamistiska partier är ett hot både mot Europa och världen i stort.
Beskrivningen på konferensen är också ganska talande.
’Magasinet Neo inbjuder härmed till ”Islamism in Europe”; en
heldagskonferens som söker fördjupa kunskaperna och stimulera till
debatt kring en av vår tids mest aktuella frågor: Hur islamism tar sig
specifika uttryck i Europa. Islamism, en ideologisk strömning som öppet
förordar våld i syfte att uppnå politiska, och andra mål, kommer att
belysas utifrån flera perspektiv av en rad kunniga talare.’
Även den liberala DN hade en recension som var ganska slående och genast fick mothug.
Denna ’Liberalism med ett mänskligt ansikte går att läsa på recensentens webplats här.
Samhällsmagasinet Neo
kallar sig liberalt och säger sig verka i en upplysningstradition. Nu
tar man sig an ämnet islamism. Då visar det sig i stället att agendan
är ärkekonservativ och idémässigt isolationistisk.
Delvis
formulerar sig numret till ett starkt ifrågasättande av det
mångkulturella samhället. Men när man avfärdar den uppifrån dikterade
mångkulturen, låter man sin respekt för oliktänkande följa med på
köpet. Det handlar faktiskt inte om att välja mellan monokultur eller
mångkultur. Det borde handla om hur vi ska leva i det mångkulturella
samhälle som redan är verklighet.
En
mycket oroande tendens är att legitima politiska processer sätts på
undantag när det handlar om islam. Det hävdas explicit att allmänna val
inte är demokratiska om de hjälper muslimer till makten. När
motståndarna lärt sig spelreglerna måste de skrivas om.
Den mest framträdande föreläsaren förutom svenska Magnus Norell var Melanie Phillips, kolumnist för Daily Mail känd för sin bok Londonistan. Det blir då ganska intressant att läsa när nu israelen Daniel Levy nu rycker ihop med Melanie Phillips i Brittiska Jewish
Chronicle om just tanken på att prata med islamister och speciellt då Hamas. Det ironiska är förstås att israelen är den som förspråkar tanken på att prata med Hamas. Den som är intresserad kan läsa hans blogginläg nedan. Det viktigaste sägs dock i meningen nedan. Det är synd att våra svenska neokoservativa liberaler inte lärt sig detta.
This requires
smartening-up, not dumbing-down one’s understanding of political
Islamists — they are not all the same.
Somebody’s listening…and getting angry: an exchange with a British neo-con (Prospects for Peace)
Somebody’s listening…and getting angry: an exchange with a British neo-con
I
found myself under personal attack last week in Britain’s Jewish
Chronicle (JC) by someone named Melanie Phillips. Now I don’t
know Ms. Phillips, but from a brief check, it would seem pretty
accurate to describe her as a British version of a neo-con and judging
by the viciousness of her attack on me, she seemed pretty upset. You
can read the full piece here (subscription is free), although here are few excerpts to give you a taste.
Daniel
Levy is a fervent advocate of talking to Hamas, along with its parent
body, the Muslim Brotherhood…[Levy] seems to be extraordinarily
naïve…It is a matter of even deeper concern that the
dangerous ideas he espouses are increasingly gaining ground. Support
for talking to Hamas has been voiced privately within the Shadow
Cabinet — along with the former Tory Northern Ireland minister
Michael Ancram, who has now himself talked to it no fewer than three
times.
In addition, Phillips called me “dangerous” and an “idiot.”
I
responded in this week’s edition of the paper and to my, at
least, partial surprise, the paper decided to highlight my pushback on
its front page.
Levy has issued a spirited riposte to JC
columnist Melanie Phillips, who last week accused him of being
“dangerous” and “naive” for supporting
engagement with Hamas as part of a peace strategy.
Interestingly,
my arguments were echoed today by the UK House of Commons Foreign
Affairs Select Committee report on the Middle East, which criticized
the UK government’s policy on the Palestinian issue and
specifically on the Hamas boycott. My arguments against Ms. Philip vitriol focused on the substance.
My apparent “crime” is to support engagement with Hamas as
part of a strategy for enhancing a ceasefire, security in the region,
and ultimately, to advance a peace process that can actually deliver
the goods. In being “dangerous” — presumably to
Israel and perhaps also Anglo-Jewry — I find myself in not bad
company. Former Mossad chief Efraim Halevy, ex-Foreign Minister Shlomo
Ben-Ami, previous West Bank Divisions Commander and Civil
Administration head General Ilan Paz, Gaza Brigades Commander Colonel
Shaul Arieli and ex-deputy National Security adviser Yisraela Oron are
just a few of the “dangerous” types who support this
approach.
To clarify; neither myself, nor I imagine other advocates of
engagement, are Hamas enthusiasts or sympathisers. Let’s call it
the realist school of Zionism and contrast it with say, apocalyptic
Zionism…
Zionist realism accepted the 1948-9 ceasefire
lines, preferred Begin’s peace with Egypt over settlements in the
Sinai, and today recognises the need for agreed secure borders for
Israel that end the occupation of about four million
Palestinians…Israel’s destiny for [apocalyptic Zionists]
is to live by the sword in perpetuity; generation after generation of
warrior super-Jews fending off the invading hordes of Mohammedans.
Great as a Hollywood epic, but less so as a lifestyle choice or an
Israeli future with any hope on the horizon. For apocalyptic Zionists,
settlements, occupation, economic blockade and humiliation are
irrelevant. None of it matters. They will always hate us anyway.
Israel can get beyond occupation, beyond its current predicament and on
to a more stable, secure, and hopeful footing…This requires
smartening-up, not dumbing-down one’s understanding of political
Islamists — they are not all the same.
There are
political grievances out there that can and should be addressed, and
that feed al-Qaedaism. It is worth trying to reach an accommodation
with mainstream Islamists, including Hamas and the Muslim Brothers, who
are in their own struggle with al-Qaeda and reject the latter’s
nihilism.
Israel should continue to talk with the secular
pragmatic nationalists of Fatah on a range of issues — borders,
security, Jerusalem, etc. But for an arrangement to deliver stability,
security, and have broad legitimacy, Hamas should be brought inside the
proverbial tent.
Technorati Tags: Islamist, Israel, Neocons