Redan Ronald Reagan baserad så tidigt som 1976 mycket av sin presidentkampanj på att prata om ’socialbidrags’ drottningar om levde bidrag och att demonisera hela det trygghetssystem som byggts upp av demokratiska presidenter som Kennedy och Johnson det s.k great society. Den nykonservativa amerikanska rörelsen med sina rötter i 1970-talets Californien har sina nutida svenska motsvarigheter hos det som på svenska brukar kallas nyliberaler. Från att skattebetalarnas förening till otaliga tankesmedjor och de rapporter som utförligt skrivs av betalda Timbro tänkare i symbios mellan borgerligheten och det svenska näringslivet är konceptet hämtat från USA.
Jag kommer väl ihåg valet 2006 och den retorik som kom från moderaterna. Precis som en gång Ronald Reagan gick man till val på att attackera ett skatt och försäkringssystem som ’tog pengar’ från hederliga arbetande svenskar för att ge dem i ’bidrag’ till folk som inte ville arbeta. ’Bidragen’ var förstås det svenska socialförsäkringssystem som byggts upp i generationer av svenskar som betalat och betalar in en del av sin inkomster. Något som moderaterna alltid ansett ska vara upp till var och en att själv ansvara för. Låga skatter, grundtrygghets och ansvar för var och en att arbeta och sköta sina inkomster själv på bästa sätt. Eller med andra ord inga gemensamma solidariska trygghetssystem.
De icke arbetande bidragstagarna för moderaterna i 2006 års val var förstås sjuka, arbetslösa, pensionärer, föräldralediga. De tärande i ett moderaternas nya Sverige som nu skulle sättas i arbete med en arbetslinje istället för bidrag. Med illa dolt stöd från svensk näringslivs att också medverka till att svenska de svenska lönerna.
Det blev just bidragsfuskarna som blev spjutspetsen på den moderata offensiven 2006. För ’självklart’ var det så som alla svenskar så ’visste’ att det fuskades med allt från sjukförsäkring till a-kassa av de där som inte ville arbeta. Så hade svenskarna om inte sett annat på Rapport och i andra media. Det var Rapport som i några inslag före valet hade Elisabeth Höglund åka runt i Dalarna och intervjua företagare om arbetslösa som levde lyxliv på a-kassan och inte vill ta arbete. Allt förstås baserat på hörsägen.
SVT:s Rapport demokratisk säkerhetsrisk? – Efter Arbetet
I
ett reportage i SVT:s Rapport två dagar före valet, intervjuade den
högborne Elisabet Höglund två indignerade företagare från Dalarna. Hela
inslaget byggde på två arbetslösa som tackat nej till erbjudna jobb.
Anledningen framgick inte av inslaget.
Den ene företagaren
berättade om en kvinna som nekat receptionistjobb efter att de senaste
fyra åren levt lyxliv på a-kassan med att resa jorden runt. Uppgiften
dementerades senare som en ren skröna. Under valrörelsen förmedlade
SVT:s Rapport uppgifter om omfattande fusk med ersättning för ”vård av
sjukt barn”, utan att ange sina källor. Det är uppenbart att
redaktionerna inte är intresserade att dubbelkolla uppgifter före
sändning. Hur kan Elisabeth Höglund få så stor makt i mediavärlden, när
stora delar av valet är så beroende av korrekt och neutral
mediabevakning? Man kan till och med ställa frågan om SVT ska ha rätt
att förmedla nyheter ett par veckor före valet.
Just fusk inom försäkringssystemen tycks i mycket ha baserats på antaganden om att visst måste det finnas fusk..
Likt FUT-delagationen som tillsattes av den moderata regeringen för att hitta ett fusk som inte fanns. Och som det brukar ske i den moderata regeringens nya Sverige om inte verkligheten inte stämmer med den bild man vill ge kan man hitta på en alternativ verklighet. Klassik politisk strategi lånad från den amerikanska högern och det republikanska partiet.
Naturligtvis hade FUT-delagationen ett politiskt uppdrag. Men vad var det långsiktiga syftet kan man undra från den moderata alliansregeringen?
Ville moderaterna undergräva förtroendet hos svenskarna till ett solidariskt allmänt försäkringssystem som man var ideologiska motståndare till? Använda en politiserade regeringsapparat för att som Fredrik Reinfeldt sägs gilla bildsätt i det här fallet bilden av ett hopplöst korrumperat försäkringssystem skapat av de ideologiska motståndare socialdemokraterna. Som tog pengar från hederliga arbetande svenskar att ge i ’bidrag’ till lata tärande.
Nej inte skulle moderaterna använda propaganda som en del av sin politiska strategi…
Andra bloggar:
”Ryktet om bidragsfusk hotar trygghetssystemen”, Ordet “även” avslöjar synen på människors olika värde, Fuskarjakten bygger på bluffsiffror, Ryktet om bidragsfusket är överdrivet, Lögnerna om fusket avslöjade – igen!, Fusket med fusket – igen, Fusket med bidrag och försäkringar är väldigt litet, Statsvetare: Regeringen överdriver bidragsfusket för att få stöd för arbetslinjen, Överdrivna siffror om bidragsfusk
”Ryktet om bidragsfusk hotar trygghetssystemen” – DN.SE
Bidragsbrottslagen tillkom 2007 efter att den så kallade FUT-delegationen hävdat att det varje år felaktigt betalades ut 10 miljarder kronor från socialförsäkringarna på grund av fusk. Det visade sig vara en ren gissning. Frågan är om fuskarjakten ens är mödan värd. Vår kritik mot FUT-delegationen bekräftas nu av Riksrevisionens rapport ”Vad blev det av de misstänkta bidragsbrotten?”. När bilden av fusket väl är satt är den svår att rucka. Det som brukar kallas en social fälla öppnas, där ingen vill vara solidarisk om alla andra tar för sig, skriver Petter Larsson och Björn Johnson.
Regeringen bekämpar icke-problem med icke-lösningar. Det är, lite hårdraget, kontentan av en ny rapport från Riksrevisionen där man granskat statens åtgärder mot bidragsbrott. I rapporten ifrågasätter revisorerna själva grunden för regeringens åtgärder: de orimligt höga uppskattningarna av bidragsfuskets omfattning.
2007 instiftade regeringen en ny lag, Bidragsbrottslagen, som skulle göra det lättare att lagföra bidragsfuskare. Tidigare hade åtalen ofta stupat på att brottsligt uppsåt inte kunnat bevisas, men nu skulle detta förändras. Framöver skulle även den som varit grovt oaktsam och lämnat felaktiga uppgifter kunna dömas för bidragsbrott. Regeringen har också skjutit till nya pengar för att öka kontrollerna på myndigheterna.
Regeringen utgick från att brottsligt fusk är ett omfattande problem i socialförsäkringarna. Man stödde sig bland annat på beräkningar av fusk och felaktiga utbetalningar som togs fram av Delegationen mot felaktiga utbetalningar, den så kallade FUT-delegationen. 2007 hävdade FUT-delegationen att det varje år betalades ut 20 miljarder felaktigt från socialförsäkringarna. Hälften, 10 miljarder, antogs bero på fusk.
Vi har tidigare riktat stark kritik mot FUT-delegationens beräkningar. Siffrorna är i stort sett hämtade ur luften. De är resultatet av att en handfull experter samlats under ett par dagar, för att göra en gemensam uppskattning av de felaktiga utbetalningarna. Arbetssättet kallas ”expertmetoden” och kan användas då det råder stor osäkerhet inom ett område.
Men för att metoden ska ha något värde måste experterna ha ett bra underlag när de gör sina bedömningar. Det hade inte socialförsäkringsexperterna, de hade nästan ingenting att utgå från. I realiteten satte de sig alltså ned tillsammans – och gissade. De 20 miljarderna var genomsnittet av de olika gissningarna. På den skakiga grunden har regeringen sedan byggt sin fuskbekämpning.
När bilden av fusket väl är satt är den svår att rucka. Oppositionen har inte med kraft velat eller vågat ifrågasätta beräkningarna, eftersom det skulle kunna tas som intäkt för att man försvarade fuskarna, en position ingen politiker med självbevarelsedrift vill hamna i.
Vår kritik mot FUT-delegationen bekräftas nu av Riksrevisionens rapport ”Vad blev det av de misstänkta bidragsbrotten?”. De uppskattningar regeringen utgått från ligger ”anmärkningsvärt långt” från de verkliga återbetalningskraven till följd av misstanke om bidragsbrott, skriver revisorerna. Medan regeringen alltså tror att ungefär hälften av alla felaktiga utbetalningar är fusk – och inte bara misstag – så är det i praktiken endast 15 procent av återbetalningskraven som polisanmäls av Försäkringskassan. Då ligger kassan ändå skyhögt över andra myndigheter.
Dessutom läggs även de polisanmälda fallen ner på löpande band, ofta i brist på bevis. Försäkringskassan gjorde år 2010 cirka 20.000 kontrollutredningar. Drygt 5 procent, omkring 1.100, av de avslutade utredningarna ledde till polisanmälan. Men efter att dessa passerat polis och åklagares granskningar kommer man i slutändan bara att kunna knyta personer till brott i 200 ärenden, alltså en femtedel av de fall som polisanmälts, uppskattar Riksrevisionen.
I klarspråk: ryktet om de bidragsfuskande svenskarna är betydligt överdrivet. Man kan förstås alltid tala om mörkertal, men skillnaden mellan de 10 fuskmiljarder som regeringen baserat sin politik på och de småsummor som i slutändan hamnar hos polis och åklagare är så enorm att det nästan blir löjligt. Frågan är om fuskarjakten ens är mödan värd. Den verkar sammantaget dra in något mer till statskassan än vad den kostar. Fast det är innan man räknat in rättsväsendets kostnader, i form av polisutredningar och domstolsprocesser.
Nu kommer Riksrevisionens kritik knappast att leda till några större förändringar. Jakten på de gäckande bidragsfuskarna kommer att fortsätta. Den fyller nämligen en politisk funktion. Fuskarna har en central roll i regeringens dominerande berättelse, den om arbetslinjen kontra bidragslinjen.
