Kan bara hålla med Josefin Brinks text längst ner helt och hållet. Bidrag och incitament är ytterligare en diskussion där socialdemokratin idag verkar oförmögen att ta diskussion utifrån den verklighet många av socialdemokratins egna väljare berörs av. Debattinlägg där man som Tommy Waidelich i en bisatsats nedan talar om behovet av incitament till arbete för de som har socialbidrag tyder på att man varken tänkt på eller förstått hur verkligheten ser ut.
”Nu krävs en bred samling i riksdagen för Sveriges bästa” – DN.SE
Det är också viktigt att prioritera ökade drivkrafter till arbete. Vi vill införa lägre trösklar för dem som går från försörjningsstöd till jobb. I dag räknas försörjningsstödet av, krona för krona, för den som får ett arbete. Vi vill göra det möjligt att under en period behålla en del av försörjningsstödet, för att på så sätt öka incitamenten att arbeta.
Socialdemokratin och fackföreningsrörelsen behöver ta diskussionen om hur man ska hantera de allt fler som fallit ur eller aldrig kommit in i a-kassans gravt urholkade skyddsnät. Tack vare moderaternas politik med incitamentsdriven arbetsmarknadspolitik utan hjälp eller stöd till arbetslösa kan problemet med ’bidrag’ bli mångdubbelt större om en ytterligare lågkonjunktur kommer. Vad LO-bloggen påpekar nedan är konsekvenserna av en moderat incitamentspolitik.
Är det inte dags att släppa på prestigen, Anders Borg? | LO Bloggen
När jag studerar vad som hänt på a-kasseområdet de senaste åren växer nämligen en skrämmande bild fram.
År 2007 höjdes a-kasseavgifterna till staten kraftigt och följden blev att en halv miljon löntagare ställdes utanför inkomstförsäkringen. Idag är det endast var tredje arbetslös som får någon ersättning från a-kassan och andelen väntas minska till en femtedel inom ett år, enligt Arbetsförmedlingens bedömning. Tuffa tider väntar alltså allt fler av oss om de nya reviderade ekonomiska prognoserna slår in och arbetslösheten fortsätter att ligga kvar på en hög nivå eller till och med ökar.
Den del av oss som ändå är berättigade till stöd om oturen skulle vara framme, och arbetslösheten knackade på dörren, kan knappast heller sägas vara särskilt ”välförsäkrade”. Nio av tio arbetslösa får nämligen numera, efter regeringens a-kassebeslut, en dagpenning som är lägre än de 80 procent av inkomsten som arbetslöshetsförsäkringen var tänkt att täcka. Inkomsttryggheten är således satt ur spel och arbetslöshetsförsäkringen har i praktiken reducerats till en grundförsäkring på låg nivå för allt färre försäkrade. Försäkringens funktion som automatisk stabilisator, d.v.s. en mekanism som automatiskt motverkar att vi dras djupare ned i en lågkonjunktur, är därmed kraftigt försvagad.
Som Lo-bloggaren Kjell Rautio skriver ovan är a-kassan som ekonomiskt
skyddsnät är nedmonterad av en allians som tror på just incitament som
grunden för arbetsmarknadspolitiken. Det är en högst relevant diskussion om hur men ger arbetslösa hjälp till omställning.
Liksom varför ekonomisk trygghet för alla i en tid där just jobb otrygghet är verkligheten för 100-tusentals svenskar med just-in time arbete liksom de redan arbetslösa borde vara en nationell politisk fråga för socialdemokratin. Trygghet kopplad till en arbetsmarknad med många 100-tusental permanent eller delvis utestängda är inte rättvist. Man kan förstås också fråga var finns det social samhälls engagemanget hos LO för de personerna som helt eller delvis står utanför.
Moderaternas och Anders Borgs grundläggande politik är och har varit incitamentsstyrda människor. Precis som de gamla sovjetekonomerna en gång trodde på den nya sovjetmänniskan har nationalekonomer en teoretisk modell för den 100% rationellt kalkylerande människan som Anders Borg och moderaterna omsatt i praktisk politik. Socialdemokraterna borde kunna erbjuda ett alternativ som ser människan som mer än en vinstmaximerade räknemaskin.
Andra bloggar:
Martin Mobergs betraktelser…: Israel alltmer inmålat i ett hörn, som krymper och krymper…, Ledarskap är att prioritera, att prioritera är tyvärr att välja bort. | Mitt i steget, Johan Westerh,
Josefin Brink (V): Arbetslösa ska inte leva på bidrag « Debatt | svt.se
Idag är arbetslöshet den enskilt vanligaste orsaken att få socialbidrag; fyra av tio har arbetslöshet som huvudskäl att få bidrag. Det är knappast något man väljer som första alternativ. För närvarande är den så kallade riksnormen, alltså den lägsta garanterade nivån på bidraget, 3 680 kronor i månaden för en vuxen utan barn. Och innan man kan beviljas denna summa kontrolleras att det inte finns en partner som kan stå för ens försörjning och att man inte har några tillgångar som kan säljas. Alla som befunnit sig i situationen att behöva ansöka om socialbidrag vet vilken omständlig och inte sällan kränkande upplevelse det är.
Den som antar att människor som gått igenom den processen sitter hemma och kalkylerar med marginaleffekter av att istället ta ett jobb och tjäna egna pengar har uppenbarligen aldrig själv behövt göra det. Att tjäna ihop 3 680 kronor går dessutom ganska snabbt, så de jobb Socialdemokraterna och Moderaterna tänker sig ska löna sig bättre är rimligen högst tillfälliga och/eller extremt lågavlönade påhugg. Det är ett fullkomligt ovärdigt politiskt mål att fler ska behöva hanka sig fram på den typen av jobb.
En betydligt rimligare lösning är att istället låta alla som idag har socialbidrag endast på grund av arbetslöshet istället få ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Det är vad ekonomen Eva Mörk föreslår i regeringens egen Långtidsutredning. På så sätt kan samhällets insatser för arbetslösa koncentreras till Arbetsförmedlingen och alla arbetslösa få tillgång till samma utbud av stöd, utbildningar och andra program som kan leda till jobb.
Vänsterpartiet presenterade ett liknande förslag tidigare i vår. I korthet går det ut på att villkoret för att få ersättning från den allmänna delen i arbetslöshetsförsäkringen, den så kallade grundförsäkringen, utvidgas till alla som aktivt söker arbete och är inskrivna på Arbetsförmedlingen. För att undvika en anhopning av sommarlovsinskrivna studenter föreslår vi en karenstid på tre månader innan ersättningen betalas ut. Det handlar alltså inte om en obligatorisk a-kassa, vi anser att medlemskap i a-kassa även i fortsättningen ska vara frivilligt, utan om en förbättrad grundförsäkring för de som ännu inte kommit in på arbetsmarknaden.
Den här reformen skulle avlasta kommunernas socialtjänst och de kommunala arbetsmarknadsprogrammen, som håller minst sagt varierande kvalitet, skulle kunna avvecklas. De arbetslösa skulle få ett bättre och mer likvärdigt stöd att hitta jobb genom Arbetsförmedlingen, och incitamenten att aktivt söka och ta jobb skulle också öka om alla har ersättning från den allmänna försäkringen. Det är ett betydligt värdigare och mer offensivt förslag än att unga arbetslösa även i framtiden ska hänvisas till en rundgång mellan socialkontoret och lågbetalda ströjobb.
