Bra konsumentinformation nedan om hur man kan räkna statistik olika. Det är ju ganska naturligt om befolkningen ökar så ökar också andelen som har arbete då ju en del personer faktiskt får arbete. Och som arbete räknar jag då sådana utan någon form av bidrag till den som anställer.
Ett bättre mått på hur dåligt arbetsmarknadspolitiken fungerar är andelen långtidsarbetslösa och de ’sysselsatta’ med någon form av skattebidrag. Vilket hela tiden ökar.
Om arbetsmarknadspolitiken leder till fler bidragsförsörjda skulle jag säga den har misslyckats.
/ck
Roger Jönsson (s): Det inte Fredrik Reinfeldt vill säga om sysselsättningen
Låt oss börja med att konstatera att antalet sysselsatta inte är ett bra mätinstrument. Antalet sysselsatta talar bara om antalet, inte hur stor del av den arbetsföra befolkningen som har ett arbete. När befolkningsmängden ökar ökar också antalet sysselsatta. Enligt denna mätmetod betyder det att exempelvis om USA ökar antalet sysselsatta med 80 000 personer skulle det vara ett bra bevis på att den amerikanska ekonomin går bra. Problemet är att 80 000 i jämförelse med hela den arbetsföra befolkningen är 80 000 inte mycket att hänga i julgranen. Fredrik Reinfeldt glömmer att berätta att befolkningsmängden ökar snabbare än antalet sysselsatta.
Det som ska mätas är antalet sysselsatta i förhållandet till antalet personer som är i arbetsför ålder.Då mäts andelen sysselsatta i jämförelse med alla som är i arbetsför ålder. Görs det framträder en helt annan bild. Tittar vi på statistik framträder en bild som förklarar varför Fredrik Reinfeldt och Anders Borg inte säger hela sanningen.
I juli 2006 låg sysselsättningsgraden i Sverige på 66 procent, rensat från säsong. Tittar vi sedan på de nästföljande åren ser vi att under 2007-2008 pendlade sysselsättningsgraden mellan 66-67 procent (år då alliansens jobbpolitik inte hade hunnit påverka svensk ekonomi). Efter halva 2008 och fram till i dag har sysselsättningsgraden pendlat mellan 64-66 procent. I juli i år ligger sysselsättningsgraden på 66 procent. Självklart inget som förs fram i debatter och debattartiklar. Så trots alla jobbskatteavdrag och andra skattesänkningar samt gödslande av bidrag och avdrag i den svenska ekonomin ligger sysselsättningsgraden kvar kring 66 procent (OBS! SCB räknar i sin statistik med att den som bara arbetar en timme i veckan också är sysselsatt och ingår därmed i sysselsatta, denna statistik använder sig också moderaterna av).
Jag undrar hur centerpartiet tror en låt säga en 40 årig ensamstående lågavlönad kanske familjeförsörjare som varit eller blir arbetslös ska klara sig med ännu lägre lön. Och då arbeta tillsammans med kollegor utförande i stort samma arbete med enda skillnaden att man är nyanställd.
Det är detta arbetsgivarnas linje om generella lönesänkningar och större ekonomiska skillnader drivna via främst de borgerliga småpartierna handlar om.
Det är vanliga arbetslösa svenskar vars löner om de blir arbetslösa centern tycker det är en bra ide att sänka.
Vad blir konsekvenserna för samhällsekonomin om för att vara rakt på sak – en större grupp svenskar måste bli fattiga för att överhuvudtaget ha ett arbete och en försörjning?
Sänkta inkomster för delar av befolkningen måste väl logiskt innebära även sänkta hyror och levnadsstandard i övrigt för de som ska leva på de lägre lönerna. Lägsta Löner som idag efter skatt redan nu innebär nivåer som närmar sig socialbidragen.
En anställd är inte en säck potatis som man köper ytterligare än av för att priset sänks – speciellt inte om samma säljare – den borgerliga regeringen och dess arbetslinje vid ståndet bredvid erbjuder gratis arbetskraft du får betalt för att ta emot. Detta då subventionerat av skattepengar.
Det är ren idioti och samhällsfarliga argument som drivs av arbetsgivaren via deras egna lobbypartier. Lösningen för arbetslöshetsproblemen i Sverige är inte hur billigt och lågkvalificerat vi kan göra den svenska arbetsmarknaden.
Centerpartiet vill se sänkta ingångslöner – Ekot: ”Jag tycker att man har målat med lite för smal pensel, för jag tror att man måste se att det är alla de grupper som står utanför arbetsmarknaden som behöver den hjälpen som det skulle innebära med lägre ingångslöner, säger Annika Qarlsson, Centerpartiets talesperson i arbetsmarknadsfrågor. – Det kan handla om nyanlända och sådana som är äldre och inte har kommit in på arbetsmarknaden.
Annika Qarlsson reagerar på Folkpartiets utspel för en tid sedan om att kommuner och landsting ska kunna anställa unga till lägre lön i så kallade ungdomsavtal. Centerpartiet vill att alla arbetsgivare ska kunna anställa en arbetslös som aldrig varit inne på arbetsmarknaden till betydligt lägre lön än i dag. Enligt Annika Qarlsson finns en klar koppling mellan lägre lön på första jobbet och arbetsgivares vilja att anställa fler: – När man tittar på ett helt lands ekonomi är det oerhört viktigt att få ner ingångslöner, men för den som enskilt sitter och hör mig säga det förstår jag att man tycker att ”hon har inte alla hästar hemma”.
Första lönen för den som jobbar inom äldrevården ligger i dag på 16 000 kronor i månaden. Ett 18-årigt restaurangbiträde får 14 000 kronor. Men Annika Qarlsson, Centerpartiet kan inte i dag säga exakt hur mycket lönerna på den svenska arbetsmarknaden bör minska: – Jag tror att det behöver ner kanske 20-25 procent, och i vissa branscher kanske det handlar om ännu lägre ingångslöner.”
Intressant att även Göteborgs Posten tar upparbetslösheten på ledarplats.
Var inte arbetslösheten för ungdomar LAS fel och inte bristande säljförtroende eller vilja hos den arbetslösa?
Skämt och sido. Ingen anställs idag i Sverige utan kvalifikationer. Till kvalifikationerna förutom de rent formella kunskaperna som behövs för att utföra arbetet hör också ett CV med de rätta inslagen. Ett tomt eller nästan tomt CV är döden för platsansökningar som bedöms på de pappersmeriter en arbetssökande skickar in.
Som en ledande chef för ett lokalt it bemmaningsföretag en gång sade till mig. Ett CV med luckor gjorde honom genast misstänksam. Det kunde ju dölja att den sökande suttit i fängelse eller något likande…
En annan synpukt är som TCO visade i en undersökningar 2008 – jakten på superarbetskraften hur ovilliga arbetsgivare är att anställa långtidsarbetslösa och sjukskrivna. Det var 1800 personalchefer eller motsvarande TCO intervjuade. Det enda personer förutom långtidsarbetslösa personalcheferna var mer motvilliga att anställa var utomnordiska invandrare.
• Endast sju av hundra arbetsgivare ser väldigt eller ganska positivt på
att anställa sjukskrivna. Bara 13 procent är positiva till att anställa
långtidsarbetslösa.
• Nästan sex av tio arbetsgivare är mycket eller ganska negativa till att
anställa sjukskrivna. Nästan hälften är mycket eller ganska negativa
till att anställa långtidsarbetslösa.
• Motståndet är i princip lika stort i små som stora företag, privat som
offentlig sektor.
Något jag inte tror förändrats mycket på ett år.
Till det kommer att det finns ett överskott på arbetssökande i dagens Sverige. Eller om man så vill en bristande efterfrågan på arbetssökande. Mycket tack vare den moderatledda alliansen som knuffar ut att som kan stå på benen oavsett förutsättningar på arbetsmarknaden.
Det skapas helt enkelt inte tillräckligt med jobb i Sverige för att ta emot alla de svenskar som nu finns tillgänglig som arbetskraft. Och har inte gjort på länge. Svenska arbetsgivare har också vant sig att ställa skyhöga krav på en arbetskraft de i många fall får gratis eller nästan gratis från Arbetsförmedlingen.
….Och även om kvinnan av något skäl absolut inte kan flytta, så ligger Eskilstuna i Mälarregionen, en del av Sverige som är otroligt expansiv, och pendlingsavståndet till huvudstaden är klart överkomligt. Varför sitter hon då där i sin lägenhet och väntar på bättre tider? Skärp dig människa, res dig upp och skaffa ett jobb! Kämpa lite för guds skull!, är de första tankar som far genom mitt huvud. Det är tuffa tider för alla, och ingenting är gratis!
Sen är det förstås intressant att om man läser Aftonbladets artikel noggrant ser man att personen i fråga levde på den borgerliga alliansregeringens aktivitetsbidrag på 5000 kr vilket jag antar var före skatt. För ja, även de satta i aktivitet av den borgerliga regeringen betalar skatt. Mer skatt än den som arbetar. Också resor kostar pengar för arbetslösa. Där det framgår oklart om arbetsförmedlingen vägrat betala resebidrag men det verkar så för kvinnan i Eskilstuna.
För det kostar pengar att söka arbete om nu någon trodde motsatsen.
Om folk förlorar tron på sig själva är det varken arbetsförmedlingen eller arbetsmarknadens fel. Felet hittar man hos de politiker som satt villkoren för arbetsförmedlingens arbete och de väljare som med okunnighet och fördomar röstat för en politik av morot och piska i tron att ‘bara man vill så får man arbete’.
Arbetslinjen kallade alliansen det 2006 när de vann valet på väljare likt Ullared’sMorgan med talet om slappa arbetslösa som hellre levde på bidrag.
Så finns det väl också ett utbrett förakt för svaghet bland dagens svenskar om det inte handlar om den senaste tv-galan för föräldralösa i Afrika eller kändisar som sjunger för hemlösa när det närmar sig jul. Då
Och visst lättar det i samvetet att skicka in några hundralappar till ett postgirokonto nästa gång du kliver över en hemlös på gatan eller i tunnelbanan?
Så hyllas också ’Ullareds’ Morgan av Sven Otto Littorin och välkommnas in i moderaterna. Jag antar att detta även innebär att moderaterna står för åsikten om att alla Sveriges arbetslösa är slappa om de inte får arbete direkt. Som Littorin säger a-kassan är ok under en kortare period villket förstås underförstått innebär att det inte är ok under längre perioder.
Är det möjligen dags att döpa om de nya moderaterna till Ullareds moderaterna eftersom det tydligen är bland Ullareds folket moderaterna nu hittar sina kärnväljare?
Nyblivna tv-profilen Morgan Karlsson berättar i måndagens avsnitt av succéprogrammet ”Ullared” att han tillhör ”den blå sidan”, men ändå är med i facket.
– Det är många som tycker att facket är socialistiskt, men jag tycker att det borgerliga passar väl in på det, säger Morgan Karlsson.
”Håller helt med”
Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin, M, blir glad när han hör uttalandet.
– Han är en klok kille! Jag håller helt med. Man ska skilja på den fackliga rollen och politisk tillhörighet, säger Sven Otto Littorin, som har svårt för den traditionella kopplingen mellan socialdemokratin och LO.
– Även borgerliga behöver facklig representation, säger Sven Otto Littorin.
Är välkommen till M
Sven Otto Littorin ser gärna ”Ullareds”-Morgan i Moderaterna.
– Han är så välkommen! säger Sven Otto Littorin, som åker till Ullared varje år för att shoppa allt från baskläder till schampo.
Arbetsmarknadsministern håller dock inte med Morgan Karlsson om att ”det är en slapphet det här med arbetslöshet och a-kassa”.
– Om man förlorar jobbet som så många gör i dessa bistra tider behövs en omställningsförsäkring. Det är inte fel med a-kassa?
– Nej, den är bra under en period, säger Sven Otto Littorin.
Jag gillar rubriken i DN med flera tidningar. Arbetslösa söker inte arbete. Baserade på stickprovskontroller vid 6 arbetsförmedlingar utförda av arbetsförmedlingen själva. Som propagerar för att de arbetslösa behöver kontrolleras hårdare. Det är en luddig artikel skriven av TT där det inte ens framgår vad det är för typ arbeten folk inte sökt. Är det anvisade eller allmänt.
Jag köper det inte. Förutom den missvisande artikelrubriken nedan vill jag se metodik och hur undersökningen genomfördes.
Att det sedan är Leif Tallskog medlem av FUT delegationen som är ute och propagerar för ökad kontroll av de arbetslösa gör det hela än mer tveksamt i mina ögon.
Som det skrivs om nedan är det en del av en offentlig mytbildning. ’De fuskar’ och lever hellre på a-kassa, sjukpenning eller socialbidrag. Som vanligt granskas heller inte argumentet för fusk av media som istället bara för vidare dem.
”Fusk och missbruk kostar 18-20 miljarder kronor i bidragssystemen.”
Så sammanfattade tidningarnas nyhetssidor FUT-delegationens beräkning av svinnet i 46 försäkrings- och bidragssystem. FUT – Delegationen mot felaktiga utbetalningar – tillsattes av den socialdemokratiska regeringen 2005 och består av representanter för regeringskansliet, myndigheterna och olika organisationer. I fredags (9 nov) kom de med en rapport som genast fick genomslag i medierna.
SVT:s Aktuellt basunerade att ”20 miljarder går upp i rök varje år” och att det nu finns ”svart på vitt hur mycket som betalas ut felaktigt” (9 nov). Ledarsidorna följde upp: ”Fusk-Sverige” skrev Expressen. ”Rapporten om fusket och svinnet är nedslående” tyckte Dagens Nyheter. ”Kontroll, karens, straff, färre bidrag – allt är ju möjligt om regeringen bara vill” skrev Svenska Dagbladet.
Den som läste noggrannare fick veta att siffrorna i själva verket är osäkra, att det mest handlade om bedömningar. Men vem minns det om några veckor? Dessa 10 fuskmiljarder och 20 svinnmiljarder kommer nu att leva sitt eget liv och användas för att driva fram hårdare kontroller.
Vill man blåsa upp en siffra ska man tala om mörkertal. Det gör det nästan omöjligt att säga emot, eftersom det ligger i mörkertalens natur att ingen vet hur stora de är. Allt man kan göra är att gissa. Det är precis vad FUT-delegationen gör i sin rapport. Metoden kallas expert elicitation.
För varje av de 16 försäkrings- eller bidragssystem som specialstuderats har FUT samlat ihop en handfull personer som antas kunna något om hur systemen fungerar, vilka sätt att fuska det finns och så vidare. De får först gissa omfattningen av svinnet var och en för sig. Sen träffas de och pratar en dag och sedan får var och en gissa igen. Medelvärdet av dessa andra gissningar används som den ”sannolika” siffran.
Ibland har förstås experterna tidigare stickprovsundersökningar, mörkertalsanalyser och annat i bakfickan när de gissar, men ofta utgår de bara från ”egna och kollegors erfarenheter”. Det innebär också att osäkerhetsmarginalerna – skillnaden mellan högsta och lägsta gissning – ibland blir ofantliga.
Till exempel tror FUT att det finns ett svinn på 4,5 miljarder i sjuk- och aktivitetsersättningen (förtidspension). Här finns ingen empirisk undersökning att jämföra med eller utgå ifrån. Men räknar man med osäkerhetsmarginalerna kan det vara allt emellan 2 och 7 miljarder.
Eller ta socialbidragen – den bidragsform där svinnet antas vara störst räknat i procent. Experterna hävdar att i genomsnitt 1 468 miljoner på något sätt betalas ut felaktigt, men gissningarna ligger på allt mellan 484 och 2 741 miljoner.
Räknar man med dessa säkerhetsmarginaler – som naturligtvis också är gissningar – för alla de 16 system som specialstuderats, hamnar de felaktiga utbetalningarna någonstans mellan 7 826 miljoner och 25 984 miljoner. Det vill säga mer än tre gånger så mycket i den högsta gissningen jämfört med den lägsta. Att kalla en sådan uppskattning grov är att smickra den.
Än värre är det med de 30 system som man inte har specialstuderat. Här har FUT bara gjort några intervjuer med ”experter” och gissar därmed på ännu lösare boliner att systemen nog läcker drygt två miljarder. Till exempel kan man ju tänka sig att ålderspensionen – som ju är nästan omöjlig att fuska med – kan bli fel ifall den sökande tidigare i livet fuskat åt sig för mycket sjukpenning.
Ett annat problem gäller hur FUT räknar felaktiga utbetalningar. Det är nämligen rätt lätt att dra på sig sådana, visar det sig. Om man till exempel vill ha bostadsbidrag måste man ju uppge framtida inkomst. Om det sen visar sig att man tjänande för mycket och betalar tillbaka bostadsbidraget, ja då blir det ändå en felaktig utbetalning i rapporten. Och om myndigheten till exempel betalat ut för lite vid ett tillfälle men kompenserar detta vid nästa tillfälle så att det blir rätt i slutändan, ”räknas detta som två felaktiga utbetalningar om felet kompenseras oavsiktligt men som en felaktig utbetalning om korrigeringen är avsiktlig”.
Här handlar det alltså om pengar som på intet sätt försvinner, eller snyltas bort, men som räknas som om de försvinner, dessutom ibland dubbelt.
Om möjligt ännu knepigare är kategorin ”avsiktliga fel” som är den omskrivning man använder för ordet ”fusk”. Det enda definitiva fusk vi med hygglig säkerhet kan fastslå är naturligtvis de fall där någon fälls i domstol. Men de är så försvinnande få att de inte rimligen kan fånga omfattningen av fusket, tror myndigheterna. Därför använde sig försäkringskassan, i sin förra stora rapport om fusket för ett par månader sedan, istället av antal polisanmälda fall – de är ju betydligt fler.
Men som reporten Börge Nilsson påtalar i sin helt lysande kölhalning av försäkringskassans utredningar i senaste numret av Pockettidningen R, strider det mot svensk rättstradition att utgå ifrån att den som är polisanmäld också har felat. Nilsson visar att bara 12 procent av dem kassan anmält faktiskt fälls – må vara att det kan vara lite högre eller lägre på grund av viss eftersläpning hos rättsväsendet. Att räkna polisanmälningar skulle också innebära, att om kassan satte igång och anmäla av bara tusan – vilket är precis vad man gjort de senaste åren – blir resultatet att fusket ser ut att öka, utan att någon annan förändring av verkligheten ägt rum.
Mellan 20 och 25 procent av de kontrollerade sökte inte det jobb de påstod sig ha sökt. Kontrollerna som gjordes sista kvartalet förra året bekräftar en forskningsrapport från i våras, som kom fram till att 25 procent av dem som uppger att de sökt jobb inte har gjort det.
Kontrollen av att de som får a-kassa verkligen söker jobb bör skärpas, tycker Leif Tallskog, chef för arbetslöshetsförsäkringen på Arbetsförmedlingen.
För att ha rätt till a-kassa ska man söka jobb som Arbetsförmedlingen anvisar. Den som lämnar felaktiga uppgifter riskerar sänkt eller indragen a-kassa.
Leif Tallskog anser att stickprovskontroller bör införas över hela landet, men något formellt beslut har inte fattats.
Redan i mars i fjol kunde DN berätta att kontrollen av de arbetslösa skulle skärpas. Bakgrunden var då att vart tredje anvisat jobb inte söktes.
– Det är oroande, sa arbetsförmedlingens dåvarande generaldirektör Bo Bylund då.
När det nu diskuteras varsel på Volvo kan återigen vara aktuellt att påminna om TCOs undersökning om attityder hos de som anställer. För det har ju sagts att bara man söker tillräckligt kommer man att bli anställd. Något som TCOs undersökning visar inte stämmer. Tvärtom, ju längre frånvaro från arbetsmarknaden desto ovilligare är arbetsgivare att anställa.
Det jag hade önskat är att de som nu spenderar tiden att etikettera höger och vänster i det som kallas oppositionen hade lagt ner lite mer energi på att driva åtgärder för dessa människor. För det var väl solidaritet som var tanken.
Nu kommer fler än tidigare att tvingas till arbetsförmedlingen för att söka nya jobb. Samtidigt skruvas kraven hela tiden upp på arbetsmarknaden.
Jakten på superarbetskraften var ett faktum redan innan varslen ökade. TCO har tillsammans med SCB frågat knappt 1800 personalchefer eller motsvarande om hur de ser på att anställa olika personalkategorier. Sex av tio arbetsgivare är negativa till att anställa sjukskrivna och över hälften negativa till att anställa långtidsarbetslösa. Nu när antalet arbetslösa ökar kommer de som står längst från arbetsmarknaden att få det ännu tuffare. Nu krävs kraftfulla åtgärder för att klara både omställningen för dem som just förlorat sina jobb, men också för dem som står längst bort från arbetsmarknaden.
Negativ inställning I vår undersökning visar det sig att i arbetsgivarnas jakt på superarbetskraft sorteras många bort. Man värderar inte bara kvalifikationer och kompetens när man anställer nya medarbetare. Många arbetssökande väljs bort på grund av ålder, födelseland, om man är förälder, om man varit sjuk eller arbetslös.
Nästan sex av tio personalchefer (56 procent) uppger att de är ganska eller mycket negativt inställda till att nyanställa personer som är sjukskrivna från ett annat arbete. Nästan hälften av personalcheferna (44 procent) uppger att de är negativt inställda till att anställa långtidsarbetslösa. Runt 16 procent ratar äldre arbetskraften (55+). Runt var tionde arbetsgivare är negativa till att anställa småbarnsföräldrar. Inte ens hälften av arbetsgivarna är positiva till att anställa småbarnsföräldrar. Motståndet är stort i små som stora företag, i offentlig och privat sektor.
Kraftfull utsortering
Globaliseringen och den snabba teknikutvecklingen har inte bara ökat kraven på företagen utan också lett till hårdare press och krav på arbetskraften. Nu kommer lågkonjunkturens effekter och läggs ovanpå detta, vilket har lett till att personer med låg utbildning och frånvarorisk i allt högre grad ratas av arbetsgivarna. Detta i sin tur leder till att löntagare med arbetslöshets- eller sjukdomserfarenhet trängs allt längre bak i jobbkön. Varken den förra eller den nuvarande regeringen har insett kraften i utsorteringen på arbetsmarknaden. De nya reglerna i sjukförsäkringen riskerar också att bli ett stort misslyckande och leda till personliga tragedier för många medlemmar i TCO: medlemsförbund och göra att fler hamnar i svårare utanförskap. De som nu blir arbetslösa har rätt till stöd i omställningen och nu inriktas arbetet på detta. Tanken att pressa dem som nu friställs genom att till exempel sänka ersättningar syns vara en helt orimlig åtgärd. Men de sjukskrivna och arbetslösa har fått tumskruvarna åtdragna allt hårdare även om det rimligen inte får som effekt att arbetsgivarna blir mer villiga att anställa dem. I stället behövs helt andra åtgärder.
Social marknad
Lågkonjunkturen kommer nu att kräva att de arbetsmarknadspolitiska insatserna vässas, och här måste regeringen göra mycket mer. Det kan exempelvis gälla stora investeringar i de yrkesverksammas vidareutbildning. Detsamma kommer att krävas för dem som i dag står långt från arbetsmarknaden. Här krävs mycket tidigare och kraftfullare insatser för att stärka de sjukskrivna och arbetslösa, men också insatser för att ge dem som står längst från arbetsmarknaden möjligheten till en ny social arbetsmarknad.
Via ilse-marie ett tips om den en debatt artikel om den sjukförsäkring som håller på att försvinna. Och de människor som nu pushas ut på arbetsmarknaden samtidigt som alla stödfunktioner inom arbetsförmedlingen försvinner eller privatiseras. Återigen utvecklingsgarantin handlar om jobbsökaraktiviteter. Inte rehabilitering. I grunden är det ett radikalt systemsskifte genomförs av den borgerliga alliansen med Anders Borg som huvudarkitekt.
Är det förövrigt någon som uppmärksammar att FK har ansvaret för den del av arbetsmarknadspolitiken? 2/3 dels samhället är redan här hade jag sagt. Nu handlar det om att minska kostnaderna för den sämst ställda tredjedelen.
Trots detta har de allra flesta svenskar ingen aning om vad som håller på att ske. Många tror förmodligen inte att förändringen kommer att drabba dem själva. Så är det inte. Vi borde alla vara oroade!
Vår allmänna sjukförsäkring är på väg att slaktas. Vi går mot ett samhälle där allt fler sjuka kommer att sorteras ut från sina arbetsplatser, därefter kastas ut från sjukförsäkringen och slutligen kan tvingas bli beroende av försörjningsstöd (socialbidrag).
Den nya ”rehabiliteringskedjan” innebär i förlängningen att många människor faller mellan stolarna eller blir beroende av stöd från socialen.
Som personlig handläggare på försäkringskassan oroas jag av de praktiska konsekvenserna för tusentals människor och för minst hälften av alla de sjukskrivna jag själv handlägger.
…
Jag förstår att många inte förstått konsekvenserna av reformeringen av sjukförsäkringen, det är krångligt med begrepp, tidpunkter och siffror. Men att det är så tyst i media är skrämmande. Att politiker och media inte tagit sitt ansvar för att göra det begripligt för människor vad som väntar är djupt oroande. Med försämringarna i a-kassan och sjukförsäkringen ökar fattigdomen och utanförskapet ytterligare.
Att sedan varken försäkringskassan, arbetsförmedlingen eller de sociala myndigheterna kommer att klara av sina åtaganden på grund av för liten bemanning kommer ytterligare försämra välfärden för medborgarna.