Sylvia Asklöf ger ju en riktigt bra definition av den värdekonservativa borgerligheten. Den som längtar tillbaka till en tid där män var män och kvinnor kvinnor. D.v.s den övre tjänsteman Stockholmsborgerlighet som bergman med flera beskriver under en period från seklets början till 50-talet. Men så är ju Elise Claeson den som skrev boken mamma@home och ivrigt propagerar för att fler mammor ska få chansen att bli hemmafruar. Samma Elise Claeson hör ju till de som rekommenderar örfilar som uppfostringsmetod eftersom det symboliserar respekt och kärlek. ’Boxa barnen det förstår de’ var visst citatet.
Har vi inte också alla längtat tillbaka till denna, den gamla goda tiden? Hemmafruar är poppis igen, tillsammans med ’familjen’ om den innefattar mamma, pappa och barn. Och för välbärgade, naturligtvis barnflickor precis som Dilsa Demirbag-Sten beskriver på DN. Där den kollektivistiska skadan av dagis är nästan självklar. Där alla pappor med självaktning springer omkring med ett ’timell’ bälte på lördagar för pappor är ju fixaren. Livspusslet för medelklassfamiljer är också av högsta prioritet för alliansen och oppositionen. Se vårdnadsbidrag, subventionerad piga samt gräsklippare i mänsklig form som alliansens största framgångar.
Det var ju förövrigt en av alliansens genidrag när de skapade en ny statligt subventionerad låglönesektor finansierade av höjda avgifter och neddragna bidrag för arbetslösa och sjuka. Där samma arbetslösa sedan kunde anställas för att lösa ’livspusslet’ åt den övre borgerlighet som Elise Claeson drömmer sig tillbaka till. Och den goda tiden där män var män och kvinnor kvinnor.
Sylvia Asklöf Fortell i BLT om Elise Claeson
Hon klargör sin ståndpunkt: den enda borgerligheten som ska räknas är
den värdekonservativa, resten är sossar. Och själv tillhör hon förstås
den riktiga
borgerligheten, den oantastliga. Den, som enligt henne, vet hur saker
och ting ska vara. Som vet att mamma ska vara hemma och baka bullar och
pappa komma hem med portföljen – pojkar är pojkar och flickor är
flickor och aldrig mötas de två. Jo, jag vet, för jag har fört den
debatten med henne.Så brukar det vara när man resonerar kring svek och svartfötter – själv
tillhör man de oantastliga. Det var ju så vänsterns sekterism uppkom en
gång i tiden. Och vi vet hur det slutade.Elise Claeson ger i sin ledarartikel uttryck för den sämsta formen av
konservatism – nämligen konservatism utan fantasi och djup. En
konservatism som har gått på myten om sig själv som inskränkt. En
konservatism utan insikt att människan består av lika många individer
som det finns människor.Inte en tanke på att människor kan hysa olika typer av värderingar, att
man kan vara konservativ på ett plan och liberal på ett annat. Det som
återstår är bara detta svarta och vita resonemang.
Sylvia Asklöf Fortell på Blekinge Läns Tidning ägnar en krönika
åt att försöka försvara socialliberalismen mot det
frontalangrepp som levererades av Elise Claeson i måndagens SvD.”Att
vara socialliberal är att vara sosse” skrev Claeson polemiskt,
vilket får Asklöf Fortell att rädas för splittring
i de borgerliga leden:”Borgerligheten kommer aldrig komma någon vart om vi inte inser och
bejakar alla de schatteringar som finns i vårt läger. Borgerliga
anhängare har ett minst lika brett åsiktsspektrum som det socialistiska
lägret – och så måste det få vara. Den som börjar peka ut svikare och
svartfötter, som hon anser att socialliberalerna är, har hamnat på
djupt vatten.”
Men är det inte
just en värdedebatt vi vill ha? Jo, förstås. Och
då måste man väl kunna säga att vissa värden
är bättre än andra? Ledarbloggen ska sova på saken
och återkomma.Ledarbloggen kan dock just nu inte undanhålla publiken från tidigare folkpartisten Johan Ingerös analys av socialliberalismen, hämtad från en debatt i smarta mejllistan 1976 i veckan:
”Du misstolkar socialliberalismen.Poängen är att den inte är en ideologi. Den är ett
förhållningssätt. Eftersom man aldrig på
förhand vet om socialliberalen hamnar på den sociala eller
liberala halvan går det inte att definiera honom/henne. Det kan
bli en radikal valfrihetsreform inom pensionssystemet i kombinatipon
med rökförbud på krogen. Det kan också bli
statliga monopol i kombination med grönt ljus för att
röka var som helst. Det går inte att gissa i
förväg.Socialliberalen strävar efter konsensuslösningar i det
politiska mittfältet eftersom kanterna per definition ses som
osmakliga. Socialliberalismen är därmed ett meskonservativt
förhållningssätt gentemot det politiska samtalet, en
kartong med politisk mellanmjölk som nästan, men inte
riktigt, hunnit surna.”