DN berömmer
i en ledare Nordic Battle group och den professionalism de visar vilket säkert stämmer. Vad DN inte talar om är hur eller var
styrkan ska användas. Var är det som styrkan ska sättas in för att säkra demokratiska val? Men uppenbarligen tycker svenskarna som DN
att det är bra att Sveriges säkerhet handhas i Bryssel utan inblandning av Sveriges riksdag eller andra folkvalda som kan granska de
beslut som fattas. Man kan även undra om antalet frivilliga kommer att fortsätta vara högt den dag medlemmar börjar komma hem i
liksäckar. Som Afghanistan visar är det inte så lätt att omvandla länder till liberala marknadsekonomier efter västerländsk förebild.
Sådan uppdrag tenderar att dra ut på tiden om lokalbefolkningen trilskas. Kommer svenska soldater att sättas in i anfallsoperationer då?
Hur länge ska de stanna och hur mycket får de kosta? Frågor som överhuvudtaget inte diskuteras idag.
Vad det ytterst
handlar om är att Sverige i praktiken gett upp tanken på en oberoende säkerhetspolitik. Detta för ett samarbete med en
organisation där vi inte ens är medlemmar.
Uppdatering:
Det blir i sammanhanget ganska intressant att läsa
beskrivningen från Battle Groups övningar. Mitt intryck är att allt inte verkar riktigt redo.
SvD » Inrikes » Mot okänd fiende
Men ute på
övningsfälten i Västergötland gnisslar det i maskineriet. Avgörande kuggar i den svenska huvudstyrkan snurrar inte som de ska.
Rebellerna i övningen sårade minst två soldater ur skytteplutonen från I 19 i Boden. Egentligen ska en svårt skadad soldat evakueras
snabbt och inom en timme vara under sjukhusvård. Det kallas ”the golden hour”, den kritiska timmen då liv och lem kan
räddas.
Ändå syns här inga militära ambulanser eller sjukvårdare efter striden. Officerarna ger diffusa besked ännu en halvtimme
senare: ”Sjuktransport är på väg fram”. Men vi ser den aldrig komma fram. Ändå är detta en övning i Sverige – inte i en väglös del av
Afrika.
Ingen kedja är starkare än dess svagaste länk. Fungerar inte sjukvården kan förband inte sättas in i strid. Nordiska
stridsgruppen har en helt ny traumaenhet för svåra skottskador med kvalificerade läkare. Men vad hjälper det om de skadade soldaterna
inte kommer dit i tid?
Stridsgruppens tre svenska sjukvårdshelikoptrar är försenade och kommer inte förrän i april – hur de ska
ersättas är oklart. Att sjuktransporter också på marken är ett problem visar sig när övningsledningen låter en vägbomb brisera och
övningsskada tre soldater.
Trosskompaniets sjukvårdare Hans Seger gör snabbt hjärt- och lungräddning på den som skadats svårast
av bomben. Men de övriga två, varav en med skallskada, får vänta i ambulansen på behandling. Orsak: vårdpersonal saknas – trots att här
ska finnas åtta sjukvårdsgrupper.
– Av åtta sjukvårdsgrupper har vi endast en komplett. För fyra har vi sjukvårdspersonal men
saknar förare för deras pansarfordon. Övriga tre besättningar är helt vakanta, berättar trossbataljonens chef överstelöjtnant Mikael
Dahlin. Han är bekymrad eftersom den personal som saknas nu kommer att saknas även i slutövningen nästa vecka.
Det tredje
kompaniet vi besöker under övningen är den luftburna skvadronen från K 3. De har den sjukvårdspersonal de ska. Men i stället saknas ännu
deras två nya sjukvårdsbandvagnar och all deras sjukvårdsmateriel.
– Svårast har varit att få ihop all ny materiel. Det tar ett
tag att lära sig vad man kan göra och vilka begränsningar som finns, säger ställföreträdande bataljonschefen överstelöjtnant Johan
Wiktorin som berömmer sina soldater: ”lojalt folk”.
Det stämmer, men hos veteranerna i styrkan finns en irritation under ytan:
militärpoliserna har ännu ingen radioutrusning. Den luftburna skvadronen väntar på flera av de moderna pansarbilar, Galten, som de ska
ha med sig in i transportflygplanen.
– Det är en väldig skillnad att använda en bil på två ton och det pansarfordon på åtta ton
vi ska ha i januari. Det här var inte vad jag tänkt mig, säger kulspruteskytten Markus Göransson från K 3, veteran från två missioner
med den svenska styrkan i Kosovo.
I stället för den
liberala demokratins triumf har vi fått en potentiellt farlig kombination av gammalt och nytt. Traditionella geopolitiska motsättningar
finns kvar – Indien mot Pakistan, arabvärlden mot Israel, Ryssland mot Västeuropa, Asiens snabbväxare mot USA, islam mot väst –
samtidigt som andra dimensioner tillkommer.Globalisering skapar en ny sårbarhet när alla är beroende av alla genom en intrikat
arbetsfördelning. Överföring av vitala varor och information kan störas. Det moderna samhället är ömtåligt genom sin sofistikation och
centralisering.
Historien lär oss att man inte ska stå naken. Även om risken för militära angrepp är liten innebär svaghet alltid
att man måste anpassa sig, ibland till priset av demokratiska och humanitära principer.
Svensk försvarsplanering har blivit
hängande mellan det gamla invasionsförsvaret och de internationella insatserna. Inget territoriellt försvar att tala om, och bara några
bataljoner av fredsbevarare ute i världen.
När Nordic Battlegroup nu genomför sin slutövning faller bitarna äntligen på
plats.
Av 2.350 svenskar är 1.400 fast anställda. Det ger en fingervisning om framtidens personalförsörjning. Kraven på
professionalism och motivation är så höga att försvaret i huvudsak måste rekryteras på frivillig väg.
Materielen är också ny.
Individuell gps, modern personlig skyddsutrustning, avancerade hjälpmedel för strid i mörker. Bara det bästa är gott nog när vi skickar
unga människor på farliga uppdrag. Adjö till ”sega gubbar”, mögliga mobiliseringsförråd och sura fanjunkare.
Den nordiska
stridsgruppens slutövning är utformad som en fingerad insats i främmande land, med sikte på övervakning av demokratiska val. Det är en
realistisk ram för framtida utlandsinsatser, samtidigt som förbandet övar skarp strid och därmed blir relevant också för värnet av
Sverige.
Viktigast av allt är den internationella förankringen. Norge, Finland, Irland och Estland finns med. Sverige samarbetar
med Storbritannien om den strategiska ledningen.
Av alla pengar vi lagt på försvaret sedan 1989 är detta de bäst
använda
Powered by ScribeFire.