När det gäller undersökningen nedan skulle jag vilja säga välkommen till verkligheten. Bemanningsföretagen är idag en del av den reservarme av arbetskraft som används av både privata och offentliga arbetsgivare. Självklart för att komma undan alla de förpliktelser som kommer med fastanställd personal. Det verkar i mina ögon på gränsen till naivt att tro att arbetsgivarparten skulle ha något intresse av att återställa ett jämbördigt förhållande mellan parterna. Vi har idag en A,B och C arbetsmarknads i Sverige. Något även fack indirekt eller direkt medverkat till.
Bemanningsföretagen är heller inte räddningen för de som står längst från arbetsmarknaden. Tvärtom. Bemanningsföretagen plockar russinen ur kakan på den svenska arbetsmarknaden. De som står längst från arbetsmarknaden saknar oftast den utbildning och erfarenhet som bemanningsföretagen vill ha. Bemanningsföretagen har tvärtom kommit att bli en slags alternativ arbetsförmedling av just-in-time arbetskraft där de med tanke på hur dåligt vanliga AF fungerar det lönar sig att registrera sig direkt.
Arbetslösa behöver ju inte i alla fall annonsera direkt på gatorna. Där de ändå aldrig skulle bli anställda på den ytterst konservativa svenska arbetsmarknaden.
Våra resultat visar att många av de som har förhandlat med företag som använder sig av inhyrd arbetskraft, har erfarenhet av att arbetsgivaren använder möjligheten för att få ett förhandlingsövertag i lokala förhandlingar.
Det gäller inte enbart turordningslistor och förtur vid återanställning, utan också utfallet i förhandlingar om medbestämmandefrågor, lönefrågor och i vissa fall också arbetsmiljöfrågor.
Resultaten är oroande. När fackets möjlighet att förhandla som en jämbördig part försvagas, så försvagas också löntagarkollektivet.På sikt innebär det att vi får svårt att upprätthålla vår svenska arbetsmarknadsmodell med förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Resultatet blir urholkade rättigheter för löntagare och en återgång till ett arbetsliv där företagsledningens ord är lag.
Under årets avtalsrörelse har de fackliga organisationerna haft som krav att en reglering måste till för att skapa balans på arbetsmarknaden. Kraven har delvis fått genomslag. I några avtal har frågan reglerats genom att ge anställda en förstärkt återanställningsrätt under sex månader, i andra branscher har en modell införts där arbetsmarknadens parter förhandlar vid användande av inhyrd arbetskraft som överstiger fem veckor. Vad de här avtalen får för effekt är för tidigt att säga. Förhoppningsvis kan de kompensera en del för den nuvarande bristen på reglering.Vi önskar att frågan undersöks vidare och att en analys görs av vad det förändrade förhandlingsläget i de lokala förhandlingarna får för effekter, samt att arbetsmarknadens parter i första hand tar ansvar för att balansen mellan arbetsgivare och arbetstagare säkerställs. Om arbetsmarknadens parter inte själva klarar av att lösa detta måste det till slut lösas med lagstiftning.
Det är viktigt att betona att det inte är bemanningsföretagen och den inhyrda personalen i sig som är problemet. Vi tror att bemanningsföretag spelar en positiv roll på arbetsmarknaden. Bemanningsföretag hjälper i många fall grupper som annars står utanför arbetsmarknaden att få in en fot i arbetslivet.Problemen uppstår när arbetsgivare som hyr in arbetskraft börjar missbruka bemanningsföretagen som ett slags industriell reservarmé. Vi är oroliga för en utveckling där löntagare ställs mot löntagare för att pressa anställningsvillkor och löner enbart för arbetsgivarens vinning.