Det ska bli intressant att se om med Barack Obamas troliga valvinst beteendeekonomin får ett genomslag även i Sverige. Vi brukar ju följa alla amerikanska trender med något års eftersläpning. Svenska ekonomer har också en tendens att åsikt med något kvartssekels mellanrum. Det bprde vara dags nu.
Man kan alltid hoppas att alliansen och regeringen Borg-Reinfeldt blev den modellfixerade nationalekonomins dödgrävare i Sverige. Speciellt om som det nu ser ut den incitamentsbaserade politiska samhälls modellen som alliansen försökt införa kollappsar. Verkligheten är mer komplicerad. Människor styrs av mer än morot och piska.
Dagens Arena | Den nya mitten?
…beteendeekonomerna får homo economicus att äntligen sjunka samman. De gör det genom att studera hur människor faktiskt beter sig på en marknad. Inte bara hur de antas bete sig. Britten Dan Ariely har till exempel suttit i en mathall i London och registrerat hur kunderna väljer marmeladburkar. Hans slutsats är att människor inte alls vill ha ett stort utbud. De vill i stället att deras valfrihet ska vara begränsad.
Frågan beteendeekonomerna ställer är helt enkelt: väljer vi alltid det som är rätt och rationellt, det som är bäst för oss? Svaret blir nej. Deras synsätt landar någonstans mellan keynesianer och friedmaniter. Ungefär där Obama verkar befinna sig.
Av en lång artikel i New York Review of Books (12/6 08) framgår att det nya magiska ordet är ”nudge”. Människor och marknader kan med en enkel ”nudge” – en liten knuff eller klapp på axeln – fås att fungera bättre. Det låter banalt men öppnar för expertens, kanske till och med den sociala ingenjörens, återkomst. Det är ett medgivande att marknader behöver regleras, att politikens värderingar kan intervenera.
Beteendeekonomin ifrågasätter den mest modellfixerade nationalekonomin, den som Sveriges enda finansminister med hästsvans irrar omkring i. Den har en radikal potential. Men den understödjer också den försiktiga, närmast konservativa, politik Barack Obama valt i två stora amerikanska frågor: bolånekrisen och sjukförsäkringsreformen. I båda frågorna väljer han en lätt ”nudge” i stället för en helhjärtad federal välfärdspolitik som omfattar alla, även de som inte låter sig påverkas av välmenande småknuffar.