Men tanke på att om jag minns rätt en tredjedel av alla svenska hushåll har problem med att få pengarna att räcka till månadens slut roar det mig att DN’s ledare pratar om frihetsvinsterna med sparande.
Vilken värld lever DN’s ledarskribenter i? Det är en ledarkommentar som i sin ideologisk nit och verklighets frånvarande skygglappar inte ligger långt efter vad Pravda producerade på sin tid.
Sen som DN helt korrekt påpekar bryter väl tanken på skattemässigt gynnat sparande där indiivder kan frångå arbetsmarknaden mot den borgerliga arbetslinjen.
På den Borgska och alliansens arbetsmarknad behövs ju inte kompetens och vidareutbildning.
Två miljoner svenskar har inget sparande. Så löd nyligen rubriken till en artikel i Dagens Industri, som handlade om SEB:s Välfärdsbarometer för 2008. Den visade att en betydande del av befolkningen skulle få svårt att hantera en oförutsedd utgift på 30 000 kronor.
Det finns många förklaringar till att det ser ut så här. En del människor lägger inte undan pengar därför att de har en kortsiktig syn på sin ekonomi. Andra skulle vilja spara men har inte råd att göra det, eftersom deras inkomst efter skatt är för låg. Ytterligare en grupp räknar kallt med att det omgivande samhället ställer upp om det krisar.
Men oavsett de bakomliggande orsakerna är det ett problem att så många svenskar saknar ekonomiska marginaler. Det skapar en känsla av otrygghet och tvingar fram ett beroende av andra. Beslut från det offentliga får en orimligt stor betydelse för väldigt många människor.
För staten finns det därför både principiella och praktiska skäl att uppmuntra individuellt sparande. Det ger människor större frihet och leder till att fler kan ta ansvar för sin egen ekonomi.
Ur det här perspektivet kan man betrakta förslaget om kompetenskonton, som återlanserades i går på DN Debatt av kd-ledaren Göran Hägglund och TCO-ordföranden Sture Nordh. De vill göra det förmånligt skattemässigt att som anställd spara till sin egen utbildning. Genom särskilda kompetenskonton ska löntagaren kunna bygga upp en ekonomisk buffert, som senare ska kunna användas för utbildning.
Förslaget är utmärkt, även om Hägglund och Nordh mer riktar in sig på de samhällsekonomiska fördelarna än på frihetsvins-terna för den enskilde.
De hävdar att kompetenskonton kan öka rörligheten på arbetsmarknaden. Det stämmer förmodligen. Fler lär våga bryta upp från en fast anställning om det finns goda möjligheter till vidareutbildning.
Här kan kompetenskonton spela en viktig roll, även om de knappast är en mirakelmedicin. Inlåsningseffekterna på arbetsmarknaden handlar även om ett alltför starkt anställningsskydd och att vissa kollektivavtal gjort det extra dyrt att anställa äldre. Så som systemen fungerar är det inte förvånande att den som fyllt 50 år drar sig för att lämna en fast anställning och söka ett nytt jobb. Om fackliga organisationer som TCO vågade medge detta, och därigenom ta på ett ansvar för problemet, skulle deras trovärdighet öka.
Det skulle också underlätta om TCO-ordföranden Sture Nordh kontaktade sin fackliga motsvarighet inom LO, Wanja Lundby-Wedin, och övertalade henne om fördelarna med enskilt kompetenssparande.
LO:s dubier om vikten av individuellt sparande har varit en bidragande orsak till att förslaget ännu inte genomförts, trots att det diskuterats länge och en gång antagits av riksdagen.
De borgerliga partierna måste också bestämma sig för om de fortfarande tycker att det är en god idé att stimulera privat sparande. Förr i tiden var denna fråga okontroversiell. Men nyligen sade finansminister Anders Borg att det är väldigt märkligt att skattemässigt gynna pensionssparande.
Så märkligt är det dock inte, eftersom det handlar om att skattemässigt likställa sparande i förhållande till löpande konsumtion.
Den förra borgerliga finansministern Anne Wibble talade på sin tid om att alla svenskar borde ha en årslön på banken. Den målsättningen är minst lika angelägen i dag.
