Claeskrantz.com

Etikett: Bush

  • Israels gaza invasion försök att etablera faktum på marken

    En annan faktor i en den Israeliska invasionen av Gaza är som Nytimes skriver nedan om är att man nu från Israels sida kan etablera faktum på marken före den nya amerikanska presidenten tillträder. Precis som de palestinier Svd citerar nedan tror jag inte Obama har en egen åsikt om hela den Israelisk-Palestinska konflikten.

    Tvärtom tror jag Obama är en kylig pragmatiker som kommer att agera efter vad han anser USAs och hans administrations intressen. Det inkluderar förstås även att hålla den starka Israel lobbyn i USA på gott humör. Vill Obama driva igenom ett starkt inrikespolitiskt program med åtgärder måste han få med sig den amerikanska kongressen och de stora antalet ledamöter där som AIPAC kan påverka positivt eller negativt.

    Lite mer om AIPACs inflytande i youtube videon nedan från 2006 när mycket av dagens politik drogs upp av Israel och USA för hur Hamas valseger skulle hanteras. Det handlar knappast om judiska konspirationsteorier från de två professorerna nean utan en kritik mot ett ensidigt stöd för Israel i USA. Vilket förstås genast bemötes med anklagelser om antisemitism. Precis som i Sverige används antisemitism ankalgelsen mot allt som inte är blint stöd för Israel. Oftast  kommer denna kritik från höger. Att den finns en stark anti-krigs opinions mot staten Israels agerande i själva Israel brukar oftast bara nämnas i förbigående om det inte avvisas med att det bara handlar om självhatande judar.  

    Obama är heller inte och har aldrig varit den idealist som han beskrivits som. Det kan vara värt att återigen se det  tal Obama höll till AIPACs kongress för ett halvår sedan. Jag tror inte det kommer att ske några radikala förändringar i en amerikanka utrikespolitiken under Obama.


    Till det kommer den vapenlobby och IDF som i stort fungerar som en filial till pentagon. Den Israeliska militären är en integrerad inofficiell del av både den amerikanska militär organisationen och förstås NATO. Även sverige har väl samövat med Israel i medelhavet

    Poängen är förstås att väst-europeiska regeringar inklusive den svenska och USA är direkt knutna till Israel militärt och säkerhetspolitiskt. Vilket också kanke förklara bristen på konkreta åtgärder eller vilja att göra något åt vad som är rena krigsförbrytelser från Israels sida. Mer än enstaka fall av mild kritik för Israels ’överagerande¨ Israel har i stort fått fria händer att göra vad de gör.

    – Denna dånande tystnade sänder ett väldigt starkt budskap om att Obama inte har någon egen hållning. Han ärver givetvis amerikansk utrikespolitik. Men att han inte har någon egen åsikt om konflikten gör mig illa berörd, säger en väl placerad palestinsk källa på Västbanken.

    Palestiniernas president Mahmoud Abbas och hans myndighet, PA, är inte en direkt part i kriget. Men striderna påverkar även Abbas och PA. Bilderna av barn i Gaza som är inringade och skyddslösa, som inte har någonstans att fly till, berör varje palestinier. Även Västbankspalestinier som kritiskt hävdar att Hamas provocerade fram striderna med Israel – sedan den halvårslånga vapenvilan inte gett Gazaborna några lättnader i blockaden – talar om Israels offensiv som riktad mot hela det palestinska samhället.

    –Det vi ser är att Israel inte vill ha någon fred, säger Västbankskällan och tillägger apropå de förhandlingar mellan PA och Israel som nu är lagda på is:

    –Den dag de återupptas kommer klimatat i de fortsatta samtalen att bli väldigt ansträngt.

    EU-trojkans resa till Mellan- östern, som inleddes igår när utrikesminister Carl Bildt och hans kolleger från Tjeckien och Frankrike begav sig till först Egypten och därefter Israel i ett försök att utverka eldupphör, tog knappast någon notis om i närmast berörda områden.

    Carl Bildt anmärkte kritiskt på sin blogg före avresan mot Kairo att Israels markoperation i Gaza med all sannolikhet inleddes ”för att den skulle vara i gång innan det diplomatiska trycket för en snabb vapenvila skärptes.”

    Försöken i FN:s säkerhetsråd att få igenom en resolution som kräver omedelbart eldupphör och humanitärt bistånd till Gaza har misslyckats sedan USA lagt in sitt veto. En tidigare vädjan från rådet om eldupphör, som även USA stod bakom, har mycket svagare status än den resolution som majoriteten rådsmedlemmarna ville få fram.

    http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_2277891.svd

    Mer i media:
    Mellanöstern
    En tredje intifada?
    Bitte Hammargren
    ,

    Israeliska soldater nära Gaza city    . Runt tio svenskar vill nu lämna området.    , Mona Sahlin., Fredrik Reinfeldt., Invånarna försöker fly Gaza

    Bloggat:
    It takes two to tango- Hamas är inte oskyldiga (Magnus Andersson), ?De dör i våra armar!? (Esbatis kommentarer), en skammens dag (Maria Ferm), Massmordet kallas krig och extremhögern hejar på. (Scaber Nestor), Nödvändig läsning om massakern i Gaza (Jakop Dalunde), annarkia, Alliansfritt Sverige…, Våra
    tårar hjälper inte men det gör vår frustration
    och vrede så kämpa istället för gråta! (Reza
    Javid)    , Svensson,  Helvetet på jorden (Anna Wester), Röda Malmö, Jag blir gråtfärdig

    News Analysis – For Israel, Chance to Strike Before an Ally Departs – NYTimes.com

    Many Middle East experts say Israel timed its move against Hamas, which began with airstrikes on Dec. 27, 24 days before Mr. Bush leaves office, with the expectation of such backing in Washington. Israeli officials could not be certain that President-elect Barack Obama, despite past statements of sympathy for Israel’s right of self-defense, would match the Bush administration’s unconditional endorsement.

    “Obviously Bush, even by comparison with past U.S. presidents, has been very, very pro-Israel,” said Sami G. Hajjar, a longtime scholar of Middle East politics and a visiting professor at the National Defense University. “Despite Obama’s statements, and his advisers who are quite pro-Israel, the Israelis really didn’t know how he’d react. His first instinct is for diplomacy, not military action.”

    Mr. Hajjar said that in addition to relying on the backing of Mr. Bush, Israeli officials may not have wanted to begin their relationship with the new president by forcing him to respond to their military action. On Dec. 19, just one month before Mr. Obama’s inauguration, Hamas declared an end to an Egyptian-mediated truce with Israel that had taken effect in June, and rocket attacks from Gaza have been increasing since then.

    Mr. Obama has disappointed many commentators in the Muslim world by steadfastly declining to condemn the Gaza operation, and he maintained his silence over the weekend as Israel began a ground invasion. “President-elect Obama is closely monitoring global events, including the situation in Gaza, but there is one president at a time,” said Brooke Anderson, chief national security spokeswoman for Mr. Obama, repeating what has become a mantra for the incoming administration.

  • Varför efterlyses inte George Bush

    Varför efterlyser inte den Internationella brottmålsdomstolen George Bush och övriga i Bush administrationen. En person som startat ett kring, invaderat flertalet andra länder, orsakat flera 100-tusen civila döda och miljoner flyktingar.

    Varför ska folkmord enbart defineras efter etnisk tillhörighet, inte politisk eller religiös.

    Nej, vänta. Bush råkar vara ledare för den krigs koalition i kriget mot terrorismen som Sverige deltar i. Och förstås. George Bush USA hör väl även de till ’odemokratiska’ länder som inte sitter med i domstolen.

    Det är förresten de senaste 5-åren som USA och flera andra länder haft ett långvarigt samarbete med al-Bashirs i just kriget mot terrorismen.

    Är inte selektiv moralism bekväm.

    Efterlyst
    För första gången i Internationella brottmålsdomstolens historia kommer åtal att väckas mot en sittande statschef. Godkänns åtalet av de länder som stöder domstolen kommer Sudans president Omar al-Bashir att ställas inför rätta för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser i Darfurregionen i västra Sudan.

    Först måste man övervinna det absurda kruxet att en odemokratiskt sinnad brottsling måste tillhöra domstolens demokratiska medlemsländer (vilket Sudan inte gör) för att kunna åtalas. Att FN:s säkerhetsråd gett åklagare Luis Moreno-Ocampo i uppdrag att utreda situationen i Darfur kan ge åtalet dess nödvändiga legitimitet. I måndags, mer än tre år efter att han tilldelades uppgiften, bad Moreno-Ocampo domstolen att utfärda en arresteringsorder.

    Omkring 300 000 människor har mördats av sudanesiska regeringsstyrkor och den regeringsunderstödda janjawidmilisen sedan konflikten bröt ut 2003. Två miljoner har flytt sina hem.

    Brottmålsdomstolen sammanfattar folkmordet i lika korta som förödande ordalag:

    I över fem år har militären på al-Bashirs order attackerat och bränt upp byar. De har sedan förföljt överlevare in i öknen. De som lyckades nå flyktinglägren utsattes för förhållanden som utformats med deras förintande som mål.

    ”Aldrig igen”, sade världssamfundet efter att andra världskrigets fasor blott-lades. ”Aldrig igen”, sade FN efter att man misslyckats med att förhindra folkmordet i Rwanda. Men brottmålsdomstolen är kompromisslös i sin dom över Omar al-Bashir och tvekar inte att använda just termen folkmord i brottsrubriceringen.

    al-Bashir planerade och implementerade en plan som gick ut på att förinta folkgrupperna fur, masalit och zaghawa på grund av deras etnicitet. Presidentens syfte var folkmord, konstaterar Moreno-Ocampo, och sätter med de orden punkt för FN:s kontraproduktiva slirande i frågan.

  • Inte bara USA och George Bush

    Att enbart skylla Irak invasionen och dess katastrofala misslyckande på GWB är att ignorera den större bilden. Om möjligt kan Dick Cheney och Donald Rumsfeld göras ansvariga för korruptionen och de katastrofalt dåliga beslut som fatttades. Men annars handlade det om ett beslut med många inblandade. Och en invasion som gjordes under en doktrin om pre-emption i ett större krig mot terrorism vilket även Sverige deltar aktivt i. Där ett FN-system avsett att förhindra länders invasioner av andra länder gav sitt godkännande till det amerikanska agerandet. Afghanistan anfölls trots att Talibanerna inte haft något att göra med 11 spetember. Europeiska regeringar stödde aktivt eller i hemlighet den Amerikanska invasionen av Irak. Som t ex de tyska underättelse agenter från BND som agerande som amerikanska ombud i Bagdad före invasionen. Eller de lögner som spreds inom det europeiska underätteseväsendet om Irakiska försök att återuppygga en kärnvapen kapacitet. Tony Blair som GWBs enabler har här en ledande europeisk roll.

    Irak invasionen handlade även om en övertygelse som många svenska neoliberaler delar. Historien är död. Efter Sovjetunionens död och kalla krigets slut antas den liberala västerländska marknadsorienterade samhällssynen ha vunnit. Här fanns den slutgiltiga formen för samhällsorganisation som alla länder ville uppnå. Där en del neo-liberaler med en närmaste trotsistisk syn talade för en global liberal revolution där utvalda diktaturer skulle störtas eller till och med invaderas för att sprida liberalismens välsingnelser. Till detta kom en syn som finns mycket stark i USA. Alla vill bli amerikaner. Likt de britter som hävdade att ’God is an Englishman’ anser många amerikaner att det amerikanska samhället är det bästa som utvecklats.

    Med Dick Cheney som vice president kom också den yttersta högern i USA tillmakten. De var de som under inflyttande både från oljelobbyn, Israel lobbyn och neo-liberala ideologer såg framför sig ett nytt amerikanskt århundrade. Att personer som Doug Feith och Richard Perle fick ett ledande inlfyttande när Bush administrationens utrikespolitik skulle dras upp innebar att alla de olika intressesfärena kom att samlas på en plats. Det är knappast en tillfällighet att PNACs rapport samanfaller så exakt med den tidigare ’A New Strategy for Securing the Realm’ författade av just Doug Feith och Richard Perle för Benjamin Netanyahu som då var premiärminister i Israel. Jag tror de flesta som följt med i nyheterna under Bush administrationens år vid makten kan känna igen vad som faktiskt hänt. Notera förövrigt att här återkommer två nyckel ord. Västliga värderingar och ekonomisk libralism. PNACs grundare Robert Kagan är också den vars bror Fredrick Kagan drog upp strategin för den s, surge eller truppförstärkning som skulle rädda kvar den amerikanska militära närvaron i Irak.

    Poängen är att ett stort antal historiska tillfälligheter gjorde att en Irak invasion blev möjlig. Som det oftast är var det flera olika faktorer som gjorde att en oerfaren amerikansk president trodde att en Irak invasion var nödvändig. Detta såldes sedan med offentliga lögner om att irak under Saddam Hussein var ett hot mot världsfreden.

    Ett utdrag från wikipedia från den rapport som Feith och Perle författade:

    The content of the report is organized into an introduction followed by six sections. The report interleaves within its main commentary text a series of ”key passages of a possible speech.”

    ”While there are those who will counsel continuity, Israel has the opportunity to make a clean break; it can forge a peace process and strategy based on an entirely new intellectual foundation, one that restores strategic initiative and provides the nation the room to engage every possible energy on rebuilding Zionism, the starting point of which must be economic reform.”[1]

    Among the recommendations made in the introduction are:

    A Clean Break: A New Strategy for Securing the Realm – Wikipedia, the free encyclopedia

    The Project for the New American Century (PNAC) is an American neoconservative think tank based in Washington, D.C., co-founded as ”a non-profit educational organization” by William Kristol and Robert Kagan in early 1997. The PNAC’s stated goal is ”to promote American global leadership.”[1] Fundamental to the PNAC are the views that ”American leadership is both good for America and good for the world” and support for ”a Reaganite policy of military strength and moral clarity.”[2] It has exerted strong influence on high-level U.S. government officials in the administration of U.S President George W. Bush and strongly affected the George Bush administration’s development of military and foreign policies, especially involving national security and the Iraq War.

    Project for the New American Century – Wikipedia, the free encyclopedia

    Det Irak invasionen gjorde klart var inte bara att det inte går att lita på USA. Den visade även att det globala system med USA som ankare som byggdes upp efter andra världskriget nu var över. Att vi idag är tillbaka till en värld som existerade före 1914 med konkurrerande stormaktsblock som direkt eller indirekt kämpar över kontroll råvaror. Att som många i dagens Sverige vill ansluta landet till något som närmast är ett verktyg för den amerikanska utrikespolitken kan jag inte förstå. Här är Europa det enda alternativet för mig.

    Att nu en av den främsta ansvariga för invasionen kommer till Stockholm är det knappast för att diskutera internationell rätt. Om något verkar det vara ytterligare en av dessa internationella möten som likt Annapolis ligger helt utanför den verklighet som finns i Irak. Precis som den gröna zon Iraks styrs från. Det enda som möjligt intresse är om USA skulle göra kontakterna med Iran officiella vilket jag tvivlar i högsta grad på. FNs roll är här också att främst fungera som fixare för den amerikanska utrikespolitiken sedan man blivit av med den av Republikanerna så avskydda Kofi Annan.

    I grunden finns det heller inget att diskutera. Irak skulle närmast idag kunna jämföras med Libanon på gränsen till en Somalisk eller Afghanistansk situation. Att diskutera demokrati utveckling i ett land utan en fungerande civil infrastruktur är kanske inte så produktivt. Med 3-4 miljoner flyktingar och ett Bagdad som är i stort uppdelat efter religiös tillhörighet borde akut hjälp till de flyktingar vars resurser håller på att ta slut vara mer relevant. Vad händer när pengarna börjar ta slut för den Irakiska medelklass som tagit sin tillflykt till Jordanien t ex. Om de och palestinierna gick samman skulle de lätt kunna störta regeringen där. Likadant Syrien.

    Vad som hade behövts vore en heltäckande konferens för hela mellanöstern där alla involverade från Hizballah och Iran till Saudi Arabien och Israel, Turkiet, de olika irakiska aktörerna samt Europa och USA deltog. Och man från början gick in för att lösa alla frågor om nödvändigt tvingande. Men det kommer inte att hända misstänker jag.

    DN DN2 DN3

  • USAs roll i Gaza

    Det finns en myt i den svenska debatten kring Israel-Palestina, om att konflikten enbart skulle vara mellan Palestiner och Israeler. En tredje part är den amerikanska regeringen under både Bush och Clinton administrationerna.

    Vanity Fair artikel här beskriver USAs roll i de     palestinska territorierna och inte minst Georg Bush misslyckade politiska manövrar att första kräva ett palestinskt val och sedan underkänna resultatet. Och sovjetexperten Condi Rices inkompetens på allt som har med mellanöstern att göra. Efter det ’misslyckade’ valresultatet 2006 valde sedan USA, Israel och ett alltid lydigt Europa att isolera segraren Hamas. För att sedan organisera ett kuppförsök av Fatah under Abbas och Dahlan. Det USA finansierade kuppförsöket är förstås inkompetent organiserat och leder till Hamas övertagande av Gaza.  Att USA medvetet provocerar fram ett palestinskt inbördeskrig för att krossa Hamas och detta får effekten att Hamas stärks hör till de svarta ironierna i historien. Att kuppförsöket lade grunden till dagens situation i Gaza och den ännu mer destabiliserade regionen borde få några realister att undra det inte hade varit bättre att leva med Hamas som en faktor i regionen.

    Vanity Fair has obtained confidential documents, since corroborated by sources in the U.S. and Palestine, which lay bare a covert initiative, approved by Bush and implemented by Secretary of State Condoleezza Rice and Deputy National Security Adviser Elliott Abrams, to provoke a Palestinian civil war. The plan was for forces led by Dahlan, and armed with new weapons supplied at America’s behest, to give Fatah the muscle it needed to remove the democratically elected Hamas-led government from power. (The State Department declined to comment.)

    But the secret plan backfired, resulting in a further setback for American foreign policy under Bush. Instead of driving its enemies out of power, the U.S.-backed Fatah fighters inadvertently provoked Hamas to seize total control of Gaza.

    Det kan även vara värt att uppmärksamma vilka det är som Sverige och inte minst EU vill stödja i den pågående Annapolis processen. Med Abu Mazen som utvald härskare över över några få enklaver i det som återstår av en Palestinsk stat och Dahlan som hans ’säkerhetschef’. Att Condi Rice kan flyga in till mellanöstern och ge direkta order om hur Aby Mazen ska agera säger mycket. Inte minst hur falsk hela den ’fredsprocess’ är som Sverige via EU stöder. Det har aldrig varit tal om en riktig oberoende palestinskt stat. Istället handlar det om Bantustans eller hemländer efter syd-afrikansk modell. Styrda med järnhand av en USA och Israel kontrollerad hemlig polis.

    En hemlig polis som regelbundet torterar folk. Historien nedan är heller inte unik. Samma säkerhetspolis och tortyr av politiska motståndare finns i alla de ’moderata’ arabländer som stöds av väst. Med Egypten och Jordanien som det ’bästa’ exemplen.

    On January 26, 2007, abu Dan, a student at the Islamic University of Gaza, had gone to a local cemetery with his father and five others to erect a headstone for his grandmother. When they arrived, however, they found themselves surrounded by 30 armed men from Hamas’s rival, Fatah, the party of Palestinian president Mahmoud Abbas. “They took us to a house in north Gaza,” abu Dan says. “They covered our eyes and took us to a room on the sixth floor.”

    The video reveals a bare room with white walls and a black-and-white tiled floor, where abu Dan’s father is forced to sit and listen to his son’s shrieks of pain. Afterward, abu Dan says, he and two of the others were driven to a market square. “They told us they were going to kill us. They made us sit on the ground.” He rolls up the legs of his trousers to display the circular scars that are evidence of what happened next: “They shot our knees and feet—five bullets each. I spent four months in a wheelchair.”

    Abu Dan had no way of knowing it, but his tormentors had a secret ally: the administration of President George W. Bush.

    A clue comes toward the end of the video, which was found in a Fatah security building by Hamas fighters last June. Still bound and blindfolded, the prisoners are made to echo a rhythmic chant yelled by one of their captors: “By blood, by soul, we sacrifice ourselves for Muhammad Dahlan! Long live Muhammad Dahlan!”

    Det säger en del om hur långt från verkligheten diplomaterna i den s.k fredprocess är när de använder sig av en person som Dahlan. Med tanke på hans ytterst nära kontakter med både Shabak och CIA under den tid USA byggde upp de palestinska säkerhetsstyrkorna som Arafat kontrollerade kan man undra vilken av organisationerna som formellt rekryterade honom?

    Troligen är det amerikanarna som kontrollerar Dahlan med tanke på hur nära kontakterna varit. Att CIA hade en direkt närvaro på västbanken och Gaza efter order från President Clinton och var den organisation som hjälpte till att bygga upp och organisera Arafats styrkor är välkänt. Dahlan har mött både Presidenterna Clinton och Bush där Geroge Bush var den som förövrigt förklarade att Dahlan var ’our guy’ efter att ha titta honom djupt i ögonen precis som Putin. Det var USAs man Dahlan som organiserade tortyr scener som den nedan.

    They forced me to accompany them to the home of Aman abu Jidyan,” a Fatah leader close to Dahlan. (Abu Jidyan would be killed in the June uprising.)

    The first phase of torture was straightforward enough, al-Jasser says: he was stripped naked, bound, blindfolded, and beaten with wooden poles and plastic pipes. “They put a piece of cloth in my mouth to stop me screaming.” His interrogators forced him to answer contradictory accusations: one minute they said that he had collaborated with Israel, the next that he had fired Qassam rockets against it.

    But the worst was yet to come. “They brought an iron bar,” al-Jasser says, his voice suddenly hesitant. We are speaking inside his home in Gaza, which is experiencing one of its frequent power outages. He points to the propane-gas lamp that lights the room. “They put the bar in the flame of a lamp like this. When it was red, they took the covering off my eyes. Then they pressed it against my skin. That was the last thing I remember.”

    —–

    In 2001, President Bush famously said that he had looked Russian president Vladimir Putin in the eye, gotten “a sense of his soul,” and found him to be “trustworthy.” According to three U.S. officials, Bush made a similar judgment about Dahlan when they first met, in 2003. All three officials recall hearing Bush say, “He’s our guy.”

    They say this assessment was echoed by other key figures in the administration, including Rice and Assistant Secretary David Welch, the man in charge of Middle East policy at the State Department. “David Welch didn’t fundamentally care about Fatah,” one of his colleagues says. “He cared about results, and [he supported] whatever son of a bitch you had to support. Dahlan was the son of a bitch we happened to know best. He was a can-do kind of person. Dahlan was our guy.”

    Avi Dichter, Israel’s internal-security minister and the former head of its Shin Bet security service, was taken aback when he heard senior American officials refer to Dahlan as “our guy.” “I thought to myself, The president of the United States is making a strange judgment here,” says Dichter.

    The Gaza Bombshell: Politics & Power: vanityfair.com

    After failing to anticipate Hamas’s victory over Fatah in the 2006 Palestinian election, the White House cooked up yet another scandalously covert and self-defeating Middle East debacle: part Iran-contra, part Bay of Pigs. With confidential documents, corroborated by outraged former and current U.S. officials, David Rose reveals how President Bush, Condoleezza Rice, and Deputy National-Security Adviser Elliott Abrams backed an armed force under Fatah strongman Muhammad Dahlan, touching off a bloody civil war in Gaza and leaving Hamas stronger than ever.
    ________________
    “Everyone was against the elections,” Dahlan says. Everyone except Bush. “Bush decided, ‘I need an election. I want elections in the Palestinian Authority.’ Everyone is following him in the American administration, and everyone is nagging Abbas, telling him, ‘The president wants elections.’ Fine. For what purpose?”

    The elections went forward as scheduled. On January 25, Hamas won 56 percent of the seats in the Legislative Council.

    Few inside the U.S. administration had predicted the result, and there was no contingency plan to deal with it. “I’ve asked why nobody saw it coming,” Condoleezza Rice told reporters. “I don’t know anyone who wasn’t caught off guard by Hamas’s strong showing.”

    “Everyone blamed everyone else,” says an official with the Department of Defense. “We sat there in the Pentagon and said, ‘Who the fuck recommended this?’ ”

    In public, Rice tried to look on the bright side of the Hamas victory. “Unpredictability,” she said, is “the nature of big historic change.” Even as she spoke, however, the Bush administration was rapidly revising its attitude toward Palestinian democracy.

    Some analysts argued that Hamas had a substantial moderate wing that could be strengthened if America coaxed it into the peace process. Notable Israelis—such as Ephraim Halevy, the former head of the Mossad intelligence agency—shared this view. But if America paused to consider giving Hamas the benefit of the doubt, the moment was “milliseconds long,” says a senior State Department official. “The administration spoke with one voice: ‘We have to squeeze these guys.’ With Hamas’s election victory, the freedom agenda was dead.”

    The first step, taken by the Middle East diplomatic “Quartet”—the U.S., the European Union, Russia, and the United Nations—was to demand that the new Hamas government renounce violence, recognize Israel’s right to exist, and accept the terms of all previous agreements. When Hamas refused, the Quartet shut off the faucet of aid to the Palestinian Authority, depriving it of the means to pay salaries and meet its annual budget of roughly $2 billion.

    _______

    Washington reacted with dismay when Abbas began holding talks with Hamas in the hope of establishing a “unity government.” On October 4, 2006, Rice traveled to Ramallah to see Abbas. They met at the Muqata, the new presidential headquarters that rose from the ruins of Arafat’s compound, which Israel had destroyed in 2002.

    America’s leverage in Palestinian affairs was much stronger than it had been in Arafat’s time. Abbas had never had a strong, independent base, and he desperately needed to restore the flow of foreign aid—and, with it, his power of patronage. He also knew that he could not stand up to Hamas without Washington’s help.

    At their joint press conference, Rice smiled as she expressed her nation’s “great admiration” for Abbas’s leadership. Behind closed doors, however, Rice’s tone was sharper, say officials who witnessed their meeting. Isolating Hamas just wasn’t working, she reportedly told Abbas, and America expected him to dissolve the Haniyeh government as soon as possible and hold fresh elections.

    Abbas, one official says, agreed to take action within two weeks. It happened to be Ramadan, the month when Muslims fast during daylight hours. With dusk approaching, Abbas asked Rice to join him for iftar—a snack to break the fast.

    Afterward, according to the official, Rice underlined her position: “So we’re agreed? You’ll dissolve the government within two weeks?”

    “Maybe not two weeks. Give me a month. Let’s wait until after the Eid,” he said, referring to the three-day celebration that marks the end of Ramadan. (Abbas’s spokesman said via e-mail: “According to our records, this is incorrect.”)

    Rice got into her armored S.U.V., where, the official claims, she told an American colleague, “That damned iftar has cost us another two weeks of Hamas government.”

    Gå och läs hela artikeln på engelska.

  • Vita Huset om Bush Roll i Annapolis