Jag hade egentligen tänkte undvika att skriva om förnyelse-traditionalism debatten inom socialdemokratin. Den är inte så produktiv för att uttrycka sig milt.
Men eftersom jag har svårt att hålla tyst och har privilegiet på min egen blogg att säga vad jag vill så….
Personligen tror jag både förnyare och traditionalister inom socialdemokrater missar målet.
Eller för att uttrycka det brutalt rakt på sak. Det är en pseudo-debatt som inte är kopplade till den svenska verkligheten. Men det är kanske enklare att diskutera hur man löser livspusslet för heltidsarbetande barnfamiljer i Stockholms villaförorter eller hitta lösningarna på någon ABF-kurs i marxistisk ekonomi än att ta sig an verkligheten. Varken latte socialism eller marxistisk klassanalys kommer att förändra verkligheten för de troligen 600000 arbetslösa inom ett år. Det kan bara praktisk politik göra.
Socialdemokratisk förnyelse finns varken hos medelklassens villa och radhusområden i Stockholm eller i en återgång till 1970-talets starka stat i en vandring mot den ultimata socialistiska utopin. Hade jag sagt.
Sen att den socialdemokratiska debatten i stort förs av partiaktiva från den svenska medelklassen hade jag sagt är en del av problemet. Var finns fotfolket? Det är alldeles för tyst inom socialdemokrati. Något som jag tror kommer sig av att socialdemokratin precis som moderaterna är idag dominerade av en ekonomiskt och socialt mycket välmående medelklass. Det krävs mycket för att se utanför tryggheten i den egna verkligheten. I praktisk politik och inte bara retorik.
Vilket jag tror är en del av den nödvändiga förnyelsen. Hela Sverige mår inte bra. Tvärtom finns det stora samhällsproblem som inte bara orsakats av moderaternas nedmontering av de svenska socialförsäkringssystemen. Förnyelsen handlar även om att åtgärda konsekvenserna av snart 30 år av felaktigheter, missgrepp och ren dåraktig politik av främst socialdemokraterna.
Om nu någon kommer ihåg den skattereform S genomförde tillsammans med FP t ex ?
Precis samtidigt som Sverige gick in i en lågkonjunktur skulle en underfinansierad budget fyllas med dynamiska effekter. Eller den avreglering av valutan som aldrig skull kunna leda till spekulationer. Eller bankavregleringarna. Bostadsmarknaden som skulle bli en inkomstkälla för staten då fastigheterna inte flyttade utomlands. o.s.v.
Poängen är inte om det var ideologiskt rätt eller fel med avregleringar och reformer utan att dessa genomfördes på fel sätt och vid fel tidpunkt vilket fick katastrofala konsekvenser enligt min mening. Det var fullskala experiment i ekonomisk teori.
Fler avregleringar [
Under Sträng, och tidigare finansministrar, hade landets ekonomi i mycket styrts av olika regleringar och stödåtgärder i en mildare form av planekonomi. Regleringarna av näringslivet hade dock visat sig leda till överproduktion och högre priser. Jordbruket var ett av de områden som omgärdades mest av regleringar, där äggregleringen blivit särskilt omtalad, med ruggningsavgifter, frivillig äggkvotering och burplatsavgifter. 1987 började Feldt verka för en lättnad av regleringarna av jordbruket, och 1989 hade ett förslag tagits fram om en reformerad jordbrukspolitik, där dessa regleringar togs bort.
Vid samma tid skedde också en avreglering av valutan, efter att frågan hade väckts av Krister Wickman. I likhet med kreditmarknaden genomfördes denna i samklang med andra länder. Trots kritik emot denna avreglering genomfördes den av Feldt och statsministern, med motiveringen att den skulle öka utrikeshandeln.
Tecken på kris
Efter börsraset 19 oktober 1987 var det nödvändigt att snabbt omforma den ekonomiska politiken, och i en proposition 5 november föreslog Feldt att rikta uppmärksamheten på byggmarknaden, som genom att den var ”skyddad från internationell konkurrens, hade utvecklat sig till en av de verkligt svåra inflationshärdarna”.[20] Feldt hade börjat tröttna på den tyngande rollen som finansminister, varför Odd Engström 1988 övertog arbetet med budgetpropositionen, och Feldt själv blev ordförande i forskningsberedningen.
Samma år började problem uppenbaras i de svenska finanserna, som i årets finansplan definierades som ett lågt hushållssparande och för hög konsumtion, en kraftig stegring av priser och löner, kapacitetsbrister, och risk för att det offentliga sparandet skulle försvagas. Även inom det egna partiet började det talas om en nationell konsumtionsfest med lånade pengar.
Skattereform och tvångssparande
1988 föreslogs en skattereform av Feldt, statsministern och folkpartiet som på många sätt var kontroversiell bland partikamrater, men som enligt Feldt krävdes för att åtgärda de problem som uppstått i och med avregleringen av kreditmarknaden. Reformförslaget innehöll sänkning av marginalskatten, och en enhetlig skattesats. Den genomdrevs 1990.
1989 införde Feldt det så kallade tvångssparandet. Idén därtill väcktes av centerpartisterna Olof Johansson och Ivar Franzén, och skulle ersätta behovet av en momsökning; frågan hade emellertid tidigare dryftats inom socialdemokratin av Per Edvin Sköld. Feldt hade vid det laget kommit till den punkten att han ville lämna politiken, men det ekonomiska läget och avsaknaden av en lämplig efterträdare gjorde det svårt för honom att avgå.
Utträde ur regeringen
I samband med en regeringskris avgick Feldt från posten som finansminister 1990. Detta föregicks av att Feldt 3 februari lade fram en proposition om ett lönestopp, som väckte kraftiga reaktioner, såväl inom som utom partiet. 15 februari lämnade Feldt alla politiska uppdrag. Samma dag avgick regeringen Carlsson efter att riksdagen avslog lönestoppet med siffrorna 190 mot 153.[21]
Min analys är ganska enkel och något jag tjatat om 3 år på den här bloggen.
Sverige är ekonomsikt, socialt och politiskt delat i ett 2/3 dels samhälle. Till stora delar en konsekvens av 80 och och 90-talets svenska inhemska ekonomiska kollaps och sedan budgetsanering. Regeringen Bildt och moderaterna bidrog med sedvanlig inkompetens och oförmåga till aktiv politisk handling under en kort period. Vilket kanske inte är så konstigt om man inte tror på politik som verktyg för social förändring. Men socialdemokraterna har huvudansvaret för utvecklingen under 80 och 90-talet.
Där är kanske en chock för många socialdemokrater men det finns ett reellt utanförskap i dagens Sverige. Det är inget påfund av moderaternas PR-byrå. Tvärtom handlar det om människor av kött och blod. Det är unga och gamla, svenskar och invandrare, män och kvinnor.
Det kan också kallas den svenska nyfattigdomen. Eller klassamhället. Det Sverige där bostadsbrist, arbetslöshet blandat med tillfälliga arbeten är vardag. Det Sverige där varje dag är en kamp för att få pengarna att räcka månaden ut och en extra utgift kan vara katastrofal. Det är det Sverige där det social och ekonomiska skyddsnätet består av familj och vänner man kan ‘låna’ av. Det handlar om ett socialt och politiskt utanförskap där stora grupper som faller utanför normen är i stort politiskt osynliga.
Det handlar om det Sverige där ett besök på det kommunala badhuset kostar mer än vad man har råd med. För att hänvisa till en annan diskussion om vilka den kommunala välfärde är till för.
Mina valanalys är att socialdemokraterna förlorade 2006 för att man inte såg dessa människor eller vilka förändringar som hänt i Sverige. Socialdemokraterna förlorade 2006 trots att en majoritet av svenska folket röstade på något annat än allianspartierna eller inte röstade alls. Om socialdemokraterna inte kan se bristerna i den svenska välfärden vilka ska då göra det?
Moderaterna. Som i retorik svarade 2006 men i praktisk poltik gjorde något helt annat.
Moderaternas svar på det svenska utanförskapet vet vi. Fredrik Reinfeldt sade det i Västerås. Fattig som rik ska få friheten att bestämma sitt eget öde. Varje individ ansvarar själv för vad man gör för att lösa sin egen situation. Det är ett samhälle där människan är sitt eget skepp som får sjunka eller flytta på egen hand.
Det finns förstås ett annat alternativ. Rättvisa, Solidaritet, Jämlikhet. Ett samhälle där alla har en plats och förutsättningar att utvecklas. Ett samhälle där alla människor ses som en resurs, inte något som kallas närande och tärande. Det är detta socialdemokratisk förnyelse måste handla om. Tror jag.
De ‘nya’ socialdemokraterna måste bryta sig ut från att vara systemets fångar. Socialdemokratins främsta uppgift är inte att förvalta arvet efter föregångarna. Det är att utveckla och bygga nytt efter de värderingar vi har. Rättvisa, Solidaritet, Jämlikhet.
Riktig förnyelse är inte att bygga vidare på gårdagens samhälle. Det är att bygga vad som blir framtidens. Strukturerna är inte viktigare än människorna som ska leva där. Den socialdemokratiska förnyelsen måste vara att skriva en ny berättelse för Sverige. En berättelse som fogar in både radhusområdena och förorter. Som ser alla svenskar. I praktisk poltik. Där alla får möjlighet.
Det är en jätteutmaning under rådande förhållanden. De närmaste exemplet jag kan tänka mig att att byta motorerna under flygning samtidigt som besättningen bytts ut och det övriga planet repareras medan passagerarna ska utbildas och sättas in i det nya läget.
Jag undrar om socialdemokratin är redo för detta. Sen kan jag förstås också ha helt fel och prata struntprat vilket säkert någon kommer att säga.
Bloggat:
Robert Noord: ”(S) måste fortsätta förnya politiken”, HBT-sossen, Martin Mobergs blogg, Martin Mobergs blogg, [ s-buzz ], In Your Face ochHögbergs tankar, September 1, 2009 – ”Öppenhet krävs för väljarnas förtrende” (Alliansfritt Sverige); Resan mot Mittens rike (Mitt i steget), Maktanspråk skadar förtroendet. Fem år för mycket, för Sverige
Ibland känns det som den mer öppna debatten fastnar. Ordet ”förnyelse” och processen omkring den förefaller ta över själva sakpolitiken och de långsiktiga målen. Så är det inte med Magnus Hedbergs debattinlägg i Aktuellt i politiken.
Debatten har varit livlig, inte minst om vinster i vård och skola, om alternativa driftsformer. Sakfrågor hanteras i motioner till kongressen och i programarbeten. Här kan jag bli besviken på att den nya, färska, offensiva och framtidsinriktade politik som faktiskt ÄR fastställd glöms bort helt. Socialdemokraterna i Stockholms län har ett sådant program från kongressen i våras. (bloggat om det här) Det är en viktig del av partiets förnyelse i en del av Sverige som avgör valet.
Magnus skriver:Men varken 2006 eller 2009 handlade valförlusten enbart eller ens i första hand om sakpolitik. En viktig del av förklaringen bör sökas i känslan av socialdemokratin som lite ur takt med tiden, utan attraktiva framtidslösningar.
Vårt tilltal fungerar speciellt illa mot vissa väljargrupper. Vi tappar, särskilt i Stockholm, förtroende hos den stora och växande medelklass som befolkar regionen.
Peter Andersson – med rätt att tycka….: (S) möter dyster framtid utan väljare som vill lyssna