Ökande fattigdom är ett samhällsproblem. Att även Sverige idag har vad man i USA har döpt till ’working poor’ är knappast ett mått på framgång. Fattigdom i dagens sv
Likadant har delar av det sociala skyddsnätet i praktiken lagts ut på föräldrar, vänner och bekanta. Från hemma boende 25-åringar utan arbete eller bostad, till de med arbete som de inte kan försörja sig på till pensionärer som inte kan leva på sin pension. Sådan är verkligheten i det andra Sverige. Den tredjedelen som aldrig syns i en svenska samhällsdebatt där övre medelklassen dominerar det politiska samtalet.
Sverige är idag ett klasssamhälle med ökande ekonomiska klyftor. Vilket det nu är positivt att socialdemokraterna uppmärksammar. Och erkänner att det är till stora delar en konsekvens av den ekonomiska saneringspolitik som fördes under 90 och början av 2000-talet. Nu återstår att presentera en konkret politik om motverkar det nya svenska klasssamhället.
Sen kan man undra vilken värld DNs förmodade välbetalda ledarskribent lever i. Att DN väljer samma ekonomistiska syn på samhället som regeringen Reinfeldt-Borg är inte förvånande. DNs argumentation låter annars mest en rapport skrift från Svenskt Näringsliv eller dess filialer som neoliberalismens partiskola Timbro. DN lyckades ju helller inte definera var alltför stora skillnader innebär. Vad är för stor fattigdom för DN?
DN säger i praktiken som oberoende borgerlig liberal tidning att ett klasssamhälle är bra.
Jag tror Sverige som land tjänar i längden på ett rättvist och jämlikt samhälle. Att vi som land investerar i alla människors möjligheter att utvecklas kommer på sikt gynna alla. Neoliberalismens socialdarwinism med ökade sociala och ekonomiska klyftor kommer att förstöra Sverige.
Fel problemsyn
När Arbetarrörelsens ekonomiska råd i går presenterade en första del av en låginkomstutredning beställd av partiet, knöt rörelsen an till den stora utredning med samma namn på 1960-talet som satte sin prägel på politiken från 1968 och en bra bit in på det röda 1970-talet. Ur utredningen växte begreppet ”ökad jämlikhet”. Nu ska det åter talas om klyftor, orättvisor och det moderna klassamhället.Författarna till rapporten, LO-ekonomerna Anna-Kirsti Löfgren och Mats Larsson, slår inte oväntat fast att inkomstspridningen ökat betydligt mer efter 1995, jämfört med den mer blygsamma ökning som skedde från början av 1980-talet då trenden mot ökad ekonomisk jämlikhet bröts.
Syftet sägs inte vara att utreda om det är bra eller dåligt med stora inkomstskillnader. Men författarna skriver redan i inledningen att ”det säkert framskymtar mellan raderna att vi snarare ser nackdelar än fördelar med stora inkomstskillnader.”
Vad är då stora inkomstskillnader? I samma skrift finns en jämförelse mellan EU-länderna som visar att Sverige hade den jämnaste inkomstfördelningen år 2005 – trots den påtagliga ökning som författarna talar om. Sverige skiljer alltså fortfarande ut sig som ett mycket jämlikt land.
En stor del av inkomsterna utgörs av lön. En för liten lönespridning kan skapa problem på arbetsmarknaden och ge ett lägre totalt välstånd. Höga ingångslöner ger höga trösklar för till exempel ungdomar att ta sig in på arbetsmarknaden. För små löneskillnader ger för svaga drivkrafter till utbildning och för låg rörlighet. Sverige lider av en alltför sammanpressad lönestruktur. Större skillnader skulle ge ett positivt utbyte – upp till en viss gräns. Allt för stora skillnader skapar andra typer av samhällsproblem.
Av stor betydelse är att det finns en betydande rörlighet på arbetsmarknaden – till exempel att människor inte fastnar i låglöneyrken. Enligt en tidigare studie av Svenskt Näringliv är jobben med de lägsta lönerna i hög grad genomgångsjobb. En majoritet lämnar de lägsta löneskikten redan efter ett år. En stor del av dem är ungdomar.
LO-ekonomerna pekar ut ensamstående mödrar som en grupp vars ekonomiska standard har utvecklats påfallande dåligt mellan 1995 och 2006. Det kan bero på att de fastnat i ett negativt bidragsberoende där stora marginaleffekter gör att det inte lönar sig tillräckligt att jobba mer. Jobbskatteavdraget kan hjälpa. De kan också, precis som en stor andel medsystrar, tyvärr vara helt beroende av i princip en enda arbetsgivare – offentlig sektor. Möjligheterna till en lönekarriär som kan förbättra den egna ekonomiska situationen blir alltför små.
Det viktigaste för att undvika fattigdom är att ha ett arbete – och att kunna förändra sin situation. Den största klyftan finns i dag mellan dem som har och dem som inte har ett jobb.