Tydligen har expressens artikelserie provocerat många främst borgerliga debattörer. Det som provocerar handlar inte om missbrukaren, uteliggaren eller svenska varianterna på de amerikanska projects i våra förorter. Det handlar som expressens chefredaktör skriver nedan om att inte ha råd. Detta trots att man i många fall har hel eller deltids arbetsinkomster. Eller med andra ord arbetande fattiga.
…..det finns också en annan sorts fattigdom — och den är kanske än mer provocerande för medelklassen i allmänhet och vissa intellektuella debattörer i synnerhet.
Att inte ha råd med presenter när sonen ska gå på födelsedagskalas.
Att inte ha råd att betala till dotterns klassinsamling.
Att inte ha råd med nya glasögon till dina barn när de behöver det.
Nej, det är inte som i Afrika. Men, ja, det är också fattigdom.
Och Expressen kommer att fortsätta skriva om den.
Thomas Mattsson – Bloggen om Expressen
Arbetande fattiga är väl ett relativt nygammalt fenomen även om forskare har varnat för för ett svenskt 2/3 dels samhälle ganska länge.
Jag skrev vid något tillfälle ett blogginlägg som hette välkommen till 50-talet. Vad jag bland annat menade med det är att Sverige är nu tillbaka där vi var i början av 50-talet före den stora expansionen av vällfärdsstaten. Det var före min tid men de som var med kan komma ihåg fattigfamiljerna i skolan med sina likartade kläder från fattigvården, bostadsbristen och trångboddhet. Låga löner och dåliga arbetstider där begrepp som semester utanför den egna bostaden var omöjligt om det inte handlade om kollo eller semesterbyar ordnande av fack eller i en del fall företag.
Vad det handlar om i dagens Sverige är precis som precis som Katrine Kielos om vilket samhälle vi vill ha. Om rättvisa och jämlikhet som värdering.
Något som slår mig mer är att inga svenska partier idag pratar om detta. Var finns socialdemokratern eller för den delen LO?
Eller för den delen det partiprogram som aktivt vill kämpa för att minska klyftorna i dagens Sverige.
För socialdemokratiska förtroendevalda och LOs ombudsmän ser väl de ökande skillnaderna?
Nu borde väl dessa saker inte stå emot varandra. Det borde inte handla om vem det är ”mest synd om”, utan om vilket samhälle vi vill leva i. Är det rätt att en kvinna som uppfostrar två barn ensam och arbetar med att ta hand om gamla i hemtjänsten ska ha så små marginaler? Är det rimligt att en familj med barn lever med halva livet nerpackat i kartonger i hallen eftersom de ständigt flyttar mellan olika andrahandslägenheter?
Det är givetvis inte jämförbart med situationen för de hemlösa i Sverige. Kanske bör det inte kallas för fattigdom. Men är det rätt? Och framförallt: skulle det kunna vara annorlunda?
Precis som Johannes Forssberg påpekade på Expressens ledarsida (08/02) är fattigdom inte bara ljudet av en hungrig mage utan även något som oundvikligen växer ur klyftor mellan människor.
Vi vet att klass och ohälsa följs åt. Lågutbildade och människor födda utanför EU har högre dödlighet i hjärtinfarkt och stroke än andra. Bostäder, inkomst och sjukdom flätas samman på ett skrämmande vis och har barn som växer upp i dessa familjer verkligen samma chanser som andra? Vi vet att det inte är så. Är det rätt?