Eftersom jag är en elak cyniker misstänker jag att det avgörande argumentet för att låta reporter leva på socialbidragsnormen under en månad och skriva en blogg att det var kostnadseffektivt för Aftonbladet. I alla fall jämfört att sätta en grupp reportrar att gå igenom, intervjua och sammanställa reportage från verkligheten. I Aftonbladets blogg kan ju också berörda själva skriva in sina berättelser vilket ABs Martin Aagård tydligen ser som frontlinjen för den nya journalistiken?
Eller är det möjligen en variant av bankernas gör det självbetjäning att låta folk skriva sina egna berättelser kring fattigdom?
Om inte annat ger fattigbloggen ett roligt sätt för Aftonbladet att föra in lite verklighet till läsare som hellre läser om dansande kändisar, modebloggar eller den senaste skandalen för dagen. Likt den svenska medelklass där många blir arga om man vågar påvisa att det finns fattigdom i sverige. Av döma av kommentarer på fattigbloggen. Och visst är det en seger för fattigbloggen och de läsare som skrivit om frågan att man nu i Stockholm ska tillämpa den nationella normen för hur mycket el ett socialbidragshushåll får förbruka. Reglerna har förstås funnits i ett antal år….
Man kan undra hur många som fick välja mellan mat eller el under den tiden i stockholm?
Fattigbloggen – Tacka Ronnie, nu höjs elgränsen!
Nu måste de höja gränsen för hur mycket el du får förbruka som socialbidragstagare i Stockholm. Från 150 kwh i månaden för en ensamstående. Till 180 kwh. Som i övriga landet.
Alla socialkontor måste följa de nya reglerna med omedelbar verkan. Information om det nya beslutet kommer inom några dagar. I dag tvingas många betala den överskjutande delen själva. Det vill säga ta av matpengarna.
Frågan är förstås varför journalisterna på AB inte tidigare granskade levnadsvillkoren för t ex socialbidragstagare i Stockholm. Då kunde man ju ställt frågan varför fattiga fick välja mellan att äta eller elkraft om de gjorde av med mer än 150 kwh i månaden?
I grunden handlar det om den svenska medelklassen dit även majoriteten av journalisterna hör vill eller kan se den fattigdom som är högst verklig. Från tiggare, utslagna i kollektivtrafiken man tar några steg förbi till till de fattigboende områden där man lever på gränsen till svält i ofta överbefolkade miljonprograms områden.
Den brännande politiska frågan är förstås om fattigdomen ökar och alltfler slås ut i det alliansen kallar utanförskap tack vare de hårdare reglerna för de olika socialförsäkringarna och en misslyckad arbetsmarknadspolitik. Något jag svarar ja på. Alliansens arbetslinje leder till bidrag, inte arbete. Inte heller socialdemokraterna och den övriga oppositionen som gjorde ett bra jobb före 2006. Men alliansen accelererade ett existerande problem.
Sen håller jag med Karin Olsson om en slutsats nedan även om resten var den vanliga dogman från borgerliga ledarskribenter. Samordningen fungerar inte mellan staten och kommunerna. Det är en rundgång mellan arbetsförmedling, försäkringskassa, a-kassa, socialkontor och statliga eller kommunala aktivitetscenter. Inklusive som senaste part nu 3 miljarder från alliansen till statliga jobbcoacher.
Karin Olsson: Pinsamt att leka fattig – Ledare – Expressen.se
Jessica
Ritzén hade gjort en större journalistisk gärning om
hon i stället granskat socialbidragets stora problem. I november
kom Välfärdsrådet (SNS) med rapporten ”Fattigdom i
folkhemmet” som satte på pränt hur uselt socialkontoren
arbetar i de flesta kommuner.
De hjälpsökande behandlas som en homogen massa: personer utan
jobb, men fullt kapabla att utföra någon typ av arbete,
bemöts likadant som de psykiskt sjuka. Tillsammans samlas de i ett passivt bidragsmottagande.
Bristen på samordning mellan det statliga
välfärdssystemet och kommunernas socialtjänst är
anmärkningsvärd. Rapporten föreslog att alla borde
få en individuell bedömning av vilket stöd de
behöver, till exempel av arbetsförmedlingen eller
vården.
Alla som var
arbetsföra skulle sedan aktiveras på ett sätt som
förde dem närmare egen försörjning. De som var
oförmögna till ett vanligt jobb skulle få en annan typ
av handlingsplan. SKL, Sveriges kommuner och landsting, tyckte det var
en bra idé och ville testa i ett antal pilotkommuner. Det
är beklämmande att detta inte redan är rutin. Så
många som cirka 400 000 personer får
försörjningsstöd i dag, till en kostnad av nio
miljarder. Det mänskliga priset kan inte räknas i kronor.
Ändå är hanteringen undermålig.
Vågar eller kan aftonbladet gå in och granska hur nyfattigdomen ökar och vad som ligger bakom? Hur verkligheten ser ut i dagens sverige för miljoner svenskar. Som Johan Croneman skriver finns verkligheten att se för alla som vill inklusive journalister. Om man vill bedriva granskande samhällsjournalistik-
Slutfrågan blir förstås vad händer med fattigbloggen efter att socialbidragsmånaden är för dess bloggande journalist? Det fattiga svenskarna finns kvar och ökar där majoriteten bara önskar de kunde få hjälp och stöd till ett arbete som betalade en hygglig lön.
Mer i media:
Jan Helin: Aftonbladet går lite före, bara!, Johan Croneman svarar Jan Helin, Helin slår tillbaka mot Croneman – och får mothugg
Bloggat om fattigbloggen:
Jag vill veta var hon har köpt sin tröja,Reflekterande läsning & sandkastande medieelit, Irriterande, Fattigbloggen, Enklare att leka samarit än att sätta sig in och leka fattig, ”Fattigbloggen” – a poor excuse for a blog?,
Johan Croneman: ”Berätta om verkligheten i stället för att låtsas.” – DN.se
Sociala reportage, politiskt grävande, ekonomiska avslöjanden – i dag realityjournalistik. ”Men ta så lite reality ni bara kan. Det är så boring.”
Det finns en intressant passus i ett av bloggreportern Jessica Ritzéns inlägg, ”Fattigbloggen” från den 19 mars i förra veckan. Hon säger inget om hur det är att vara fattig, utanför, nedstampad i skiten – men hon säger allt om tillståndet för svensk journalistik:
”Jag ser mig inte heller som någon talesperson för de fattiga. Det här är ett journalistiskt projekt för att ta reda på vilken levnadsnivå man hamnar på med socialbidrag. Om jag hade varit Günter Wallraff hade jag antagit en ny identitet, klätt ut mig till socialbidragstagare (hur nu de ser ut?) och låtsats vara fattig. Den tanken föll mig aldrig in.”
”Den tanken föll mig aldrig in?”
Jessica Ritzén har inte en aning om hur en fattig människa ser ut säger hon, och hon har inte heller tid att gå ut och ta sig en flukt, inte ens ett litet, litet besök i verkligheten – och ingen på hennes tidning verkar bekymra sig. Går hon ner från redaktionen, några trappor, kommer hon till Globen Centrum, klassamhället finns redan där. Några hundra meter bort T-banan som kan ta henne rätt ut i verkligheten på sex minuter. Nej tack, jag bloggar.
Det är ingen som har vare sig tid eller lust att åka ut och titta på misären.
”Aftonbladet går lite före, bara” | Nyheter | Aftonbladet
I DN (24/3) kallar Johan Croneman detta ”en skam i Aftonbladets moderna historia”. Hrm… Jag trodde det var noga med nyanserna här i svensk journalistiks finrum. Vad är det vi ska skämmas för?
Att vi för en direkt dialog på nätet i stället för att åka ut, intervjua, anteckna och åka hem och skriva, tycks Croneman mena. Vi gör en hel del av det senare också. Minst lika mycket som DN törs jag nog påstå, utan att ha räknat. Nyligen tog det sig uttryck i en lång rad artiklar om människor som råkat illa ut i Försäkringskassans nya regelverk.
Nej, Johan Cronemans koleriska utbrott beror på något annat. Det vi gör är icke DN-mässigt. Ett oskick således. Aftonbladet är inte Dagens Nyheter. Däri ligger vår skam. Men, kära DN-läsare. Misströsta inte. Länge levde ni utan journalistik från Melodifestivalen, utan storys om brittiska ”Big brother”-stjärnor som Jade Goody och direktrapportering på nätet från program som ”Let’s dance”. Men det där har ju ordnat upp sig också i DN. Det kommer det här också att göra.
Snart kommer DN att börja tala med och lyssna till dig också. Aftonbladet går lite före bara. Så sett är allt som vanligt.
Är du nyfiken på hur framtiden kan se ut redan i dag? Kolla här:
blogg.aftonbladet.se/30258