Ja, det finns fattigdom i Sverige. Fattigdom i Sverige är att inte ha råd. Du har inte råd med nya kläder till barn, dig själv, semester, något annat än den billigaste maten, sjukvård annat än akut, tandvård. o.s.v. Så ser verkligheten ut för vissa i det nya 2/3 dels Sverige. Ansikten är unga och gamla, svenskar och invandrare och till stor del kvinnliga. Långt från denna verklighet finns den trygga medelklass som dominerar det offentliga svenska samhället idag.
Det är i först verklighet du hittar de av moderaterna så hatade bidragstagarna. De som behövde mer strikta krav på sig för att vilja ’gå från bidrag till arbete’. För visst var det för lätt att ’leva på bidrag’. Är det inte det folk brukar säga över häckarna och på middagsbjudningar i den övre medelklassens villakvarter?
Verkligheten är ett arv från socialdemokratins och det som brukade kallas vänsterns stora misslyckande under 90 och 2000-talet. De människor som aldrig kom tillbaka från Sveriges inhemska depression. En depression som i stort orsakades av den ekonomisk politik som fördes i samsyn mellan socialdemokrater och moderater under sent 80-tal och tidigt 90-tal. Finanspolitik låg fast. Dess ultimata utövare hittar du idag i den ekonomiska kommissarien Anders Borg med ekonomisk teoribyggnad som övergud.
Den ’riktiga’ fattigdomen har ännu inte nått Sverige men kryper sakta in misstänker jag. Än så länge har vi inte ett hemlöshets problem som övriga Europa och folk svälter inte. För att utvecklingen ska ändras måste dock den fattiga tredjedelen synas. Fast jag undrar om folk inte hellre ser på ’lets dance’ med dansande kändisar och kändisköar på Stureplan än engagerar sig för andra människor. När blir familjer boende i bilar en vanlig syn i det nya Sverige tro?
Det finns en riktig fattigdom i Sverige | Lotta Gröning | Debatt | Aftonbladet
Det är många som reagerar starkt när vi talar om fattigdomen i Sverige. Fattigdom är ingenting som passar in i välfärdslandet och så länge inte någon svälter ihjäl är vi inte fattiga menar kritikerna. Annat var det i början av förra seklet, då fanns det ”riktig” fattigdom i det här landet, menar man.
Många politiker har också den inställningen. De vill nämligen inte se eländet och verkligheten. Vissa har det sämre ställt påpekar de gärna, men att de skulle vara fattiga vore ett direkt misslyckande för politiken och demokratin. Därför talar aldrig någon politiker om de fattiga människorna.
Och aldrig finns de fattiga med i partistrategier eller inbegripna i några vallöften. De är en alltför liten skara för att kunna påverka valresultatet. Med andra ord så är Sveriges fattiga en maktlös liten skara som kan nonchaleras utan några större problem.
Det är de ideella organisationerna som tar strid mot fattigdomen. År efter år lämnar de sina larmrapporter, år efter år uppmanar de politikerna att ta problemen på allvar. Senast var det Rädda Barnen som röt till mot diskriminering av barn till fattiga föräldrar som drabbas av avgifter i skolan.