Claeskrantz.com

Etikett: folk och försvar

  • Oklarheter i den rödgröna säkerhetspolitiken och en självständig försvarspolitik

    Det finns flera oklarheter i den rödgröna säkerhetspolitik som presenterades idag. En sådan är förhållandet till NATO och USA: 

    – Vi ger flera viktiga besked när det gäller säkerhetspolitiken. Sverige är, och ska med en rödgrön regering fortsätta vara, militärt alliansfritt. Internationell säkerhet ska vila på samarbete och ett starkt globalt regelverk under FN:s ledning. EU är en central utrikes- och säkerhetspolitisk aktör. Vi har genom åren kunnat visa att det går att kombinera aktivt ansvarstagande för säkerhet med militär alliansfrihet – det betyder inte passivitet, säger säger Mona Sahlin.

    Rödgrön plattform för Sveriges säkerhets- och försvarspolitik « Rödgrönt samarbete

    Vad som beskriv som en globalt regelverk under FNs ram framgår om man läser noggrant är istället en öppning mot att FN lämnar över ansvaret till regionala organisationer som NATO att leda militära operationer.

    Eller med andra ord kan de permanenta medlemmarna i FNs säkerhetsråd ge sig själva i uppdrag att genomföra militära insatser via regionala organisationer som NATO. Det är heller knappast okontroversiellt att de rödröna vill att Sverige i allt utom namnet ska fortsätta som en långsiktigt partner med NATO.

    Att långsiktiga partnerskap och samarbete ofta innebär outtalade förpliktelser mellan partner är uppenbart för de flesta. Likadant, vilken säkerhetspolitisk handlingsfrihet finns det om den svenska militären är totalt integrerad i  NATOs militära och säkerhetspolitiska samarbete?

    En ganska liten sådan hade jag sagt.

    Uppenbarligen är det heller inget problem för de rödgröna partierna att säkerhetspolitiskt samarbeta med en organisation med medlemmar som har kärnvapen användning som en del  i sin militära doktrin nedrustingsförsäkringar till trots.

    Nackdelarna med Sveriges militära partnerskap med NATO länderna men ej medlemskap är också uppenbar.  Vi har inget inflyttande över NATOs säkerhetspolitiska utveckling.

    Jag hade starkt ifrågasatt om Sverige har en möjlighet att driva en självständig säkerhetspolitik under de villkoren.

    Som det nu är kan vi varken driva en egen linje inom NATO eller agera utifrån.

    FN:s säkerhetsråd kan ge andra regionala organisationer, som exempelvis EU, Nato och AU, Afrikanska unionen, uppdraget att leda en fredsbevarande operation. EU har utvecklat sin kompetens att leda alltmer komplexa operationer. Sverige har deltagit i praktiskt taget alla fredsfrämjande insatser som EU har genomfört. Sverige ska fortsätta det aktiva engagemanget och deltagandet i internationella insatser inom ramen för FN, EU, Nato och OSSE.
    När FN ger Nato i uppdrag att utföra fredsoperationer beror det ofta på att Nato har resurser och kunskap att leda komplicerade insatser. Vårt samarbete med Nato i FN-mandaterade fredsbevarande insatser är viktigt, men vi är tydliga med att Sverige inte ska delta i militära operationer enbart har sin grund i Nato-stadgans artikel fem om ömsesidiga försvarsgarantier.
    Sverige bör fortsätta det samarbete med Nato som sedan flera år utvecklats, i alla frågor utom bindande försvarsförpliktelser och utan att trovärdigheten för vår militära alliansfrihet undergrävs. Internationella operationer blir alltmer krävande och komplexa och det behövs därför en långtgående standardisering och samövning. Sverige ska inte tillåta Natoövningar på svenskt territorium om inte syftet är kopplat till FN:s internationella fredsoperationer. Det gäller även om Sverige saknas i ledningen för övningen. Vid övningar och militära besök till Sverige ska kärnvapen aldrig få medföras. Vi säger också ett tydligt nej till deltagande i Natos snabbinsatsstyrka NRF, Nato Response Force, bland annat eftersom vi anser att Försvarsmakten redan har betydande åtaganden.

     

    Bloggat:
    En rättvis värld är möjlig, Om en gemensam rödgrön säkerhetspolitik,     Rödgrön överenskommelse för en rättvisare och säkrare värld!, Rödgröna oense första dagen på deras enade försvarspolitik, Sahin: Rysslands agerande oroande, Sahlin har äntrat scenen,

  • Sverige, NATO och Socialdemokratin

    Det borde stå helt klart för de flesta att Sverige är idag en NATO partner även om det är populärt bland socialdemokrater att låtsas som om att kejsaren har kläder. D.v.s att Sverige skulle stå alliansfritt. Vi har idag åtaganden till EU, NATO och skulle jag misstänka hemliga avtal med USA.

    Vi är en partner i Afghanistan, Asien, Mellan-Östern  och Afrika. Vi är det inte minst genom det underrättelseutbyte som skulle underlättas via den så omskrivna FRA-lagen.

    Det svenska agerandet faller också alldeles utmärkt in i den NATO strategi som drivits inte minst från Pentagon där NATO omvandlas till en global säkerhetsorganisation med associerade medlemmar  som Indien, Syd-Korea eller Israel.

    Eller med andra ord. NATO ersätter i stort FN som säkerhetspolitisk aktör men agerar under formellt FN mandat i den visionen av NATOs framtid.

    En utveckling som faller som hand i handske med vad den socialdemokratiska rådslagsgruppen skrev inför den socialdemokratiska partikongressen där kongressombuden öppnade för ‘Svenskt militärt deltagande tillsammans med regionala organisationer utan FN-mandat’.

    Nedanstående skrivelse är förstås totalt verklighetsfrämmande snömos speciellt i beskrivningen av NATO men det är en del av vad den socialdemokratiska rådslagsgruppen ironiskt nog kallad en rättvis värld presenterade.

    Mer om det rödgröna förslaget

    En rättvis värld är möjlig – www.socialdemokraterna.se .

    Ett militärt alliansfritt Sverige
    Den svenska militära alliansfriheten har tjänat och tjänar oss väl. Vi har genom åren kunnat visa att det går att kombinera ett aktivt ansvarstagande för både vår egen och andras säkerhet med att vara militärt alliansfria. Militär alliansfrihet betyder inte passivitet.
    Den beskrivning av svensk säkerhetspolitik som fyra partier under socialdemokratisk ledning kom överens om 2002 är fortfarande giltig. Det är viktigt att vi inte svävar på målet om vår säkerhetspolitiska grundhållning.

    Skälen till att vi slår vakt om den militära alliansfriheten är följande:
    1. Sverige är medlem av en politisk allians – EU – som har betydligt fler verktyg till sitt
    förfogande än NATO när det gäller att möta de nya hoten t.ex. genom handel,
    bistånd och diplomati. Det kallas ibland EU:s mjuka makt. EU:s solidaritetsklausul
    är mycket tydlig. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett
    angrepp skulle drabba ett EU-land och inte heller om ett nordiskt land skulle
    drabbas. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.
    2. Sverige bör bibehålla sin handlingsfrihet. Som medlemsland i NATO vore det troligt
    att Sverige skulle utsättas för starka politiska påtryckningar. Vi har kunnat se hur
    USA t ex krävde att medlemsländer skulle delta militärt i Irak trots att NATO som
    organisation inte deltog.
    3. Vår militära alliansfrihet ger oss starkare möjlighet och trovärdighet att vara
    pådrivande i det globala nedrustningsarbetet. Kärnvapenanvändning är fortfarande
    en del av vissa Natoländers försvarsdoktriner.
    4. Vi bör själva förbehålla oss rätten att utforma storlek och inriktning på vårt försvar
    baserat på vår egen säkerhetspolitiska bedömning.
    5. Den militära alliansfriheten har ett starkt stöd hos det svenska folket vilket ger vår
    säkerhetspolitiska hållning stark legitimitet.

    Sveriges samarbete med NATO har blivit möjligt eftersom NATO har förändrats sedan det kalla kriget. NATO är en central aktör för europeisk säkerhet samt för internationell krishantering. Sverige deltar i vissa FN-stödda fredsbevarande operationer som leds av NATO.

    FN ger ofta i uppdrag till NATO att utföra fredsoperationer eftersom denna
    organisation har resurser att leda vissa komplicerade insatser. Vårt samarbete med NATO, i FN-mandaterade fredsbevarande insatser är viktigt, men samtidigt är vi tydliga med att Sverige inte ska delta i militära operationer som har sin grund i NATO-stadgans artikel fem om ömsesidiga försvarsgarantier.

    NATO som organisation verkar förstås verkar under amerikansk militär ledning och skulle inte skulle fungera utan amerikansk logistik infrastruktur och globala underlättelsenätverk.

    Det som borde diskuteras men inte kommer att diskuteras på folk och försvar är innehållet i den svenska säkerhetspolitiken i förhållande till EU, NATO och USA.

    Eller med andra ord vad exakt är det vi deltar i och hjälper till att genomföra genom vårt partnerskap med det USA ledda NATO.

    Det nya FN?

    Överste Ulf Henricsson och miljöpartisten Annika Nordgren Christensen vill se en utredning om svensk anslutning till Nato. Henricsson är för, Nordgren Christensen är mot. Båda anser dock att det är hederligare att utreda, analysera och debattera Nato än att fortsätta den glidande anslutningen för att till sist ställa svenska folket inför fullbordat faktum. Förslaget är en utmärkt utgångspunkt för en bättre svensk säkerhetspolitik.

    De tre regeringspolitikerna Anna Kinberg Batra (M), Roger Tiefensee (C) och Stefan Attefall (KD) anser för sin del att det är dags att på nytt utreda och debattera om Sverige skall byta kronan mot Euro. Folkpartiet vill skynda snabbare till en ny folkomröstning, men torde inte spjärna emot att utreda först.

    För vad kan vara mera rimligt, tio år efter folkomröstningens nej till Euron, än att undersöka konsekvenserna och förutsättningarna inför framtiden? Intressanta utgångspunkter finns. Å ena sidan ökar Euroländernas inbördes handel betydligt snabbare än handeln med de EU-länder som står utanför Eurosamarbetet. Å andra sidan har Sverige inte förlorat i politiskt inflytande genom att behålla kronan. Detta enligt ett Euro-seminarium i riksdagen den andra december.

    Jag tycker utredningarna skall tillsättas med det snaraste. Enda skälet att inte göra det är om partipolitisk taktik bedöms viktigare än att ge medborgarna ett så bra beslutsunderlag som möjligt.

    Men vi bör ha klart för oss att en utredning om Nato knappast kan handla om medlemskap eller icke medlemskap. Den frågan avgjordes i smyg redan på 50-talet. Sedan dess har svensk försvarspolitik vilat på ett både öppet och hemligt samarbete med Nato. Analogt har säkerhetspolitiken förutsatt ett omedelbart svenskt Nato-medlemskap i händelse av krig.

    I praktiken kommer Nato-utredningen att handla om vilket slags medlemskap Sverige skall ha, med eller utan rösträtt, med eller utan formulerade ömsesidiga förpliktelser. Sveriges försvar är oundvikligen en del av EU:s försvar som är en del av Natos försvar. Och Sverige är sedan länge en betydligt aktivare Nato-deltagare än flertalet Nato-medlemmar.

    Gert Gelotte: En utredning kan förlösa – Ledare – www.gp.se