Etikett: Folkhem

PM Nilsson och Dan Josefsson ger på DN två bilder av folkhemmet som begrepp.

PM Nilssons folkhem är vad jag tror de flesta förknippar med folkhemmet. Det PM Nilsson beskriver är en pragmatisk politik av socialdemokraterna för att lösa praktiska problem i efterkrigstidens Sverige.

Det samtal som förklarade mest hade jag med Camilla Odhnoff nere i Lund. Hon var ansvarig för familjepolitiken under Tage Erlander 1967 till 1974 och gav startsignal till två reformer som kom att revolutionera svenskt familjeliv för decennier framöver – föräldraförsäkringen och dagis. Trodde jag i alla fall. Hon blev närmast förbannad när jag gav henne kredd för att svenska kvinnor erövrade ekonomisk frihet så snabbt och bestämt.
– Äsch, sa hon, det där är bara borgerlig propaganda. Det var inte dagis som fick ut kvinnor på arbetsmarknaden, de fanns ju redan där. Om det är någon reform som betytt något så är det Erlanders skolreformer på 40-talet som gav flickor helt nya möjligheter.

Det viktiga, inskärpte Odhnoff, var att unga kvinnor redan arbetade, de hade ju skaffat sig högre utbildning, och att det inte fanns någon bra lösning för barnen. De togs om hand av mormödrar och släkt och grannar och enstaka barnkrubbor, var med på jobbet eller var i värsta fall ensamma hemma som Bertil i ”Nils Karlsson Pyssling”. Det var ingen familjesocialistisk utopi vi siktade på, det var ett praktiskt och socialt problem som måste lösas, varken mer eller mindre, och dagis var en bra lösning som visat sin styrka under lång tid nu.

Samtidigt missar PM Nilsson helt konsekvenserna av den 90-tals kris där som han säger en tredjedel av alla industrijobb försvann. Sverige återhämtade sig aldrig från detta. Tvärtom, Sverige delades i det 2/3 dels samhälle många varnat för. De som klarade 90-tals krisen bäst var den svenska medelklassen. Men under 90-talet förändrades även attityderna.

Det kan i de sammanhanget vara värt att påminna om att folkhemmet handlade även om något annat. Det klasslösa samhället. Eller för att citera Dan Josefsson citerande Per Albin.

När socialdemokraten Per Albin Hansson etablerade begreppet i sitt berömda folkhemstal 1928 var det en vision om jämlikhet han beskrev:
”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage.”

Per Albin Hansson kunde dock konstatera att Sverige 1928 inte var ett jämlikt samhälle:
”Olikheterna äro stundom skriande några bo i palats medan den fattige ängslas för morgondagen, där sjukdom, arbetslöshet och annan olycka lurar. Skall det svenska samhället bli det goda medborgarhemmet måste klasskillnaden avlägsnas, den sociala omsorgen utvecklas, en ekonomisk utjämning ske, de arbetande beredas andel även i det ekonomiska förvaltandet, demokratin genomföras och tillämpas även socialt och ekonomiskt.”

Hur många känner igen 1928-års Sverige i dagens verklighet? 2008 års fattigdom och sociala olikhet ser annorlunda ut än 1928-års men den finns där. Klassamhället är tillbaka om det någonsin försvann.Vad det handlar om tror jag är två olika verkligheter. Eller kanske bättre beskrivet ett delat Sverige. Där majoriteten lever mycket bra. Medan andra kämpar för att klara vardagen eller helt fallit bort.

Den statskupp Dan Josefsson pratar om är snarare en revolt tror jag. Av den svenska medelklassen. I grunden handlar det inte om att alliansen förändrade attityder. Attitydförändringen hade redan hänt tror jag. Få människor som inte är statsvetare känner troligen till 1978 års skatterevolt i Kalifornien som blev grunden till Ronald Reagans makttillträde som president några år senare. Det var just en revolt mot fastighetsskatterna där från den Kaliforniska medelklassen. Som bland mycket annat inte ville betala för ’de där’.

Det som alliansen under Fredrik Reinfeldt gjorde 2006 var att de skickligt ställde ’de där’ mot den arbetande medelklassen. Som matats med reportage efter reportage likt de ytterst ’väl’ underbyggda sådana som Elisabeth Höglund gjorde från Dalarna om hur lätt det var att leva på a-kassa i åratal medan man tackar nej till arbete. Det regnade rapporter om ’bidrags’ fusk i svensk media 2005/6 samtidigt som alliansen talade om åtgärder mot de som levde på ’bidrag’. Samt skattesänkningar för de ’goda’ svenskar som arbetade och gjorde rätt för sig.

Och visst känner du någon som känner någon som vet hur andra lever på a-kassa eller soc för att de inte vill arbeta?

Stefan Svallfors som Dan Josefsson citerar nedan borde komma ut mer. Svensken i gemen ifrågasätter visst ’de där’. Och varför deras skattepengar ska betala för någon som inte vill arbeta.

Sociologen Stefan Svallfors vid Umeå universitet undersöker kontinuerligt hur svenska folket tycker och tänker i välfärdsfrågor. När jag ringer upp förklarar han att vi svenskar resonerar annorlunda är till exempel engelsmän eller amerikaner på framför allt en viktig punkt.
-I länder som USA och England som har mycket mer selektiv socialpolitik så tenderar debatten ofta att handla om hur mycket ”vi” som är skattebetalare bör ge till ”dem” som är fattiga. Men i ett system som det svenska har den typiska frågan alltid varit ”Hur ska vi lösa våra problem?”.

Stefan Svallfors tror att regeringens introduktion av begreppet ”utanförskapet” är ett medvetet försök att förmå också svenskarna att börja tänka i termer av ”vi” och ”dem”, snarare än i termer av olika samhällsklasser.
– När man talar om utanförskapet säger man att det finns två stora grupper i Sverige; de som jobbar och de som inte jobbar.
Stefan Svallfors är dock tveksam till om försöket att installera denna nya skiljelinje blir framgångsrikt.
– Jag tror inte att svenskar i gemen uppfattar sjukskrivna och arbetslösa som så fundamentalt annorlunda än de själva. De som har jobb idag
vet att de kan bli arbetslösa eller sjuka i morgon.
Stefan Svallfors håller med Stefan Carlén m att det i viss mån går att förändra människors värderingar bakvägen genom att ändra på reglerna i trygghetssystemen.

Jag hade sagt att värderingar hos många, om inte majoriteten av svenskarna ändrats. Man accepterar inte att betala till en välfärd vilket man menar att många får del av på fel grunder.Vilket kanske förklarar varför socialdemokrater har med meningar som detta i förslag för en ny s-märkt arbetsmarknadspolitik.

”Sätt en bortre tidsgräns för hög arbetslöshetsersättning”

En hållbar a-kassa vilar på att det stora flertalet upplever att de av oss som drabbas av arbetslöshet gör sitt bästa för att hitta ett jobb.

Även många socialdemokrater anser ju att det behövs bortre paranteser i sådant som a-kassa för att motivera folk att söka arbete. Och att allt för många medvetet lever på ’bidrag’. De som har fastarbete vet också att skulle de bli arbetslösa ’löser’ sig det på några månader. Det ärom inte bara att ta ett ’skit’ jobb ett tag tills man får något annat.

Kanske har jag fel om attitydförändringarna men jag tror inte det. Det går inte att vinna val längre på att enbart argumentera för en generell välfärdspolitik i Sverige. Istället handlar det om att göra vad Bill Clinton och Tony Blair gjorde. Vinna mitten med åtgärder som löser sådant som ’livspusslet’ för medelklassfamiljer.