Som en av de som träffat Håkan Juholt vid ett flertal tillfällen är jag kanske partisk men återigen socialdemokratins problem varken börjar eller slutat med Håkan Juholt som partiordförande. Eller någon annan person som partiledare.
Vad problemen handlar om är en partiorganisation, partiföreträdare och samhällsvision som i stort inte förändrats de 20 senaste åren. Och ett parti och partikultur som i mycket är som en sluten sekt för att citera en Göteborgs socialdemokrat Leif Pagrotsky.
En annan socialdemokrat från Göteborg, Göran Johansson, beskrev det som att socialdemokratin har en förmåga att gå med ändan in i framtiden. Och alla är medvetna om problemen inklusive den kriskommisions rapports som sade ungefär samma sak. Trots detta händer det inget i en fråga som borde vara högst prioriterad. Istället fortsätter partiapparaten på partikansli och riksdagsgrupp producera politik som om socialdemokraterna var ett 45% parti med regeringsansvar..
Vad som saknats i alla de utredningar, kommissioner och partimaterial som produceras på löpande band för att sedan i många fall sluta som dammsamlare på partiexpeditioner runt om i landet är visionär agenda kombinerat med konkret politik för förändring. Och detta med en organisation som inte är så förstelnad i sina byråkratiska former att socialdemokratin bokstavligen dör bort i delar av landet där lokalförenings mötena på sina håll mer liknar föreningsmöten hos PRO. Även om jag misstänker det är mer fart i PRO pensionärerna.
Socialdemokratin har förlorat reformismen och viljan att radikalt förändra samhället. Liksom viljan att utmana makten. Kanske för att socialdemokratin var makten så länge.
Det hade då inte så stor betydelse vilka som satt i riksdagen och hur politiska företrädare togs fram med makten koncentrerad till regeringskvarteren i Rosenbad och cirkel runt Göran Person.
Nu sitter det stora ansvaret för socialdemokratins framtid hos en riksdagsgrupp som verkar handfallen av tvånget att driva politik utanför riksdagen och DN debatt anslagstavlas trygga miljöer. Där man på sina håll fortfarande inte fattat för oppositionen drivs majoriteten av det politiska arbetet utanför riksdagen.
Och ja det är visst riksdagsgruppsmöte idag….
Läs Peter Högberg nedan för mer perspektiv på en socialdemokratisk kris som still stora delar handlar om en partiorganisaton och samhällsvision som inte för
Bilden som blir allt tydligare är att partiet är en försörjningskälla framför en politisk organisation som har ”förändring av samhället” som mål. Så stagnerar den politiska utvecklingen (ursäkta programkommissionen men ni är i total skugga, I min arbetarkommun har inte ert arbete nämnds utan fokuset är på Håkans bravader) Oppositionsarbetet sker med vänsterhanden medan den egna karriären är viktigast (det finns undantag och jag vill nämna Tomas Eneroth).
Om det är så att det finns ett begränsat urval i riksdagsgruppen att plocka till ledande positioner så var lite crazy och se över vad som finns utanför. Vi är faktiskt, än, 100 000 medlemmar och många fler sympatisörer som med rätt fråga inget hellre ville än att hjälpa partiet. Men istället dammas de förlorades gäng av igen och signalen som skickas är att tågar på som vi gjort den senaste tiden, mot avgrunden för kom ihåg att botten stavas noll…
Ett antal gånger i veckan när jag vaknar så ställer jag mig frågan om jag passar för politiskt arbete. Jag älskar det, men det är ett förtroende som jag bär från både väljare och medlemmar. Visst kan jag hävda att jag är vald till det och det året, men utan förtroende är jag körd. För mig är de politiska idéerna viktigare än person. Min tro på att med de demokratiska socialistiska idéerna som ligger till grund för socialdemokraterna kan samhället bli mycket bättre för alla. Då kan inte min egen politiska karriär vara i vägen. Så därav som jag ställer mig själv frågan om jag gör nytta eller är ett hinder. Jag önskar flera kunde ställa den frågan. För bara med att ställa frågan och kritiskt granska sin egen roll så kan man utvecklas och göra sig förtjänt av att vara kvar och driva politiken framgångsrikt utan att ägna sig åt det politiska rävspelet. Att kunna få förtroendet på sina politiska gärningar.
Jag skrev igår om min bristande tro på Håkan Juholt som rätt person för partiet och jag tror varken Urban Ahlin eller Ibrahim Baylan är rätta heller. Båda är tyngda av politiska missbedömningar, valförluster och en icke passande ledarstil. Men de må vara bra på hotellrums mingel över whiskyn…
Snart kommer det vara riksdagsgrupp och frågan är vad som kommer ske där. Det sista som överger människan är hoppet men det är inte långt kvar från att mitt är övergivet när det gäller mitt partis politiska ledning…
Media: SvD, SvD2, SvD3, DN, Ab, Ab2, Ab3, Exp, Exp2, Exp3, Exp4, SVT, SVT2, TV4,
Bloggat Alexandra Einerstam, Mary X Jensen och Johan Westerholm på temat…
Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, socialdemokratin, Nystart, samhälle, politik,