Det är nästan så man kan tycka synd om Fredrik Reinfeldt när han nu blir uppläxad av den svenska liberalismens variant på Pravda – DN och för att bryta mot de liberala budorden. Tydligen är det inte roligt längre att vara liberal längre. Det blev ingen liberal samhällsrevolution utan en ekonomistisk mitten-center postition och en triangulerande om makten.
Att sedan Fredrik Reinfeldt visat sig vara lika politiskt tondöv som regeringspartnern Borg och de övriga partiledarna är knappast förvånande. Det är den enda vägens politik som ska genomföras. Det går inte att ifrågasätta tagna beslut. Att man från vänster håll protesterade mot t ex nedragningarna i A-kassa var lika meningslöst som dagens protester från stasi FRA-lagens motståndare. Alliansregeringen kör så det rycker även om det är en väg man smäller i.
Sedan är det väl en kylig kalkyl över vilka alternativ liberalerna har att rösta på så länge alliansen håller ihop.
Aftonbladet Expressen1 Expressen2
Det är naturligtvis en sådan avmattning statsminister Reinfeldt hoppas på när han till Expressen säger att ”alltihop är ett missförstånd” och att ”alla tjänar på om debatten lägger sig”.
Men hans svar andas mer oro än tillförsikt. För ”alla” inser att de ”alla” som sägs tjäna på att debatten lägger sig är regeringen och dess stödtrupper i riksdagen och att de utgör en väldigt liten del av Sveriges befolkning. Att säga att alltihop är ett missförstånd är att idiotförklara kritikerna, inklusive de borgerliga sympatisörer som lyft Fredrik Reinfeldt till makten. Det är inte särskilt smart.
För att vinna ett val krävs någon form av mobilisering på gräsrotsnivå. Det är det vi nu ser i USA. Barack Obama har med sina tal om förändring väckt hopp och framtidstro. Till och med personer som röstat republikanskt hela livet har entusiasmerats så till den grad att de gått in som kampanjarbetare åt den demokratiska presidentkandidaten.
Samma fenomen syns i svensk politik. LO är ett av skälen till att socialdemokraterna lyckats vinna nästan alla val. Samtal i kafferummet på jobbet om att man kanske ändå skulle rösta borgerligt kan effektivt bemötas av fackets alla fotsoldater.
Att socialdemokraterna inte vann senaste valet beror på att Göran Persson var trött, oentusiastisk, bufflig och sönderregerad. Och att den borgerliga alliansen med sitt tal om arbetslinjen lyckades mobilisera och entusiasmera. Fredrik Reinfeldt blev vår Obama som fick före detta aktiva socialdemokrater som den tidigare talskrivaren Greger Hatt att öppet deklarera att han nu röstade på moderaterna.
Reinfeldt lyckades omvandla moderaterna. Med sig fick han nya moderater, men faktiskt också de gamla. Nu är det inte så viktigt med de senare.
Medan socialdemokraterna varit skickliga på att hitta nya politiska fält, som feminism och miljö, att lägga till den befintliga röda politiken har moderaterna i sin jakt på nya moderata kärnfrågor kastat de gamla över bord. Reinfeldts förändring av moderaterna handlar inte om idéer utan om makt. Som liberalt idéparti bryr man sig om sådant som personlig frihet och integritet. Som maktparti bryr man sig om att säkra statens makt samt att utmana socialdemokraterna i regeringsduglighet. Endast så kan man förstå varför en borgerlig regering riskerat så mycket för att driva igenom ett förslag som så till den grad strider mot de liberala grundvärderingarna.
Problemet för alliansen i valet 2010 är inte att en handfull bloggare, ledarskribenter och borgerliga kärnväljare har svårt att tänka sig att rösta på något av allianspartierna. Den grupp personer som tycker att frågan är så viktig är sannolikt så liten att deras röstsedlar försvinner i mängden.
Värre är att det hopp, den framtidstro och den entusiasm som så många liberaler kände inför valet 2006 nu ersatts av hopplöshet och en ovilja att rösta över huvud taget.